onsdag 30 november 2011

Senaste nytt från Israel - Paul Widen

Idag är det 64 år sedan FN:s Generalförsamling röstade igenom Resolution 181, den delningsplan av det brittisktstyrda Palestinamandatet som banade vägen för Storbritanniens reträtt ett knappt halvår senare och utropandet av Staten Israel den 14 maj 1948. I Israel minns man fortfarande hur man under spänd förväntan satt runt radioapparaterna och lyssnade på omröstningen i FN. När det blev klart att resolutionen hade fått tillräckligt många röster utbröt det jubel och spontana fester på gatorna. Glädjen kom dock snabbt att grumlas av den upptrappade konflikten mellan de sionistiska pionjärerna och det arabiska ledarskapet, som tillsammans med de omkringliggande arabstaterna vägrade att godkänna resolutionen.

Denna konflikt har under årens lopp ändrat karaktär och namn flera gånger, men i grund och botten är det samma konflikt. Inatt strax efter midnatt blev israeliska medborgare i västra Galiléen påminda om att det inte råder fred utan bara eldupphör. Terrorister i södra Libanon avfyrade fyra katyusharaketer mot israeliska samhällen, dock utan att någon människa kom till skada. Israeliskt artilleri besvarade elden och framförde en protest till FN-styrkan UNIFIL som är stationerad i södra Libanon och vars syfte är att förhindra just den här typen av attacker. Man menar dock att det troligtvis inte är terroristorganisationen Hizballa utan istället al-Qaida eller en av de mindre palestinska terroristgrupperna i området ligger bakom raketattacken.

Det är inte orimligt att anta att terroristernas val av just dagens datum för attacken var avsiktligt. Ofta uppmärksammar terroristorganisationer årsdagarna för sina nederlag med symboliska attacker. I Israel var det dock många som inledningsvis drog slutsatsen att raketerna var en reaktion på gårdagens mystiska explosion utanför den iranska staden Isfahan. En massiv explosion skakade staden under morgontimmarna i måndags, vilket först rapporterades av den iranska nyhetsbyrån Fars, för att sedan snabbt tas tillbaka och förnekas av företrädare för regimen i Teheran. Flera viktiga anläggningar med koppling till Irans kärnenergiprogram ligger i Isfahan. Den 12 november inträffade en annan mystisk explosion vid en iransk militäranläggning utanför staden Karaj. Spekulationerna kring vem som kan tänkas ligga bakom de båda explosionerna har varit ganska förutsägbara och delvis underblåsta av syrliga kommentarer från israeliska ministrar. ”Vissa länder inför ekonomiska sanktioner, medan andra länder agerar på andra sätt,” sa exempelvis Dan Meridor, minister med ansvar för underrättelsetjänsten, imorse i israelisk radio. Det allmänna intrycket man får i Israel är att en attack mot Irans kärnenergianläggningar bara är en tidsfråga, vilket alltså gjorde att nattens raketattack mot norra Israel under morgontimmarna lätt kunde tolkas som startskotten för ett regionalt krig.

Paul Widen, Jerusalem

onsdag 16 november 2011

Senaste nytt från Israel - Paul Widen

Under det Kalla kriget utvecklades en militärdoktrin med det passande namnet MAD – Mutually Assured Destruction (ömsesidigt säkerställd förstörelse). Den postulerade att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle resultera i en ömsesidigt säkerställd förstörelse av samtliga inblandade parter. I en sådan situation skulle det inte finnas några vinnare, bara förlorare, eller rättare sagt: bara döda förlorare. Under flera decennier under 1900-talet, trots massiv kärnvapenupprustning, användes därför inte kärnvapen i strid en enda gång. Kommunister och kapitalister hade detta gemensamt: de höll livet kärare än förintandet av fienden.

Historikern och mellanösternexperten Bernard Lewis var en av de första att påpeka att MAD-doktrinen bara fungerar om de inblandade aktörerna är rationella, dvs. att de föredrar livet framför döden. Den islamiska republiken Iran, vars kärnvapenambitioner ställdes bortom rimligt tvivel i IAEA:s rapport i förra veckan, är dock inte en rationell aktör. Och inte nog med att de inte uppfattar utsikten om en ömsesidigt säkerställd förstörelse som avskräckande: de uppfattar detta mardrömscenario som ett incitament.

Den teologiska grunden till denna irrationella ståndpunkt är de shi’itiska trossatser om Mahdi som genomsyrar Irans ledarskap. Mahdi var namnet på den tolfte imamen, som enligt shi’itisk islam gömdes av Gud vid fem års ålder för över 1200 år sedan och vars återkomst/uppenbarelse (tillsammans med ingen annan än Jesus) kommer att förebåda den yttersta tiden. Man tror vidare att man kan påskynda detta apokalyptiska skeende genom att orsaka det globala kaos som förväntas sammanfalla med Mahdis återkomst/uppenbarelse.
De röster som nu höjs internationellt med krav på skärpta sanktioner mot Iran för att tvinga ledarskapet att avbryta sitt kärnvapenprogram utgår från att ledarskapet kan pressas till en brytpunkt, en punkt där det skulle tjäna mer på att foga sig efter Säkerhetsrådets krav än på att envist vägra. En sådan punkt finns dock inte, eftersom den ekonomiska kalkylen är fundamentalt frånvarande i ledarskapets resonemang. Ekonomiska sanktioner inverkar inte på en teologisk ekvation.

Irans ledarskap och den civiliserade världen resonerar alltså enligt två helt skilda tankemönster. Irans ledarskap förbereder sig bokstavligt talat för tidens slut och de dödas uppståndelse, medan den civiliserade världen fortfarande inbillar sig att regimen i Teheran kan tvingas till underkastelse med hjälp av materiella påtryckningar.

Av samma anledning uppfattas det inte som avskräckande att Israel och flera NATO-länder nu av allt att döma förbereder sig för en attack mot Iran. Tvärtom har det noterats en skärpning av retoriken mot västvärlden och Israel bland regimens företrädare. En militär konfrontation, som nästan säkert skulle dra med sig Libanon, Syrien och Gaza (och kanske också Saudiarabien på västvärldens sida) och därmed potentiellt sätta hela regionen i brand, är ju precis det regimen hoppas åstadkomma.

Utmaningen som den civiliserade världen står inför är alltså inte ekonomisk eller militär till sin natur, utan moralisk och filosofisk. Hur bemöter man en ondska som inte fruktar den ömsesidigt säkerställda förstörelsen utan rentav eftersträvar den? Den frågan kan inte besvaras förrän man börjar bryta sönder det tankemönster som fortfarande präglar den civiliserade världens tafatta hantering av hotet från Iran.

Paul Widen, Jerusalem

torsdag 10 november 2011

Ny bloggare på Israel4u.se

En god vän, Adam Cohen från U.S.A kommer att tjänstgöra i IDF (värnplikt) och han kommer att skriva om sin tjänstgöring på vår blogg. Det skall bli väldigt trevligt att följa honom på vår blogg.

Exakt vad han kommer att skriva är inte bestämt ännu, men det kommer att handla om hur det är att tjänstgöra i det israeliska försvaret (värnplikt), som amerikansk jude.

Mer information kommer när Adam påbörjat sin värnplikt!!!

Peter, Stockholm

måndag 7 november 2011

Hur tänkte SVT?

Peter Wolodarski ställer i DN den 3/11 en relevant fråga till SVT med anledning av valet av Gina Dirawi som ny programledare för Melodifestivalen:

”En av programledarna i 2012 år Melodifestival är P3-profilen Gina Dirawi. Hon har en uppmärksammad blogg där hon likställt Israels agerande med Hitlers och skrivit att Förintelsens minnesdag, som markerar befrielsen av Auschwitz, borde göras om till en minnesdag som bland annat uppmärksammar ‘alla palestinier som mördats av sionisterna i Israel’. Kommentarerna till hennes blogg-inlägg är fyllda av historierevisionism och antisemitism. Gina Dirawi är 20 år, men har trots begränsad erfarenhet och extrema åsikter getts detta förtroende att leda Sveriges största tv-program. Det måste ha funnits någon tanke bakom. Vilken?”

Läs även Henrik Bachners analys av de i debatten återkommande försöken att likställa Israel med Nazityskland och israelisk politik med Förintelsen.

Publicerad: 3/11-2011 på SKMA:s hemsida. (www.skma.se)

”Jag var oförberedd på det hat som skulle möta mig”

Under senare år har hatet mot judar ökat i Malmö. Många ­flyttar därifrån. Rabbinen Shneur Kesselman har valt att stanna kvar. Men när han kom till Malmö för sju år sedan var han inte beredd på det hat han skulle möta.
                                              
För sju år sedan flyttade den judiske rabbinen Shneur Kesselman och hans hustru till Malmö. Han är uppväxt i bilstaden Detroit i norra USA.

– Vi hade många muslimer som grannar och råkade aldrig ut för något obehagligt. Men i Malmö ... när unga killar ropar ”support Hitler” efter mig har det gått väldigt långt. Jag var oförberedd på det hat som skulle möta mig som jude här.

Den judiska församlingen i Malmö har i dag cirka 650 medlemmar, antalet har sakta men säkert minskat under senare år. Unga väljer att studera på andra orter, pensionärer följer efter sina barn. Antisemitismen får också medlemmar att lämna staden. Makarna Kesselman har dock inte några planer på att lämna staden.

– Det vore att ge efter för dem som hatar, för de krafterna. Nej, jag och min hustru vill bo kvar här. Vi ser det som vår uppgift att stärka den judiska identiteten bland de judiska invånarna i staden.

Människor har spottat på honom, kastat tomma läskedrycksburkar mot honom och kallat honom ”judejävel”. Shneur Kesselman har många gånger de senaste åren insett vad hat kan driva människor till och hur det känns att vara hatad.

Hos Malmöpolisen finns en pärm med anmälningar han lämnat in. Där är ett åttiotal ”incidenter” registrerade. Ibland orkar Shneur inte anmäla alla trakasserier han utsätts för på grund av att han är jude.

– Orden och att folk spottar efter mig är obehagligt. Men det som skrämmer mest är hatet som syns i människornas ögon, i ögonen på dem som vill ont. Jag har ingen aning om var deras gräns går någonstans, hur långt de kan gå.

Han påpekar att hatet inte är riktat mot vad han gjort eller inte gjort, vad han sagt eller inte sagt, vad han tror eller inte tror. Hatet beror på att han är jude och han ser det som ett angrepp mot sitt innersta väsen, sin grund som människa.

Både Shneur och hustrun, född i Frankrike, är uppvuxna inom den ortodoxa rörelsen Chabad. Dess syfte är att stärka judars identitet runt om i världen. Shneur berättar att rädslan finns även när han inte blivit utsatt på ett tag, när det inte hänt något på flera veckor. Han känner att han inte kan promenera runt på Malmös gator i lugn och ro.

I sin svarta rock, sitt karaktäristiska svarta skägg och med kippan på huvudet märks Shneur när han rör sig ute på stan. Nyligen kom två ungdomar fram och viskade ”jew” åt honom när han var inne i ett köpcentrum med barnen. Sedan gick de unga männen skrattande sin väg.
– Barnen börjar bli så stora att de undrar varför andra vuxna kan säga sådana saker till mig.

Varför finns det ett sådant hat mot dig och judar i Malmö?

– Det handlar om ren antisemitism, om ett rent judehat. I en diskussion kan jag acceptera kritik som riktas mot till exempel den politik som staten Israel står för, även om jag inte skulle hålla med kritikerna. Men här handlar det om personer som inte drar en gräns mellan politik och religion.

Vilka uttrycker detta hat?

– För det mesta är det unga muslimer och det borde ingen blunda för. Det är tragiskt att det ska vara så, att hat ska frodas i religiösa kretsar.

Runt om i landet vittnar muslimer om att de utsätts för hat och hot. Islamofobin tycks utbredd på många håll och i många grupper. Shneur Kesselman vill inte uttala sig om huruvida det är skillnad på hatet mot judar och hatet mot muslimer.

– Jag kan bara säga att vi judar inte hatar muslimer, och skulle inte komma på tanken att trakassera ­eller hota människor som har en annan tro.

Under senare år har hatet mot ­judar blivit en oönskad del i bilden av Malmö. För två år sedan genomförde Israel bombangrepp mot mål i den palestinska Gazaremsan. Under en stödmanifestation för Israel blev deltagare med svenska och israeliska flaggor i händerna attackerade med ägg, glasflaskor och raketer. Därefter jagades många av dem bort av motdemonstranter som ropade ”jävla judar”.

Vilken skuld har Israels politik mot palestinier för hatet mot judar?

–  Jag vill inte uttala mig i politiska frågor och om vad som sker i Israel. Men varför ska jag bli hotad och trakasserad för det som sker i Mellanöstern?

Varifrån tror du att hatet kommer?

– Uppifrån, från ledarna, men också inifrån. Jag tror att alla människor har en god och en ond sida. Och därför handlar det om att ta kontroll över denna mörka och onda sida inom oss. Hatet kan utvecklas av personer som vill göda det, men från början finns det inom var och en av oss.

– För mig handlar det hela tiden om att styra mina känslor och min hjärna. Det tror jag är en väg att undvika att bli hatisk.

Hatar du aldrig?

– Det brukar jag inte göra. Dagar när jag känner mig trött kan det vara lättare att irriteras, men det är en lång väg till hat.
– Om jag i stunden förlorar mig och skulle kunna börja bli arg på någon eller något, som dem som kastar glåpord efter mig, försöker jag medvetet styra undan sådana känslor. Det brukar fungera. Man skulle kunna säga att det behövs en stoppsignal i huvudet.

Hur kan hatet i Malmö stoppas?

– Det är en svår fråga. Föräldrarna har huvudansvaret för de värderingar som de uppfostrar sina barn utifrån, sedan tycker jag att våra politiker och skolor också har en mycket viktig roll i det här. Men tyvärr verkar hatet vara så pass utbrett här i Malmö att det inte kommer att vara lätt att stoppa det.

Är lösningen mer kunskap?

– Kunskap är säkert en viktig faktor. Men vi ska inte glömma att många som hatar också är kunniga. De som ledde utrotningen av miljoner judar i Tyskland och andra länder under andra världskriget var ofta välutbildade. Läkare, präster, filosofer ... många med mycket kunskap deltog och stödde denna politik. Kunskap är inget vaccin mot hat, det kan faktiskt också leda till ökat hat.
– Hatet är här för att stanna eftersom det är en del av den mänskliga naturen. Men var och en har ett stort ansvar för att inte tillåta det onda inom sig att komma till uttryck, och att motverka tankar och känslor som är kopplade till hat. Det kan vara en del av lösningen för att minska hatet i världen.