Även fast jag varit i Israel flera gånger förut så slutar man aldrig att överraskas, igår så besökte vi de ortodoxa kvarteren och det var en blandning mellan 2011 och 1800-talet, en väldigt speciell upplevelse som visade en annan bild av en stad som har visat så många sidor, en stad där muslimer, kristna, judar och många andra lever tillsammans.
Idag har jag och Erik besökt världens största synagoga, en stor och väldigt vacker byggnad som vi kommer att besöka på lördag, under g-dstjänsten. Vi träffade även en annan svensk på flygplatsen i Sverige, som eventuellt skall följa med på lördag.
På söndag åker Erik hem till Sverige och jag till Tel Aviv några dagar. Ska träffa Elinor och eventuellt Judy, därefter åker jag ner till Eilat där jag har fått låna en lägenhet under ett par dagar.
Nu har jag inte så mycket tid att skriva här, men kommer eventuellt att skriva lite mer nästa vecka. Allt är bra och längtar inte hem. Ani ohev Israel!!!
Hälsningar från Jerusalem...
Peter, Israel/Jerusalem
torsdag 29 september 2011
lördag 24 september 2011
Benjamin Netanyahus tal var ett av de bästa tal jag någonsin hört
Benjamin Netanyahu höll ett av de bästa tal jag någonsin hört under gårdagens tal till FN i New York. Tyvärr så har jag inte tid att översätta hans tal, eftersom jag reser till Israel tidigt imorgon. Men talet finns på engelska, och det kan ni läsa nedan.
Peter, Stockholm (snart i Israel)
Prime Minister Benjamin Netanyahu speaks at the 66th session of the General Assembly at United Nations headquarters, following Palestinian President Mahmoud Abbas' speech.
Ladies and gentlemen, Israel has extended its hand in peace from the moment it was established 63 years ago. On behalf of Israel and the Jewish people, I extend that hand again today. I extend it to the people of Egypt and Jordan, with renewed friendship for neighbors with whom we have made peace. I extend it to the people of Turkey, with respect and good will. I extend it to the people of Libya and Tunisia, with admiration for those trying to build a democratic future. I extend it to the other peoples of North Africa and the Arabian Peninsula, with whom we want to forge a new beginning. I extend it to the people of Syria, Lebanon and Iran, with awe at the courage of those fighting brutal repression.
But most especially, I extend my hand to the Palestinian people, with whom we seek a just and lasting peace.
Ladies and gentlemen, in Israel our hope for peace never wanes. Our scientists, doctors, innovators, apply their genius to improve the world of tomorrow. Our artists, our writers, enrich the heritage of humanity. Now, I know that this is not exactly the image of Israel that is often portrayed in this hall. After all, it was here in 1975 that the age-old yearning of my people to restore our national life in our ancient biblical homeland -- it was then that this was braided -- branded, rather -- shamefully, as racism. And it was here in 1980, right here, that the historic peace agreement between Israel and Egypt wasn't praised; it was denounced! And it's here year after year that Israel is unjustly singled out for condemnation. It's singled out for condemnation more often than all the nations of the world combined. Twenty-one out of the 27 General Assembly resolutions condemn Israel -- the one true democracy in the Middle East.
Well, this is an unfortunate part of the UN institution. It's the -- the theater of the absurd. It doesn't only cast Israel as the villain; it often casts real villains in leading roles: Gadhafi's Libya chaired the UN Commission on Human Rights; Saddam's Iraq headed the UN Committee on Disarmament.
You might say: That's the past. Well, here's what's happening now -- right now, today. Hezbollah-controlled Lebanon now presides over the UN Security Council. This means, in effect, that a terror organization presides over the body entrusted with guaranteeing the world's security.
You couldn't make this thing up.
So here in the UN, automatic majorities can decide anything. They can decide that the sun sets in the west or rises in the west. I think the first has already been pre-ordained. But they can also decide -- they have decided that the Western Wall in Jerusalem, Judaism's holiest place, is occupied Palestinian territory.
And yet even here in the General Assembly, the truth can sometimes break through. In 1984 when I was appointed Israel's ambassador to the United Nations, I visited the great rabbi of Lubavich. He said to me -- and ladies and gentlemen, I don't want any of you to be offended because from personal experience of serving here, I know there are many honorable men and women, many capable and decent people serving their nations here. But here's what the rebbe said to me. He said to me, you'll be serving in a house of many lies. And then he said, remember that even in the darkest place, the light of a single candle can be seen far and wide.
Today I hope that the light of truth will shine, if only for a few minutes, in a hall that for too long has been a place of darkness for my country. So as Israel's prime minister, I didn't come here to win applause. I came here to speak the truth. (Cheers, applause.) The truth is -- the truth is that Israel wants peace. The truth is that I want peace. The truth is that in the Middle East at all times, but especially during these turbulent days, peace must be anchored in security. The truth is that we cannot achieve peace through UN resolutions, but only through direct negotiations between the parties. The truth is that so far the Palestinians have refused to negotiate. The truth is that Israel wants peace with a Palestinian state, but the Palestinians want a state without peace. And the truth is you shouldn't let that happen.
Ladies and gentlemen, when I first came here 27 years ago, the world was divided between East and West. Since then the Cold War ended, great civilizations have risen from centuries of slumber, hundreds of millions have been lifted out of poverty, countless more are poised to follow, and the remarkable thing is that so far this monumental historic shift has largely occurred peacefully. Yet a malignancy is now growing between East and West that threatens the peace of all. It seeks not to liberate, but to enslave, not to build, but to destroy.
That malignancy is militant Islam. It cloaks itself in the mantle of a great faith, yet it murders Jews, Christians and Muslims alike with unforgiving impartiality. On September 11th it killed thousands of Americans, and it left the twin towers in smoldering ruins. Last night I laid a wreath on the 9/11 memorial. It was deeply moving. But as I was going there, one thing echoed in my mind: the outrageous words of the president of Iran on this podium yesterday. He implied that 9/11 was an American conspiracy. Some of you left this hall. All of you should have. (Applause.)
Since 9/11, militant Islamists slaughtered countless other innocents -- in London and Madrid, in Baghdad and Mumbai, in Tel Aviv and Jerusalem, in every part of Israel. I believe that the greatest danger facing our world is that this fanaticism will arm itself with nuclear weapons. And this is precisely what Iran is trying to do.
Can you imagine that man who ranted here yesterday -- can you imagine him armed with nuclear weapons? The international community must stop Iran before it's too late. If Iran is not stopped, we will all face the specter of nuclear terrorism, and the Arab Spring could soon become an Iranian winter. That would be a tragedy. Millions of Arabs have taken to the streets to replace tyranny with liberty, and no one would benefit more than Israel if those committed to freedom and peace would prevail.
This is my fervent hope. But as the prime minister of Israel, I cannot risk the future of the Jewish state on wishful thinking. Leaders must see reality as it is, not as it ought to be. We must do our best to shape the future, but we cannot wish away the dangers of the present.
And the world around Israel is definitely becoming more dangerous. Militant Islam has already taken over Lebanon and Gaza. It's determined to tear apart the peace treaties between Israel and Egypt and between Israel and Jordan. It's poisoned many Arab minds against Jews and Israel, against America and the West. It opposes not the policies of Israel but the existence of Israel.
Now, some argue that the spread of militant Islam, especially in these turbulent times -- if you want to slow it down, they argue, Israel must hurry to make concessions, to make territorial compromises. And this theory sounds simple. Basically it goes like this: Leave the territory, and peace will be advanced. The moderates will be strengthened, the radicals will be kept at bay. And don't worry about the pesky details of how Israel will actually defend itself; international troops will do the job.
These people say to me constantly: Just make a sweeping offer, and everything will work out. You know, there's only one problem with that theory. We've tried it and it hasn't worked. In 2000 Israel made a sweeping peace offer that met virtually all of the Palestinian demands. Arafat rejected it. The Palestinians then launched a terror attack that claimed a thousand Israeli lives.
Prime Minister Olmert afterwards made an even more sweeping offer, in 2008. President Abbas didn't even respond to it.
But Israel did more than just make sweeping offers. We actually left territory. We withdrew from Lebanon in 2000 and from every square inch of Gaza in 2005. That didn't calm the Islamic storm, the militant Islamic storm that threatens us. It only brought the storm closer and make it stronger.
Hezbollah and Hamas fired thousands of rockets against our cities from the very territories we vacated. See, when Israel left Lebanon and Gaza, the moderates didn't defeat the radicals, the moderates were devoured by the radicals. And I regret to say that international troops like UNIFIL in Lebanon and UBAM (ph) in Gaza didn't stop the radicals from attacking Israel.
We left Gaza hoping for peace.
We didn't freeze the settlements in Gaza, we uprooted them. We did exactly what the theory says: Get out, go back to the 1967 borders, dismantle the settlements.
And I don't think people remember how far we went to achieve this. We uprooted thousands of people from their homes. We pulled children out of -- out of their schools and their kindergartens. We bulldozed synagogues. We even -- we even moved loved ones from their graves. And then, having done all that, we gave the keys of Gaza to President Abbas.
Now the theory says it should all work out, and President Abbas and the Palestinian Authority now could build a peaceful state in Gaza. You can remember that the entire world applauded. They applauded our withdrawal as an act of great statesmanship. It was a bold act of peace.
But ladies and gentlemen, we didn't get peace. We got war. We got Iran, which through its proxy Hamas promptly kicked out the Palestinian Authority. The Palestinian Authority collapsed in a day -- in one day.
President Abbas just said on this podium that the Palestinians are armed only with their hopes and dreams. Yeah, hopes, dreams and 10,000 missiles and Grad rockets supplied by Iran, not to mention the river of lethal weapons now flowing into Gaza from the Sinai, from Libya, and from elsewhere.
Thousands of missiles have already rained down on our cities. So you might understand that, given all this, Israelis rightly ask: What's to prevent this from happening again in the West Bank? See, most of our major cities in the south of the country are within a few dozen kilometers from Gaza. But in the center of the country, opposite the West Bank, our cities are a few hundred meters or at most a few kilometers away from the edge of the West Bank.
So I want to ask you. Would any of you -- would any of you bring danger so close to your cities, to your families? Would you act so recklessly with the lives of your citizens? Israel is prepared to have a Palestinian state in the West Bank, but we're not prepared to have another Gaza there. And that's why we need to have real security arrangements, which the Palestinians simply refuse to negotiate with us.
Israelis remember the bitter lessons of Gaza. Many of Israel's critics ignore them. They irresponsibly advise Israel to go down this same perilous path again. Your read what these people say and it's as if nothing happened -- just repeating the same advice, the same formulas as though none of this happened.
And these critics continue to press Israel to make far-reaching concessions without first assuring Israel's security. They praise those who unwittingly feed the insatiable crocodile of militant Islam as bold statesmen. They cast as enemies of peace those of us who insist that we must first erect a sturdy barrier to keep the crocodile out, or at the very least jam an iron bar between its gaping jaws.
So in the face of the labels and the libels, Israel must heed better advice. Better a bad press than a good eulogy, and better still would be a fair press whose sense of history extends beyond breakfast, and which recognizes Israel's legitimate security concerns.
I believe that in serious peace negotiations, these needs and concerns can be properly addressed, but they will not be addressed without negotiations. And the needs are many, because Israel is such a tiny country. Without Judea and Samaria, the West Bank, Israel is all of 9 miles wide.
I want to put it for you in perspective, because you're all in the city. That's about two-thirds the length of Manhattan. It's the distance between Battery Park and Columbia University. And don't forget that the people who live in Brooklyn and New Jersey are considerably nicer than some of Israel's neighbors.
So how do you -- how do you protect such a tiny country, surrounded by people sworn to its destruction and armed to the teeth by Iran? Obviously you can't defend it from within that narrow space alone. Israel needs greater strategic depth, and that's exactly why Security Council Resolution 242 didn't require Israel to leave all the territories it captured in the Six-Day War. It talked about withdrawal from territories, to secure and defensible boundaries. And to defend itself, Israel must therefore maintain a long-term Israeli military presence in critical strategic areas in the West Bank.
I explained this to President Abbas. He answered that if a Palestinian state was to be a sovereign country, it could never accept such arrangements. Why not? America has had troops in Japan, Germany and South Korea for more than a half a century. Britain has had an airspace in Cyprus or rather an air base in Cyprus. France has forces in three independent African nations. None of these states claim that they're not sovereign countries.
And there are many other vital security issues that also must be addressed. Take the issue of airspace. Again, Israel's small dimensions create huge security problems. America can be crossed by jet airplane in six hours. To fly across Israel, it takes three minutes. So is Israel's tiny airspace to be chopped in half and given to a Palestinian state not at peace with Israel?
Our major international airport is a few kilometers away from the West Bank. Without peace, will our planes become targets for antiaircraft missiles placed in the adjacent Palestinian state? And how will we stop the smuggling into the West Bank? It's not merely the West Bank, it's the West Bank mountains. It just dominates the coastal plain where most of Israel's population sits below. How could we prevent the smuggling into these mountains of those missiles that could be fired on our cities?
I bring up these problems because they're not theoretical problems. They're very real. And for Israelis, they're life-and- death matters. All these potential cracks in Israel's security have to be sealed in a peace agreement before a Palestinian state is declared, not afterwards, because if you leave it afterwards, they won't be sealed. And these problems will explode in our face and explode the peace.
The Palestinians should first make peace with Israel and then get their state. But I also want to tell you this. After such a peace agreement is signed, Israel will not be the last country to welcome a Palestinian state as a new member of the United Nations. We will be the first. (Applause.)
And there's one more thing. Hamas has been violating international law by holding our soldier Gilad Shalit captive for five years.
They haven't given even one Red Cross visit. He's held in a dungeon, in darkness, against all international norms. Gilad Shalit is the son of Aviva and Noam Shalit. He is the grandson of Zvi Shalit, who escaped the Holocaust by coming to the -- in the 1930s as a boy to the land of Israel. Gilad Shalit is the son of every Israeli family. Every nation represented here should demand his immediate release. (Applause.) If you want to -- if you want to pass a resolution about the Middle East today, that's the resolution you should pass. (Applause.)
Ladies and gentlemen, last year in Israel in Bar-Ilan University, this year in the Knesset and in the U.S. Congress, I laid out my vision for peace in which a demilitarized Palestinian state recognizes the Jewish state. Yes, the Jewish state. After all, this is the body that recognized the Jewish state 64 years ago. Now, don't you think it's about time that Palestinians did the same?
The Jewish state of Israel will always protect the rights of all its minorities, including the more than 1 million Arab citizens of Israel. I wish I could say the same thing about a future Palestinian state, for as Palestinian officials made clear the other day -- in fact, I think they made it right here in New York -- they said the Palestinian state won't allow any Jews in it. They'll be Jew-free -- Judenrein. That's ethnic cleansing. There are laws today in Ramallah that make the selling of land to Jews punishable by death. That's racism. And you know which laws this evokes.
Israel has no intention whatsoever to change the democratic character of our state. We just don't want the Palestinians to try to change the Jewish character of our state. (Applause.) We want to give up -- we want them to give up the fantasy of flooding Israel with millions of Palestinians.
President Abbas just stood here, and he said that the core of the Israeli-Palestinian conflict is the settlements. Well, that's odd. Our conflict has been raging for -- was raging for nearly half a century before there was a single Israeli settlement in the West Bank. So if what President Abbas is saying was true, then the -- I guess that the settlements he's talking about are Tel Aviv, Haifa, Jaffa, Be'er Sheva. Maybe that's what he meant the other day when he said that Israel has been occupying Palestinian land for 63 years. He didn't say from 1967; he said from 1948. I hope somebody will bother to ask him this question because it illustrates a simple truth: The core of the conflict is not the settlements. The settlements are a result of the conflict. (Applause.)
The settlements have to be -- it's an issue that has to be addressed and resolved in the course of negotiations. But the core of the conflict has always been and unfortunately remains the refusal of the Palestinians to recognize a Jewish state in any border.
I think it's time that the Palestinian leadership recognizes what every serious international leader has recognized, from Lord Balfour and Lloyd George in 1917, to President Truman in 1948, to President Obama just two days ago right here: Israel is the Jewish state. (Applause.)
President Abbas, stop walking around this issue. Recognize the Jewish state, and make peace with us. In such a genuine peace, Israel is prepared to make painful compromises. We believe that the Palestinians should be neither the citizens of Israel nor its subjects. They should live in a free state of their own. But they should be ready, like us, for compromise. And we will know that they're ready for compromise and for peace when they start taking Israel's security requirements seriously and when they stop denying our historical connection to our ancient homeland.
I often hear them accuse Israel of Judaizing Jerusalem. That's like accusing America of Americanizing Washington, or the British of Anglicizing London. You know why we're called "Jews"? Because we come from Judea.
In my office in Jerusalem, there's a -- there's an ancient seal. It's a signet ring of a Jewish official from the time of the Bible. The seal was found right next to the Western Wall, and it dates back 2,700 years, to the time of King Hezekiah. Now, there's a name of the Jewish official inscribed on the ring in Hebrew. His name was Netanyahu. That's my last name. My first name, Benjamin, dates back a thousand years earlier to Benjamin -- Binyamin -- the son of Jacob, who was also known as Israel. Jacob and his 12 sons roamed these same hills of Judea and Sumeria 4,000 years ago, and there's been a continuous Jewish presence in the land ever since.
And for those Jews who were exiled from our land, they never stopped dreaming of coming back: Jews in Spain, on the eve of their expulsion; Jews in the Ukraine, fleeing the pogroms; Jews fighting the Warsaw Ghetto, as the Nazis were circling around it. They never stopped praying, they never stopped yearning. They whispered: Next year in Jerusalem. Next year in the promised land.
As the prime minister of Israel, I speak for a hundred generations of Jews who were dispersed throughout the lands, who suffered every evil under the Sun, but who never gave up hope of restoring their national life in the one and only Jewish state.
Ladies and gentlemen, I continue to hope that President Abbas will be my partner in peace. I've worked hard to advance that peace. The day I came into office, I called for direct negotiations without preconditions. President Abbas didn't respond. I outlined a vision of peace of two states for two peoples. He still didn't respond. I removed hundreds of roadblocks and checkpoints, to ease freedom of movement in the Palestinian areas; this facilitated a fantastic growth in the Palestinian economy. But again -- no response. I took the unprecedented step of freezing new buildings in the settlements for 10 months. No prime minister did that before, ever. (Scattered applause.) Once again -- you applaud, but there was no response. No response.
In the last few weeks, American officials have put forward ideas to restart peace talks. There were things in those ideas about borders that I didn't like. There were things there about the Jewish state that I'm sure the Palestinians didn't like.
But with all my reservations, I was willing to move forward on these American ideas.
President Abbas, why don't you join me? We have to stop negotiating about the negotiations. Let's just get on with it. Let's negotiate peace.
I spent years defending Israel on the battlefield. I spent decades defending Israel in the court of public opinion. President Abbas, you've dedicated your life to advancing the Palestinian cause. Must this conflict continue for generations, or will we enable our children and our grandchildren to speak in years ahead of how we found a way to end it? That's what we should aim for, and that's what I believe we can achieve.
In two and a half years, we met in Jerusalem only once, even though my door has always been open to you. If you wish, I'll come to Ramallah. Actually, I have a better suggestion. We've both just flown thousands of miles to New York. Now we're in the same city. We're in the same building. So let's meet here today in the United Nations. Who's there to stop us? What is there to stop us? If we genuinely want peace, what is there to stop us from meeting today and beginning peace negotiations?
And I suggest we talk openly and honestly. Let's listen to one another. Let's do as we say in the Middle East: Let's talk "doogri". That means straightforward. I'll tell you my needs and concerns. You'll tell me yours. And with God's help, we'll find the common ground of peace.
There's an old Arab saying that you cannot applaud with one hand. Well, the same is true of peace. I cannot make peace alone. I cannot make peace without you. President Abbas, I extend my hand -- the hand of Israel -- in peace. I hope that you will grasp that hand. We are both the sons of Abraham. My people call him Avraham. Your people call him Ibrahim. We share the same patriarch. We dwell in the same land. Our destinies are intertwined. Let us realize the vision of Isaiah -- (speaks in Hebrew) -- "The people who walk in darkness will see a great light." Let that light be the light of peace.
Prime Minister Benjamin Netanyahu, New York
 |
Benjamin Netanyahu höll ett av de bästa tal jag någonsin hört under gårdagens tal till FN i New York. Tyvärr så har jag inte tid att översätta hans tal, eftersom jag reser till Israel tidigt imorgon. Men talet finns på engelska, och det kan ni läsa nedan.
Peter, Stockholm (snart i Israel)
Prime Minister Benjamin Netanyahu speaks at the 66th session of the General Assembly at United Nations headquarters, following Palestinian President Mahmoud Abbas' speech.
Ladies and gentlemen, Israel has extended its hand in peace from the moment it was established 63 years ago. On behalf of Israel and the Jewish people, I extend that hand again today. I extend it to the people of Egypt and Jordan, with renewed friendship for neighbors with whom we have made peace. I extend it to the people of Turkey, with respect and good will. I extend it to the people of Libya and Tunisia, with admiration for those trying to build a democratic future. I extend it to the other peoples of North Africa and the Arabian Peninsula, with whom we want to forge a new beginning. I extend it to the people of Syria, Lebanon and Iran, with awe at the courage of those fighting brutal repression.
But most especially, I extend my hand to the Palestinian people, with whom we seek a just and lasting peace.
Well, this is an unfortunate part of the UN institution. It's the -- the theater of the absurd. It doesn't only cast Israel as the villain; it often casts real villains in leading roles: Gadhafi's Libya chaired the UN Commission on Human Rights; Saddam's Iraq headed the UN Committee on Disarmament.
You might say: That's the past. Well, here's what's happening now -- right now, today. Hezbollah-controlled Lebanon now presides over the UN Security Council. This means, in effect, that a terror organization presides over the body entrusted with guaranteeing the world's security.
You couldn't make this thing up.
So here in the UN, automatic majorities can decide anything. They can decide that the sun sets in the west or rises in the west. I think the first has already been pre-ordained. But they can also decide -- they have decided that the Western Wall in Jerusalem, Judaism's holiest place, is occupied Palestinian territory.
And yet even here in the General Assembly, the truth can sometimes break through. In 1984 when I was appointed Israel's ambassador to the United Nations, I visited the great rabbi of Lubavich. He said to me -- and ladies and gentlemen, I don't want any of you to be offended because from personal experience of serving here, I know there are many honorable men and women, many capable and decent people serving their nations here. But here's what the rebbe said to me. He said to me, you'll be serving in a house of many lies. And then he said, remember that even in the darkest place, the light of a single candle can be seen far and wide.
Today I hope that the light of truth will shine, if only for a few minutes, in a hall that for too long has been a place of darkness for my country. So as Israel's prime minister, I didn't come here to win applause. I came here to speak the truth. (Cheers, applause.) The truth is -- the truth is that Israel wants peace. The truth is that I want peace. The truth is that in the Middle East at all times, but especially during these turbulent days, peace must be anchored in security. The truth is that we cannot achieve peace through UN resolutions, but only through direct negotiations between the parties. The truth is that so far the Palestinians have refused to negotiate. The truth is that Israel wants peace with a Palestinian state, but the Palestinians want a state without peace. And the truth is you shouldn't let that happen.
Ladies and gentlemen, when I first came here 27 years ago, the world was divided between East and West. Since then the Cold War ended, great civilizations have risen from centuries of slumber, hundreds of millions have been lifted out of poverty, countless more are poised to follow, and the remarkable thing is that so far this monumental historic shift has largely occurred peacefully. Yet a malignancy is now growing between East and West that threatens the peace of all. It seeks not to liberate, but to enslave, not to build, but to destroy.
That malignancy is militant Islam. It cloaks itself in the mantle of a great faith, yet it murders Jews, Christians and Muslims alike with unforgiving impartiality. On September 11th it killed thousands of Americans, and it left the twin towers in smoldering ruins. Last night I laid a wreath on the 9/11 memorial. It was deeply moving. But as I was going there, one thing echoed in my mind: the outrageous words of the president of Iran on this podium yesterday. He implied that 9/11 was an American conspiracy. Some of you left this hall. All of you should have. (Applause.)
Since 9/11, militant Islamists slaughtered countless other innocents -- in London and Madrid, in Baghdad and Mumbai, in Tel Aviv and Jerusalem, in every part of Israel. I believe that the greatest danger facing our world is that this fanaticism will arm itself with nuclear weapons. And this is precisely what Iran is trying to do.
Can you imagine that man who ranted here yesterday -- can you imagine him armed with nuclear weapons? The international community must stop Iran before it's too late. If Iran is not stopped, we will all face the specter of nuclear terrorism, and the Arab Spring could soon become an Iranian winter. That would be a tragedy. Millions of Arabs have taken to the streets to replace tyranny with liberty, and no one would benefit more than Israel if those committed to freedom and peace would prevail.
This is my fervent hope. But as the prime minister of Israel, I cannot risk the future of the Jewish state on wishful thinking. Leaders must see reality as it is, not as it ought to be. We must do our best to shape the future, but we cannot wish away the dangers of the present.
And the world around Israel is definitely becoming more dangerous. Militant Islam has already taken over Lebanon and Gaza. It's determined to tear apart the peace treaties between Israel and Egypt and between Israel and Jordan. It's poisoned many Arab minds against Jews and Israel, against America and the West. It opposes not the policies of Israel but the existence of Israel.
Now, some argue that the spread of militant Islam, especially in these turbulent times -- if you want to slow it down, they argue, Israel must hurry to make concessions, to make territorial compromises. And this theory sounds simple. Basically it goes like this: Leave the territory, and peace will be advanced. The moderates will be strengthened, the radicals will be kept at bay. And don't worry about the pesky details of how Israel will actually defend itself; international troops will do the job.
These people say to me constantly: Just make a sweeping offer, and everything will work out. You know, there's only one problem with that theory. We've tried it and it hasn't worked. In 2000 Israel made a sweeping peace offer that met virtually all of the Palestinian demands. Arafat rejected it. The Palestinians then launched a terror attack that claimed a thousand Israeli lives.
Prime Minister Olmert afterwards made an even more sweeping offer, in 2008. President Abbas didn't even respond to it.
But Israel did more than just make sweeping offers. We actually left territory. We withdrew from Lebanon in 2000 and from every square inch of Gaza in 2005. That didn't calm the Islamic storm, the militant Islamic storm that threatens us. It only brought the storm closer and make it stronger.
Hezbollah and Hamas fired thousands of rockets against our cities from the very territories we vacated. See, when Israel left Lebanon and Gaza, the moderates didn't defeat the radicals, the moderates were devoured by the radicals. And I regret to say that international troops like UNIFIL in Lebanon and UBAM (ph) in Gaza didn't stop the radicals from attacking Israel.
We left Gaza hoping for peace.
We didn't freeze the settlements in Gaza, we uprooted them. We did exactly what the theory says: Get out, go back to the 1967 borders, dismantle the settlements.
And I don't think people remember how far we went to achieve this. We uprooted thousands of people from their homes. We pulled children out of -- out of their schools and their kindergartens. We bulldozed synagogues. We even -- we even moved loved ones from their graves. And then, having done all that, we gave the keys of Gaza to President Abbas.
Now the theory says it should all work out, and President Abbas and the Palestinian Authority now could build a peaceful state in Gaza. You can remember that the entire world applauded. They applauded our withdrawal as an act of great statesmanship. It was a bold act of peace.
But ladies and gentlemen, we didn't get peace. We got war. We got Iran, which through its proxy Hamas promptly kicked out the Palestinian Authority. The Palestinian Authority collapsed in a day -- in one day.
President Abbas just said on this podium that the Palestinians are armed only with their hopes and dreams. Yeah, hopes, dreams and 10,000 missiles and Grad rockets supplied by Iran, not to mention the river of lethal weapons now flowing into Gaza from the Sinai, from Libya, and from elsewhere.
Thousands of missiles have already rained down on our cities. So you might understand that, given all this, Israelis rightly ask: What's to prevent this from happening again in the West Bank? See, most of our major cities in the south of the country are within a few dozen kilometers from Gaza. But in the center of the country, opposite the West Bank, our cities are a few hundred meters or at most a few kilometers away from the edge of the West Bank.
So I want to ask you. Would any of you -- would any of you bring danger so close to your cities, to your families? Would you act so recklessly with the lives of your citizens? Israel is prepared to have a Palestinian state in the West Bank, but we're not prepared to have another Gaza there. And that's why we need to have real security arrangements, which the Palestinians simply refuse to negotiate with us.
Israelis remember the bitter lessons of Gaza. Many of Israel's critics ignore them. They irresponsibly advise Israel to go down this same perilous path again. Your read what these people say and it's as if nothing happened -- just repeating the same advice, the same formulas as though none of this happened.
And these critics continue to press Israel to make far-reaching concessions without first assuring Israel's security. They praise those who unwittingly feed the insatiable crocodile of militant Islam as bold statesmen. They cast as enemies of peace those of us who insist that we must first erect a sturdy barrier to keep the crocodile out, or at the very least jam an iron bar between its gaping jaws.
So in the face of the labels and the libels, Israel must heed better advice. Better a bad press than a good eulogy, and better still would be a fair press whose sense of history extends beyond breakfast, and which recognizes Israel's legitimate security concerns.
I believe that in serious peace negotiations, these needs and concerns can be properly addressed, but they will not be addressed without negotiations. And the needs are many, because Israel is such a tiny country. Without Judea and Samaria, the West Bank, Israel is all of 9 miles wide.
I want to put it for you in perspective, because you're all in the city. That's about two-thirds the length of Manhattan. It's the distance between Battery Park and Columbia University. And don't forget that the people who live in Brooklyn and New Jersey are considerably nicer than some of Israel's neighbors.
So how do you -- how do you protect such a tiny country, surrounded by people sworn to its destruction and armed to the teeth by Iran? Obviously you can't defend it from within that narrow space alone. Israel needs greater strategic depth, and that's exactly why Security Council Resolution 242 didn't require Israel to leave all the territories it captured in the Six-Day War. It talked about withdrawal from territories, to secure and defensible boundaries. And to defend itself, Israel must therefore maintain a long-term Israeli military presence in critical strategic areas in the West Bank.
I explained this to President Abbas. He answered that if a Palestinian state was to be a sovereign country, it could never accept such arrangements. Why not? America has had troops in Japan, Germany and South Korea for more than a half a century. Britain has had an airspace in Cyprus or rather an air base in Cyprus. France has forces in three independent African nations. None of these states claim that they're not sovereign countries.
And there are many other vital security issues that also must be addressed. Take the issue of airspace. Again, Israel's small dimensions create huge security problems. America can be crossed by jet airplane in six hours. To fly across Israel, it takes three minutes. So is Israel's tiny airspace to be chopped in half and given to a Palestinian state not at peace with Israel?
Our major international airport is a few kilometers away from the West Bank. Without peace, will our planes become targets for antiaircraft missiles placed in the adjacent Palestinian state? And how will we stop the smuggling into the West Bank? It's not merely the West Bank, it's the West Bank mountains. It just dominates the coastal plain where most of Israel's population sits below. How could we prevent the smuggling into these mountains of those missiles that could be fired on our cities?
I bring up these problems because they're not theoretical problems. They're very real. And for Israelis, they're life-and- death matters. All these potential cracks in Israel's security have to be sealed in a peace agreement before a Palestinian state is declared, not afterwards, because if you leave it afterwards, they won't be sealed. And these problems will explode in our face and explode the peace.
The Palestinians should first make peace with Israel and then get their state. But I also want to tell you this. After such a peace agreement is signed, Israel will not be the last country to welcome a Palestinian state as a new member of the United Nations. We will be the first. (Applause.)
And there's one more thing. Hamas has been violating international law by holding our soldier Gilad Shalit captive for five years.
They haven't given even one Red Cross visit. He's held in a dungeon, in darkness, against all international norms. Gilad Shalit is the son of Aviva and Noam Shalit. He is the grandson of Zvi Shalit, who escaped the Holocaust by coming to the -- in the 1930s as a boy to the land of Israel. Gilad Shalit is the son of every Israeli family. Every nation represented here should demand his immediate release. (Applause.) If you want to -- if you want to pass a resolution about the Middle East today, that's the resolution you should pass. (Applause.)
Ladies and gentlemen, last year in Israel in Bar-Ilan University, this year in the Knesset and in the U.S. Congress, I laid out my vision for peace in which a demilitarized Palestinian state recognizes the Jewish state. Yes, the Jewish state. After all, this is the body that recognized the Jewish state 64 years ago. Now, don't you think it's about time that Palestinians did the same?
The Jewish state of Israel will always protect the rights of all its minorities, including the more than 1 million Arab citizens of Israel. I wish I could say the same thing about a future Palestinian state, for as Palestinian officials made clear the other day -- in fact, I think they made it right here in New York -- they said the Palestinian state won't allow any Jews in it. They'll be Jew-free -- Judenrein. That's ethnic cleansing. There are laws today in Ramallah that make the selling of land to Jews punishable by death. That's racism. And you know which laws this evokes.
Israel has no intention whatsoever to change the democratic character of our state. We just don't want the Palestinians to try to change the Jewish character of our state. (Applause.) We want to give up -- we want them to give up the fantasy of flooding Israel with millions of Palestinians.
President Abbas just stood here, and he said that the core of the Israeli-Palestinian conflict is the settlements. Well, that's odd. Our conflict has been raging for -- was raging for nearly half a century before there was a single Israeli settlement in the West Bank. So if what President Abbas is saying was true, then the -- I guess that the settlements he's talking about are Tel Aviv, Haifa, Jaffa, Be'er Sheva. Maybe that's what he meant the other day when he said that Israel has been occupying Palestinian land for 63 years. He didn't say from 1967; he said from 1948. I hope somebody will bother to ask him this question because it illustrates a simple truth: The core of the conflict is not the settlements. The settlements are a result of the conflict. (Applause.)
The settlements have to be -- it's an issue that has to be addressed and resolved in the course of negotiations. But the core of the conflict has always been and unfortunately remains the refusal of the Palestinians to recognize a Jewish state in any border.
I think it's time that the Palestinian leadership recognizes what every serious international leader has recognized, from Lord Balfour and Lloyd George in 1917, to President Truman in 1948, to President Obama just two days ago right here: Israel is the Jewish state. (Applause.)
President Abbas, stop walking around this issue. Recognize the Jewish state, and make peace with us. In such a genuine peace, Israel is prepared to make painful compromises. We believe that the Palestinians should be neither the citizens of Israel nor its subjects. They should live in a free state of their own. But they should be ready, like us, for compromise. And we will know that they're ready for compromise and for peace when they start taking Israel's security requirements seriously and when they stop denying our historical connection to our ancient homeland.
I often hear them accuse Israel of Judaizing Jerusalem. That's like accusing America of Americanizing Washington, or the British of Anglicizing London. You know why we're called "Jews"? Because we come from Judea.
In my office in Jerusalem, there's a -- there's an ancient seal. It's a signet ring of a Jewish official from the time of the Bible. The seal was found right next to the Western Wall, and it dates back 2,700 years, to the time of King Hezekiah. Now, there's a name of the Jewish official inscribed on the ring in Hebrew. His name was Netanyahu. That's my last name. My first name, Benjamin, dates back a thousand years earlier to Benjamin -- Binyamin -- the son of Jacob, who was also known as Israel. Jacob and his 12 sons roamed these same hills of Judea and Sumeria 4,000 years ago, and there's been a continuous Jewish presence in the land ever since.
And for those Jews who were exiled from our land, they never stopped dreaming of coming back: Jews in Spain, on the eve of their expulsion; Jews in the Ukraine, fleeing the pogroms; Jews fighting the Warsaw Ghetto, as the Nazis were circling around it. They never stopped praying, they never stopped yearning. They whispered: Next year in Jerusalem. Next year in the promised land.
As the prime minister of Israel, I speak for a hundred generations of Jews who were dispersed throughout the lands, who suffered every evil under the Sun, but who never gave up hope of restoring their national life in the one and only Jewish state.
Ladies and gentlemen, I continue to hope that President Abbas will be my partner in peace. I've worked hard to advance that peace. The day I came into office, I called for direct negotiations without preconditions. President Abbas didn't respond. I outlined a vision of peace of two states for two peoples. He still didn't respond. I removed hundreds of roadblocks and checkpoints, to ease freedom of movement in the Palestinian areas; this facilitated a fantastic growth in the Palestinian economy. But again -- no response. I took the unprecedented step of freezing new buildings in the settlements for 10 months. No prime minister did that before, ever. (Scattered applause.) Once again -- you applaud, but there was no response. No response.
In the last few weeks, American officials have put forward ideas to restart peace talks. There were things in those ideas about borders that I didn't like. There were things there about the Jewish state that I'm sure the Palestinians didn't like.
But with all my reservations, I was willing to move forward on these American ideas.
President Abbas, why don't you join me? We have to stop negotiating about the negotiations. Let's just get on with it. Let's negotiate peace.
I spent years defending Israel on the battlefield. I spent decades defending Israel in the court of public opinion. President Abbas, you've dedicated your life to advancing the Palestinian cause. Must this conflict continue for generations, or will we enable our children and our grandchildren to speak in years ahead of how we found a way to end it? That's what we should aim for, and that's what I believe we can achieve.
In two and a half years, we met in Jerusalem only once, even though my door has always been open to you. If you wish, I'll come to Ramallah. Actually, I have a better suggestion. We've both just flown thousands of miles to New York. Now we're in the same city. We're in the same building. So let's meet here today in the United Nations. Who's there to stop us? What is there to stop us? If we genuinely want peace, what is there to stop us from meeting today and beginning peace negotiations?
And I suggest we talk openly and honestly. Let's listen to one another. Let's do as we say in the Middle East: Let's talk "doogri". That means straightforward. I'll tell you my needs and concerns. You'll tell me yours. And with God's help, we'll find the common ground of peace.
There's an old Arab saying that you cannot applaud with one hand. Well, the same is true of peace. I cannot make peace alone. I cannot make peace without you. President Abbas, I extend my hand -- the hand of Israel -- in peace. I hope that you will grasp that hand. We are both the sons of Abraham. My people call him Avraham. Your people call him Ibrahim. We share the same patriarch. We dwell in the same land. Our destinies are intertwined. Let us realize the vision of Isaiah -- (speaks in Hebrew) -- "The people who walk in darkness will see a great light." Let that light be the light of peace.
Prime Minister Benjamin Netanyahu, New York
fredag 23 september 2011
Spänd förväntan i Jerusalem
På söndag reser jag äntligen tillbaka till Israel, andra gången i år. Kommer därför inte att skriva så mycket på bloggen under min semester. Det kanske blir några inlägg, men i första hand så är det semester. Det ska bli roligt att träffa mina vänner och bekanta som bor i Israel samt njuta av sol och bad. Det judiska nyåret infaller nästa vecka och det ska bli trevligt att fira Rosh Hashana i Israel.
Det skrivs och visas nyheter om Israel i media, men vad är sant och vad är falskt? kan man lita på vad experter säger? kan man lita på TT, Aftonbladet med flera? Det var många år sedan jag slutade att lita på att det som skrivs i media om Israel verkligen stämmer. Därför brukar jag publicera nyheter och fakta som kommer från säkra källor, så även idag, när jag väljer att publicera ett inlägg skrivet av Paul Widen som skriver från Jerusalem.
Under min semester (ni finner alltid senaste nytt på denna länk) så finner ni bra länkar till nyheter, både på svenska och engelska, på denna länk.
Peter, Stockholm
Ikväll kommer både PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (i den ordningen) att tala inför FN:s Generalförsamling. Det råder en spänd förväntan i Jerusalem och resten av Israel inför vad som kommer att sägas och hur detta sedan kommer att tas emot av Generalförsamlingen. Samtidigt upplever många att onsdagens tal i FN av USA:s president Barack Obama innebar en stilla seger för det sunda förnuftet. Vissa vågar till och med tro att USA inte ens kommer att behöva lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet, eftersom det finns chans att palestiniernas medlemsansökan inte kommer att få de nio av totalt 15 röster som krävs där. Ett enat Säkerhetsråd skulle ljuda högre än ett ensamt veto från USA, även om den praktiska konsekvensen blir den samma: att palestiniernas ansökan om fullt medlemskap i FN avslås.
Bitte Hammargren har tvingats slita sig från sin egyptiska orientalistvurm för att skriva några rader om förväntningarna på Västbanken inför spelet i FN. För att få en representativ bild av situationen ringer hon upp den Palestinska demokratiska unionens (FIDA) partiledare i Ramalla. Partiledaren, Zahira Kamal, råkar vara en kvinna och vi inser därmed hur progressiva palestinerna är. Det faktum att hennes parti bara fick 2.8% av rösterna i valet 2006 torde dock peka på att hon inte är så värst representativ i det palestinska samhället, men hon säger precis det Bitte Hammargren vill höra, så vad spelar det för roll? ”[Zahira Kamal] tror också som många att extrema israeliska bosättare på Västbanken kommer att utsätta palestinska bybor för provokationer när Palestinafrågan prövas i FN.”
Detta säger hon dagen efter att en 16 månader gammal bebis (en bosättarbebis, naturligtvis) skadats svårt av palestinska stenkastare. För några timmar sedan dödades dessutom en 30-årig man och ett spädbarn (ni gissade rätt, bosättare båda två) efter att bilen som de färdades i utsattes för palestinsk stenkastning och föraren förlorade kontrollen och körde i diket.
Men varför vara en tråkmåns och rapportera om faktiska händelser (typ att människor skadas och dödas) när man kan skriva om vad man tror kommer att hända?
Paul Widen, Jerusalem
Det skrivs och visas nyheter om Israel i media, men vad är sant och vad är falskt? kan man lita på vad experter säger? kan man lita på TT, Aftonbladet med flera? Det var många år sedan jag slutade att lita på att det som skrivs i media om Israel verkligen stämmer. Därför brukar jag publicera nyheter och fakta som kommer från säkra källor, så även idag, när jag väljer att publicera ett inlägg skrivet av Paul Widen som skriver från Jerusalem.
Under min semester (ni finner alltid senaste nytt på denna länk) så finner ni bra länkar till nyheter, både på svenska och engelska, på denna länk.
Peter, Stockholm
Ikväll kommer både PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (i den ordningen) att tala inför FN:s Generalförsamling. Det råder en spänd förväntan i Jerusalem och resten av Israel inför vad som kommer att sägas och hur detta sedan kommer att tas emot av Generalförsamlingen. Samtidigt upplever många att onsdagens tal i FN av USA:s president Barack Obama innebar en stilla seger för det sunda förnuftet. Vissa vågar till och med tro att USA inte ens kommer att behöva lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet, eftersom det finns chans att palestiniernas medlemsansökan inte kommer att få de nio av totalt 15 röster som krävs där. Ett enat Säkerhetsråd skulle ljuda högre än ett ensamt veto från USA, även om den praktiska konsekvensen blir den samma: att palestiniernas ansökan om fullt medlemskap i FN avslås.
Bitte Hammargren har tvingats slita sig från sin egyptiska orientalistvurm för att skriva några rader om förväntningarna på Västbanken inför spelet i FN. För att få en representativ bild av situationen ringer hon upp den Palestinska demokratiska unionens (FIDA) partiledare i Ramalla. Partiledaren, Zahira Kamal, råkar vara en kvinna och vi inser därmed hur progressiva palestinerna är. Det faktum att hennes parti bara fick 2.8% av rösterna i valet 2006 torde dock peka på att hon inte är så värst representativ i det palestinska samhället, men hon säger precis det Bitte Hammargren vill höra, så vad spelar det för roll? ”[Zahira Kamal] tror också som många att extrema israeliska bosättare på Västbanken kommer att utsätta palestinska bybor för provokationer när Palestinafrågan prövas i FN.”
Detta säger hon dagen efter att en 16 månader gammal bebis (en bosättarbebis, naturligtvis) skadats svårt av palestinska stenkastare. För några timmar sedan dödades dessutom en 30-årig man och ett spädbarn (ni gissade rätt, bosättare båda två) efter att bilen som de färdades i utsattes för palestinsk stenkastning och föraren förlorade kontrollen och körde i diket.
Men varför vara en tråkmåns och rapportera om faktiska händelser (typ att människor skadas och dödas) när man kan skriva om vad man tror kommer att hända?
Paul Widen, Jerusalem
torsdag 22 september 2011
Rosh Hashanah hälsning från President Shimon Peres
Message of the President of the State of Israel, Mr. Shimon Peres, to the Jewish Communities in the Diaspora on the occasion of the Jewish New Year 5772
September 2011
Hopefully, the coming New Year will herald the realization of our aspirations for peace, greater security and economic growth, as we continue to strive to safeguard the future of the Jewish people and strengthen the ties between Israel and our Jewish brethren in the Diaspora.
Dramatic changes have swept across our region in the past year, changing the face of the Middle East forever. It has been generated by a young generation that bravely fought to free themselves of the shackles of the oppressive regimes that governed them, putting their lives at risk as they resolutely demanded their basic rights for freedom, democracy, dignity and jobs. Until the dust settles, it is hard to forecast what lies ahead, but along with the risks, the coming year could offer tremendous opportunities and possibilities, and we must have the courage and foresight to seize this window of opportunity to secure a better future. A trend towards democracy and freedom in the region will benefit Israel as well, and we shall closely watch its progress.
Changes have also occurred in Israel. The grassroots social justice movement that has sprouted up across the country has demonstrated that the people of Israel are engaged and socially aware, denoting a spirit of solidarity for each other and their society. They are prepared to fight for a better future for themselves and their children, and it has been an uplifting experience to witness the sight of hundreds of thousands of people peacefully raising their voice in unison for their rights. Here too an opportunity for change exists and must not be wasted.
Jews in Israel and Jews in the Diaspora share a common bond and destiny; they are responsible for one another. These bonds must never weaken, but always strengthen, and to this end educating Jewish youth about Israel, while cultivating their engagement to Israel, is of paramount importance. No less important is the education of Israeli youth about their brothers and sisters in the Diaspora, making it clear to young and old, in Israel and abroad, that Israel belongs to all of the Jewish people, and that a strong Israel-Diaspora relationship constitutes the bridge that connects us. Together we can develop a vision for the future of the Jewish people based on the Jewish values of Tikun Olam and peace.
The coming year will be a critical period for Israel, the entire region, and the world, with complex challenges ahead. Standing united while facing existential threats will give us the strength to prevail. But it will also be a period of opportunities, and I hope we shall take advantage of these opportunities to create a year of promise, growth, and security.
As we look towards a better tomorrow, from Jerusalem I extend my warm and best wishes to the Jewish people around the world for a year of peace, joy, good health and prosperity.
Shana Tova,
Shimon Peres
 |
| GPO archive photo |
Message of the President of the State of Israel, Mr. Shimon Peres, to the Jewish Communities in the Diaspora on the occasion of the Jewish New Year 5772
September 2011
Hopefully, the coming New Year will herald the realization of our aspirations for peace, greater security and economic growth, as we continue to strive to safeguard the future of the Jewish people and strengthen the ties between Israel and our Jewish brethren in the Diaspora.
Dramatic changes have swept across our region in the past year, changing the face of the Middle East forever. It has been generated by a young generation that bravely fought to free themselves of the shackles of the oppressive regimes that governed them, putting their lives at risk as they resolutely demanded their basic rights for freedom, democracy, dignity and jobs. Until the dust settles, it is hard to forecast what lies ahead, but along with the risks, the coming year could offer tremendous opportunities and possibilities, and we must have the courage and foresight to seize this window of opportunity to secure a better future. A trend towards democracy and freedom in the region will benefit Israel as well, and we shall closely watch its progress.
Changes have also occurred in Israel. The grassroots social justice movement that has sprouted up across the country has demonstrated that the people of Israel are engaged and socially aware, denoting a spirit of solidarity for each other and their society. They are prepared to fight for a better future for themselves and their children, and it has been an uplifting experience to witness the sight of hundreds of thousands of people peacefully raising their voice in unison for their rights. Here too an opportunity for change exists and must not be wasted.
Jews in Israel and Jews in the Diaspora share a common bond and destiny; they are responsible for one another. These bonds must never weaken, but always strengthen, and to this end educating Jewish youth about Israel, while cultivating their engagement to Israel, is of paramount importance. No less important is the education of Israeli youth about their brothers and sisters in the Diaspora, making it clear to young and old, in Israel and abroad, that Israel belongs to all of the Jewish people, and that a strong Israel-Diaspora relationship constitutes the bridge that connects us. Together we can develop a vision for the future of the Jewish people based on the Jewish values of Tikun Olam and peace.
The coming year will be a critical period for Israel, the entire region, and the world, with complex challenges ahead. Standing united while facing existential threats will give us the strength to prevail. But it will also be a period of opportunities, and I hope we shall take advantage of these opportunities to create a year of promise, growth, and security.
As we look towards a better tomorrow, from Jerusalem I extend my warm and best wishes to the Jewish people around the world for a year of peace, joy, good health and prosperity.
Shana Tova,
Shimon Peres
Obama inser Israels dilemma
Obama visar i sitt tal att han förstår Israels dilemma. Liksom palestinierna har också israelerna blivit frustrerade av att förhandlingarna har varit i mångt och mycket fruktlösa. Varje gång de är på väg att leda någon vart så ökar attackerna mot Israel.
Detta borde vara nog för att driva Israel bort från förhandlingsbordet. Så är inte fallet. Israel har gång på gång bjudit in palestinierna till förhandlingar. Israel accepterade att följa Obamas plan för att skapa en palestinsk och en judisk stat sida vid sida som det har stipulerats av FN. Israel har även gått med på att utgå ifrån 1967-års gränser som basis för dessa förhandlingar. Palestinierna förkastade däremot detta då de motsätter sig att att Israel ska vara en judisk stat samtidigt som de själva framhåller att Palestina ska vara en palestinsk stat. Israel har accepterat en palestinsk nationalstat.
”Det judiska folket har byggt en framgångsrik stat i sitt historiska hemland. Israel förtjänar att bli erkänt. Det förtjänar normala relationer med sina grannar. Och palestiniernas vänner gör dem inga tjänster när de förnekar denna sanning.”
Obama var mycket tydlig i sitt tal och visade stor förståelse för Israels dilemma, något man sällan ser hos ledare när de kommenterar konflikten officiellt, även om de är medvetna om det privat.
”Vi är övertygade om att en fredlig lösning måste innebära ett erkännande de mycket verkliga säkerhetsproblem som Israel ställs inför varje dag. Låt oss vara ärliga: Israel är omringat av grannar som har påbörjat och utkämpat repeterade krig mot landet. Israels civila har blivit mördade av raketer som har skjtits mot deras hem och självmordsbombare på bussarna. Israels barn växer upp i vetskapen att i hela regionen får andra barn lära sig att hata dem. Israel, ett litet land med mindre än åtta miljoner invånare, skådar ut över en värld där ledare för mycket större nationer hotar att utplåna dem från kartan.”
Obama framhöll att en palestinsk stat måste skapas men sade i samma andetag att en stat enbart kan skapas som resultat av ett fredsfördrag mellan palestinierna och Israel. Han gav eftertryck åt tanken att fred inte är lätt att uppnå och varje steg framåt kan följas av två steg bakåt. Trots detta får man inte ge upp. Fred måste förhandlas fram av parterna.
Båda regeringarna och majoriteten av deras folk önskar fred. Det finns självklart radikala element på båda sidor som inte önskar det, men dessa är i minoritet i Israel. Palestinierna är däremot kraftigt splittrade. Fatah självt är tudelade. En del, led av Abbas, vill gå till FN nu, en annan del, ledd av premiärminister Fayad, tycker inte att man är redo att styra en stat.
Samtidigt så vill Hamas och andra extrema grupper utrota Israel och driva judarna i havet medan andra palestinier önskar bli medborgare i Israel. Dessa hinder måste överbryggas. Den palestinska myndigheten måste stärkas och göras redo att administrera sitt område innan den kan utropa en stat.
Vidare så kommenterade Obama Israels prekära situation där framförallt Iran och Syrien, men även andra stater stödjer terror i Israel och förtrycker sina egna folk. Han poängterade att sanktionerna mot dem måste öka. President Obama sade vidare att en fredlig lösning måste ta hänsyn till båda sidors intressen. Israels behov av säkerhet är inte mindre viktigt en palestiniernas territoriella krav. Fred skapas inte genom en omröstning. Fred ska inte bara vara i ett ögonblick efter att en omröstning skett utan kunna upprätthållas långvarigt.
I linje med vad Obama sade så är det dags för ett erkännande för de steg Israel har tagit och de uppoffringar Israel har gjort för att uppnå fred. En palestinsk stat måste jämställas med en judisk stat och vägran att erkänna ett nationellt hemland till för det judiska folket kan inte försvaras. Speciellt inte då Israel hat gått med på allt mer långtgående kompromisser så som exemplevis rörande 1967 års stilleståndslinjer. Israel är även de enda som har accepterat Obamas vision om förhandlingar i dess helhet, trots att detta kräver uppoffringar från Israel. För att nå en kompromiss måste båda sidor vara villiga att göra uppoffringar.
Under allt för lång tid har debatten handlat om vad palestinierna kräver eller förtjänar mot vad Israel önskar. Vi måste omformulera detta och diskutera vad båda parterna förtjänar. Palestinierna förtjänar en stat och Israel förtjänar säkerhet. Samtidigt måste vi bejaka vad båda parterna önskar. Allt för länge har det målats upp en ensidig bild. För att lösa en ekvation så måste man läsa båda led. Precis som Obama, så måste Europa inse att Israel har legitima saker att oroa sig för och legitima krav. Läs hela president Obamas tal här.
Israel Idag, Israels ambassads blogg
onsdag 21 september 2011
En mellanösternkännare utan mellanösternkännedom
Sydsvenska Dagbladet publicerade igår ett debattinlägg av Ingmar Karlsson, Sveriges generalkonsul i Istanbul 2001-2008 och sedan 2009 verksam vid Centrum för Mellanöstenstudier vid Lunds universitet. ”Erkännande av Palestina hotar ingen fredsprocess” hävdar Karlsson i rubriken. Artikeln är ett hopkop av det dravel vi vant oss att höra från akademiker som sysslar med Mellanöstern.
Det som motiverade Karlsson att skriva sitt debattinlägg var alltså palestiniernas planerade jippo i FN senare i veckan. Precis som så många andra som helt saknar insikt i frågan tror Karlsson att den förmodade omröstningen i Generalförsamligen på något sätt kan trolla fram en palestinsk stat. Men som Israels premiärminister Binyamin Netanyahu sa under regeringssammanträdet i söndags, ”I Generalförsamligen är det möjligt att bestämma att solen går upp i väster och ned i öster.” En palestinsk stat kommer inte att uppstå i FN hur mycket Karlsson och hans sort än tycker att den ska uppstå. En rudimentär koll på FN-stadgan räcker för att förstå att palestiniernas plan är utsiktslös.
Trots att palestiniernas plan är utsiktslös finns det farhågor att deras FN-jippo hotar fredsprocessen, eftersom det finns en punkt i interimsavtalet från 1995 som säger att ingen sida får vidta åtgärder under interimsperioden som kan påverka den slutgiltiga utgången. Om palestinierna begär fullt medlemskap i FN innebär det alltså att de bryter mot en fundamental punkt i Osloavtalet. Man kan alltså tycka att en palestinsk stat ska etableras på Västbanken och Gaza och ändå konstatera att det palestinierna gör nu hotar utsikterna för framtida fredsförhandlingar. I grund och botten är det alltså en fråga om skillnaden mellan är och bör. Sånt man lär sig i lekis.
Och det är här Karlssons bristande intellektuella heder blir uppenbar. ”Israel har systematiskt motarbetat fredsprocessen i mer än trettio år,” hävdar han. Sedan slutet på 70-talet, alltså, eller början av 80-talet. Sist jag kollade inleddes inte fredsprocessen förrän 1993. Israel har alltså enligt Karlsson motarbetat en fredsprocess som inte… existerade?
Men okej, vi unnar honom denna dumhet. Vad är beviset för att Israel systematiskt har motarbetat fredsprocessen? Jo, en artikel i Haaretz från 1969 där en viss Yehoshafat Harkabi ger uttryck för en kompromisslös hållning gentemot den arabiska fienden. Karlsson presenterar Harkabi som ”tidigare chef för Israels militära underrättelsetjänst” men glömmer att nämna att han avgick från den posten 1959. En person som var chef för Israels militära underrättelsetjänst på 1950-talet, som skrev en artikel i Haaretz 1969 och som dog 1994, precis i början av fredsprocessen, är alltså i Karlssons stilla sinne ett bergfast bevis för att ”Israel systematiskt har motarbetat fredsprocessen.”
Inte ett ord om att Yehoshafat Harkabi sedermera kom att förespråka förhandlingar med PLO och etableringen av en palestinsk stat (hoppsan, Karlsson glömde visst att läsa den boken). Sedan 1970-talet, då man till och med i arbetarpartiet vägrade använda ordet ”palestinier”, har det skett en ideologisk förskjutning i den israeliska opinionen. Idag stödjer en majoritet av Israels befolkning etableringen av en palestinsk stat. Senast igår sa Yigal Palmor, talesman för Israels utrikesdepartement, ”Israel motsätter sig inte en palestinsk stat. Israel vill ha fredlig samexistens, sida vid sida med en framtida palestinsk stat. Men fred kan bara uppnås genom direkta samtal.” Idag säger alltså Israels högerregering det som var otänkbart för en vänsterregering att säga på 1970-talet. Det har kallats utveckling, det har kallats nationellt mognande och det har kallats en sionistisk identitetskris, men det är ett faktum: tanken på en palestinsk stat har stöd av en trygg majoritet av Israels befolkning. Om man följer nyheterna och läser en bok nu och då kommer inte detta konstaterande som en överraskning. Men om man bara läser gulnande tidningsurklipp från slutet av 1960-talet i sitt akademiska elfenbenstorn kan man lätt svepas upp i de där klassiska inbillningarna om judiska ränker och dubbelspel.
Paul Widen, Jerusalem
Jag brukar ofta kritisera media och skriva att media väldigt ofta vinklar sina nyheter och ibland även ljuger. Sanningen är den att Israel har försökt att få till en långvarig fred ett flertal gånger, och palestinerna har också fått flera chanser, men tyvärr så vill de (palestinierna) alltid ha hela kakan. Det finns en väldigt bra video på youtube som förklarar detta. Här är länken.
Peter, Stockholm
Det som motiverade Karlsson att skriva sitt debattinlägg var alltså palestiniernas planerade jippo i FN senare i veckan. Precis som så många andra som helt saknar insikt i frågan tror Karlsson att den förmodade omröstningen i Generalförsamligen på något sätt kan trolla fram en palestinsk stat. Men som Israels premiärminister Binyamin Netanyahu sa under regeringssammanträdet i söndags, ”I Generalförsamligen är det möjligt att bestämma att solen går upp i väster och ned i öster.” En palestinsk stat kommer inte att uppstå i FN hur mycket Karlsson och hans sort än tycker att den ska uppstå. En rudimentär koll på FN-stadgan räcker för att förstå att palestiniernas plan är utsiktslös.
Trots att palestiniernas plan är utsiktslös finns det farhågor att deras FN-jippo hotar fredsprocessen, eftersom det finns en punkt i interimsavtalet från 1995 som säger att ingen sida får vidta åtgärder under interimsperioden som kan påverka den slutgiltiga utgången. Om palestinierna begär fullt medlemskap i FN innebär det alltså att de bryter mot en fundamental punkt i Osloavtalet. Man kan alltså tycka att en palestinsk stat ska etableras på Västbanken och Gaza och ändå konstatera att det palestinierna gör nu hotar utsikterna för framtida fredsförhandlingar. I grund och botten är det alltså en fråga om skillnaden mellan är och bör. Sånt man lär sig i lekis.
Och det är här Karlssons bristande intellektuella heder blir uppenbar. ”Israel har systematiskt motarbetat fredsprocessen i mer än trettio år,” hävdar han. Sedan slutet på 70-talet, alltså, eller början av 80-talet. Sist jag kollade inleddes inte fredsprocessen förrän 1993. Israel har alltså enligt Karlsson motarbetat en fredsprocess som inte… existerade?
Men okej, vi unnar honom denna dumhet. Vad är beviset för att Israel systematiskt har motarbetat fredsprocessen? Jo, en artikel i Haaretz från 1969 där en viss Yehoshafat Harkabi ger uttryck för en kompromisslös hållning gentemot den arabiska fienden. Karlsson presenterar Harkabi som ”tidigare chef för Israels militära underrättelsetjänst” men glömmer att nämna att han avgick från den posten 1959. En person som var chef för Israels militära underrättelsetjänst på 1950-talet, som skrev en artikel i Haaretz 1969 och som dog 1994, precis i början av fredsprocessen, är alltså i Karlssons stilla sinne ett bergfast bevis för att ”Israel systematiskt har motarbetat fredsprocessen.”
Inte ett ord om att Yehoshafat Harkabi sedermera kom att förespråka förhandlingar med PLO och etableringen av en palestinsk stat (hoppsan, Karlsson glömde visst att läsa den boken). Sedan 1970-talet, då man till och med i arbetarpartiet vägrade använda ordet ”palestinier”, har det skett en ideologisk förskjutning i den israeliska opinionen. Idag stödjer en majoritet av Israels befolkning etableringen av en palestinsk stat. Senast igår sa Yigal Palmor, talesman för Israels utrikesdepartement, ”Israel motsätter sig inte en palestinsk stat. Israel vill ha fredlig samexistens, sida vid sida med en framtida palestinsk stat. Men fred kan bara uppnås genom direkta samtal.” Idag säger alltså Israels högerregering det som var otänkbart för en vänsterregering att säga på 1970-talet. Det har kallats utveckling, det har kallats nationellt mognande och det har kallats en sionistisk identitetskris, men det är ett faktum: tanken på en palestinsk stat har stöd av en trygg majoritet av Israels befolkning. Om man följer nyheterna och läser en bok nu och då kommer inte detta konstaterande som en överraskning. Men om man bara läser gulnande tidningsurklipp från slutet av 1960-talet i sitt akademiska elfenbenstorn kan man lätt svepas upp i de där klassiska inbillningarna om judiska ränker och dubbelspel.
Paul Widen, Jerusalem
Jag brukar ofta kritisera media och skriva att media väldigt ofta vinklar sina nyheter och ibland även ljuger. Sanningen är den att Israel har försökt att få till en långvarig fred ett flertal gånger, och palestinerna har också fått flera chanser, men tyvärr så vill de (palestinierna) alltid ha hela kakan. Det finns en väldigt bra video på youtube som förklarar detta. Här är länken.
Peter, Stockholm
söndag 18 september 2011
Juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner i FN, del 3
Här kommer den tredje och sista delen av ett föredrag med Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA, i vilket han fortsätter att förklara de grundläggande juridiska och politiska aspekterna på palestiniernas planerade ansökan om FN-medlemskap. Jag brukar normalt inte skriva inlägg som är längre än en A4-sida, men eftersom ämnet är högaktuellt och ganska komplicerat tycker jag att det är försvarligt att ge ämnet det utrymme som det faktiskt kräver om man vill förstå det. Ni får ursäkta att min översättning ibland hemfaller åt kanslisvenska, men jag hoppas att professorns föredrag ändå ska vara begripligt.
Paul Widen, Jerusalem
Fråga: Sedan Osloavtalen har Israel och PLO slutit en massa avtal och fördrag. Avtalen skapade den palestinska myndigheten. Det finns en enorm mängd samarbete mellan parterna. Det har sagts att Israel antingen kommer att upphäva eller dra sig tillbaka från vissa avtal om palestinierna ensidigt går vidare till FN. Vad kan hända i FN som kan förändra Osloavtalens juridiska ställning?
Svar: Det finns en punkt i interimsavtalet från 1995 som säger att ingen sida får vidta åtgärder under interimsperioden som kan påverka den slutgiltiga utgången. Den israeliska tolkningen av palestiniernas steg är att det bryter mot denna bestämmelse. Vilket det förmodligen gör. Men betyder det att avtalen är vid vägs ände? Nej, inte nödvändigtvis. Israel kan välja att se detta som en fundamental överträdelse eller som en icke-fundamental överträdelse, men även om Israel väljer att se det som en fundamental överträdelse innebär det inte nödvändigtvis att avtalen upphävs. Ärligt talat har palestinierna gjort sig skyldiga till fundamentala överträdelser förut, i ansenlig mängd, och Israel har av olika skäl bedömt det som smartare att inte hävda att avtalen är upphävda. Det är inte heller tydligt för mig att palestinierna ser detta som ett hot. Detta är mer skränande än faktisk information. Det är ett av hoten som har framförts men jag är inte så säker på att det kommer bli verklighet. I vilket fall som helst skulle det inte ske för att Generalförsamlingen tar det ena eller det andra beslutet, utan för att det är så avtalen har utformas: ja, det skulle vara en fundamental överträdelse, nästan säkert, men det betyder inte att något alls med nödvändighet kommer att ske som följd.
Fråga: Om detta är en icke-händelse som inte kommer att förändra något, kommer det då inte heller att påverka möjligheten till fortsatta förhandlingar om gränser, Jerusalems status, bosättningarna, osv?
Svar: Jag är inte säker på att vi har förhandlingar vid horisonten, tyvärr. Jag tycker att det är tämligen klart att Abbas fattade ett beslut någonstans i början av Obamas presidentskap, att direkta förhandlingar är mindre fördelaktiga än andra alternativ. I en intervju som han gav till David Ignatius, om jag minns rätt, sa han att han inte såg något akut behov av att fortsätta förhandlingarna, att det fanns bättre alternativ för tillfället. I en debattartikel i New York Times tidigare i år beskrev han strategin bakom sin FN-satsning, där han menade att han såg den som början på en större diplomatisk och juridisk offensiv mot Israel. Det är så jag tycker att man ska se på saken, snarare än att fråga sig hur det kommer att påverka förhandlingarna. Jag tror inte att förhandlingarna kommer att återupptas förrän Abbas ändrar sin strategi. Jag ser inget på horisonten som ser ut att kunna ändra hans åsikt. Vad vi har sett under de senaste månaderna är att sidorna har grävt ner sig. Politiskt tror jag att det säkert kommer att bli svårare för palestinierna att förhandla efter detta. Abbas har mer eller mindre sagt att det inte finns förutsättningar för några förhandlingar och att palestinierna därför inte har något annat val än att gå till FN. Att då nästa dag vända sig om och säga, ”OK, nu när vi har varit i FN och fått vad vi fick, nu är förhandlingar möjliga igen.” Det verkar inte riktigt som att det är den typ av steg som han kommer att kunna motivera. Jag tror att hela processen av att gräva ner sig kommer att göra det svårt för honom att backa och gå tillbaka till förhandlingsbordet. Och samma sak gäller Israel, som beskrivit detta som ett fientligt steg. Kan man efter all denna uppschasning om att det är ett fientligt steg bara vända sig om och säga, ”Allt är glömt, låt oss gå tillbaka till förhandlingsbordet”? Politiskt är det svårt att se. Men när det gäller själva förhandlingarna kan sidorna komma överens om vad de vill, de kunde det innan och de kan det fortfarande.
Fråga: Det måste väl finnas någon juridisk skillnad, någon anledning till varför de vänder sig till Generalförsamlingen? Varför skulle de gå till Generalförsamlingen om steget vore helt obetydligt?
Svar: Jag tror att anledningen till att de beslutade sig för att vända sig till Generalförsamlingen var att de inte nödvändigtvis tänkte igenom alla steg i förväg. En av spekulationerna som gjorts är att den palestinska FN-delegationen kommer att be att bli erkänd som en statlig observatör, istället för att som nu bara betraktas som en icke-statlig observatör. Nu måste man förstå att Palestina redan nu, som en icke-statlig observatör, har alla rättigheter som statliga observatörer. Idag betraktas de som en icke-statlig observatör, men de är inte som någon annan icke-statlig observatör. Palestinierna är icke-statliga observatörer i likhet med Internationella rödakorskommittén (ICRC), som har vissa rättigheter, men ICRC:s rättigheter är inte samma som palestiniernas rättigheter. Palestinierna har redan fått sina rättigheter uppgraderade och deras rättigheter är idag i princip identiska med de rättigheter som icke-medlemsstater har. Så de kan delta i debatter och kommittéer, de får finansiering osv. Detta är saker som icke-statliga observatör annars inte får. Hotet om omklassificering från icke-statlig observatör inbegriper egentligen inte en uppgradering av deras status. Det kan vara betydelsefullt i det att andra internationella organ som påverkas av Generalförsamlingen då kanske kommer att vara mer benägna att betrakta Palestina som en stat. Så lyder egentligen argumentet. Och det kan det. Under årens lopp har det varit palestiniernas strategi att försöka bli antagen till dessa organ, och detta är ytterligare ett steg i denna strategi. Jag tror att fler steg kommer att tas i framtiden i försöken att lyfta fram deras anspråk, men en omröstning i Generalförsamlingen åstadkommer i och för sig inte detta.
Fråga: Vilka konsekvenser kommer den palestinska resolutionen i FN att ha för Gaza?
Svar: För att besvara denna fråga det är värt att gå tillbaka till ICC (Internationella brottmålsdomstolen). Palestinierna har redan presenterat en anslutningsansökan till ICC i syfte att väcka åtal för brott i Gaza. ”Palestina”, dvs. PLO/palestinska myndigheten-Palestina, hävdar att Gaza är en del av sagda stat, trots att territoriet faktiskt kontrolleras av någon annan. Detta är… intressant. Låt oss föreställa oss att vi beslutar oss för att jag faktiskt har fel i min analys av territorium-ingrediensen: låt oss säga att vi beslutar oss för att någonstans, på något sätt, finns det faktiskt en palestinsk myndighet som har kontroll över ett faktiskt territorium. Till exempel område A, OK? Ramalla är nu staten Palestina. Innebär det att staten Palestinas jurisdiktion och suveränitet sträcker sig till Gazaremsan, eller ens till Jeriko eller Jenin? Svaret är nej, det behöver det inte nödvändigtvis betyda. Palestina skulle kunna ta sig över tröskeln för vad som krävs för att betraktas som en självständig stat och ändå inte betraktas som den suveräna makten över alla de områden som man gör anspråk på.
Fråga: För att palestiniernas ansökan ska godkännas krävs det bara en enkel majoritet, såvida inte en medlemsstat kräver två tredjedels majoritet, är det korrekt?
Svar: Omröstning om medlemskap i FN kräver en majoritet i rösterna i Säkerhetsrådet [och inga veton av permanenta medlemmar] och sedan två tredjedelar av rösterna i Generalförsamlingen. Men kommer detta att betraktas som en omröstning om medlemskap? Förmodligen inte, eftersom deras ansökan kommer att få veto i Säkerhetsrådet.
Fråga: Och en omröstning om att betraktas som icke-medlemsstat, kräver det också två tredjedels majoritet?
Svar: Jag är inte säker på att det finns något i regelboken om det. Det finns definitivt inte något i FN-stadgan om det eftersom begreppet ”icke-medlemsstat” inte existerar i FN-stadgan. Jag har aldrig tittat på Generalförsamlingens sammanträdesregler. Hur många röster som krävs kommer förmodligen att kräva ett beslut från ordföranden.
Fråga: Varför råder det en sådan oro i Israel beträffande detta?
Svar: Det är en bra fråga. Jag är inte helt säker att jag har svaret på den. Den israeliska oron började, tror jag, med försvarsminister Ehud Baraks beskrivning av palestiniernas planerade drag som en ”politisk tsunami” för ett halvår sedan. Det han hade i åtanke då var förmodligen att han gjorde kopplingen att om Generalförsamlingen röster igenom resolutionen, kommer plötsligt alla andra fördragsorgan att sedan rösta på samma sätt. Det vore oroande. Israel hade just denna dåliga erfarenhet med Goldstonerapporten, och det vore ett verkligt problem om en domstol eller ett domstolsliknande organ skulle kunna ta beslut som är mycket aggressiva mot Israel, som Israel sedan i allt väsentligt inte skulle ha något sätt att besvara. Så löd farhågorna. Juridiskt sett är detta inte vad som kommer att ske. Politiskt sett förhåller det sig som så att desto mer väsen Israel gör, desto mindre sannolikt är det att detta kommer att ske. Men det finns vissa politiska samband mellan de två, så man kan förstå den israeliska oron i den meningen, att andra fördragsorgan kanske kommer att ta detta som en signal för att nedgradera Israels anspråk eller att vidta aggressiva rättsliga åtgärder mot Israel. Men jag tror inte att det handlar om vad palestinierna gör juridiskt, utan mer om vad de gör politiskt, och delvis kanske Israels oro har att göra med en missuppfattning av hur politiken kommer att spelas ut. Det kan, med andra ord, vara så att hotet är överdrivet.
Fråga: Kan palestinierna själva, som icke-statliga observatörer, presentera resolutionsförslag i Generalförsamlingen?
Svar: Det kommer att krävas en stat som agerar sponsor för förslaget. Men en av förmånerna som de har som en del av sin status som en icke-statlig observatör och som inga andra observatörer har är rätten att presentera resolutioner till ordföranden. Det sker ingen omröstning förrän det finns en statlig sponsor, men de kan alltid presentera resolutionsförslag, och det gör de hela tiden. Majoriteten av resolutionerna mot Israel är skrivna av den palestinska delegationen.
Fråga: Vissa israeliska politiker hävdar att när en palestinsk stat erkänns kommer eventuella missiler som avfyrats från Gaza mot Israel att betraktas som en krigshandling. Skulle något ändras i denna mening, dvs. att Israel skulle vara mer fri att besvara sådana attacker?
Svar: Jag tror inte det. I internationell rätt finns det något som kallas för internationella väpnade konflikter och något som kallas för icke-internationella väpnade konflikter. Stater har i vissa avseenden större rättigheter att agera i icke-internationella väpnade konflikter än i internationella väpnade konflikter. Nu förhåller det sig som så att den Internationella domstolen [ICJ, ej att förväxla med den Internationella brottmålsdomstolen, ICC] i Haag i sitt yttrande från 2004 om barriären, kallat ”Muren som är byggd på de ockuperade palestinska områdena”, konstaterade att terroristattacker vars förrövare utgått från bortom den Gröna linjen inte ger Israel rätt till självförsvar, eftersom den Gröna linjen inte är en internationell gräns. Därför råder det ingen internationell väpnad konflikt och därför har Israel inte rätt till självförsvar. Nu tror jag faktiskt att detta tekniskt sett är korrekt, men det är också tekniskt sett irrelevant, eftersom man visserligen behöver kunna hävda rätt till självförsvar för att korsa en internationell gräns för att attackera en annan stat, men detta krävs inte en i en icke-internationell väpnad konflikt. Om stater inte korsar internationella gränser behöver de inte någon juridisk doktrin som ger dem tillstånd att sätta in sina trupper varhelst de vill för att bemöta militära hot, så länge de efterlever internationell humanitär rätt. Om det är en internationell väpnad konflikt har Israel rätt till självförsvar, och om det är en icke-internationell väpnad konflikt har Israel ändå rätt att sätta in trupper. För övrigt kan tilläggas att i Palmer rapporten, den om flottiljen-incidenten 2010, konstateras det att Gazas status är oklart [om det är att betraktas som en stat eller inte]: konflikten är väldigt likt en internationell väpnad konflikt och Israel är berett att behandla det som en internationell väpnad konflikt, så rapporten drar slutsatsen att den lag som ska gälla är som den som rör internationella väpnade konflikter, med den givna följden att Israel givetvis har rätt till självförsvar. Så skulle det ändra något om Generalförsamlingen röstar igenom en resolution? Jag kan inte se hur det skulle göra det.
Fråga: Det finns massor av palestinska diplomatiska beskickningar runt om i världen. Efter omröstningen i FN, kommer de länder som stödjer staten Palestina att uppgradera beskickningarna till faktiska ambassader, och kommer det att göra någon skillnad juridiskt, internationellt, att staten Palestina nu får ambassader och ambassadörer?
Svar: De har redan ambassader och ambassadörer. Återigen, det finns 130 stater i världen som har erkänt staten Palestina. I några av dem kallas den palestinska beskickningen ”Palestinas ambassad”, i andra inte. Vad som pågår runt om i världen är att PLO, eller den palestinska myndigheten, beroende på vilken hatt de bär just den dagen, går till stat efter stat och ber länder att uppgradera deras beskickningar till ambassader och deras diplomater till ambassadörer. Under sommaren pågick detta i Latinamerika. Detta är något som kontinuerligt pågår och som kommer att fortsätta. Kommer vi att se flera stater ändra sin position efter om omröstning i Generalförsamling? Jag tvivlar på det. De flesta länder har redan högljutt diskuterat den här frågan och kommer att fortsätta att göra det efteråt. Det pågick diskussioner i en rad länder i Europa, det diskuterades i Ryssland, det fanns diskussioner i Latinamerika och de kommer att fortsätta. De stater som inte har ambassader kommer att överväga att uppgradera dem till ambassader. Jag tror faktiskt att det i vissa av dem kommer att uppstå en omvänd diskussion. Säkerligen kommer någon i Europa att framföra argumentet att palestiniernas beskickning istället bör nedgraderas som straff för deras unilaterala handlande. Jag tror inte att det kommer att resultera i något, men det är en debatt som kommer att föras. Ingenting kommer att hända på den magiska dagen efter att de har lagt fram en resolution och omröstningen skett, såvitt jag kan förstå.
Fråga: Kan du säga något om Samverkan för fred-resolutionen [Uniting for Peace-resolution, Generalförsamlingsresolution 377], som har föreslagits som en väg framåt för palestinierna om Säkerhetsrådet skulle välja att inte acceptera deras ansökan om FN-medlemsskap?
Svar: Detta är antingen ett missförstånd av Israels förra ambassadör till FN eller, mer troligt, en missuppfattning av reportern som intervjuade henne, men vid en viss punkt blev detta en stor sak i Israel. Samverkan för fred är en procedurmässig resolution med syfte att föra vissa saker till omröstning i Generalförsamlingen som Säkerhetsrådet inte kan rösta om. Anledningen till att detta är nödvändigt är för att det står i FN-stadgan att Generalförsamlingen inte ska göra rekommendationer i frågor som ligger under Säkerhetsrådets jurisdiktion. Konflikten mellan Israel och palestinierna ligger på Säkerhetsrådets permanenta dagordning. Varje resolution avslutas alltid med frasen ”Säkerhetsrådet hänskjuter frågan” vilket betyder att Säkerhetsrådet fortfarande anser att frågan ligger under deras jurisdiktion. Enligt FN-stadgan är Generalförsamlingen inte tänkt att utfärda rekommendationer i sådana frågor, men det gör den hela tiden ändå. Ibland kommer man ihåg att åberopa Samverkan för fred-resolutionen, men oftast inte. Den utfärdar ändå rekommendationer och ingen ägnar saken någon uppmärksamhet. Ger Samverkan för fred-resolutionen Generalförsamlingen makt att göra någonting utöver det den faktiskt har mandat att göra, nämligen att ta saker i övervägande? Nej, resolutionen ger den rätt att utfärda rekommendationer under omständigheter där den annars inte hade kunnat utfärda rekommendationer. Kan den omvandla dessa rekommendationer till lag, med stöd av Samverkan för fred-resolutionen? Nej. Vissa människor tycks tro att denna resolution gör det möjligt för Generalförsamlingen att agera som om den vore Säkerhetsrådet och genomdriva bindande resolutioner eller utfärda bindande sanktioner, och det gör den inte. Generalförsamlingen kan, med eller utan Samverkan för fred-resolutionen, imorgon rekommendera militära och ekonomiska sanktioner mot vilken stat som helst, det är bara det att de inte kommer att vara bindande för någon stat.
Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA
Paul Widen, Jerusalem
Fråga: Sedan Osloavtalen har Israel och PLO slutit en massa avtal och fördrag. Avtalen skapade den palestinska myndigheten. Det finns en enorm mängd samarbete mellan parterna. Det har sagts att Israel antingen kommer att upphäva eller dra sig tillbaka från vissa avtal om palestinierna ensidigt går vidare till FN. Vad kan hända i FN som kan förändra Osloavtalens juridiska ställning?
Svar: Det finns en punkt i interimsavtalet från 1995 som säger att ingen sida får vidta åtgärder under interimsperioden som kan påverka den slutgiltiga utgången. Den israeliska tolkningen av palestiniernas steg är att det bryter mot denna bestämmelse. Vilket det förmodligen gör. Men betyder det att avtalen är vid vägs ände? Nej, inte nödvändigtvis. Israel kan välja att se detta som en fundamental överträdelse eller som en icke-fundamental överträdelse, men även om Israel väljer att se det som en fundamental överträdelse innebär det inte nödvändigtvis att avtalen upphävs. Ärligt talat har palestinierna gjort sig skyldiga till fundamentala överträdelser förut, i ansenlig mängd, och Israel har av olika skäl bedömt det som smartare att inte hävda att avtalen är upphävda. Det är inte heller tydligt för mig att palestinierna ser detta som ett hot. Detta är mer skränande än faktisk information. Det är ett av hoten som har framförts men jag är inte så säker på att det kommer bli verklighet. I vilket fall som helst skulle det inte ske för att Generalförsamlingen tar det ena eller det andra beslutet, utan för att det är så avtalen har utformas: ja, det skulle vara en fundamental överträdelse, nästan säkert, men det betyder inte att något alls med nödvändighet kommer att ske som följd.
Fråga: Om detta är en icke-händelse som inte kommer att förändra något, kommer det då inte heller att påverka möjligheten till fortsatta förhandlingar om gränser, Jerusalems status, bosättningarna, osv?
Svar: Jag är inte säker på att vi har förhandlingar vid horisonten, tyvärr. Jag tycker att det är tämligen klart att Abbas fattade ett beslut någonstans i början av Obamas presidentskap, att direkta förhandlingar är mindre fördelaktiga än andra alternativ. I en intervju som han gav till David Ignatius, om jag minns rätt, sa han att han inte såg något akut behov av att fortsätta förhandlingarna, att det fanns bättre alternativ för tillfället. I en debattartikel i New York Times tidigare i år beskrev han strategin bakom sin FN-satsning, där han menade att han såg den som början på en större diplomatisk och juridisk offensiv mot Israel. Det är så jag tycker att man ska se på saken, snarare än att fråga sig hur det kommer att påverka förhandlingarna. Jag tror inte att förhandlingarna kommer att återupptas förrän Abbas ändrar sin strategi. Jag ser inget på horisonten som ser ut att kunna ändra hans åsikt. Vad vi har sett under de senaste månaderna är att sidorna har grävt ner sig. Politiskt tror jag att det säkert kommer att bli svårare för palestinierna att förhandla efter detta. Abbas har mer eller mindre sagt att det inte finns förutsättningar för några förhandlingar och att palestinierna därför inte har något annat val än att gå till FN. Att då nästa dag vända sig om och säga, ”OK, nu när vi har varit i FN och fått vad vi fick, nu är förhandlingar möjliga igen.” Det verkar inte riktigt som att det är den typ av steg som han kommer att kunna motivera. Jag tror att hela processen av att gräva ner sig kommer att göra det svårt för honom att backa och gå tillbaka till förhandlingsbordet. Och samma sak gäller Israel, som beskrivit detta som ett fientligt steg. Kan man efter all denna uppschasning om att det är ett fientligt steg bara vända sig om och säga, ”Allt är glömt, låt oss gå tillbaka till förhandlingsbordet”? Politiskt är det svårt att se. Men när det gäller själva förhandlingarna kan sidorna komma överens om vad de vill, de kunde det innan och de kan det fortfarande.
Fråga: Det måste väl finnas någon juridisk skillnad, någon anledning till varför de vänder sig till Generalförsamlingen? Varför skulle de gå till Generalförsamlingen om steget vore helt obetydligt?
Svar: Jag tror att anledningen till att de beslutade sig för att vända sig till Generalförsamlingen var att de inte nödvändigtvis tänkte igenom alla steg i förväg. En av spekulationerna som gjorts är att den palestinska FN-delegationen kommer att be att bli erkänd som en statlig observatör, istället för att som nu bara betraktas som en icke-statlig observatör. Nu måste man förstå att Palestina redan nu, som en icke-statlig observatör, har alla rättigheter som statliga observatörer. Idag betraktas de som en icke-statlig observatör, men de är inte som någon annan icke-statlig observatör. Palestinierna är icke-statliga observatörer i likhet med Internationella rödakorskommittén (ICRC), som har vissa rättigheter, men ICRC:s rättigheter är inte samma som palestiniernas rättigheter. Palestinierna har redan fått sina rättigheter uppgraderade och deras rättigheter är idag i princip identiska med de rättigheter som icke-medlemsstater har. Så de kan delta i debatter och kommittéer, de får finansiering osv. Detta är saker som icke-statliga observatör annars inte får. Hotet om omklassificering från icke-statlig observatör inbegriper egentligen inte en uppgradering av deras status. Det kan vara betydelsefullt i det att andra internationella organ som påverkas av Generalförsamlingen då kanske kommer att vara mer benägna att betrakta Palestina som en stat. Så lyder egentligen argumentet. Och det kan det. Under årens lopp har det varit palestiniernas strategi att försöka bli antagen till dessa organ, och detta är ytterligare ett steg i denna strategi. Jag tror att fler steg kommer att tas i framtiden i försöken att lyfta fram deras anspråk, men en omröstning i Generalförsamlingen åstadkommer i och för sig inte detta.
Fråga: Vilka konsekvenser kommer den palestinska resolutionen i FN att ha för Gaza?
Svar: För att besvara denna fråga det är värt att gå tillbaka till ICC (Internationella brottmålsdomstolen). Palestinierna har redan presenterat en anslutningsansökan till ICC i syfte att väcka åtal för brott i Gaza. ”Palestina”, dvs. PLO/palestinska myndigheten-Palestina, hävdar att Gaza är en del av sagda stat, trots att territoriet faktiskt kontrolleras av någon annan. Detta är… intressant. Låt oss föreställa oss att vi beslutar oss för att jag faktiskt har fel i min analys av territorium-ingrediensen: låt oss säga att vi beslutar oss för att någonstans, på något sätt, finns det faktiskt en palestinsk myndighet som har kontroll över ett faktiskt territorium. Till exempel område A, OK? Ramalla är nu staten Palestina. Innebär det att staten Palestinas jurisdiktion och suveränitet sträcker sig till Gazaremsan, eller ens till Jeriko eller Jenin? Svaret är nej, det behöver det inte nödvändigtvis betyda. Palestina skulle kunna ta sig över tröskeln för vad som krävs för att betraktas som en självständig stat och ändå inte betraktas som den suveräna makten över alla de områden som man gör anspråk på.
Fråga: För att palestiniernas ansökan ska godkännas krävs det bara en enkel majoritet, såvida inte en medlemsstat kräver två tredjedels majoritet, är det korrekt?
Svar: Omröstning om medlemskap i FN kräver en majoritet i rösterna i Säkerhetsrådet [och inga veton av permanenta medlemmar] och sedan två tredjedelar av rösterna i Generalförsamlingen. Men kommer detta att betraktas som en omröstning om medlemskap? Förmodligen inte, eftersom deras ansökan kommer att få veto i Säkerhetsrådet.
Fråga: Och en omröstning om att betraktas som icke-medlemsstat, kräver det också två tredjedels majoritet?
Svar: Jag är inte säker på att det finns något i regelboken om det. Det finns definitivt inte något i FN-stadgan om det eftersom begreppet ”icke-medlemsstat” inte existerar i FN-stadgan. Jag har aldrig tittat på Generalförsamlingens sammanträdesregler. Hur många röster som krävs kommer förmodligen att kräva ett beslut från ordföranden.
Fråga: Varför råder det en sådan oro i Israel beträffande detta?
Svar: Det är en bra fråga. Jag är inte helt säker att jag har svaret på den. Den israeliska oron började, tror jag, med försvarsminister Ehud Baraks beskrivning av palestiniernas planerade drag som en ”politisk tsunami” för ett halvår sedan. Det han hade i åtanke då var förmodligen att han gjorde kopplingen att om Generalförsamlingen röster igenom resolutionen, kommer plötsligt alla andra fördragsorgan att sedan rösta på samma sätt. Det vore oroande. Israel hade just denna dåliga erfarenhet med Goldstonerapporten, och det vore ett verkligt problem om en domstol eller ett domstolsliknande organ skulle kunna ta beslut som är mycket aggressiva mot Israel, som Israel sedan i allt väsentligt inte skulle ha något sätt att besvara. Så löd farhågorna. Juridiskt sett är detta inte vad som kommer att ske. Politiskt sett förhåller det sig som så att desto mer väsen Israel gör, desto mindre sannolikt är det att detta kommer att ske. Men det finns vissa politiska samband mellan de två, så man kan förstå den israeliska oron i den meningen, att andra fördragsorgan kanske kommer att ta detta som en signal för att nedgradera Israels anspråk eller att vidta aggressiva rättsliga åtgärder mot Israel. Men jag tror inte att det handlar om vad palestinierna gör juridiskt, utan mer om vad de gör politiskt, och delvis kanske Israels oro har att göra med en missuppfattning av hur politiken kommer att spelas ut. Det kan, med andra ord, vara så att hotet är överdrivet.
Fråga: Kan palestinierna själva, som icke-statliga observatörer, presentera resolutionsförslag i Generalförsamlingen?
Svar: Det kommer att krävas en stat som agerar sponsor för förslaget. Men en av förmånerna som de har som en del av sin status som en icke-statlig observatör och som inga andra observatörer har är rätten att presentera resolutioner till ordföranden. Det sker ingen omröstning förrän det finns en statlig sponsor, men de kan alltid presentera resolutionsförslag, och det gör de hela tiden. Majoriteten av resolutionerna mot Israel är skrivna av den palestinska delegationen.
Fråga: Vissa israeliska politiker hävdar att när en palestinsk stat erkänns kommer eventuella missiler som avfyrats från Gaza mot Israel att betraktas som en krigshandling. Skulle något ändras i denna mening, dvs. att Israel skulle vara mer fri att besvara sådana attacker?
Svar: Jag tror inte det. I internationell rätt finns det något som kallas för internationella väpnade konflikter och något som kallas för icke-internationella väpnade konflikter. Stater har i vissa avseenden större rättigheter att agera i icke-internationella väpnade konflikter än i internationella väpnade konflikter. Nu förhåller det sig som så att den Internationella domstolen [ICJ, ej att förväxla med den Internationella brottmålsdomstolen, ICC] i Haag i sitt yttrande från 2004 om barriären, kallat ”Muren som är byggd på de ockuperade palestinska områdena”, konstaterade att terroristattacker vars förrövare utgått från bortom den Gröna linjen inte ger Israel rätt till självförsvar, eftersom den Gröna linjen inte är en internationell gräns. Därför råder det ingen internationell väpnad konflikt och därför har Israel inte rätt till självförsvar. Nu tror jag faktiskt att detta tekniskt sett är korrekt, men det är också tekniskt sett irrelevant, eftersom man visserligen behöver kunna hävda rätt till självförsvar för att korsa en internationell gräns för att attackera en annan stat, men detta krävs inte en i en icke-internationell väpnad konflikt. Om stater inte korsar internationella gränser behöver de inte någon juridisk doktrin som ger dem tillstånd att sätta in sina trupper varhelst de vill för att bemöta militära hot, så länge de efterlever internationell humanitär rätt. Om det är en internationell väpnad konflikt har Israel rätt till självförsvar, och om det är en icke-internationell väpnad konflikt har Israel ändå rätt att sätta in trupper. För övrigt kan tilläggas att i Palmer rapporten, den om flottiljen-incidenten 2010, konstateras det att Gazas status är oklart [om det är att betraktas som en stat eller inte]: konflikten är väldigt likt en internationell väpnad konflikt och Israel är berett att behandla det som en internationell väpnad konflikt, så rapporten drar slutsatsen att den lag som ska gälla är som den som rör internationella väpnade konflikter, med den givna följden att Israel givetvis har rätt till självförsvar. Så skulle det ändra något om Generalförsamlingen röstar igenom en resolution? Jag kan inte se hur det skulle göra det.
Fråga: Det finns massor av palestinska diplomatiska beskickningar runt om i världen. Efter omröstningen i FN, kommer de länder som stödjer staten Palestina att uppgradera beskickningarna till faktiska ambassader, och kommer det att göra någon skillnad juridiskt, internationellt, att staten Palestina nu får ambassader och ambassadörer?
Svar: De har redan ambassader och ambassadörer. Återigen, det finns 130 stater i världen som har erkänt staten Palestina. I några av dem kallas den palestinska beskickningen ”Palestinas ambassad”, i andra inte. Vad som pågår runt om i världen är att PLO, eller den palestinska myndigheten, beroende på vilken hatt de bär just den dagen, går till stat efter stat och ber länder att uppgradera deras beskickningar till ambassader och deras diplomater till ambassadörer. Under sommaren pågick detta i Latinamerika. Detta är något som kontinuerligt pågår och som kommer att fortsätta. Kommer vi att se flera stater ändra sin position efter om omröstning i Generalförsamling? Jag tvivlar på det. De flesta länder har redan högljutt diskuterat den här frågan och kommer att fortsätta att göra det efteråt. Det pågick diskussioner i en rad länder i Europa, det diskuterades i Ryssland, det fanns diskussioner i Latinamerika och de kommer att fortsätta. De stater som inte har ambassader kommer att överväga att uppgradera dem till ambassader. Jag tror faktiskt att det i vissa av dem kommer att uppstå en omvänd diskussion. Säkerligen kommer någon i Europa att framföra argumentet att palestiniernas beskickning istället bör nedgraderas som straff för deras unilaterala handlande. Jag tror inte att det kommer att resultera i något, men det är en debatt som kommer att föras. Ingenting kommer att hända på den magiska dagen efter att de har lagt fram en resolution och omröstningen skett, såvitt jag kan förstå.
Fråga: Kan du säga något om Samverkan för fred-resolutionen [Uniting for Peace-resolution, Generalförsamlingsresolution 377], som har föreslagits som en väg framåt för palestinierna om Säkerhetsrådet skulle välja att inte acceptera deras ansökan om FN-medlemsskap?
Svar: Detta är antingen ett missförstånd av Israels förra ambassadör till FN eller, mer troligt, en missuppfattning av reportern som intervjuade henne, men vid en viss punkt blev detta en stor sak i Israel. Samverkan för fred är en procedurmässig resolution med syfte att föra vissa saker till omröstning i Generalförsamlingen som Säkerhetsrådet inte kan rösta om. Anledningen till att detta är nödvändigt är för att det står i FN-stadgan att Generalförsamlingen inte ska göra rekommendationer i frågor som ligger under Säkerhetsrådets jurisdiktion. Konflikten mellan Israel och palestinierna ligger på Säkerhetsrådets permanenta dagordning. Varje resolution avslutas alltid med frasen ”Säkerhetsrådet hänskjuter frågan” vilket betyder att Säkerhetsrådet fortfarande anser att frågan ligger under deras jurisdiktion. Enligt FN-stadgan är Generalförsamlingen inte tänkt att utfärda rekommendationer i sådana frågor, men det gör den hela tiden ändå. Ibland kommer man ihåg att åberopa Samverkan för fred-resolutionen, men oftast inte. Den utfärdar ändå rekommendationer och ingen ägnar saken någon uppmärksamhet. Ger Samverkan för fred-resolutionen Generalförsamlingen makt att göra någonting utöver det den faktiskt har mandat att göra, nämligen att ta saker i övervägande? Nej, resolutionen ger den rätt att utfärda rekommendationer under omständigheter där den annars inte hade kunnat utfärda rekommendationer. Kan den omvandla dessa rekommendationer till lag, med stöd av Samverkan för fred-resolutionen? Nej. Vissa människor tycks tro att denna resolution gör det möjligt för Generalförsamlingen att agera som om den vore Säkerhetsrådet och genomdriva bindande resolutioner eller utfärda bindande sanktioner, och det gör den inte. Generalförsamlingen kan, med eller utan Samverkan för fred-resolutionen, imorgon rekommendera militära och ekonomiska sanktioner mot vilken stat som helst, det är bara det att de inte kommer att vara bindande för någon stat.
Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA
tisdag 13 september 2011
Juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner i FN, del 2
Det spekuleras allt mer intensivt kring vad som kommer att hända den 20 september när palestinierna planerar att framföra en medlemsansökan till FN:s Generalförsamling. Här nedan följer del två av ett föredrag med Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA, där han fortsätter att förklara de grundläggande juridiska aspekterna på palestiniernas septemberplaner. Detta var tänkt att bli den andra och sista delen av Avi Bells föredrag, men av utrymmesskäl delar jag upp det ytterligare. Del tre (och eventuellt en fjärde del) kommer framöver.
Paul Widen, Jerusalem
Fråga: Är det sant att FN:s Generalförsamling kan erkänna en befintlig stat, men att den inte kan utse en entitet till en stat?
Svar: Generalförsamlingen kan utse vad den vill, men frågan är vad det har för rättslig verkan om Generalförsamlingen skulle utse en entitet till en stat. Detta kan vara av intresse för oss om vi anser att ett erkännande är viktigt, men det påverkar egentligen inte de övriga ingredienserna som krävs för att betraktas som en självständig stat. Så det kommer inte att göra något till en stat som inte är en stat. Det kommer inte göra något till en icke-stat som är en stat. Generalförsamlingens beslut är en åsikt.
Fråga: Kan du berätta lite om de potentiella rättsliga konsekvenserna i USA, de åtgärder som den amerikanska kongressen har hotat att vidta?
Svar: Det har framförts ett antal olika förslag på vad som kan hända, hur USA skulle kunna svara på ett palestinskt initiativ i FN. Några av dem är riktade mot FN och några av dem är riktade mot den palestinska myndigheten/PLO. USA har ett komplicerat förhållande till den palestinska myndigheten/PLO. USA ger direkt stöd till den palestinska myndigheten, kontant och på andra sätt. USA ger indirekt stöd genom ett antal olika organisationer, till exempel ger USA stöd till UNRWA, som ger stöd till den palestinska myndigheten. Ett av hoten är att USA kommer att minska eller upphöra att ge detta stöd. Det finns andra åtgärdsförslag, exempelvis de diplomatiska förbindelser som USA har. USA erkänner PLO som den legitima representanten för det palestinska folket och PLO har en beskickning i Washington, DC. PLO:s beskickning håller öppet så länge som USA:s regering varje halvår anger att PLO lever upp till vissa villkor, som beskrivs i den lagstiftning som utformades för detta syfte, villkor som i grunden har att göra med att PLO inte får vara inblandad i terrorism. Det har framförts ett hot om att detta inte längre kommer att ske [dvs att USA skulle sluta säga att PLO inte är inblandad i terrorism]. Jag tror inte att det är ett särskilt realistiskt hot, men om USA gör det, skulle PLO:s beskickning i USA behöva läggas ner. Inte särskilt troligt. Sedan har vi de sanktioner som föreslagits mot FN, att USA skulle upphöra med sina inbetalningar av vissa typer av avgifter till de FN-organ som accepterar Palestina som en stat. Detta är ett lagförslag som den amerikanska administrationen motsätter sig, så det är svårt att se hur det någonsin skulle kunna släppas igenom. Faktum är att det amerikanska utrikesdepartementet officiellt har uttalat sig mot det. Men det är ett hot. Om du tittar på de realistiska hoten har de att göra med stöd, både direkt och indirekt, till den palestinska myndigheten. Kommer detta att avskräcka dem? Palestinierna själva säger nej. Men det har skränats mycket och en hel del desinformation har spridits, så det är svårt att vara säker.
Fråga: Hur viktigt är det att det palestinska området inte har en internationellt erkänd gräns, den gröna linjen?
Svar: Det finns faktiskt ett mycket bra prejudikat på denna fråga, och det är Israel självt. Detta var ett argument som framfördes när Israels medlemskap i FN debatterades. Det hävdades av de arabiska staterna att Israel inte kunde hävda att den hade ett territorium, eftersom gränserna till detta territorium fortfarande var omtvistade. På den tiden erkände inga av de omkringliggande staterna sina gränser med Israel. Var och en av dem, Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten, hade bara vapenstilleståndlinjer med Israel, och i vart och ett av vapenstilleståndsavtalen stod det att stilleståndslinjerna inte var gränser och att ingen av sidorna gjorde avkall på sina fordringar. Konsensus var då – den grund på vilken Israel röstades fram som medlem, och det är allmänt accepterat som sant än idag – att gränstvister inte upphäver territorium-ingrediensen. Det räcker med att det finns något territorium alls. Det är inte nödvändigt att hela detta territorium är obestritt. Beträffande detta har alltså palestinierna inga problem. Det faktum att gränserna kommer att bestridas är inte en relevant i frågan.
Fråga: Om palestinierna erkänns av FN som ett icke-medlemsland, hur kommer detta att påverka Israel i till exempel ICC (internationella brottsmålsdomstolen)?
Svar: Jag tror att många människor i Israel har en tendens att blanda ihop två frågor som inte har något med varandra att göra. Palestiniernas status i FN är en fråga. Deras förmåga att ansluta sig till organisationer som ICC är en annan fråga. Nu pågår det en ansträngning bland palestinierna att bli erkända av ICC. Kanske kommer ICC att acceptera dem, kanske inte. Om ICC lutar mot att acceptera palestinierna kan det vara politiskt lägligt för dem att vänta tills efter det att Generalförsamlingen röstat om ett godkännande av staten Palestina som en icke-medlemsstat, men juridiskt gör det inte någon skillnad, och det är inte ens klart att det spelar en så värst stor politisk roll heller. Sannolikheten är stor – jag tror inte att den är större än 50%, men den är inte mindre än 20% – att Palestina, oavsett vad som händer i Generalförsamlingen, kommer att erkännas som en stat såvitt det anbelangar ICC. Men det bestämmandet är upp till ICC. Åklagaren skulle i så fall ta det beslutet och sedan skulle det vara upp till domstolen att avgöra huruvida den håller med om åklagarens beslut. Finns det en sådan chans? Det finns en sådan chans. Jag tycker att det är ett misstag att man inte tar detta hot på allvar i Israel. Jag tycker också att det är ett misstag att tro att det börjar eller slutar när FN:s Generalförsamling går till omröstning. Omröstningen har verkligen mycket litet med saken att göra.
Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA
Paul Widen, Jerusalem
Fråga: Är det sant att FN:s Generalförsamling kan erkänna en befintlig stat, men att den inte kan utse en entitet till en stat?
Svar: Generalförsamlingen kan utse vad den vill, men frågan är vad det har för rättslig verkan om Generalförsamlingen skulle utse en entitet till en stat. Detta kan vara av intresse för oss om vi anser att ett erkännande är viktigt, men det påverkar egentligen inte de övriga ingredienserna som krävs för att betraktas som en självständig stat. Så det kommer inte att göra något till en stat som inte är en stat. Det kommer inte göra något till en icke-stat som är en stat. Generalförsamlingens beslut är en åsikt.
Fråga: Kan du berätta lite om de potentiella rättsliga konsekvenserna i USA, de åtgärder som den amerikanska kongressen har hotat att vidta?
Svar: Det har framförts ett antal olika förslag på vad som kan hända, hur USA skulle kunna svara på ett palestinskt initiativ i FN. Några av dem är riktade mot FN och några av dem är riktade mot den palestinska myndigheten/PLO. USA har ett komplicerat förhållande till den palestinska myndigheten/PLO. USA ger direkt stöd till den palestinska myndigheten, kontant och på andra sätt. USA ger indirekt stöd genom ett antal olika organisationer, till exempel ger USA stöd till UNRWA, som ger stöd till den palestinska myndigheten. Ett av hoten är att USA kommer att minska eller upphöra att ge detta stöd. Det finns andra åtgärdsförslag, exempelvis de diplomatiska förbindelser som USA har. USA erkänner PLO som den legitima representanten för det palestinska folket och PLO har en beskickning i Washington, DC. PLO:s beskickning håller öppet så länge som USA:s regering varje halvår anger att PLO lever upp till vissa villkor, som beskrivs i den lagstiftning som utformades för detta syfte, villkor som i grunden har att göra med att PLO inte får vara inblandad i terrorism. Det har framförts ett hot om att detta inte längre kommer att ske [dvs att USA skulle sluta säga att PLO inte är inblandad i terrorism]. Jag tror inte att det är ett särskilt realistiskt hot, men om USA gör det, skulle PLO:s beskickning i USA behöva läggas ner. Inte särskilt troligt. Sedan har vi de sanktioner som föreslagits mot FN, att USA skulle upphöra med sina inbetalningar av vissa typer av avgifter till de FN-organ som accepterar Palestina som en stat. Detta är ett lagförslag som den amerikanska administrationen motsätter sig, så det är svårt att se hur det någonsin skulle kunna släppas igenom. Faktum är att det amerikanska utrikesdepartementet officiellt har uttalat sig mot det. Men det är ett hot. Om du tittar på de realistiska hoten har de att göra med stöd, både direkt och indirekt, till den palestinska myndigheten. Kommer detta att avskräcka dem? Palestinierna själva säger nej. Men det har skränats mycket och en hel del desinformation har spridits, så det är svårt att vara säker.
Fråga: Hur viktigt är det att det palestinska området inte har en internationellt erkänd gräns, den gröna linjen?
Svar: Det finns faktiskt ett mycket bra prejudikat på denna fråga, och det är Israel självt. Detta var ett argument som framfördes när Israels medlemskap i FN debatterades. Det hävdades av de arabiska staterna att Israel inte kunde hävda att den hade ett territorium, eftersom gränserna till detta territorium fortfarande var omtvistade. På den tiden erkände inga av de omkringliggande staterna sina gränser med Israel. Var och en av dem, Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten, hade bara vapenstilleståndlinjer med Israel, och i vart och ett av vapenstilleståndsavtalen stod det att stilleståndslinjerna inte var gränser och att ingen av sidorna gjorde avkall på sina fordringar. Konsensus var då – den grund på vilken Israel röstades fram som medlem, och det är allmänt accepterat som sant än idag – att gränstvister inte upphäver territorium-ingrediensen. Det räcker med att det finns något territorium alls. Det är inte nödvändigt att hela detta territorium är obestritt. Beträffande detta har alltså palestinierna inga problem. Det faktum att gränserna kommer att bestridas är inte en relevant i frågan.
Fråga: Om palestinierna erkänns av FN som ett icke-medlemsland, hur kommer detta att påverka Israel i till exempel ICC (internationella brottsmålsdomstolen)?
Svar: Jag tror att många människor i Israel har en tendens att blanda ihop två frågor som inte har något med varandra att göra. Palestiniernas status i FN är en fråga. Deras förmåga att ansluta sig till organisationer som ICC är en annan fråga. Nu pågår det en ansträngning bland palestinierna att bli erkända av ICC. Kanske kommer ICC att acceptera dem, kanske inte. Om ICC lutar mot att acceptera palestinierna kan det vara politiskt lägligt för dem att vänta tills efter det att Generalförsamlingen röstat om ett godkännande av staten Palestina som en icke-medlemsstat, men juridiskt gör det inte någon skillnad, och det är inte ens klart att det spelar en så värst stor politisk roll heller. Sannolikheten är stor – jag tror inte att den är större än 50%, men den är inte mindre än 20% – att Palestina, oavsett vad som händer i Generalförsamlingen, kommer att erkännas som en stat såvitt det anbelangar ICC. Men det bestämmandet är upp till ICC. Åklagaren skulle i så fall ta det beslutet och sedan skulle det vara upp till domstolen att avgöra huruvida den håller med om åklagarens beslut. Finns det en sådan chans? Det finns en sådan chans. Jag tycker att det är ett misstag att man inte tar detta hot på allvar i Israel. Jag tycker också att det är ett misstag att tro att det börjar eller slutar när FN:s Generalförsamling går till omröstning. Omröstningen har verkligen mycket litet med saken att göra.
Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA
måndag 12 september 2011
Juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner i FN, del 1
Det spekuleras allt mer intensivt kring vad som kommer att hända den 20 september när palestinierna planerar att framföra en medlemsansökan till FN:s Generalförsamling. Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA, förklarade idag vissa grundläggande juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner för en grupp journalister här i Jerusalem. Eftersom hans föredrag var ganska långt har jag delat upp det i två delar. Del ett följer här nedan. Del två ser förhoppningsvis dagens ljus imorgon.
Paul Widen, Jerusalem
Låt oss försöka förstå vad som kommer att hända i FN, för att sedan förstå vad detta kommer att innebära. Det har funnits lite oklarheter kring palestiniernas planer, men såvitt jag kan förstå dem ser de ut så här: den palestinska myndigheten, eller kanske PLO, det är inte helt klart och de tenderar att fungera som alter egon; det är inte helt klart när en av parterna handlar vem som är den avsedda aktören; men tydligen kommer den palestinska myndigheten/PLO att frambära en begäran till FN:s Säkerhetsråd om att bli antagen som medlemsstat i FN. Tydligen kommer USA då att lägga in sitt veto mot denna begäran. Begäran kommer sedan att gå till Generalförsamlingen. Enligt FN-stadgan kan FN:s Generalförsamling bara ha en omröstning om en ny medlemsstat om detta har rekommenderats av Säkerhetsrådet. Så tydligen kommer palestiniernas begäran vid den här tidpunkten! att vara död. Generalförsamlingens ordförande, liksom Generalsekreteraren och diverse andra figurer har redan gjort klart att utan en rekommendation av Säkerhetsrådet kommer Generalförsamlingen inte att rösta om att godkänna staten Palestina som medlemsstat. Vid den tidpunkten, efter att deras första begäran har dött, kommer tydligen en andra begäran att frambäras. Vi vet inte exakt hur denna andra begäran kommer att se ut. Den kan vara i form av en begäran att ändra karaktär på PLO:s delegation till Generalförsamlingen. I Generalförsamlingen finns för tillfället en delegation som kallas för ”Palestina.” ”Palestina” representerar PLO. Den brukade kallas för ”PLO:s delegation,” men de ändrade beteckningen för ungefär 15 år sedan, även om delegationen fortfarande representerar PLO. De kan begära en uppgradering av sin status, men den kan inte uppgraderas så värst mycket. Just nu betraktas delegationen som en obser! vatör med nästan alla privilegier som medlemsstaterna har. Det enda som de inte kan göra är att rösta som en medlemsstat. Det talas om att PLO kommer att begära att bli erkänd som en icke-medlemsstat. Detta kommer inte att formellt ge dem några nya befogenheter inom FN-systemet. Däremot kommer det kanske att övertyga andra att betrakta dem som en stat, vilket kan medföra vissa juridiska komplikationer. Men i stort verkar det inte som om det kommer att hända så mycket, förutom att en begäran kommer att avslås. En annan begäran kommer sedan eventuellt att frambringas. Jag vet inte om PLO i övrigt kommer att begära något i FN i september. Traditionellt presenterar palestinierna någonstans runt 18 antiisraeliska rekommendationer varje år. Alla röstas igenom och godkänns av Generalförsamlingen, så om det i år istället blir 19 eller 20 är jag inte så säker på om det gör så stor skillnad.
Denna formella process kommer alltså inte att åstadkomma särskilt mycket. Vad som är mer intressant är den informella processen, som ju faktiskt har pågått ganska länge. Palestinierna har i många år och i varierande grad försökt presentera sig som en stat och på olika sätt sökt tillträde till internationella organ och fördrag. 1988 utropades den självständiga staten Palestina av det palestinska nationella rådet (PNC). Det finns idag ungefär 130 stater i världen som erkänner staten Palestina. Vid vissa tidpunkter fanns det fler stater som erkände Palestina än de som erkände Staten Israel. Redan 1988 när palestinierna tog detta steg togs också vissa steg för att ansluta sig till internationella fördrag. Till exempel förklarade palestinierna 1989 i ett brev till det schweiziska förbundsrådet att de hade ratificerat de första fyra Genèvekonventionerna,! samt tilläggsprotokoll ett och två. Vid den tidpunkten förklarade det schweiziska förbundsrådet det inte var i stånd att avgöra huruvida brevet utgjorde ett anslutningsinstrument ”på grund av oenigheten inom det internationella samfundet kring existensen eller icke-existensen av en palestinsk stat.” Palestinierna gjorde något liknande för ett och ett halvt år sedan i den internationella brottmålsdomstolen (ICC). ”Staten Palestina,” dvs PLO med ett brevhuvud som det stod ”Palestina” på, skickade en begäran om anslutning till ICC i syfte att utreda brott som begåtts i Gaza. Detta gick till ICC:s åklagare, som svarade att de inte visste hur man skulle bemöta denna anslutningsbegäran, och därför sitter de fortfarande på den. ICC:s åklagare hade till och med utfrågningar om det och bjöd in olika icke-statliga organisationer och andra organ och bad om rekommendationer för hur man skulle svara på palestiniernas begäran. Seda! n dess har ICC:s åklagare avfärdat alla bidrag utom det som lämnades av ”staten Palestina,” som av någon anledning fortfarande är otillgänglig, så vi kan faktiskt inte se vilka argument som gjordes eller inte gjordes. Men detta är alltså en pågående process, att palestinierna försöker presentera sig som en befintlig stat och försöker ansluta sig till internationella organ. Det är ganska tydligt att utgången av en eventuell omröstning i Generalförsamlingen kommer att användas av palestinierna för att främja dessa argument, i kontakten med ICC, med internationella rödakorskommittén och kanske med andra. Men Generalförsamlingen tillför ingen formell legalitet med sin omröstning.
Om en entitet är en stat eller inte är inte något som är definierat i något fördrag. Det finns en allmän regel som används och som accepteras av alla i hela världen, en regel som gör gällande att en entitet måste uppfylla vissa villkor för att betraktas som en stat enligt internationell rätt. Dessa villkor omnämns i den första artikeln i den interamerikanska montevideokonventionen, som definierar vem som kan vara en del av den interamerikanska konventionen. Denna konvention har egentligen inget att göra med vad som är att betraktas som en självständig stat, men definitionen har kommit att ses som den sedvanliga formeln för vad som är att betrakta som en självständig stat. Den sedvanliga formeln kräver att en entitet har 1. territorium, 2. en permanent befolkning, 3. en regering som har effektiv kontroll, samt 4. kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Om! man har dessa fyra ingredienser, då är man en stat om man väljer att vara det. Om man inte har dem är man det inte. Nu finns det en minoritetsåsikt som gör gällande att utöver att uppfylla dessa fyra krav kommer man inte över tröskeln och blir en självständig stat förrän man erkänns som en sådan. Detta erkännande kan exempelvis ges av Generalförsamlingen eller genom att FN accepterar entiteten som medlem. Enligt denna minoritetsåsikt kan det vara viktigt för palestinierna att få detta erkännande, men sanningen är att om de är erkända av 130 stater så har de redan åtnjutit erkännande under en längre tid.
Problemet för palestinierna är att de bara har två av de fyra ingredienserna på plats, nämligen en permanent befolkning och förmåga att bedriva utrikesförbindelser. Man har ett problem i frågan om territorium. Det finns två entiteter här. Den som planerar att utropa sig som stat, dvs PLO och dess alter ego den palestinska myndigheten, har inte riktigt kontroll över något territorium. Den fungerar under den israeliska regeringen på Västbanken. I område A fungerar den också under den israeliska regeringen, både enligt Osloavtalet, som säger att all auktoritet under interimsperioden härrör från Staten Israel, och de facto, då den israeliska armén verkar i område A och den palestinska myndigheten inte kan verka fritt i dessa områden utan tillstånd från Israel. Så territorium är ett problem. Av samma anledning är effektiv regering ett problem. Det finns ing! en palestinsk regering på Västbanken som har det yttersta auktoriteten över något territorium. Permanent befolkning är inte ett problem, och tydligen inte heller kapaciteten att bedriva utrikesförbindelser, även om detta var något som det tvistades om i Osloavtalet: den palestinska myndigheten har formellt inte kapacitet att bedriva utrikesförbindelser, även om PLO har det.
Nu finns det dock en annan entitet där ute som faktiskt skulle kunna utropa sig som en självständig stat. Om Hamas vore intresserad av att utropa självständighet har de faktiskt ett mycket bättre läge. I motsats till den palestinska myndigheten/PLO på Västbanken är det område som Hamas faktiskt styr, Gazaremsan, inte underställt Israel. De samordnar inte med Israel, de rör sig fritt över hela territoriet precis som de vill och de har effektiv kontroll över detta territorium. De har alltså ett territorium, en permanent befolkning och en regering. Frågan är om de har kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Detta är i själva verket en fråga om huruvida de anser sig ha det. Förutsatt att de anser sig ha det, befinner de sig i ett perfekt läge, men Hamas är uppenbarligen inte intresserade av framhålla sig som statsmakten i staten Gaza. Vi står alltså inför en situati! on där vi har en entitet som inte har ingredienserna och som därför inte kan vara en stat. Sedan har vi en annan entitet som har ingredienserna men vill inte vara en stat.
Det finns en skillnad mellan vad som inledningsvis krävs för att betraktas som en självständig stat och vad som händer därefter. 2003 förlorade Irak effektiv kontroll över sitt eget territorium. En utländsk regering skickade dit sina trupper, de kom in, tog över och under två år fanns det inte någon irakisk regering. Upphörde Irak därmed att vara en stat? Svaret är nej. Generellt krävs det bara att en entitet inledningsvis har dessa ingredienser, och därefter, om en eller flera av ingredienserna försvinner, kommer man fortfarande att betraktas som en stat. Somalia har inte haft någon regering under ett antal år. Det är fortfarande en stat. Afghanistan har under perioder inte haft någon regering. Det var då fortfarande en stat. Om palestinierna i ett magiskt ögonblick skulle få ihop alla ingredienserna och passera tröskeln skulle de fortsätta att vara en självständ! ig stat även om de sedermera skulle komma att förlora en eller flera av ingredienserna. Men för närvarande, så länge de inte har en regering med effektiv kontroll över ett territorium, de har ett problem.
Jag tror att även förespråkare för palestinierna inser att de faktiska förhållanden som råder gör att palestiniernas läge är ganska svagt, så länge de inte har kontroll över Västbanken. Professor Guy Goodwin-Gill publicerade exempelvis ett rådgivande yttrande som bara var avsett för palestinierna själva, men det läcktes av Al-Jazeera och har nu spridits världen över. Detta rådgivande yttrande hade i grunden att göra med vad han ansåg som problemet att PLO kunde komma att förlora sin auktoritet i FN. Men vad som är viktigare för vår disukssion är att när han faktiskt kom till ingredienserna, menade han mer eller mindre att man inte kan bygga ett så värst trovärdigt resonemang om man vill hävda att palestinierna uppfyller de fyra kraven för en självständig stat. Palestiniernas septemberplaner är alltså mer en politisk gest än en juridisk gest. Inget kommer ! att hända i FN som kommer att innebära ett uppsving för deras anspråk i det avseendet.
Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA
del två publiceras senare i veckan...
Paul Widen, Jerusalem
Låt oss försöka förstå vad som kommer att hända i FN, för att sedan förstå vad detta kommer att innebära. Det har funnits lite oklarheter kring palestiniernas planer, men såvitt jag kan förstå dem ser de ut så här: den palestinska myndigheten, eller kanske PLO, det är inte helt klart och de tenderar att fungera som alter egon; det är inte helt klart när en av parterna handlar vem som är den avsedda aktören; men tydligen kommer den palestinska myndigheten/PLO att frambära en begäran till FN:s Säkerhetsråd om att bli antagen som medlemsstat i FN. Tydligen kommer USA då att lägga in sitt veto mot denna begäran. Begäran kommer sedan att gå till Generalförsamlingen. Enligt FN-stadgan kan FN:s Generalförsamling bara ha en omröstning om en ny medlemsstat om detta har rekommenderats av Säkerhetsrådet. Så tydligen kommer palestiniernas begäran vid den här tidpunkten! att vara död. Generalförsamlingens ordförande, liksom Generalsekreteraren och diverse andra figurer har redan gjort klart att utan en rekommendation av Säkerhetsrådet kommer Generalförsamlingen inte att rösta om att godkänna staten Palestina som medlemsstat. Vid den tidpunkten, efter att deras första begäran har dött, kommer tydligen en andra begäran att frambäras. Vi vet inte exakt hur denna andra begäran kommer att se ut. Den kan vara i form av en begäran att ändra karaktär på PLO:s delegation till Generalförsamlingen. I Generalförsamlingen finns för tillfället en delegation som kallas för ”Palestina.” ”Palestina” representerar PLO. Den brukade kallas för ”PLO:s delegation,” men de ändrade beteckningen för ungefär 15 år sedan, även om delegationen fortfarande representerar PLO. De kan begära en uppgradering av sin status, men den kan inte uppgraderas så värst mycket. Just nu betraktas delegationen som en obser! vatör med nästan alla privilegier som medlemsstaterna har. Det enda som de inte kan göra är att rösta som en medlemsstat. Det talas om att PLO kommer att begära att bli erkänd som en icke-medlemsstat. Detta kommer inte att formellt ge dem några nya befogenheter inom FN-systemet. Däremot kommer det kanske att övertyga andra att betrakta dem som en stat, vilket kan medföra vissa juridiska komplikationer. Men i stort verkar det inte som om det kommer att hända så mycket, förutom att en begäran kommer att avslås. En annan begäran kommer sedan eventuellt att frambringas. Jag vet inte om PLO i övrigt kommer att begära något i FN i september. Traditionellt presenterar palestinierna någonstans runt 18 antiisraeliska rekommendationer varje år. Alla röstas igenom och godkänns av Generalförsamlingen, så om det i år istället blir 19 eller 20 är jag inte så säker på om det gör så stor skillnad.
Denna formella process kommer alltså inte att åstadkomma särskilt mycket. Vad som är mer intressant är den informella processen, som ju faktiskt har pågått ganska länge. Palestinierna har i många år och i varierande grad försökt presentera sig som en stat och på olika sätt sökt tillträde till internationella organ och fördrag. 1988 utropades den självständiga staten Palestina av det palestinska nationella rådet (PNC). Det finns idag ungefär 130 stater i världen som erkänner staten Palestina. Vid vissa tidpunkter fanns det fler stater som erkände Palestina än de som erkände Staten Israel. Redan 1988 när palestinierna tog detta steg togs också vissa steg för att ansluta sig till internationella fördrag. Till exempel förklarade palestinierna 1989 i ett brev till det schweiziska förbundsrådet att de hade ratificerat de första fyra Genèvekonventionerna,! samt tilläggsprotokoll ett och två. Vid den tidpunkten förklarade det schweiziska förbundsrådet det inte var i stånd att avgöra huruvida brevet utgjorde ett anslutningsinstrument ”på grund av oenigheten inom det internationella samfundet kring existensen eller icke-existensen av en palestinsk stat.” Palestinierna gjorde något liknande för ett och ett halvt år sedan i den internationella brottmålsdomstolen (ICC). ”Staten Palestina,” dvs PLO med ett brevhuvud som det stod ”Palestina” på, skickade en begäran om anslutning till ICC i syfte att utreda brott som begåtts i Gaza. Detta gick till ICC:s åklagare, som svarade att de inte visste hur man skulle bemöta denna anslutningsbegäran, och därför sitter de fortfarande på den. ICC:s åklagare hade till och med utfrågningar om det och bjöd in olika icke-statliga organisationer och andra organ och bad om rekommendationer för hur man skulle svara på palestiniernas begäran. Seda! n dess har ICC:s åklagare avfärdat alla bidrag utom det som lämnades av ”staten Palestina,” som av någon anledning fortfarande är otillgänglig, så vi kan faktiskt inte se vilka argument som gjordes eller inte gjordes. Men detta är alltså en pågående process, att palestinierna försöker presentera sig som en befintlig stat och försöker ansluta sig till internationella organ. Det är ganska tydligt att utgången av en eventuell omröstning i Generalförsamlingen kommer att användas av palestinierna för att främja dessa argument, i kontakten med ICC, med internationella rödakorskommittén och kanske med andra. Men Generalförsamlingen tillför ingen formell legalitet med sin omröstning.
Om en entitet är en stat eller inte är inte något som är definierat i något fördrag. Det finns en allmän regel som används och som accepteras av alla i hela världen, en regel som gör gällande att en entitet måste uppfylla vissa villkor för att betraktas som en stat enligt internationell rätt. Dessa villkor omnämns i den första artikeln i den interamerikanska montevideokonventionen, som definierar vem som kan vara en del av den interamerikanska konventionen. Denna konvention har egentligen inget att göra med vad som är att betraktas som en självständig stat, men definitionen har kommit att ses som den sedvanliga formeln för vad som är att betrakta som en självständig stat. Den sedvanliga formeln kräver att en entitet har 1. territorium, 2. en permanent befolkning, 3. en regering som har effektiv kontroll, samt 4. kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Om! man har dessa fyra ingredienser, då är man en stat om man väljer att vara det. Om man inte har dem är man det inte. Nu finns det en minoritetsåsikt som gör gällande att utöver att uppfylla dessa fyra krav kommer man inte över tröskeln och blir en självständig stat förrän man erkänns som en sådan. Detta erkännande kan exempelvis ges av Generalförsamlingen eller genom att FN accepterar entiteten som medlem. Enligt denna minoritetsåsikt kan det vara viktigt för palestinierna att få detta erkännande, men sanningen är att om de är erkända av 130 stater så har de redan åtnjutit erkännande under en längre tid.
Problemet för palestinierna är att de bara har två av de fyra ingredienserna på plats, nämligen en permanent befolkning och förmåga att bedriva utrikesförbindelser. Man har ett problem i frågan om territorium. Det finns två entiteter här. Den som planerar att utropa sig som stat, dvs PLO och dess alter ego den palestinska myndigheten, har inte riktigt kontroll över något territorium. Den fungerar under den israeliska regeringen på Västbanken. I område A fungerar den också under den israeliska regeringen, både enligt Osloavtalet, som säger att all auktoritet under interimsperioden härrör från Staten Israel, och de facto, då den israeliska armén verkar i område A och den palestinska myndigheten inte kan verka fritt i dessa områden utan tillstånd från Israel. Så territorium är ett problem. Av samma anledning är effektiv regering ett problem. Det finns ing! en palestinsk regering på Västbanken som har det yttersta auktoriteten över något territorium. Permanent befolkning är inte ett problem, och tydligen inte heller kapaciteten att bedriva utrikesförbindelser, även om detta var något som det tvistades om i Osloavtalet: den palestinska myndigheten har formellt inte kapacitet att bedriva utrikesförbindelser, även om PLO har det.
Nu finns det dock en annan entitet där ute som faktiskt skulle kunna utropa sig som en självständig stat. Om Hamas vore intresserad av att utropa självständighet har de faktiskt ett mycket bättre läge. I motsats till den palestinska myndigheten/PLO på Västbanken är det område som Hamas faktiskt styr, Gazaremsan, inte underställt Israel. De samordnar inte med Israel, de rör sig fritt över hela territoriet precis som de vill och de har effektiv kontroll över detta territorium. De har alltså ett territorium, en permanent befolkning och en regering. Frågan är om de har kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Detta är i själva verket en fråga om huruvida de anser sig ha det. Förutsatt att de anser sig ha det, befinner de sig i ett perfekt läge, men Hamas är uppenbarligen inte intresserade av framhålla sig som statsmakten i staten Gaza. Vi står alltså inför en situati! on där vi har en entitet som inte har ingredienserna och som därför inte kan vara en stat. Sedan har vi en annan entitet som har ingredienserna men vill inte vara en stat.
Det finns en skillnad mellan vad som inledningsvis krävs för att betraktas som en självständig stat och vad som händer därefter. 2003 förlorade Irak effektiv kontroll över sitt eget territorium. En utländsk regering skickade dit sina trupper, de kom in, tog över och under två år fanns det inte någon irakisk regering. Upphörde Irak därmed att vara en stat? Svaret är nej. Generellt krävs det bara att en entitet inledningsvis har dessa ingredienser, och därefter, om en eller flera av ingredienserna försvinner, kommer man fortfarande att betraktas som en stat. Somalia har inte haft någon regering under ett antal år. Det är fortfarande en stat. Afghanistan har under perioder inte haft någon regering. Det var då fortfarande en stat. Om palestinierna i ett magiskt ögonblick skulle få ihop alla ingredienserna och passera tröskeln skulle de fortsätta att vara en självständ! ig stat även om de sedermera skulle komma att förlora en eller flera av ingredienserna. Men för närvarande, så länge de inte har en regering med effektiv kontroll över ett territorium, de har ett problem.
Jag tror att även förespråkare för palestinierna inser att de faktiska förhållanden som råder gör att palestiniernas läge är ganska svagt, så länge de inte har kontroll över Västbanken. Professor Guy Goodwin-Gill publicerade exempelvis ett rådgivande yttrande som bara var avsett för palestinierna själva, men det läcktes av Al-Jazeera och har nu spridits världen över. Detta rådgivande yttrande hade i grunden att göra med vad han ansåg som problemet att PLO kunde komma att förlora sin auktoritet i FN. Men vad som är viktigare för vår disukssion är att när han faktiskt kom till ingredienserna, menade han mer eller mindre att man inte kan bygga ett så värst trovärdigt resonemang om man vill hävda att palestinierna uppfyller de fyra kraven för en självständig stat. Palestiniernas septemberplaner är alltså mer en politisk gest än en juridisk gest. Inget kommer ! att hända i FN som kommer att innebära ett uppsving för deras anspråk i det avseendet.
Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA
del två publiceras senare i veckan...
Ambassadtrassel
 |
| Död åt all Juice? |
Rapporteringen från händelserna i Kairo i fredags kväll, när en lynchmobb försökte storma den israeliska ambassaden, har varit ofullständig och en aning motsägelsefull. I ett uttalande igår tackade Israels premiärminister Binyamin Netanyahu USA:s president Barack Obama för hans ingripande, dock utan att gå in på vad Obama egentligen hade gjort. Netanyahu tackade sedan den egyptiska militärregimen och dess kommandosoldater som räddade sex israeliska säkerhetsvakter från lynchmobben. ”Vi bibehöll direkta kommunikationskanaler hela natten med den egyptiska regeringen,” hette det blad annat i uttalandet.
Igår kväll framkom det dock att anledningen till att Barack Obama var tvungen att ingripa var för att det israeliska ledarskapet inte lyckades få direktkontakt med den egyptiska militärregimen. Ledaren för det egyptiska militärrådet, Mohammed Hussein Tantawi, ”var inte anträffbar” när han försökte nås av både premiärminister Binyamin Netanyahu och försvarsminister Ehud Barak, som hade direktkontakt med de sex säkerhetsvakterna på ambassaden. Inte förrän USA:s president, världens mäktigaste man, ringde upp Tantawi blev det fart på egyptierna. Detta för egyptierna pinsamma faktum nämns inte med ett enda ord i Netanyahus uttalande, med det faktum att han tackar Obama innan han tackar den egyptiska regimen tackas talar sitt tydliga språk.
I sista minuten räddades alltså de israeliska säkerhetsvakterna av egyptiska kommandosoldater. Rapporter från räddningsaktionen gör gällande att minst två människor dödades och hundratals skadades, vilket tyder på en mycket våldsam sammandrabbning. TT vill naturligtvis få det till att den israeliske ambassadören och hans familj samt ambassadpersonalen flydde från ”en uppretad folkmassa,” precis som om alla dessa människor (sammanlagt minst 80) befann sig på ambassaden på en fredagkväll. I själva verket befann sig dock bara de sex säkerhetsvakterna på platsen när ambassaden började attackeras. Man ska komma ihåg att en attack mot e! tt lands diplomatiska beskickning är en attack mot detta lands suveränitet. Det var inte första gången den israeliska ambassaden hade attackerats, vilket gjorde att Netanyahu tog beslut om att evakuera hela ambassadpersonalen redan tidigt på kvällen. Beslutet togs alltså inte för att personalen befann sig i fara, utan för att den egyptiska militärregimen visat sig ovillig eller oförmögen att leva upp till Wienkonventionen, som bland annat specificerar vilka skyldigheter ett värdland har gentemot diplomatiska beskickningar. Om Egypten inte kan eller vill beskydda Israels ambassad kan Egypten inte heller förvänta sig att Israel tänker ha en ambassadör på plats. Beslutet att evakuera var således en diplomatisk markering, även om TT alltså vill få oss att tro att judarna flydde med svansen mellan benen.
Vilket leder oss till nästa punkt i den märkliga rapporteringen från händelserna i Kairo. Svenska Dagbladets Bitte Hammargren förklarar den egyptiska lynchmobbens motiv på följande sätt: ”Men Hosni Mubaraks fall i februari har släppt fram öppna antiisraeliska stämningar i Egypten. [---] Sommarens israeliska dödsskjutning av egyptisk gränspolis och militär i Sinai, vilket följde på terrorattentat i södra Israel, har [...] sa! tt egyptiska sinnen i brand. Avslöjandena om att det fattiga Egypten under Mubaraks tid sålde naturgas till Israel för ett pris långt under världsmarknadens har gjort sitt till för att reta upp allmänheten.” Summan av kardemumman: lynchmobbens beteende var ganska rimligt, om man beaktar hur judarna dödar egyptier och stjäl deras naturtillgångar.
Precis som många andra journalister från världens alla hörn som har rapporterat från den så kallade arabiska våren har Bitte Hammargren valt att inte nämna de öppet antisemitiska åsikter som uttrycks bland många av de unga arabiska frihetskämparna. Detta pinsamma faktum passar liksom inte in i bilden som hon vill förmedla till svenska nyhetskonsumenter. Att det Muslimska Brödraskapet, Egyptens mest välorganiserade politiska rörelse, är en pronazistisk dödskult är det därför inte många som vet. När sanningen blir för svår att dölja kallar man antisemitismen för ”antiisraeliska stämningar” som sedan bortförklaras med hänvisning till sanna eller påhittade is! raeliska illdåd. Helgens lynchmobb kallades således för ”en uppretad folkmassa” av TT. Samma lynchmobb attackerade sedan ett TV-team från CNN. Den egyptiska TV-producenten Dina Amers beskrivning av folkmassan var kanske inte politisk korrekt, men kanske just därför mer sanningsenlig än TT: ”De betedde sig som djur.”
Paul Widen, Jerusalem
Mina egna ord och tankar:
För er som inte vet vad juice är så tänkte jag lämna en liten förklaring. Tyvärr kan jag inte skriva detta på arabiska, så personen som skrev skylten på bilden har ingen nytta av denna förklaring.
Juice eller jos är en dryck som framställs genom att man pressar saften ur frukt, bär, rotfrukter eller grönsaker. Råsaft är ett alternativt namn som också inkluderar extrakt ur blad, plantor eller träd.
Färdigpressad juice kan man köpa i pappersförpackningar eller i flaskor, som koncentrat eller drickfärdig. Det finns även Fairtrade- och Krav-märkta juicer.
I Sverige är namnet juice skyddat enligt livsmedelslagen och i princip får bara drycker som innehåller 100% fruktjuice säljas under namnet juice. Dock anser Livsmedelsverket att en produkt med beteckningen "100 % juice" kan uppfattas som vilseledande.
Vissa juicer homogeniseras och vissa fabrikanter tillsätter socker i sina juicer. Livsmedelverkets föreskrifter tillåter viss tillsats av socker för att reglera juicens surhet eller för att söta juicen. I surhetsreglerande syfte är även citronjuice en godkänd tillsats. Dock ej tillsammans med socker.
Peter, Stockholm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)