Den här artikeln är skriven av Anna Strömsvåg som med egna ord berättar om sina upplevelser och intryck av Israel. Foton på det som i media brukar kallas "flyktingläger" kan skickas vid önskemål, likaså fotot på de byggnader samt skolgård Anna Strömsvåg berättar om.
Ni vet känslan när man blivit blåst. Vad arg man blir, både på sig själv och på den som lurat en. Den känslan slår mig gång på gång under min veckolånga semesterresa till Israel. Tackar Aftonbladet och övrig svensk media! Skämmes på er, era ynkliga människor som min mormor hade sagt om hon fortfarande var i livet.
Första dagen som vi är i Jerusalem firas "Jerusalem Independence Day". Vi tar oss upp på muren, som omgärdar gamla staden i Jerusalem, för att på bästa plats kunna bevittna hur ca 50 000 israeler tågar för att fira sin huvudstad. Dessa människor kan fira vill jag lova, en helt fantastisk syn med glada, sjungande, flaggviftande människor i ett tåg som aldrig verkar ta slut. Tittar ner på andra sidan muren och ser en grupp på ca 30 aggressiva ynglingar på hustaken. Bredvid dem ligger stora högar med stenar. Inga småstenar, jättebumlingar! Perfekt placerade för att kunna kastas ner över människor i det kommande tåget. Om någon får en sådan i huvudet kommer det gå väldigt illa! Den israeliska militären har såklart upptäckt det långt innan mig och uppmanar ynglingarna vänligt, men bestämt att gå ner från hustaken.
Det är då det slår mig. Hade jag nu varit en journalist, utsänd från svensk media, så hade jag endast rapporterat om de stackars palestinska unga männen som inte får vara på sina egna hustak för den hemska israeliska militären. Jag hade inte sagt ett ord om att dessa unga män planerat att döda/skada så många människor som möjligt.
Jag hade inte heller skrivit ett enda ord om den extrema tålmodighet israelerna uppvisar. Lynchstämningen och de palestinska provokationerna pågår i timmar (vi är där från 16.30–21.30) ändå är israelisk militär och polis lugna, artiga, trevliga men bestämda HELA tiden. Förstår inte hur dem klarar det, frågar senare och får ett litet sorgligt leende tillbaka " vi är vana, vi låter det bara rinna av oss". Som svensk journalist hade jag inte heller tagit med, att trots uppenbara bevis finns, sker ingen arrestering.
Jag hade även hoppat över det faktum att det är lika överallt i världen. Vid stora manifestationer, demonstrationer eller liknande så stängs gator av. Jag hade kört med de vanliga dubbla måttstockarna som Israel alltid döms efter och berättar hur hemsk det är att palestinierna inte får gå på gatorna för israelerna. För att göra det extra mycket "stackars-palestinier" så hade jag nog helt skippat att skriva om att det var en folkfest och att barnfamiljers säkerhet går före stenkastande kriminellas känslor.
Under min resa blir jag positivt överraskad över hur palestinierna har det. Åkte till vad som i media brukar beskrivas som flyktingläger. Palestinierna bor i flyktingläger, men inte i Israel utan i Jordanien och Libanon. I Jordanien finns det ett tjugotal yrken som palestinierna inte får arbeta med. De har inga rättigheter och blir inte medborgare i dessa länder eftersom de används som brickor i ett spel. Det var svårt att se skillnad på det och en helt vanlig, svensk, fräsch lägenhetsbyggnad. När jag tänkt flyktingläger har jag alltid, per automatik tänkt, fattiga människor boendes i skjul eller tält. Oj vad fel jag hade! Är väldigt glad för att se att palestinierna har det bra, är bara riktigt irriterad på medias lögner.
Vilka pampiga palats som byggdes runt flyktinglägret, Inga hus, PALATS, och en jättefin moské. Lär kosta massor med miljoner och åter miljoner att bygga.
Återigen så gläds jag för dem. Hoppas bara inte mina skattepengar går dit (Sverige är ett av de länder som ger mest i bistånd till de palestinska myndigheterna), endast för att det inte finns någon anledning. Svenska politiker! Skicka biståndspengar till folk som är fattiga och i nöd istället.
Såg även den mest exklusiva skolgård jag någonsin sett. Pool, fontän, vackra gångar, basketbollplan, fotbollsplan med konstgräs och många superroliga klätterställningar. Bara att gratulera dessa barn. Helt fantastiskt, en riktig dröm skolgård! Men som vanligt är det helt tyst om sådant i svensk media!
Det starkaste intrycket under min resa till Israel är nog ändå besöket vid Yad Vashem som är museet om förintelsen. Där får man ta del av nazisternas extremt framgångsrika propaganda för att få människor att tro på deras lögner. Hitlers favoritmantra "Säger du en lögn tillräckligt många gånger kommer folk köpa den som sanning" Helt vanliga människor, som du och jag, gick på att judarna var onda, att allt ont kom från judarna, att allt var judarnas fel, att judarna var farliga och skulle bojkottas med mera. Vad som hände därefter vet vi allt för väl. Skrämmande att se likheterna mellan dagens Vänstersverige och gårdagens Nazityskland.
Gick som kalla kårar ner för min rygg när jag upptäckte att svensk media idag till och med använder samma uttryck som då. Bara ett exempel är "Bojkotta Israel" , känns det bekant? Israel, ni vet det lilla landet där judar bor, det ska vi bojkotta nu. Varför vet knappt någon men det spelar mindre roll, "det stod ju så i tidningen" vilket är lika med sanning. Svensk och utländsk media skriver aldrig eller åtminstone väldigt sällan om allt positivt som israel gör för andra länder i världen. Ett exempel är hur Israel var ett av de första länderna på plats i Japan samt Haiti, ett annat exempel är hur Israel hjälper fattiga länder med att rena vatten och att odla där det annars inte hade kunnat växt något samt hur Israel hjälper människor i Syrien med fältsjukhus. Sist men absolut inte minst så hjälper Israel tusentals palestinier med sjukvård.
Önskar att lagen om kvotering drabbade svensk media. Att kvotera in människor, åtminstone med lite olika politisk bakgrund och som klarar av att döma länder efter samma måttstock, det vore sannerligen på sin plats nu!
Min mormor var med under kriget, hon fick leva hela sitt liv med minnet att hon inte sa ifrån medans det fanns tid. Något som plågade henne hela livet. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra under min uppväxt:
"Anna, historien upprepar sig alltid. Sker det under din tid, lova mig att inte vara tyst" Jag lovade min älskade mormor, så nu kan jag inte vara tyst!
"Enough is enough”
Anna Strömsvåg, 2013-05-23, Uppsala
