Testa vad Du vet om Mellanöstern, palestiniernas livskvalitet, demografi och historia!

Frågor:

1.) Rangordna dessa länder enligt förväntad livslängd (längst först):

Brasilien, Turkiet, Egypten, Gaza, Ryssland, och världen i genomsnitt.

2.) Rangordna dessa konflikter (sedan 1950) i termer av antalet skadade:

Burma / Myanmar, Ryssland och Tjetjenien, arabisk-israeliska konflikten, Zimbabwe civila störningar, Iranska revolutionen, Förtryck av kurder (Turkiet, Irak, Iran), Sudans inbördeskrig.

3.) Hur många palestinier behandlades i israeliska sjukhus under 2010?

Inga, 180, 1800, 18.000 eller 180.000.

4.) Vilka av följande organ i det palestinska samhället står under “ockupantens” d.v.s. israelisk kontroll?

Utbildningssystemet, rättsväsendet, pressen, eller inget av ovanstående.

5.) Rangordna dessa länder enligt ekonomisk tillväxt (BNP, 2009 års siffror):

Australien, Tyskland, Israel, Egypten, de palestinska områdena, Hong Kong och Brasilien.

6.) FN: s råd för mänskliga rättigheter , UNHRC, har författat fler resolutioner mot Israel om den palestinska frågan än mot alla övriga nationer tillsammans.

Vilket av dessa länder tjänstgör för närvarande inte vid UNHRC?

Sverige, Ryssland, Pakistan, Kanada, Kuba, Saudiarabien, Kina.

7.) Hur mycket av Gazas elektricitet levereras av Israel?

Inget, 10%, 33%, 50%, eller 70%.

8.) Rangordna dessa länder enligt ägandet av familjens bostad:

USA, Italien, de palestinska områdena, Frankrike, Tyskland och Schweiz.

9.) Efter Arafat startade den 2:a intifadan mot Israel har det senaste decenniet varit det i särklass mest kostsamma räknat i palestinska liv under historien om de Israel-Palestina-relationerna. Hur många palestinier har dött i konflikten med Israel sedan 2000?

Mindre än 10.000, 10.000 – 20.000, 20.000 – 30.000, 30.000 – 40.000, eller mer än 40.000.

10.) Hur många palestinier dödades av andra palestinier under den andra intifadan mot Israel (“intra-Fada”)?

70, 170, 370 eller 570.

Svar kommer att publeceras efter Chanukka och Jul helgerna!!!

 

Frågorna och svaren kommer från bloggen http://fredimellanostern.wordpress.com/ !!!

ISRAEL BYGGER NY INTERNATIONELL FLYGPLATS UTANFÖR EILAT



Israel kommer att bygga en ny internationell flygplats i Timna, ungefär 18 km norr om Eilat vid Röda havet, enligt ett beslut som klubbats av den israeliska regeringen. Den nya flygplatsen, som väntas stå färdig om tre år och då ersätter flygplatserna i Eilat och närbelägna Ovda, kommer att bidra till en ökning av den internationella turisttrafiken.

Den totala kostnaden för projektet är uppskattad till 300 miljoner euro och passagerartrafiken förväntas omfatta mer än 1,5 miljoner resenärer om året från både inrikes- och utrikesflyg. Man räknar med att den nya flygplatsen kommer att hantera minst tre gånger så mycket trafik som dagens flygplats i Eilat.

Enligt transportministeriet ökar antalet resenärer som passerar den internationella Ben Gurion-flygplatsen med tre till fem procent varje år. Under 2010 trafikerades flygplatsen av 11 485 509 utrikesresenärer och 674 830 inrikesresenärer.

Den nya flygplatsen i Timna kommer att döpas efter den israeliske astronauten Ilan Ramon, som dödades i olyckan med rymdfärjan Columbia, och hans son Assaf. Förutom flygplatsen planerar man även för lätt spårtrafik mellan flygplatsen och Eilat och den centrala busstation, som i dag finns i Eilat, kommer att flyttas till Timna. Resenärer som föredrar att ta bilen till flygplatsen kan parkera i ett utbyggt parkeringshus för lång- och korttidsparkering.

Upplev det unika Israel – Besök Tel Aviv, Party- och Beachstaden vid Medelhavet som aldrig sover – Strosa runt i fascinerade Jerusalem med sina tre världsreligioner – Flyt på hälsosamma Döda havet – Simma med delfiner och snorkla i Röda havets korallrev vid Eilat – Gå i Jesus fotspår i Heliga landet – Vandra i Galiléen med sin häpnadsväckande natur.

Israeliska Statens Turistbyrå - 2011-12-02 11:51

Senaste nytt från Israel - Paul Widen

Idag är det 64 år sedan FN:s Generalförsamling röstade igenom Resolution 181, den delningsplan av det brittisktstyrda Palestinamandatet som banade vägen för Storbritanniens reträtt ett knappt halvår senare och utropandet av Staten Israel den 14 maj 1948. I Israel minns man fortfarande hur man under spänd förväntan satt runt radioapparaterna och lyssnade på omröstningen i FN. När det blev klart att resolutionen hade fått tillräckligt många röster utbröt det jubel och spontana fester på gatorna. Glädjen kom dock snabbt att grumlas av den upptrappade konflikten mellan de sionistiska pionjärerna och det arabiska ledarskapet, som tillsammans med de omkringliggande arabstaterna vägrade att godkänna resolutionen.

Denna konflikt har under årens lopp ändrat karaktär och namn flera gånger, men i grund och botten är det samma konflikt. Inatt strax efter midnatt blev israeliska medborgare i västra Galiléen påminda om att det inte råder fred utan bara eldupphör. Terrorister i södra Libanon avfyrade fyra katyusharaketer mot israeliska samhällen, dock utan att någon människa kom till skada. Israeliskt artilleri besvarade elden och framförde en protest till FN-styrkan UNIFIL som är stationerad i södra Libanon och vars syfte är att förhindra just den här typen av attacker. Man menar dock att det troligtvis inte är terroristorganisationen Hizballa utan istället al-Qaida eller en av de mindre palestinska terroristgrupperna i området ligger bakom raketattacken.

Det är inte orimligt att anta att terroristernas val av just dagens datum för attacken var avsiktligt. Ofta uppmärksammar terroristorganisationer årsdagarna för sina nederlag med symboliska attacker. I Israel var det dock många som inledningsvis drog slutsatsen att raketerna var en reaktion på gårdagens mystiska explosion utanför den iranska staden Isfahan. En massiv explosion skakade staden under morgontimmarna i måndags, vilket först rapporterades av den iranska nyhetsbyrån Fars, för att sedan snabbt tas tillbaka och förnekas av företrädare för regimen i Teheran. Flera viktiga anläggningar med koppling till Irans kärnenergiprogram ligger i Isfahan. Den 12 november inträffade en annan mystisk explosion vid en iransk militäranläggning utanför staden Karaj. Spekulationerna kring vem som kan tänkas ligga bakom de båda explosionerna har varit ganska förutsägbara och delvis underblåsta av syrliga kommentarer från israeliska ministrar. ”Vissa länder inför ekonomiska sanktioner, medan andra länder agerar på andra sätt,” sa exempelvis Dan Meridor, minister med ansvar för underrättelsetjänsten, imorse i israelisk radio. Det allmänna intrycket man får i Israel är att en attack mot Irans kärnenergianläggningar bara är en tidsfråga, vilket alltså gjorde att nattens raketattack mot norra Israel under morgontimmarna lätt kunde tolkas som startskotten för ett regionalt krig.

Paul Widen, Jerusalem

Senaste nytt från Israel - Paul Widen

Under det Kalla kriget utvecklades en militärdoktrin med det passande namnet MAD – Mutually Assured Destruction (ömsesidigt säkerställd förstörelse). Den postulerade att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle resultera i en ömsesidigt säkerställd förstörelse av samtliga inblandade parter. I en sådan situation skulle det inte finnas några vinnare, bara förlorare, eller rättare sagt: bara döda förlorare. Under flera decennier under 1900-talet, trots massiv kärnvapenupprustning, användes därför inte kärnvapen i strid en enda gång. Kommunister och kapitalister hade detta gemensamt: de höll livet kärare än förintandet av fienden.

Historikern och mellanösternexperten Bernard Lewis var en av de första att påpeka att MAD-doktrinen bara fungerar om de inblandade aktörerna är rationella, dvs. att de föredrar livet framför döden. Den islamiska republiken Iran, vars kärnvapenambitioner ställdes bortom rimligt tvivel i IAEA:s rapport i förra veckan, är dock inte en rationell aktör. Och inte nog med att de inte uppfattar utsikten om en ömsesidigt säkerställd förstörelse som avskräckande: de uppfattar detta mardrömscenario som ett incitament.

Den teologiska grunden till denna irrationella ståndpunkt är de shi’itiska trossatser om Mahdi som genomsyrar Irans ledarskap. Mahdi var namnet på den tolfte imamen, som enligt shi’itisk islam gömdes av Gud vid fem års ålder för över 1200 år sedan och vars återkomst/uppenbarelse (tillsammans med ingen annan än Jesus) kommer att förebåda den yttersta tiden. Man tror vidare att man kan påskynda detta apokalyptiska skeende genom att orsaka det globala kaos som förväntas sammanfalla med Mahdis återkomst/uppenbarelse.
De röster som nu höjs internationellt med krav på skärpta sanktioner mot Iran för att tvinga ledarskapet att avbryta sitt kärnvapenprogram utgår från att ledarskapet kan pressas till en brytpunkt, en punkt där det skulle tjäna mer på att foga sig efter Säkerhetsrådets krav än på att envist vägra. En sådan punkt finns dock inte, eftersom den ekonomiska kalkylen är fundamentalt frånvarande i ledarskapets resonemang. Ekonomiska sanktioner inverkar inte på en teologisk ekvation.

Irans ledarskap och den civiliserade världen resonerar alltså enligt två helt skilda tankemönster. Irans ledarskap förbereder sig bokstavligt talat för tidens slut och de dödas uppståndelse, medan den civiliserade världen fortfarande inbillar sig att regimen i Teheran kan tvingas till underkastelse med hjälp av materiella påtryckningar.

Av samma anledning uppfattas det inte som avskräckande att Israel och flera NATO-länder nu av allt att döma förbereder sig för en attack mot Iran. Tvärtom har det noterats en skärpning av retoriken mot västvärlden och Israel bland regimens företrädare. En militär konfrontation, som nästan säkert skulle dra med sig Libanon, Syrien och Gaza (och kanske också Saudiarabien på västvärldens sida) och därmed potentiellt sätta hela regionen i brand, är ju precis det regimen hoppas åstadkomma.

Utmaningen som den civiliserade världen står inför är alltså inte ekonomisk eller militär till sin natur, utan moralisk och filosofisk. Hur bemöter man en ondska som inte fruktar den ömsesidigt säkerställda förstörelsen utan rentav eftersträvar den? Den frågan kan inte besvaras förrän man börjar bryta sönder det tankemönster som fortfarande präglar den civiliserade världens tafatta hantering av hotet från Iran.

Paul Widen, Jerusalem

Ny bloggare på Israel4u.se

En god vän, Adam Cohen från U.S.A kommer att tjänstgöra i IDF (värnplikt) och han kommer att skriva om sin tjänstgöring på vår blogg. Det skall bli väldigt trevligt att följa honom på vår blogg.

Exakt vad han kommer att skriva är inte bestämt ännu, men det kommer att handla om hur det är att tjänstgöra i det israeliska försvaret (värnplikt), som amerikansk jude.

Mer information kommer när Adam påbörjat sin värnplikt!!!

Peter, Stockholm

Hur tänkte SVT?

Peter Wolodarski ställer i DN den 3/11 en relevant fråga till SVT med anledning av valet av Gina Dirawi som ny programledare för Melodifestivalen:

”En av programledarna i 2012 år Melodifestival är P3-profilen Gina Dirawi. Hon har en uppmärksammad blogg där hon likställt Israels agerande med Hitlers och skrivit att Förintelsens minnesdag, som markerar befrielsen av Auschwitz, borde göras om till en minnesdag som bland annat uppmärksammar ‘alla palestinier som mördats av sionisterna i Israel’. Kommentarerna till hennes blogg-inlägg är fyllda av historierevisionism och antisemitism. Gina Dirawi är 20 år, men har trots begränsad erfarenhet och extrema åsikter getts detta förtroende att leda Sveriges största tv-program. Det måste ha funnits någon tanke bakom. Vilken?”

Läs även Henrik Bachners analys av de i debatten återkommande försöken att likställa Israel med Nazityskland och israelisk politik med Förintelsen.

Publicerad: 3/11-2011 på SKMA:s hemsida. (www.skma.se)

”Jag var oförberedd på det hat som skulle möta mig”

Under senare år har hatet mot judar ökat i Malmö. Många ­flyttar därifrån. Rabbinen Shneur Kesselman har valt att stanna kvar. Men när han kom till Malmö för sju år sedan var han inte beredd på det hat han skulle möta.
                                              

För sju år sedan flyttade den judiske rabbinen Shneur Kesselman och hans hustru till Malmö. Han är uppväxt i bilstaden Detroit i norra USA.

– Vi hade många muslimer som grannar och råkade aldrig ut för något obehagligt. Men i Malmö ... när unga killar ropar ”support Hitler” efter mig har det gått väldigt långt. Jag var oförberedd på det hat som skulle möta mig som jude här.

Den judiska församlingen i Malmö har i dag cirka 650 medlemmar, antalet har sakta men säkert minskat under senare år. Unga väljer att studera på andra orter, pensionärer följer efter sina barn. Antisemitismen får också medlemmar att lämna staden. Makarna Kesselman har dock inte några planer på att lämna staden.

– Det vore att ge efter för dem som hatar, för de krafterna. Nej, jag och min hustru vill bo kvar här. Vi ser det som vår uppgift att stärka den judiska identiteten bland de judiska invånarna i staden.

Människor har spottat på honom, kastat tomma läskedrycksburkar mot honom och kallat honom ”judejävel”. Shneur Kesselman har många gånger de senaste åren insett vad hat kan driva människor till och hur det känns att vara hatad.

Hos Malmöpolisen finns en pärm med anmälningar han lämnat in. Där är ett åttiotal ”incidenter” registrerade. Ibland orkar Shneur inte anmäla alla trakasserier han utsätts för på grund av att han är jude.

– Orden och att folk spottar efter mig är obehagligt. Men det som skrämmer mest är hatet som syns i människornas ögon, i ögonen på dem som vill ont. Jag har ingen aning om var deras gräns går någonstans, hur långt de kan gå.

Han påpekar att hatet inte är riktat mot vad han gjort eller inte gjort, vad han sagt eller inte sagt, vad han tror eller inte tror. Hatet beror på att han är jude och han ser det som ett angrepp mot sitt innersta väsen, sin grund som människa.

Både Shneur och hustrun, född i Frankrike, är uppvuxna inom den ortodoxa rörelsen Chabad. Dess syfte är att stärka judars identitet runt om i världen. Shneur berättar att rädslan finns även när han inte blivit utsatt på ett tag, när det inte hänt något på flera veckor. Han känner att han inte kan promenera runt på Malmös gator i lugn och ro.

I sin svarta rock, sitt karaktäristiska svarta skägg och med kippan på huvudet märks Shneur när han rör sig ute på stan. Nyligen kom två ungdomar fram och viskade ”jew” åt honom när han var inne i ett köpcentrum med barnen. Sedan gick de unga männen skrattande sin väg.
– Barnen börjar bli så stora att de undrar varför andra vuxna kan säga sådana saker till mig.

Varför finns det ett sådant hat mot dig och judar i Malmö?

– Det handlar om ren antisemitism, om ett rent judehat. I en diskussion kan jag acceptera kritik som riktas mot till exempel den politik som staten Israel står för, även om jag inte skulle hålla med kritikerna. Men här handlar det om personer som inte drar en gräns mellan politik och religion.

Vilka uttrycker detta hat?

– För det mesta är det unga muslimer och det borde ingen blunda för. Det är tragiskt att det ska vara så, att hat ska frodas i religiösa kretsar.

Runt om i landet vittnar muslimer om att de utsätts för hat och hot. Islamofobin tycks utbredd på många håll och i många grupper. Shneur Kesselman vill inte uttala sig om huruvida det är skillnad på hatet mot judar och hatet mot muslimer.

– Jag kan bara säga att vi judar inte hatar muslimer, och skulle inte komma på tanken att trakassera ­eller hota människor som har en annan tro.

Under senare år har hatet mot ­judar blivit en oönskad del i bilden av Malmö. För två år sedan genomförde Israel bombangrepp mot mål i den palestinska Gazaremsan. Under en stödmanifestation för Israel blev deltagare med svenska och israeliska flaggor i händerna attackerade med ägg, glasflaskor och raketer. Därefter jagades många av dem bort av motdemonstranter som ropade ”jävla judar”.

Vilken skuld har Israels politik mot palestinier för hatet mot judar?

–  Jag vill inte uttala mig i politiska frågor och om vad som sker i Israel. Men varför ska jag bli hotad och trakasserad för det som sker i Mellanöstern?

Varifrån tror du att hatet kommer?

– Uppifrån, från ledarna, men också inifrån. Jag tror att alla människor har en god och en ond sida. Och därför handlar det om att ta kontroll över denna mörka och onda sida inom oss. Hatet kan utvecklas av personer som vill göda det, men från början finns det inom var och en av oss.

– För mig handlar det hela tiden om att styra mina känslor och min hjärna. Det tror jag är en väg att undvika att bli hatisk.

Hatar du aldrig?

– Det brukar jag inte göra. Dagar när jag känner mig trött kan det vara lättare att irriteras, men det är en lång väg till hat.
– Om jag i stunden förlorar mig och skulle kunna börja bli arg på någon eller något, som dem som kastar glåpord efter mig, försöker jag medvetet styra undan sådana känslor. Det brukar fungera. Man skulle kunna säga att det behövs en stoppsignal i huvudet.

Hur kan hatet i Malmö stoppas?

– Det är en svår fråga. Föräldrarna har huvudansvaret för de värderingar som de uppfostrar sina barn utifrån, sedan tycker jag att våra politiker och skolor också har en mycket viktig roll i det här. Men tyvärr verkar hatet vara så pass utbrett här i Malmö att det inte kommer att vara lätt att stoppa det.

Är lösningen mer kunskap?

– Kunskap är säkert en viktig faktor. Men vi ska inte glömma att många som hatar också är kunniga. De som ledde utrotningen av miljoner judar i Tyskland och andra länder under andra världskriget var ofta välutbildade. Läkare, präster, filosofer ... många med mycket kunskap deltog och stödde denna politik. Kunskap är inget vaccin mot hat, det kan faktiskt också leda till ökat hat.
– Hatet är här för att stanna eftersom det är en del av den mänskliga naturen. Men var och en har ett stort ansvar för att inte tillåta det onda inom sig att komma till uttryck, och att motverka tankar och känslor som är kopplade till hat. Det kan vara en del av lösningen för att minska hatet i världen.

Thomas Lerner
thomas.lerner@dn.se

Mina egna ord och tankar:

Tyvärr är inte det här någon nyhet för mig. Jag har så svårt att förtså hur de kan hata någon så mycket, istället för att "bygga broar" mellan varandra så river dessa individer broarna som Israel och judar försöker laga för att de både ska kunna mötas på andra sidan.

Arbetar på Arlanda flygplats och varje gång jag har en flight som skall flyga till Malmö så är jag noga att min davidstjärna är väl synlig. Har tänkt att åka till Malmö ett flertal gånger, för att närvara i synagogan och visa mitt stöd.

Peter, Stockholm

Palestinierna säger att orsaken till konflikten är bosättningarna

FN:s säkerhetsråd höll en debatt under rubriken "Situationen i Mellanöstern inklusive den palestinska frågan" den 24 januari. Ni kan läsa Israels FN - ambassadörs tal till säkerhetsrådet, jag har översatt den delen som handlar om bosättningar.

 "Let me begin by reminding this Council that the name of today's debate is the "Situation in the Middle East, including the Palestinian question" - and not vice versa. This morning I'd like to take the unusual step of actually focusing on the situation in the Middle East.
Let me assure you that I will give proper attention to the Israeli-Palestinian conflict. However, first, let's look at the facts: the Middle East is in turmoil. Thousands of innocents have been gunned down in the streets. People are calling for their freedom and demanding their rights. Yet, month after month, this Council focuses disproportionately on one and only one conflict in our region.

I don't claim that this Council does not deal with the situations of specific countries in the Middle East. It does. However, I think it is time to start connecting the dots so that we can face the bigger picture.

For generations, the Arab world has failed miserably to address the needs of its own people. The United Nations Development Program has sponsored five "Arab Human Development Reports" since 2002. Year after year, the Arab researchers who write these reports offer a glimpse into the real world of the Middle East. Young people struggle without access to jobs and education. Women are denied basic rights. Free expression is repressed. Minorities are persecuted. Elections are a sham.

And with their world in flames, Arab leaders continue to blame Israel and the West for all their problems. For years, it's the only explanation that they have been able to offer to their own people. From time to time, they spice up the story. When a shark attacked a tourist in the Red Sea resort of Sharm El-Sheikh, the local Egyptian governor suggested that the Mossad was using sharks to harm Egyptian tourism. Everything wrong in the Middle East, according to many Arab leaders, is simply Israel's fault. If it's not the Mossad, it's the CIA, or MI6, or some other "foreign force.

...Make no mistake: it is important for Israel and the Palestinians to resolve our longstanding conflict. It is important on its own merits, so that Israelis and Palestinians alike can lead peaceful, secure and prosperous lives. But it will not produce a sudden outbreak of stability, harmony and democratization from the Persian Gulf to the Mediterranean Sea. And seriously addressing the underlying problems of the Middle East will be essential for advancing Israeli-Palestinian peace.

The ancient Jewish bond to the land of Israel is unbreakable. This is our homeland. The UN recognized Israel as a Jewish state 64 years ago. It is time for the Palestinians and the more than 20 Muslim countries around the globe to do the same.
Let there be no doubt: Israel wants peace with a future Palestinian state. Let me repeat that: Israel wants peace with a future Palestinian state. In word and in deed, my government has demonstrated time and again that we seek two states for two peoples, living side-by-side in peace...

...A month ago, President Abbas stood in this building and said the following:
"I come before you today from the Holy Land, the land of Palestine, the land of divine messages, ascension of the Prophet Muhammad (peace be upon him) and the birthplace of Jesus Christ (peace be upon him)."
He denied 4,000 years of Jewish history. It was not a small omission. It was not an oversight. The Palestinian leadership attempts to erase the connection between the Jewish people and the Land of Israel. 

Palestinierna antyder att bosättningarna är kärnan, orsak till den israelisk-palestinska konflikten. Det är ett intressant påstående med tanke på att vår konflikt härjade under nästan ett halvt sekel innan en enda bosättning fanns på Västbanken. Från 1948 till 1967 var Västbanken en del av Jordanien, och Gaza var en del av Egypten. Arabvärlden har inte lyft ett finger för att skapa en palestinsk stat. Och det sökte Israels utplåning när inte en enda bosättning låg någonstans på Västbanken eller Gaza.

Frågan om bosättningarna kommer att utarbetas under loppet av förhandlingarna, men det främsta hindret för fred är inte bosättningar. Det är bara en förevändning för palestinierna att undvika förhandlingar. Det främsta hindret för fred är arabvärldens vägran att erkänna judiska folkets urgamla koppling till landet Israel - och den palestinska insisterande på den sk rätten att återvända.

...The many issues that remain outstanding can only - and will only - be resolved in direct negotiations between the parties. Israel's peace with Egypt was negotiated, not imposed. Our peace with Jordan was negotiated, not imposed. Israeli-Palestinian peace must be negotiated. It cannot be imposed.
The Palestinians' unilateral action at the United Nations is no path to real statehood. It is a march of folly."...

Läs hela talet här.

Peter, Stockholm

I´m coming home, I´m coming home, tell the world I coming home...

Kort efter att de första bilderna av en blek och svag Gilad Shalit nådde världen, samlades aktivisterna utanför Shalit protesttältet utanför premiärministerns residens i Jerusalem och började montera ner tältet. I stället för affischer som sa "Hur länge?" och "Gilad lever fortfarande" hängdes en ny banderoll upp som sa: "Det är så skönt att ha dig hemma".

Gilad Shalits återvändande till Israel i tisdags fick nationen att stanna upp då de flesta israeler såg den pågående direktsändningen som följde Gilad steg för steg: från Gazagränsen via Egypten till den israeliska gränsen, till militärbasen i Tel Nof för en läkarundersökning och möte med premiärministern och naturligtvis med familjen, och slutligen med helikopter till hans hemby Mitzpe Hila i norra Israel. Där var det fest och firanden med israeliska flaggor, sånger, rop och blåsande i shofar vilket påminde om självständighetsdagen. 1941 dagars väntan hade äntligen tagit slut.

Men i motsats till självständighetsdagen fanns det också en annan, mer allvarlig, nästan smärtsam strömning som gick genom folket och som uttrycktes i många intervjuer. Frigivningen av hundratals massmördare var svårt att acceptera. Noam Shalit, Gilads far, nämnde också detta faktum efter att ha återvänt hem med sin son: "Överenskommelsen var svår att acceptera för oss också. Jag var i högsta domstolen och jag såg de berövade familjerna vars lidande vi sympatiserar med. Vi upplever smärtan i priset de fick betala för Gilads frihet".

Israel släppte ut 1027 monster och det första dessa monster gör när de släpps är att planera nästa kidnappning samt att sprida hat...

I Gaza och i Ramallah välkomnades de frigivna terroristerna av hundratusentals människor. Ledaren av den palestinska myndigheten, Mahmoud Abbas, kallade dem "frihetskämpar" och "heliga krigare". Ismail Haniyeh, Hamas ledare i Gaza, välkomnade dessa "hjältar" och krävde återigen "befrielse av allt palestinskt land" och menade därvid hela Israel.

En av de frigivna terroristerna, Yehya Al-Sinwar, som förväntas gå in i det högsta ledarskapet i Hamas, uppmanade ledarna för alla terrororganisationer att framställa en plan för att frige "de återstående fångarna" inom kortast möjliga tid, och "med alla nödvändiga metoder". Ett antal kolumner i både Hamas- och Fatah-kanaler betonade samma uppfattning: "Hej då Shalit och välkommen till den nye fången som kommer att ersätta dig", skrev Dr Mustafa Yousef Al-Liddawi på Al-Quds TV webbsida.

Israelrapport, 2011-10-20


Mina egna ord och tankar:

Gilad Shalit fick äntligen komma hem, efter fem långa år. Det känns helt underbart att ha honom hemma igen, jag har sagt och skrivit detta i många forum, men jag skriver det igen: välkommen hem Gilad...

Man finner inga ord när man läser vad fångar skriver och säger, det här är inga människor, detta är monster. De har ingen respekt för andra människor och de första många av dessa gjorde när de kom hem till Gaza var att fortsätta där de slutade, det vill säga att sprida hat och hota med mer våld.

Som tur är så tänker inte alla palestinier som dessa monster, det finns vänliga och bra palestinier som vill få till en fred med Israel. Men tyvärr så kan man inte sluta tänka på hur onda människor kan vara, hur mycket hat som finns.

Anledningen till att jag skriver monster är att många av fångarna som släpps mördat civila, både kvinnor och barn. Det ångrar inget de gjort, men många ångrar att de inte dödade fler judar. Många av dessa fångar planerar redan fler attacker och uppmanar till mer våld istället för att uppmana till fred. Har inget problem med araber eller muslimer, det har jag skrivit många gånger.

Jag älskar Israel, idag, imorgon och för alltid...

Peter, Stockholm

Välkommen hem Gilad...

När man återser en människa för första gången på över ett år påbjuder judendomen att man bör yttra välsignelsen Baruch mechayei hametim: Lovad vare han som väcker de döda till liv. En förklaring till detta lite märkliga påbud är att relationen mellan två människor kan betraktas som ett liv i sig, med en egen själ, och när de två människorna separerar börjar denna själ att förtvina. Precis som med människor som avlidit, vars själar dröjer kvar på jorden i ett år innan de återförenas med Källan, försvinner också relationssjälen efter ett år. Men när man återser en gammal vän är det som om själen återuppstod från de döda. Och vad vore då mer passande än att tacka Gud, som låter detta ske?

En längre version av denna välsignelse reciteras tre gånger varje dag, som den andra välsignelsen i den så kallade Adertonbönen. Så här lyder välsignelsen i sin helhet:

Du är väldig i evighet, Herre, du som gör de döda levande och är mäktig i din hjälp.

Du livnär de levande i nåd,

uppväcker de döda i stor barmhärtighet,

stöder de fallande,

botar de sjuka,

befriar de fängslade
och bevarar din trofasthet mot dem som sova i stoftet.

Vem är som du, maktens herre,
och vem liknar dig,

Konung, som dödar och gör levande och låter räddningen spira fram.

I din trofasthet skall du förvisso väcka de döda till nytt liv.
Lovad vare du, Herre, som väcker de döda till liv.

Fem gånger upprepas samma hebreiska uttryck, mechayei och lehachayot (levandegörare, att levandegöra) och ytterligare en gång görs en anspelan på Guds levandegörande i det att Gud sägs bevara sin trofasthet mot dem som ”sover i stoftet”. Inte för att jag tror att denna besynnerliga upprepning av Guds levandegörande förespeglade antalet år som Gilad Shalit tillbringade i ett hål i marken i Gaza, men sällan har väl orden reciterats med mer vördnad än nu på morgonen, när den bortrövade soldaten bokstavligen steg upp ur stoftet efter fem år och fyra månaders fångenskap.

Välsignelsen Baruch mechayei hametim lär Gilad Shalit får höra åtskilliga gånger idag och under veckorna framöver. ”Gilad chai, holech beraglav” upprepades det på en av tv:s direktsändningar av en journalist som med nöd och näppe lyckas hålla tillbaka glädjetårarna när de första bilderna av soldaten visades: Gilad lever och går på egna ben. Fånguutväxligen försenades i en knapp halvtimme pga att Amna Muna, en av de palestinska kvinnliga fångarna som kommer från Västbanken, vägrade att låta sig deporteras till Gaza. En talesman för Hamas uppgav att hon var bekymrad över sjukvårdskvaliteten i det terroristkontrollerade området. Till slut gick Egypten med på att ta emot henne. De många bittra ironierna (hon är dömd för mordet på en 16-årig israelisk pojke; sjukvården hon fick i israeliskt fängelse var uppenbarligen ganska bra, osv) i hennes bekymmer lär inte kommenteras i svensk media.

Medan Israel nu befinner sig i eufori över att Gilad Shalit lever och har återförenats med sin familj, firar man i det palestinska samhället att 477 samvetslösa terrorister släppts ut från israeliska fängelser i förtid. Kontrasten mellan dessa två samhällen kunde inte bli skarpare: den israeliska sidan firar livet, de som återvänder till livet och de som försvarar liv; den palestinska sidan firar döden och de som tar livet av andra människor.

Israels beslut att frige hundratals dömda terrorister i utbyte mot en enda kidnappad soldat är svårt, för att inte säga omöjligt, att försvara, både moraliskt, juridiskt och säkerhetspolitiskt, och många och långa är de diskussioner som har förts i Israels lövhyddor den gångna veckan. Samtidigt är glädjen över att Gilad Shalit nu äntligen har fått komma hem så enorm och allomfattande att den är svår att beskriva. Men det är väl det som är nåd, det som inte går att förklara eller försvara, men som ändå är rätt.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Men samtidigt som man känner glädje för Gilad Shalit och hans familj så känner man också sorg när man tänker på alla mördare som släpps fria, och de familjer som förlorat någon i dessa terrorattacker. Här kan ni läsa mer information om vilka som släpps fria.

Vilka släpps fria?

Namnen på den första gruppen fångar (477) som kommer att friges från israeliska fängelser i utbyte mot Gilad Shalit har publicerats.
Namnen visar med all tydlighet vilket svårt beslut det måste ha varit för den israeliska regeringen att gå med på överenskommelsen med Hamas.

Det är bra att Gilad friges men det är utan tvekan ett problem att personer som dömts för flera mord på det här sättet undgår sitt straff.
Några exempel på vem som friges ur israeliska fängelser:

Walid Anajas, inblandad i ett bombattentat mot ett café i Jerusalem, 12 civila dödades och 54 skadades

Nasser Yataima , dömd för att ha planerat bombattentatet mot Park Hotel i Netanya påsken 2002. I attentatet dödades 30 civila och 140 skadades.

Musab Hashlemon, sände 2004 iväg 2 självmordsbombare till Ber Sheva. 16 civila dödades när bomberna detonerades i två bussar.

Ibrahim Jundiya, sände en självmordbombare till Jerusalem 2002. Självmordsbombaren sprängde en buss, 11 passagerare dödades.
Listan fortsätter och är väldigt lång.

List published of prisoners to be freed in Schalit deal

Who are the Palestinian prisoners set for release in Shalit deal?

Men det är både en dag av glädje och sorg. Jag är väldigt glad över att Gilad äntligen får träffa sin familj. Man ska också veta att 79 % av israelerna står bakom beslutet att byta ett judiskt liv, mot 1027 fångar, och av dessa 1027 fångar finns mördare som mördat många civila, både kvinnor och barn. Många av fångarna har sagt att de inte ångrar vad de gjort, och att de också tycker det är synd att inte fler civila dog i deras attacker.

Vem vann och vem förlorade?

Jag personligen ser det som att den judiska staten har vunnit och fått hem en ung man som tvingats sitta fånge i fem långa år, han har inte fått träffa röda korset, inte heller har han fått träffa familj och vänner. Samtidigt som den judiska staten vunnit och fått hem en ung man, så har Israel förlorat 1027 monster som troligtvis kommer att återgå till terror mot civila Israeler. Israel vann en ung man, och förlorade 1027 monster...

Jag känner också med de familjer som förlorat någon i terrorattackerna som utförts av de fångar som nu släpps fria. Ni ska veta att ni inte glöms bort och att jag och många andra förstår den sorg som ni känner idag. Men samtidigt är den judiska staten stark och relativt enad (79% av israelerna står bakom beslutet om fångväxlingen) medans palestinierna är splittrade och inte kan enas (syftar på Hamas och Fatah).

Peter, Stockholm

Traumat kan vara över, Gilad Shalit kan friges inom kort

En lättnadens suck har dragits i Israel. Glädjetårar rinner ner för kinder. Inte bara hos Gilad Shalits familj utan även hos människor som aldrig har träffat honom. I 1936 dagar så har Gilad Shalit hållits kidnappad, och med honom så har en del av landets själ suttit fången.
Gilad kidnappades 2005 av Hamas och har sedan dess hållits fången på hemlig plats. I strid med alla lagar så har han inte fått korrespondera, han har inte besökts av Röda Korset och ingen information om hans tillstånd har läckt ut. Under dessa förhållanden så har Gilad Shalit upplevt sex födelsedagar.

”Efter över 5 år, 1935 dagar och långa nätter, så ger Israels regering oss vår son Gilad tillbaka.” sade Gilads far Noam Shalit när uppgörelsen offentliggjordes. ”Vi välsignar staten för dess modiga beslut trots att det har tagit lång tid.” Noam Shalit uttryckte samtidigt sitt tack till alla aktivister som har stöttat familjen under denna mörka tid.

Överenskommelsen innebär att Israel kommer släppa 1027 dömda terrorister, varav 280 med livstidsdomar, ur israeliska fängelser. Många av dem har blod på sina händer efter att ha mördat civila. Under sin tid i israeliska fängelser så har de behandlats lagenligt och haft möjlighet att korrespondera samt besökas av Röda Korset och människorättsorganisationer. I första steget så ska 450 palestinska fångar släppas. De här mördat sammanlagt 599 Israeler. Detta inkluderar en palestinsk kvinna som på en internatchatt lurade en 19-årig israelisk pojke att möta henne för att sedan mörda honom.

Trots oron att detta kan uppmuntra Hamas att utföra fler kidnappningar så har regeringen valt att genomföra överlämningen. ”Att rädda ett liv är att rädda en hel värld.” Israels premiärminister Benjamin Nethanyahu gav uttryck för nationens samhörighet i sitt tal inför kabinettet. Hela landet har lidit av Gilads fångenskap i över fem år och en del av landets själ kommer nu tillbaka.

Kabinettsmötet Foto: GPO

Överenskommelsen har kommit som ett resultat av förhandlingar ledda av Egypten och Tyskland och staten Israel uttrycker sitt tack till dessa parter för deras hjälp att få hem landets son. Detta var första gången som Hamas har visat flexibilitet i förhandlingarna och av den anledningen kunde man komma till en överenskommelse. Den arabiska våren har öppnat ett fönster som ökat förhandlingsmöjligheterna men detta kan snabbt stängas igen så det är nu av yttersta vikt att överlämningen av Gilad Shalit genomförs snarast. Det är också viktigt att minnas att Gilad Shalit inte är tillbaka ännu och att inte fira i förskott.

Nu hoppas hela landet tillsammans med Gilad Shalits familj att han snart ska återvända hem. Lidandet har varit stort då familjen inte har fått vara i kontakt med honom och inga oberoende organ såsom Röda Korset har fått besöka honom.

Trots att överenskommelsen betyder att hundratals mördare släpps fria så är uppofringen värd att Gilad Shalit ska få fira sin nästa födelsedag med sin familj.

Israel Idag (Israels Ambassads blogg)

Äta eller inte äta, det är frågan - Att betala eller inte betala, är en annan fråga

Om en person är känslig eller allergisk och har gluten, om en annan är känslig mot lactos så får dessa personer specialmat om dessa betalar för maten på arbetet. Om en person är muslim så finns det andra alternativ för dem. Men en person som är jude får ej koshermat, även fast hon/han betalar för maten varje månad.

I vissa fall, kan en jude äta mat som inte är helt kosher, om man låter bli fläsk kött, väntar med att äta eller dricka mjölkprodukter inom en viss tid, vanligtvis 4 timmar. Men kosher handlar om så mycket mer än bara kött och mjölk, allting är kosher och för många är det viktigt att kosher följs. Jag kan erkänna att jag inte följer kosher så speciellt bra, inte så bra som jag skulle vilja, och det beror på att det är svårt. När jag nyligen var i Israel så åt jag kosher i 14 dagar, jag fastade och bar min kippa.

Det är för mig självklart att om möjligheten ges, så skulle jag äta kosher varje dag, men nu nekas vissa kosher medans andra har möjligheten att få mat som de kan äta. Visst äter jag maten som erbjuds, men endast 3-5 dagar per månad. Och om maten varit gratis så hade det inte spelat någon roll, men nu betalar man för mat,  som man inte äter.

Peter, Stockholm

Tillbaka i Sverige, men ändå inte hemma...

Två underbara veckor i eretz Israel är tyvärr över för denna gång. Som vanligt så har det varit väldigt trevligt, och som vanligt känner man viss sorg över att behöva åka hem till ett grått och trist sverige. Men är också glad över att få träffa min kära familj och mina kära vänner igen.

När jag reser till Israel så får man ofta höra, varför flyttar du inte hit? Peter - när tänker du flyttta hit? men en sak som verkligen värmer är när en väldigt god vän alltid säger, Peter - welcome home... Israel känns som hemma, känner mig inte som en turist utan som en av många andra. Många tror att jag bor där, när vi bodde på ett hostel i Tel Aviv så träffade vi en kvinna från england, och hon frågade om jag var en Tel Aviv bo...Israel.

Eftersom man känner många som bor i Israel så får man en bra bild av hur det ser ut i sammhället. För en del är det väldigt svårt att bo i Israel, lönerna är dåliga och priserna är som i sverige, ibland dyrare. Men samtidigt så kan man leva där, kanske inget lyxliv, men behöver man verkligen all lyx man har här hemma? träffade många emigranter och alla trivdes, även fast de inte hade arbete (det finns arbeten, men en del är alldeles för dåligt betalda), eller även fast det är dyrt med boende.

Jag träffade flera personer som bodde i Israel som hade egna företag som de kunde sköta med en dator, och kunde därför bo i Israel. Personligen har jag tänkt väldigt mycket på detta, och har kommit fram till att om min hemsida, det vill säga resorna går bra framöver. Vilket gör att det kommer in bra med pengar, då funderar jag på att flytta till Israel, kanske inte för evigt, men 1-2 år.

Israel4u.se i samarbete med våra kontakter i Israel arbetar för närvarande med att ta fram en paketresa som vi hoppas kunna erbjuda er senare under 2011. Det handlar om upplevelser, bland annat dykning, mountainbike, jeepsafari i öknen, möte med en Rabbin, Soldat och emigrant. Ett besök vid Döda havet, Masada med mera. Priset kommer att vara inklusive flyg (direkflyg Arlanda-Tel Aviv).

Vi kommer också att publicera en artikel på hemsidan som handlar om att vara jude i sverige, samt hur och varför man väljer att emigrera till Israel. Det kommer att vara en intervju men en vän (Joel Mikulinser) som flyttat till Israel.

Peter, Stockholm

Samma resa nya möten

En underbar vecka i Jerusalem och två trevliga dagar i Tel Aviv är över. I Jerusalem så hade jag sällskap av Erik, en god vän från Sverige. Vi träffade min vän Elliot samt att vi träffade Joel Mikulinser som nyligen emigrerat till Israel.

Efter en härlig och väldigt trevlig vecka i Jerusalem så var det dags för Erik att åka hem. Jag åkte då till Tel Aviv, som vanligt så träffar man många trevliga människor. Där jag bodde så träffade jag två tyskar, en spanjor, två fransmän och en kanadensare.

På måndag kväll så hade jag bestämt med Elenor att vi skulle träffas, vi träffades på stranden. Hennes vän Amid och hans kompis från England kom också dit, vi hade intressanta diskussioner och jag kände verkligen starkt för att emigrera till Israel , och det är ingen omöjlighet i framtiden. Efter att vi suttit vid stranden, på en mysig restaurang så gick vi hem till Elenor. Hon bor bara någon minut från stranden.

Gick upp tidigt på tisdagen för att ta bussen ner till Eilat, längst söderut i Israel. Ombord på bussen så började jag prata med Benjamin, en trevlig kille från den trevliga staden Barcelona. Benjamin berättade att det bor många judar i Barcelona, vilket är ännu en anledning att gilla staden och fotbollslaget.

Väl på plats i Eilat så kom min vän Michael och hämtade mig, det är alltid trevligt att träffa honom, han har hjälpt mig mycket med resorna. Han har lånat ut en lägenhet till mig under min vistelse i Eilat. Från vardagsrummet så ser man havet och på andra sidan röda havet ser man Jordanien.

Vandrade ner till centrala staden, vandrade längs stranden och satt mig vid havet och åt lite mat jag handlat med mig längs vägen. Det finns inget att klaga på, hela resan har varit precis som mina resor brukar vara, det vill säga väldigt bra. Imorgon väntar ännu en underbar dag i Israel, tänker vandra ner till havet och sola och bada hela dagen i morgon.

En ny dag och nya möten, imorse när jag vandrade mot stranden så såg jag en kille som liknade Benjamin som jag pratat med dagen innan. Det visade sig att det inte var han utan en kille med namn Josef från Broklyn. Vi tog sällskap till stranden där vi fortsatte att prata, han bodde här, och så hade man ännu en ny vän i Israel. Josef ringde precis och vi skall ses senare ikväll.

Just nu sitter jag på en bar vid rödahavets strand och surfar och dricker en kall öl, det har inte blivit så många inlägg under min semester. Det beror på att jag ville lämna arbete hemma, och bara njuta av min semester.

Layla tov från Eilat…

Peter, Eilat/Jerusalem

Femte besöket men många nya upplevelser

Även fast jag varit i Israel flera gånger förut så slutar man aldrig att överraskas, igår så besökte vi de ortodoxa kvarteren och det var en blandning mellan 2011 och 1800-talet, en väldigt speciell upplevelse som visade en annan bild av en stad som har visat så många sidor, en stad där muslimer, kristna, judar och många andra lever tillsammans.

Idag har jag och Erik besökt världens största synagoga, en stor och väldigt vacker byggnad som vi kommer att besöka på lördag, under g-dstjänsten. Vi träffade även en annan svensk på flygplatsen i Sverige, som eventuellt skall följa med på lördag.

På söndag åker Erik hem till Sverige och jag till Tel Aviv några dagar. Ska träffa Elinor och eventuellt  Judy, därefter åker jag ner till Eilat där jag har fått låna en lägenhet under ett par dagar.

Nu har jag inte så mycket tid att skriva här, men kommer eventuellt att skriva lite mer nästa vecka. Allt är bra och längtar inte hem. Ani ohev Israel!!!

Hälsningar från Jerusalem...
Peter, Israel/Jerusalem

Benjamin Netanyahus tal var ett av de bästa tal jag någonsin hört



Benjamin Netanyahu höll ett av de bästa tal jag någonsin hört under gårdagens tal till FN i New York. Tyvärr så har jag inte tid att översätta hans tal, eftersom jag reser till Israel tidigt imorgon. Men talet finns på engelska, och det kan ni läsa nedan.

Peter, Stockholm (snart i Israel)


Prime Minister Benjamin Netanyahu speaks at the 66th session of the General Assembly at United Nations headquarters, following Palestinian President Mahmoud Abbas' speech.

Ladies and gentlemen, Israel has extended its hand in peace from the moment it was established 63 years ago. On behalf of Israel and the Jewish people, I extend that hand again today. I extend it to the people of Egypt and Jordan, with renewed friendship for neighbors with whom we have made peace. I extend it to the people of Turkey, with respect and good will. I extend it to the people of Libya and Tunisia, with admiration for those trying to build a democratic future. I extend it to the other peoples of North Africa and the Arabian Peninsula, with whom we want to forge a new beginning. I extend it to the people of Syria, Lebanon and Iran, with awe at the courage of those fighting brutal repression.
But most especially, I extend my hand to the Palestinian people, with whom we seek a just and lasting peace.

Ladies and gentlemen, in Israel our hope for peace never wanes. Our scientists, doctors, innovators, apply their genius to improve the world of tomorrow. Our artists, our writers, enrich the heritage of humanity. Now, I know that this is not exactly the image of Israel that is often portrayed in this hall. After all, it was here in 1975 that the age-old yearning of my people to restore our national life in our ancient biblical homeland -- it was then that this was braided -- branded, rather -- shamefully, as racism. And it was here in 1980, right here, that the historic peace agreement between Israel and Egypt wasn't praised; it was denounced! And it's here year after year that Israel is unjustly singled out for condemnation. It's singled out for condemnation more often than all the nations of the world combined. Twenty-one out of the 27 General Assembly resolutions condemn Israel -- the one true democracy in the Middle East.         
Well, this is an unfortunate part of the UN institution. It's the -- the theater of the absurd. It doesn't only cast Israel as the villain; it often casts real villains in leading roles: Gadhafi's Libya chaired the UN Commission on Human Rights; Saddam's Iraq headed the UN Committee on Disarmament.

You might say: That's the past. Well, here's what's happening now -- right now, today. Hezbollah-controlled Lebanon now presides over the UN Security Council. This means, in effect, that a terror organization presides over the body entrusted with guaranteeing the world's security.
You couldn't make this thing up.
So here in the UN, automatic majorities can decide anything. They can decide that the sun sets in the west or rises in the west. I think the first has already been pre-ordained. But they can also decide -- they have decided that the Western Wall in Jerusalem, Judaism's holiest place, is occupied Palestinian territory.         
And yet even here in the General Assembly, the truth can sometimes break through. In 1984 when I was appointed Israel's ambassador to the United Nations, I visited the great rabbi of Lubavich. He said to me -- and ladies and gentlemen, I don't want any of you to be offended because from personal experience of serving here, I know there are many honorable men and women, many capable and decent people serving their nations here. But here's what the rebbe said to me. He said to me, you'll be serving in a house of many lies. And then he said, remember that even in the darkest place, the light of a single candle can be seen far and wide.

Today I hope that the light of truth will shine, if only for a few minutes, in a hall that for too long has been a place of darkness for my country. So as Israel's prime minister, I didn't come here to win applause. I came here to speak the truth. (Cheers, applause.) The truth is -- the truth is that Israel wants peace. The truth is that I want peace. The truth is that in the Middle East at all times, but especially during these turbulent days, peace must be anchored in security. The truth is that we cannot achieve peace through UN resolutions, but only through direct negotiations between the parties. The truth is that so far the Palestinians have refused to negotiate. The truth is that Israel wants peace with a Palestinian state, but the Palestinians want a state without peace. And the truth is you shouldn't let that happen.

Ladies and gentlemen, when I first came here 27 years ago, the world was divided between East and West. Since then the Cold War ended, great civilizations have risen from centuries of slumber, hundreds of millions have been lifted out of poverty, countless more are poised to follow, and the remarkable thing is that so far this monumental historic shift has largely occurred peacefully. Yet a malignancy is now growing between East and West that threatens the peace of all. It seeks not to liberate, but to enslave, not to build, but to destroy.

That malignancy is militant Islam. It cloaks itself in the mantle of a great faith, yet it murders Jews, Christians and Muslims alike with unforgiving impartiality. On September 11th it killed thousands of Americans, and it left the twin towers in smoldering ruins. Last night I laid a wreath on the 9/11 memorial. It was deeply moving. But as I was going there, one thing echoed in my mind: the outrageous words of the president of Iran on this podium yesterday. He implied that 9/11 was an American conspiracy. Some of you left this hall. All of you should have. (Applause.)         
Since 9/11, militant Islamists slaughtered countless other innocents -- in London and Madrid, in Baghdad and Mumbai, in Tel Aviv and Jerusalem, in every part of Israel. I believe that the greatest danger facing our world is that this fanaticism will arm itself with nuclear weapons. And this is precisely what Iran is trying to do.

Can you imagine that man who ranted here yesterday -- can you imagine him armed with nuclear weapons? The international community must stop Iran before it's too late. If Iran is not stopped, we will all face the specter of nuclear terrorism, and the Arab Spring could soon become an Iranian winter. That would be a tragedy. Millions of Arabs have taken to the streets to replace tyranny with liberty, and no one would benefit more than Israel if those committed to freedom and peace would prevail.

This is my fervent hope. But as the prime minister of Israel, I cannot risk the future of the Jewish state on wishful thinking. Leaders must see reality as it is, not as it ought to be. We must do our best to shape the future, but we cannot wish away the dangers of the present.
And the world around Israel is definitely becoming more dangerous. Militant Islam has already taken over Lebanon and Gaza. It's determined to tear apart the peace treaties between Israel and Egypt and between Israel and Jordan. It's poisoned many Arab minds against Jews and Israel, against America and the West. It opposes not the policies of Israel but the existence of Israel.

Now, some argue that the spread of militant Islam, especially in these turbulent times -- if you want to slow it down, they argue, Israel must hurry to make concessions, to make territorial compromises. And this theory sounds simple. Basically it goes like this: Leave the territory, and peace will be advanced. The moderates will be strengthened, the radicals will be kept at bay. And don't worry about the pesky details of how Israel will actually defend itself; international troops will do the job.

These people say to me constantly: Just make a sweeping offer, and everything will work out. You know, there's only one problem with that theory. We've tried it and it hasn't worked. In 2000 Israel made a sweeping peace offer that met virtually all of the Palestinian demands. Arafat rejected it. The Palestinians then launched a terror attack that claimed a thousand Israeli lives.

Prime Minister Olmert afterwards made an even more sweeping offer, in 2008. President Abbas didn't even respond to it.

But Israel did more than just make sweeping offers. We actually left territory. We withdrew from Lebanon in 2000 and from every square inch of Gaza in 2005. That didn't calm the Islamic storm, the militant Islamic storm that threatens us. It only brought the storm closer and make it stronger.

Hezbollah and Hamas fired thousands of rockets against our cities from the very territories we vacated. See, when Israel left Lebanon and Gaza, the moderates didn't defeat the radicals, the moderates were devoured by the radicals. And I regret to say that international troops like UNIFIL in Lebanon and UBAM (ph) in Gaza didn't stop the radicals from attacking Israel.

We left Gaza hoping for peace.
We didn't freeze the settlements in Gaza, we uprooted them. We did exactly what the theory says: Get out, go back to the 1967 borders, dismantle the settlements.
And I don't think people remember how far we went to achieve this. We uprooted thousands of people from their homes. We pulled children out of -- out of their schools and their kindergartens. We bulldozed synagogues. We even -- we even moved loved ones from their graves. And then, having done all that, we gave the keys of Gaza to President Abbas.
Now the theory says it should all work out, and President Abbas and the Palestinian Authority now could build a peaceful state in Gaza. You can remember that the entire world applauded. They applauded our withdrawal as an act of great statesmanship. It was a bold act of peace.

But ladies and gentlemen, we didn't get peace. We got war. We got Iran, which through its proxy Hamas promptly kicked out the Palestinian Authority. The Palestinian Authority collapsed in a day -- in one day.

President Abbas just said on this podium that the Palestinians are armed only with their hopes and dreams. Yeah, hopes, dreams and 10,000 missiles and Grad rockets supplied by Iran, not to mention the river of lethal weapons now flowing into Gaza from the Sinai, from Libya, and from elsewhere.

Thousands of missiles have already rained down on our cities. So you might understand that, given all this, Israelis rightly ask: What's to prevent this from happening again in the West Bank? See, most of our major cities in the south of the country are within a few dozen kilometers from Gaza. But in the center of the country, opposite the West Bank, our cities are a few hundred meters or at most a few kilometers away from the edge of the West Bank.
So I want to ask you. Would any of you -- would any of you bring danger so close to your cities, to your families? Would you act so recklessly with the lives of your citizens? Israel is prepared to have a Palestinian state in the West Bank, but we're not prepared to have another Gaza there. And that's why we need to have real security arrangements, which the Palestinians simply refuse to negotiate with us.

Israelis remember the bitter lessons of Gaza. Many of Israel's critics ignore them. They irresponsibly advise Israel to go down this same perilous path again. Your read what these people say and it's as if nothing happened -- just repeating the same advice, the same formulas as though none of this happened.

And these critics continue to press Israel to make far-reaching concessions without first assuring Israel's security. They praise those who unwittingly feed the insatiable crocodile of militant Islam as bold statesmen. They cast as enemies of peace those of us who insist that we must first erect a sturdy barrier to keep the crocodile out, or at the very least jam an iron bar between its gaping jaws.
         
So in the face of the labels and the libels, Israel must heed better advice. Better a bad press than a good eulogy, and better still would be a fair press whose sense of history extends beyond breakfast, and which recognizes Israel's legitimate security concerns.
I believe that in serious peace negotiations, these needs and concerns can be properly addressed, but they will not be addressed without negotiations. And the needs are many, because Israel is such a tiny country. Without Judea and Samaria, the West Bank, Israel is all of 9 miles wide.

I want to put it for you in perspective, because you're all in the city. That's about two-thirds the length of Manhattan. It's the distance between Battery Park and Columbia University. And don't forget that the people who live in Brooklyn and New Jersey are considerably nicer than some of Israel's neighbors.

So how do you -- how do you protect such a tiny country, surrounded by people sworn to its destruction and armed to the teeth by Iran? Obviously you can't defend it from within that narrow space alone. Israel needs greater strategic depth, and that's exactly why Security Council Resolution 242 didn't require Israel to leave all the territories it captured in the Six-Day War. It talked about withdrawal from territories, to secure and defensible boundaries. And to defend itself, Israel must therefore maintain a long-term Israeli military presence in critical strategic areas in the West Bank.

I explained this to President Abbas. He answered that if a Palestinian state was to be a sovereign country, it could never accept such arrangements. Why not? America has had troops in Japan, Germany and South Korea for more than a half a century. Britain has had an airspace in Cyprus or rather an air base in Cyprus. France has forces in three independent African nations. None of these states claim that they're not sovereign countries.
And there are many other vital security issues that also must be addressed. Take the issue of airspace. Again, Israel's small dimensions create huge security problems. America can be crossed by jet airplane in six hours. To fly across Israel, it takes three minutes. So is Israel's tiny airspace to be chopped in half and given to a Palestinian state not at peace with Israel?
Our major international airport is a few kilometers away from the West Bank. Without peace, will our planes become targets for antiaircraft missiles placed in the adjacent Palestinian state? And how will we stop the smuggling into the West Bank? It's not merely the West Bank, it's the West Bank mountains. It just dominates the coastal plain where most of Israel's population sits below. How could we prevent the smuggling into these mountains of those missiles that could be fired on our cities?

I bring up these problems because they're not theoretical problems. They're very real. And for Israelis, they're life-and- death matters. All these potential cracks in Israel's security have to be sealed in a peace agreement before a Palestinian state is declared, not afterwards, because if you leave it afterwards, they won't be sealed. And these problems will explode in our face and explode the peace.

The Palestinians should first make peace with Israel and then get their state. But I also want to tell you this. After such a peace agreement is signed, Israel will not be the last country to welcome a Palestinian state as a new member of the United Nations. We will be the first. (Applause.)

And there's one more thing. Hamas has been violating international law by holding our soldier Gilad Shalit captive for five years.

They haven't given even one Red Cross visit. He's held in a dungeon, in darkness, against all international norms. Gilad Shalit is the son of Aviva and Noam Shalit. He is the grandson of Zvi Shalit, who escaped the Holocaust by coming to the -- in the 1930s as a boy to the land of Israel. Gilad Shalit is the son of every Israeli family. Every nation represented here should demand his immediate release. (Applause.) If you want to -- if you want to pass a resolution about the Middle East today, that's the resolution you should pass. (Applause.)
Ladies and gentlemen, last year in Israel in Bar-Ilan University, this year in the Knesset and in the U.S. Congress, I laid out my vision for peace in which a demilitarized Palestinian state recognizes the Jewish state. Yes, the Jewish state. After all, this is the body that recognized the Jewish state 64 years ago. Now, don't you think it's about time that Palestinians did the same?

The Jewish state of Israel will always protect the rights of all its minorities, including the more than 1 million Arab citizens of Israel. I wish I could say the same thing about a future Palestinian state, for as Palestinian officials made clear the other day -- in fact, I think they made it right here in New York -- they said the Palestinian state won't allow any Jews in it. They'll be Jew-free -- Judenrein. That's ethnic cleansing. There are laws today in Ramallah that make the selling of land to Jews punishable by death. That's racism. And you know which laws this evokes.

Israel has no intention whatsoever to change the democratic character of our state. We just don't want the Palestinians to try to change the Jewish character of our state. (Applause.) We want to give up -- we want them to give up the fantasy of flooding Israel with millions of Palestinians.

President Abbas just stood here, and he said that the core of the Israeli-Palestinian conflict is the settlements. Well, that's odd. Our conflict has been raging for -- was raging for nearly half a century before there was a single Israeli settlement in the West Bank. So if what President Abbas is saying was true, then the -- I guess that the settlements he's talking about are Tel Aviv, Haifa, Jaffa, Be'er Sheva. Maybe that's what he meant the other day when he said that Israel has been occupying Palestinian land for 63 years. He didn't say from 1967; he said from 1948. I hope somebody will bother to ask him this question because it illustrates a simple truth: The core of the conflict is not the settlements. The settlements are a result of the conflict. (Applause.)

The settlements have to be -- it's an issue that has to be addressed and resolved in the course of negotiations. But the core of the conflict has always been and unfortunately remains the refusal of the Palestinians to recognize a Jewish state in any border.
I think it's time that the Palestinian leadership recognizes what every serious international leader has recognized, from Lord Balfour and Lloyd George in 1917, to President Truman in 1948, to President Obama just two days ago right here: Israel is the Jewish state. (Applause.)

President Abbas, stop walking around this issue. Recognize the Jewish state, and make peace with us. In such a genuine peace, Israel is prepared to make painful compromises. We believe that the Palestinians should be neither the citizens of Israel nor its subjects. They should live in a free state of their own. But they should be ready, like us, for compromise. And we will know that they're ready for compromise and for peace when they start taking Israel's security requirements seriously and when they stop denying our historical connection to our ancient homeland.

I often hear them accuse Israel of Judaizing Jerusalem. That's like accusing America of Americanizing Washington, or the British of Anglicizing London. You know why we're called "Jews"? Because we come from Judea.

In my office in Jerusalem, there's a -- there's an ancient seal. It's a signet ring of a Jewish official from the time of the Bible. The seal was found right next to the Western Wall, and it dates back 2,700 years, to the time of King Hezekiah. Now, there's a name of the Jewish official inscribed on the ring in Hebrew. His name was Netanyahu. That's my last name. My first name, Benjamin, dates back a thousand years earlier to Benjamin -- Binyamin -- the son of Jacob, who was also known as Israel. Jacob and his 12 sons roamed these same hills of Judea and Sumeria 4,000 years ago, and there's been a continuous Jewish presence in the land ever since.         
And for those Jews who were exiled from our land, they never stopped dreaming of coming back: Jews in Spain, on the eve of their expulsion; Jews in the Ukraine, fleeing the pogroms; Jews fighting the Warsaw Ghetto, as the Nazis were circling around it. They never stopped praying, they never stopped yearning. They whispered: Next year in Jerusalem. Next year in the promised land.

As the prime minister of Israel, I speak for a hundred generations of Jews who were dispersed throughout the lands, who suffered every evil under the Sun, but who never gave up hope of restoring their national life in the one and only Jewish state.

Ladies and gentlemen, I continue to hope that President Abbas will be my partner in peace. I've worked hard to advance that peace. The day I came into office, I called for direct negotiations without preconditions. President Abbas didn't respond. I outlined a vision of peace of two states for two peoples. He still didn't respond. I removed hundreds of roadblocks and checkpoints, to ease freedom of movement in the Palestinian areas; this facilitated a fantastic growth in the Palestinian economy. But again -- no response. I took the unprecedented step of freezing new buildings in the settlements for 10 months. No prime minister did that before, ever. (Scattered applause.) Once again -- you applaud, but there was no response. No response.

In the last few weeks, American officials have put forward ideas to restart peace talks. There were things in those ideas about borders that I didn't like. There were things there about the Jewish state that I'm sure the Palestinians didn't like.

But with all my reservations, I was willing to move forward on these American ideas.
President Abbas, why don't you join me? We have to stop negotiating about the negotiations. Let's just get on with it. Let's negotiate peace.

I spent years defending Israel on the battlefield. I spent decades defending Israel in the court of public opinion. President Abbas, you've dedicated your life to advancing the Palestinian cause. Must this conflict continue for generations, or will we enable our children and our grandchildren to speak in years ahead of how we found a way to end it? That's what we should aim for, and that's what I believe we can achieve.         
In two and a half years, we met in Jerusalem only once, even though my door has always been open to you. If you wish, I'll come to Ramallah. Actually, I have a better suggestion. We've both just flown thousands of miles to New York. Now we're in the same city. We're in the same building. So let's meet here today in the United Nations. Who's there to stop us? What is there to stop us? If we genuinely want peace, what is there to stop us from meeting today and beginning peace negotiations?

And I suggest we talk openly and honestly. Let's listen to one another. Let's do as we say in the Middle East: Let's talk "doogri". That means straightforward. I'll tell you my needs and concerns. You'll tell me yours. And with God's help, we'll find the common ground of peace.
There's an old Arab saying that you cannot applaud with one hand. Well, the same is true of peace. I cannot make peace alone. I cannot make peace without you. President Abbas, I extend my hand -- the hand of Israel -- in peace. I hope that you will grasp that hand. We are both the sons of Abraham. My people call him Avraham. Your people call him Ibrahim. We share the same patriarch. We dwell in the same land. Our destinies are intertwined. Let us realize the vision of Isaiah -- (speaks in Hebrew) -- "The people who walk in darkness will see a great light." Let that light be the light of peace.

Prime Minister Benjamin Netanyahu, New York

Spänd förväntan i Jerusalem

På söndag reser jag äntligen tillbaka till Israel, andra gången i år. Kommer därför inte att skriva så mycket på bloggen under min semester. Det kanske blir några inlägg, men i första hand så är det semester. Det ska bli roligt att träffa mina vänner och bekanta som bor i Israel samt njuta av sol och bad. Det judiska nyåret infaller nästa vecka och det ska bli trevligt att fira Rosh Hashana i Israel.

Det skrivs och visas nyheter om Israel i media, men vad är sant och vad är falskt? kan man lita på vad experter säger? kan man lita på TT, Aftonbladet med flera? Det var många år sedan jag slutade att lita på att det som skrivs i media om Israel verkligen stämmer. Därför brukar jag publicera nyheter och fakta som kommer från säkra källor, så även idag, när jag väljer att publicera ett inlägg skrivet av Paul Widen som skriver från Jerusalem.

Under min semester (ni finner alltid senaste nytt på denna länk) så finner ni bra länkar till nyheter, både på svenska och engelska, på denna länk.

Peter, Stockholm


Ikväll kommer både PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (i den ordningen) att tala inför FN:s Generalförsamling. Det råder en spänd förväntan i Jerusalem och resten av Israel inför vad som kommer att sägas och hur detta sedan kommer att tas emot av Generalförsamlingen. Samtidigt upplever många att onsdagens tal i FN av USA:s president Barack Obama innebar en stilla seger för det sunda förnuftet. Vissa vågar till och med tro att USA inte ens kommer att behöva lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet, eftersom det finns chans att palestiniernas medlemsansökan inte kommer att få de nio av totalt 15 röster som krävs där. Ett enat Säkerhetsråd skulle ljuda högre än ett ensamt veto från USA, även om den praktiska konsekvensen blir den samma: att palestiniernas ansökan om fullt medlemskap i FN avslås.

Bitte Hammargren har tvingats slita sig från sin egyptiska orientalistvurm för att skriva några rader om förväntningarna på Västbanken inför spelet i FN. För att få en representativ bild av situationen ringer hon upp den Palestinska demokratiska unionens (FIDA) partiledare i Ramalla. Partiledaren, Zahira Kamal, råkar vara en kvinna och vi inser därmed hur progressiva palestinerna är. Det faktum att hennes parti bara fick 2.8% av rösterna i valet 2006 torde dock peka på att hon inte är så värst representativ i det palestinska samhället, men hon säger precis det Bitte Hammargren vill höra, så vad spelar det för roll? ”[Zahira Kamal] tror också som många att extrema israeliska bosättare på Västbanken kommer att utsätta palestinska bybor för provokationer när Palestinafrågan prövas i FN.”

Detta säger hon dagen efter att en 16 månader gammal bebis (en bosättarbebis, naturligtvis) skadats svårt av palestinska stenkastare. För några timmar sedan dödades dessutom en 30-årig man och ett spädbarn (ni gissade rätt, bosättare båda två) efter att bilen som de färdades i utsattes för palestinsk stenkastning och föraren förlorade kontrollen och körde i diket.

Men varför vara en tråkmåns och rapportera om faktiska händelser (typ att människor skadas och dödas) när man kan skriva om vad man tror kommer att hända?

Paul Widen, Jerusalem

Rosh Hashanah hälsning från President Shimon Peres



GPO archive photo

Message of the President of the State of Israel, Mr. Shimon Peres, to the Jewish Communities in the Diaspora on the occasion of the Jewish New Year 5772
September 2011

Hopefully, the coming New Year will herald the realization of our aspirations for peace, greater security and economic growth, as we continue to strive to safeguard the future of the Jewish people and strengthen the ties between Israel and our Jewish brethren in the Diaspora.

Dramatic changes have swept across our region in the past year, changing the face of the Middle East forever. It has been generated by a young generation that bravely fought to free themselves of the shackles of the oppressive regimes that governed them, putting their lives at risk as they resolutely demanded their basic rights for freedom, democracy, dignity and jobs. Until the dust settles, it is hard to forecast what lies ahead, but along with the risks, the coming year could offer tremendous opportunities and possibilities, and we must have the courage and foresight to seize this window of opportunity to secure a better future. A trend towards democracy and freedom in the region will benefit Israel as well, and we shall closely watch its progress.

Changes have also occurred in Israel. The grassroots social justice movement that has sprouted up across the country has demonstrated that the people of Israel are engaged and socially aware, denoting a spirit of solidarity for each other and their society. They are prepared to fight for a better future for themselves and their children, and it has been an uplifting experience to witness the sight of hundreds of thousands of people peacefully raising their voice in unison for their rights. Here too an opportunity for change exists and must not be wasted.

Jews in Israel and Jews in the Diaspora share a common bond and destiny; they are responsible for one another. These bonds must never weaken, but always strengthen, and to this end educating Jewish youth about Israel, while cultivating their engagement to Israel, is of paramount importance. No less important is the education of Israeli youth about their brothers and sisters in the Diaspora, making it clear to young and old, in Israel and abroad, that Israel belongs to all of the Jewish people, and that a strong Israel-Diaspora relationship constitutes the bridge that connects us. Together we can develop a vision for the future of the Jewish people based on the Jewish values of Tikun Olam and peace.

The coming year will be a critical period for Israel, the entire region, and the world, with complex challenges ahead. Standing united while facing existential threats will give us the strength to prevail. But it will also be a period of opportunities, and I hope we shall take advantage of these opportunities to create a year of promise, growth, and security.

As we look towards a better tomorrow, from Jerusalem I extend my warm and best wishes to the Jewish people around the world for a year of peace, joy, good health and prosperity.

Shana Tova,
Shimon Peres

Obama inser Israels dilemma

Israel har under hela sin existens varit tvunget att balansera sitt behov av säkerhet och trygghet mot sin önskan om fred. Detta kan låta motsägelsefullt då fred är det som garanterar mest säkerhet för landet. Dock är vägen dit kantad av faror. De åtgärder Israel har vidtagit för att närma sig fred har ofta lett till ökad otrygghet. Tillbakadragandet från södra Libanon förde inte oss närmare fred. Det gav bara Hizbollah en möjlighet att ta över södra Libanon och att därifrån skjuta raketer mot israeliska civila. Med detta i minnet så drog Israel ändå sig tillbaka från Gaza. Avvecklingen av bosättningarna där var extremt impopulär hos delar av det israeliska samhället och var politiskt mycket kostsam. Trots detta ansågs möjliga freden vara värd uppoffringen och en risken.

Obama visar i sitt tal att han förstår Israels dilemma. Liksom palestinierna har också israelerna blivit frustrerade av att förhandlingarna har varit i mångt och mycket fruktlösa. Varje gång de är på väg att leda någon vart så ökar attackerna mot Israel.

Detta borde vara nog för att driva Israel bort från förhandlingsbordet. Så är inte fallet. Israel har gång på gång bjudit in palestinierna till förhandlingar. Israel accepterade att följa Obamas plan för att skapa en palestinsk och en judisk stat sida vid sida som det har stipulerats av FN. Israel har även gått med på att utgå ifrån 1967-års gränser som basis för dessa förhandlingar. Palestinierna förkastade däremot detta då de motsätter sig att att Israel ska vara en judisk stat samtidigt som de själva framhåller att Palestina ska vara en palestinsk stat. Israel har accepterat en palestinsk nationalstat.
”Det judiska folket har byggt en framgångsrik stat i sitt historiska hemland. Israel förtjänar att bli erkänt. Det förtjänar normala relationer med sina grannar. Och palestiniernas vänner gör dem inga tjänster när de förnekar denna sanning.”

Obama var mycket tydlig i sitt tal och visade stor förståelse för Israels dilemma, något man sällan ser hos ledare när de kommenterar konflikten officiellt, även om de är medvetna om det privat.

”Vi är övertygade om att en fredlig lösning måste innebära ett erkännande de mycket verkliga säkerhetsproblem som Israel ställs inför varje dag. Låt oss vara ärliga: Israel är omringat av grannar som har påbörjat och utkämpat repeterade krig mot landet. Israels civila har blivit mördade av raketer som har skjtits mot deras hem och självmordsbombare på bussarna. Israels barn växer upp i vetskapen att i hela regionen får andra barn lära sig att hata dem. Israel, ett litet land med mindre än åtta miljoner invånare, skådar ut över en värld där ledare för mycket större nationer hotar att utplåna dem från kartan.”
Obama framhöll att en palestinsk stat måste skapas men sade i samma andetag att en stat enbart kan skapas som resultat av ett fredsfördrag mellan palestinierna och Israel. Han gav eftertryck åt tanken att fred inte är lätt att uppnå och varje steg framåt kan följas av två steg bakåt. Trots detta får man inte ge upp. Fred måste förhandlas fram av parterna.

Båda regeringarna och majoriteten av deras folk önskar fred. Det finns självklart radikala element på båda sidor som inte önskar det, men dessa är i minoritet i Israel. Palestinierna är däremot kraftigt splittrade. Fatah självt är tudelade. En del, led av Abbas, vill gå till FN nu, en annan del, ledd av premiärminister Fayad, tycker inte att man är redo att styra en stat.
Samtidigt så vill Hamas och andra extrema grupper utrota Israel och driva judarna i havet medan andra palestinier önskar bli medborgare i Israel. Dessa hinder måste överbryggas. Den palestinska myndigheten måste stärkas och göras redo att administrera sitt område innan den kan utropa en stat.

Vidare så kommenterade Obama Israels prekära situation där framförallt Iran och Syrien, men även andra stater stödjer terror i Israel och förtrycker sina egna folk. Han poängterade att sanktionerna mot dem måste öka. President Obama sade vidare att en fredlig lösning måste ta hänsyn till båda sidors intressen. Israels behov av säkerhet är inte mindre viktigt en palestiniernas territoriella krav. Fred skapas inte genom en omröstning. Fred ska inte bara vara i ett ögonblick efter att en omröstning skett utan kunna upprätthållas långvarigt.

I linje med vad Obama sade så är det dags för ett erkännande för de steg Israel har tagit och de uppoffringar Israel har gjort för att uppnå fred. En palestinsk stat måste jämställas med en judisk stat och vägran att erkänna ett nationellt hemland till för det judiska folket kan inte försvaras. Speciellt inte då Israel hat gått med på allt mer långtgående kompromisser så som exemplevis rörande 1967 års stilleståndslinjer. Israel är även de enda som har accepterat Obamas vision om förhandlingar i dess helhet, trots att detta kräver uppoffringar från Israel. För att nå en kompromiss måste båda sidor vara villiga att göra uppoffringar.

Under allt för lång tid har debatten handlat om vad palestinierna kräver eller förtjänar mot vad Israel önskar. Vi måste omformulera detta och diskutera vad båda parterna förtjänar. Palestinierna förtjänar en stat och Israel förtjänar säkerhet. Samtidigt måste vi bejaka vad båda parterna önskar. Allt för länge har det målats upp en ensidig bild. För att lösa en ekvation så måste man läsa båda led. Precis som Obama, så måste Europa inse att Israel har legitima saker att oroa sig för och legitima krav. Läs hela president Obamas tal här.

Israel Idag, Israels ambassads blogg