Det palestinska ledarskapet har som bekant för avsikt att begära FN-medlemskap när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. Trots att nyktra röster har försökt påpeka att Generalkonferensen inte har mandat att utropa ”Palestina” som en självständig stat har ett antal länder uttryckt sitt gillande (mer sällan sitt ogillande) för palestiniernas drag. Nyhetsrapporteringen har därför till stor del kommit att handla om vad diverse statsöverhuvuden har för sympatier, vilket alltså är tämligen oväsentligt i sammanhanget.!
Låt oss istället konstatera några grundläggande faktum: För att en stat ska kunna bli medlem i FN krävs att den åtar sig att fullfölja FN-stadgan. FN:s Säkerhetsråd måste sedan utfärda en rekommendation som kräver stöd av minst nio medlemmar och inga veton av de permanenta medlemmarna. I den därpå följande omröstningen i Generalförsamlingen krävs två tredjedels majoritet.
Hur stor är chansen att palestinierna kommer att åta sig att fullfölja FN-stadgan? Det skulle innebära att de tvingades erkänna Israel, vilket terroristorganisationen Hamas som bekant vägrar att göra. Men ponera att så ändå sker. Hur stor är chansen att FN:s Säkerhetsråd utfärdar en rekommendation? USA:s president Barack Obama har tydligt markerat att han inte stödjer det palestinska ledarskapets försök att tillskansa sig en stat innan de nått ett fredsavtal med Israel. Detta betyder att USA kommer att lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet om en palestinsk medlemsansökan skulle lämnas in.
Den palestinska ledaren Mahmoud Abbas enda tillgång är det breda stödet han har bland Generalförsamlingens delegater, ett stöd som i september mycket väl kan komma att omfatta två tredjedels majoritet, men detta stöd kan alltså inte resultera i medlemskap (eller självständighet) i FN utan Säkerhetsrådets rekommendation.
Vet Mahmoud Abbas om det här? Naturligtvis. Palestiniernas förväntade ansökan om medlemskap i FN är bara en formalitet som de kallt räknar med att USA ska lägga in sitt veto mot. När så sker kommer de att vända sig till Generalkonferensen och åkalla resolution 377 från 1950, som gör gällande att ”om Säkerhetsrådet på grund av brist på enhällighet bland de permanenta medlemmarna, underlåter att utöva sitt primära ansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i varje fall där det verkar finnas ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling, ska Generalförsamlingen behandla frågan omedelbart i syfte att göra lämpliga rekommendationer till medlemmarna för kollektiva åtgärder, inbegripet, i händelse av brott mot freden eller aggressionshandli! ng, användning av vapenmakt vid behov, för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.”
Resolution 377 föreskriver alltså att Generalkonferensen kan åsidosätta ett veto i Säkerhetsrådet på begäran av en majoritet av medlemsstaterna. Ett akut extramöte sammankallas sedan för att behandla den fråga som man anser att Säkerhetsrådet, pga. brist på enhällighet, inte förmår hitta en lösning på.
Hur det palestinska ledarskapet tänker formulera sin begäran i det akuta extramötet är ännu oklart. Det är också oklart hur detta kommer att påverka Generalförsamlingens tionde akuta extramöte, som sammankallades 1997. Mötet (som, tro det eller ej, handlar om ”Israels ockupation av palestinskt territorium”) ajournerades efter över 30 sammankomster i november 2006. Måste ett ajournerat akut extramöte som sammankallades för 14 år sedan och som legat i träda i fyra och ett halvt år först avslutas innan nästa akuta extramöte sammankallas? Underskriven måste erkänna att han inte har hittat svaret på denna fråga. Det smartaste vore kanske ändå att återöppna det ajournerade akuta extramötet, eftersom ämnet som ska tas upp för behandling tycks vara identiskt med det gamla.
Ytterligare en mängd frågor återstår. Föreligger exempelvis ”ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling”? Resolution 377 röstades igenom 1950 för att ge FN-mandat åt USA i försvaret av Sydkorea, som höll på att invaderas av Nordkorea. Israel är å andra sidan en demokratisk stat som hänvisar till folkrätten varje gång man tillgriper krigshandlingar. Vidare skulle en resolution av FN:s Generalförsamling enligt riktlinjerna i resolution 377 innebära den sista spiken i kistan för fredsprocessen. Kan resolution 377 tillämpas om det är högst troligt att anta att ett sådant förfarande skulle leda till krig istället för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”?
Syftet med palestiniernas septemberplaner är varken självständighet eller fred. De är fullt medvetna om att det de kräver (en stat längs med 1949 års stilleståndslinjer med Jerusalem som huvudstad, samt återvändandet av 4.5 miljoner palestiska flyktingar till Israel) skulle innebära slutet för Israel, militärt, moraliskt, ideologiskt och demografiskt. Genom att systematiskt svartmåla Israel och vädja till omvärlden för sympati har fler och fler länder målat in sig i ett hörn. På bekvämt avstånd har de naivt gått palestinierna till mötes och fördömt Israel tills detta har blivit en ryggmärgsreaktion varje gång en terrorist dödas eller en jude bygger ett hus på Västbanken. När nu palestinierna planerar att kräva att alla fagra ord ska omsättas i konkret handling är det få som med bib! ehållen konsekvensens kommer att kunna sätta emot. Det är lite som när man luras att inleda ett samtal med en arabisk souvenirförsäljare i Jerusalems gamla stad. ”Hej och välkommen, hur mår du?” säger han uppfordrande på bruten svenska. Innan man vet ordet av har man blivit två tusen kronor fattigare och ägare av en undermålig porslinsservis som det står ”Betlehem 2000″ på. För att bibehålla sin självrespekt måste man sedan inbilla sig att köpet var ett sätt att visa solidaritet med det palestinska folket.
Paul Widen, Jerusalem
Mer information:
Ship to Gaza på kollisionskurs med världssamfundet
Inför årets Ship to Gaza-konvoj, som har annonserats stort i media, inställer sig många berättigade frågor.
Nedan följer en genomgång av ett antal viktiga bakgrundsfakta som det är nödvändigt att ta i beaktande för en riktig uppfattning av bevekelsegrunderna bakom flotiljen, som organiseras i strid med världssamfundets uttryckliga vilja.
Först och främst – liksom det tidigare Ship to Gaza i maj 2010, fyller årets konvoj inget humanitärt behov. Som också öppet deklarerats av arrangörerna är projektet enbart politiskt, och syftet att skada Israel.
Som kraftfullt lyftes fram av FN:s särskilde samordnare för Mellanöstern Robert H. Serry den 19 maj i år ser Generalsekreterare Ban Ki-Moon ”med oro på mediarapporter om potentiella nya flotiljer till Gaza som kan provocera fram onödig konfrontation. Generalsekreteraren uppmanar alla berörda regeringar att använda sitt inflytande för att avråda från sådana flotiljer, vilka kan leda till ett eskalerat läge”.
Denna inställning delas till fullo av Europeiska Unionen. Dess Höge Representant för Utrikes- och Säkerhetsfrågor, Catherine Ashton, har för sin del entydigt konstaterat att: ”Jag anser inte en flotilj vara det rätta svaret på den humanitära situationen i Gaza”. EU och de bidragsgivande länderna har också uppmanat till att använda ”de befintliga gränsövergångarna till lands för att föra in hjälp till Gaza, och att avstå från provokationer” (13 april 2011). Den så kallade ”Internationella Kvartetten”, som även innefattar FN, USA och Ryssland uppmanar också ”alla dem som vill föra in varor att göra det via etablerade kanaler så att lasten kan inspekteras och föras via landövergångar till Gaza”(21 juni 2010).
Inga hinder föreligger heller att föra in hjälpsändingar via de etablerade landkanalerna. EU och de bidragsgivande länderna har under våren uttalat att man ”välkomnat den israeliska regeringens positiva åtgärder för att öka införseln av konsumtionsvaror till Gaza” (13 april) 15.000 ton förnödenheter och humanitär hjälp förs in varje vecka. Israel har också enligt det internationellt erkända Oslo-avtalet rätt och skyldighet att övervaka sjötrafiken, vilket bland annat understrukits av svenska regeringen.
Terroristorganisationen Hamas som kontrollerar Gaza har fortsatt sina raketattacker mot Israel utan hänsyn till det internationella samfundets krav på ett erkännande av Israel och ett slut på terrorn. En stor iransk last på ungefär 50 ton smugglade vapen stoppades av Israel på väg till Gaza så sent som i mars 2011.
Ett samstämmigt världssamfund avråder således från att sända förnödenheter sjövägen samtidigt som Israel enligt internationella avtal är i sin fulla rätt att stoppa smugglingen av vapen till terror-organisationerna i Gaza. Så vad driver då egentligen aktivisterna bakom Ship to Gaza?
En av huvudarrangörerna bakom konvojen, den militanta turkiska islamistorganisationen IHH, gav tydligast tänkbara svar vid ett officiellt besök hos Irans förintelseförnekande president Ahmadinejad den 12 februari - man eftersträvar ett ”Mellanöstern utan Israel”. Ett uttalande som för tankarna till författaren Henning Mankells invigningstal för svenska Ship to Gaza, där han talar om behovet av att ”avveckla den terroristiska israeliska staten” (15 augusti 2009).
Så talar ingen fredsaktivist och bakom den humanitära fasaden syftar Ship To Gaza till konlikt – inte fred och försoning.
Benny Dagan
Israels Ambassadör i Sverige
Mina egna ord och tankar:
När det gäller palestiniernas utropande av en egen stat i september så tycker jag personligen att det känns för tidigt. Fler frågor måste lösas och det måste lämnas en garanti att alla attacker upphör samt att Hamas och de Palestinska myndigheterna erkänner staten Israel. Det är inte några orimliga krav, eller är de orimliga?
Känner också oro inför utropandet, det är viktigt att inte Israel går med på alla de krav som palestinierna kräver, Jerusalem tillhör Israel och det judiska folket. Och de araber som flydde under kriget SOM INTE ISRAEL STARTADE, har inte rätt att återvända till Israel enligt mig. Om det bildas en Palestinsk stat framöver, så kan de själva ta hand om de som bland annat bor i Jordanien och Libanon. För just nu tar deras bröder inte hand om dem, de har väldigt få rättigheter i Libanon och Jordanien.
Ship to Gaza är lika fel nu som det var första gången de försökte att ta sig till Gaza. Det har visat sig att andra fartyg som velat nå de palestinska områderna varit lastade med vapen (har skrivit om det på bloggen tidigare, det finns bilder). Varför måste de åka via havet? Israel släpper in tonvis (15 000 ton) med produkter landsvägen, efter att de genomsökts av det israeliska försvaret. Många tusen palestiner får vård på israeliska sjukhus, det lider ingen brist på medeciner och andra produkter eftersom tonvis (15 000 ton) förs in i de palestinska områderna, LAGLIGT och ingen människa skadas eller dödas.
Ship to Gaza handlar bara om att provisera, eftersom det inte lider någon brist på medeciner och andra produkter så behövs ingen hjälp, om det vill visa sitt stöd för palestinierna så finns det andra sätt att göra det på. Glöm inte att det bara var ombord på ett av fartygen det skadades och dödades personer, som det visade sig attackera soldaterna som hissades ombord och detta är ingen lögn, det finns på film.
Detta är mina egna ord och tankar...
Peter, Stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar