 |
| Tel Avivs stränder finns med bland de tio bästa stränderna i världen |
| Se våra nya fina bilder från Israel: http://www.facebook.com/mobileprotection#!/media/set/?set=a.10150233932916212.366875.634226211 |
tisdag 31 maj 2011
Se våra fina bilder
Utropandet av en Palestinsk stat samt Ship to Gaza
Det palestinska ledarskapet har som bekant för avsikt att begära FN-medlemskap när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. Trots att nyktra röster har försökt påpeka att Generalkonferensen inte har mandat att utropa ”Palestina” som en självständig stat har ett antal länder uttryckt sitt gillande (mer sällan sitt ogillande) för palestiniernas drag. Nyhetsrapporteringen har därför till stor del kommit att handla om vad diverse statsöverhuvuden har för sympatier, vilket alltså är tämligen oväsentligt i sammanhanget.!
Låt oss istället konstatera några grundläggande faktum: För att en stat ska kunna bli medlem i FN krävs att den åtar sig att fullfölja FN-stadgan. FN:s Säkerhetsråd måste sedan utfärda en rekommendation som kräver stöd av minst nio medlemmar och inga veton av de permanenta medlemmarna. I den därpå följande omröstningen i Generalförsamlingen krävs två tredjedels majoritet.
Hur stor är chansen att palestinierna kommer att åta sig att fullfölja FN-stadgan? Det skulle innebära att de tvingades erkänna Israel, vilket terroristorganisationen Hamas som bekant vägrar att göra. Men ponera att så ändå sker. Hur stor är chansen att FN:s Säkerhetsråd utfärdar en rekommendation? USA:s president Barack Obama har tydligt markerat att han inte stödjer det palestinska ledarskapets försök att tillskansa sig en stat innan de nått ett fredsavtal med Israel. Detta betyder att USA kommer att lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet om en palestinsk medlemsansökan skulle lämnas in.
Den palestinska ledaren Mahmoud Abbas enda tillgång är det breda stödet han har bland Generalförsamlingens delegater, ett stöd som i september mycket väl kan komma att omfatta två tredjedels majoritet, men detta stöd kan alltså inte resultera i medlemskap (eller självständighet) i FN utan Säkerhetsrådets rekommendation.
Vet Mahmoud Abbas om det här? Naturligtvis. Palestiniernas förväntade ansökan om medlemskap i FN är bara en formalitet som de kallt räknar med att USA ska lägga in sitt veto mot. När så sker kommer de att vända sig till Generalkonferensen och åkalla resolution 377 från 1950, som gör gällande att ”om Säkerhetsrådet på grund av brist på enhällighet bland de permanenta medlemmarna, underlåter att utöva sitt primära ansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i varje fall där det verkar finnas ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling, ska Generalförsamlingen behandla frågan omedelbart i syfte att göra lämpliga rekommendationer till medlemmarna för kollektiva åtgärder, inbegripet, i händelse av brott mot freden eller aggressionshandli! ng, användning av vapenmakt vid behov, för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.”
Resolution 377 föreskriver alltså att Generalkonferensen kan åsidosätta ett veto i Säkerhetsrådet på begäran av en majoritet av medlemsstaterna. Ett akut extramöte sammankallas sedan för att behandla den fråga som man anser att Säkerhetsrådet, pga. brist på enhällighet, inte förmår hitta en lösning på.
Hur det palestinska ledarskapet tänker formulera sin begäran i det akuta extramötet är ännu oklart. Det är också oklart hur detta kommer att påverka Generalförsamlingens tionde akuta extramöte, som sammankallades 1997. Mötet (som, tro det eller ej, handlar om ”Israels ockupation av palestinskt territorium”) ajournerades efter över 30 sammankomster i november 2006. Måste ett ajournerat akut extramöte som sammankallades för 14 år sedan och som legat i träda i fyra och ett halvt år först avslutas innan nästa akuta extramöte sammankallas? Underskriven måste erkänna att han inte har hittat svaret på denna fråga. Det smartaste vore kanske ändå att återöppna det ajournerade akuta extramötet, eftersom ämnet som ska tas upp för behandling tycks vara identiskt med det gamla.
Ytterligare en mängd frågor återstår. Föreligger exempelvis ”ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling”? Resolution 377 röstades igenom 1950 för att ge FN-mandat åt USA i försvaret av Sydkorea, som höll på att invaderas av Nordkorea. Israel är å andra sidan en demokratisk stat som hänvisar till folkrätten varje gång man tillgriper krigshandlingar. Vidare skulle en resolution av FN:s Generalförsamling enligt riktlinjerna i resolution 377 innebära den sista spiken i kistan för fredsprocessen. Kan resolution 377 tillämpas om det är högst troligt att anta att ett sådant förfarande skulle leda till krig istället för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”?
Syftet med palestiniernas septemberplaner är varken självständighet eller fred. De är fullt medvetna om att det de kräver (en stat längs med 1949 års stilleståndslinjer med Jerusalem som huvudstad, samt återvändandet av 4.5 miljoner palestiska flyktingar till Israel) skulle innebära slutet för Israel, militärt, moraliskt, ideologiskt och demografiskt. Genom att systematiskt svartmåla Israel och vädja till omvärlden för sympati har fler och fler länder målat in sig i ett hörn. På bekvämt avstånd har de naivt gått palestinierna till mötes och fördömt Israel tills detta har blivit en ryggmärgsreaktion varje gång en terrorist dödas eller en jude bygger ett hus på Västbanken. När nu palestinierna planerar att kräva att alla fagra ord ska omsättas i konkret handling är det få som med bib! ehållen konsekvensens kommer att kunna sätta emot. Det är lite som när man luras att inleda ett samtal med en arabisk souvenirförsäljare i Jerusalems gamla stad. ”Hej och välkommen, hur mår du?” säger han uppfordrande på bruten svenska. Innan man vet ordet av har man blivit två tusen kronor fattigare och ägare av en undermålig porslinsservis som det står ”Betlehem 2000″ på. För att bibehålla sin självrespekt måste man sedan inbilla sig att köpet var ett sätt att visa solidaritet med det palestinska folket.
Paul Widen, Jerusalem
Mer information:
Ship to Gaza på kollisionskurs med världssamfundet
Inför årets Ship to Gaza-konvoj, som har annonserats stort i media, inställer sig många berättigade frågor.
Nedan följer en genomgång av ett antal viktiga bakgrundsfakta som det är nödvändigt att ta i beaktande för en riktig uppfattning av bevekelsegrunderna bakom flotiljen, som organiseras i strid med världssamfundets uttryckliga vilja.
Först och främst – liksom det tidigare Ship to Gaza i maj 2010, fyller årets konvoj inget humanitärt behov. Som också öppet deklarerats av arrangörerna är projektet enbart politiskt, och syftet att skada Israel.
Som kraftfullt lyftes fram av FN:s särskilde samordnare för Mellanöstern Robert H. Serry den 19 maj i år ser Generalsekreterare Ban Ki-Moon ”med oro på mediarapporter om potentiella nya flotiljer till Gaza som kan provocera fram onödig konfrontation. Generalsekreteraren uppmanar alla berörda regeringar att använda sitt inflytande för att avråda från sådana flotiljer, vilka kan leda till ett eskalerat läge”.
Denna inställning delas till fullo av Europeiska Unionen. Dess Höge Representant för Utrikes- och Säkerhetsfrågor, Catherine Ashton, har för sin del entydigt konstaterat att: ”Jag anser inte en flotilj vara det rätta svaret på den humanitära situationen i Gaza”. EU och de bidragsgivande länderna har också uppmanat till att använda ”de befintliga gränsövergångarna till lands för att föra in hjälp till Gaza, och att avstå från provokationer” (13 april 2011). Den så kallade ”Internationella Kvartetten”, som även innefattar FN, USA och Ryssland uppmanar också ”alla dem som vill föra in varor att göra det via etablerade kanaler så att lasten kan inspekteras och föras via landövergångar till Gaza”(21 juni 2010).
Inga hinder föreligger heller att föra in hjälpsändingar via de etablerade landkanalerna. EU och de bidragsgivande länderna har under våren uttalat att man ”välkomnat den israeliska regeringens positiva åtgärder för att öka införseln av konsumtionsvaror till Gaza” (13 april) 15.000 ton förnödenheter och humanitär hjälp förs in varje vecka. Israel har också enligt det internationellt erkända Oslo-avtalet rätt och skyldighet att övervaka sjötrafiken, vilket bland annat understrukits av svenska regeringen.
Terroristorganisationen Hamas som kontrollerar Gaza har fortsatt sina raketattacker mot Israel utan hänsyn till det internationella samfundets krav på ett erkännande av Israel och ett slut på terrorn. En stor iransk last på ungefär 50 ton smugglade vapen stoppades av Israel på väg till Gaza så sent som i mars 2011.
Ett samstämmigt världssamfund avråder således från att sända förnödenheter sjövägen samtidigt som Israel enligt internationella avtal är i sin fulla rätt att stoppa smugglingen av vapen till terror-organisationerna i Gaza. Så vad driver då egentligen aktivisterna bakom Ship to Gaza?
En av huvudarrangörerna bakom konvojen, den militanta turkiska islamistorganisationen IHH, gav tydligast tänkbara svar vid ett officiellt besök hos Irans förintelseförnekande president Ahmadinejad den 12 februari - man eftersträvar ett ”Mellanöstern utan Israel”. Ett uttalande som för tankarna till författaren Henning Mankells invigningstal för svenska Ship to Gaza, där han talar om behovet av att ”avveckla den terroristiska israeliska staten” (15 augusti 2009).
Så talar ingen fredsaktivist och bakom den humanitära fasaden syftar Ship To Gaza till konlikt – inte fred och försoning.
Benny Dagan
Israels Ambassadör i Sverige
Mina egna ord och tankar:
När det gäller palestiniernas utropande av en egen stat i september så tycker jag personligen att det känns för tidigt. Fler frågor måste lösas och det måste lämnas en garanti att alla attacker upphör samt att Hamas och de Palestinska myndigheterna erkänner staten Israel. Det är inte några orimliga krav, eller är de orimliga?
Känner också oro inför utropandet, det är viktigt att inte Israel går med på alla de krav som palestinierna kräver, Jerusalem tillhör Israel och det judiska folket. Och de araber som flydde under kriget SOM INTE ISRAEL STARTADE, har inte rätt att återvända till Israel enligt mig. Om det bildas en Palestinsk stat framöver, så kan de själva ta hand om de som bland annat bor i Jordanien och Libanon. För just nu tar deras bröder inte hand om dem, de har väldigt få rättigheter i Libanon och Jordanien.
Ship to Gaza är lika fel nu som det var första gången de försökte att ta sig till Gaza. Det har visat sig att andra fartyg som velat nå de palestinska områderna varit lastade med vapen (har skrivit om det på bloggen tidigare, det finns bilder). Varför måste de åka via havet? Israel släpper in tonvis (15 000 ton) med produkter landsvägen, efter att de genomsökts av det israeliska försvaret. Många tusen palestiner får vård på israeliska sjukhus, det lider ingen brist på medeciner och andra produkter eftersom tonvis (15 000 ton) förs in i de palestinska områderna, LAGLIGT och ingen människa skadas eller dödas.
Ship to Gaza handlar bara om att provisera, eftersom det inte lider någon brist på medeciner och andra produkter så behövs ingen hjälp, om det vill visa sitt stöd för palestinierna så finns det andra sätt att göra det på. Glöm inte att det bara var ombord på ett av fartygen det skadades och dödades personer, som det visade sig attackera soldaterna som hissades ombord och detta är ingen lögn, det finns på film.
Detta är mina egna ord och tankar...
Peter, Stockholm
Låt oss istället konstatera några grundläggande faktum: För att en stat ska kunna bli medlem i FN krävs att den åtar sig att fullfölja FN-stadgan. FN:s Säkerhetsråd måste sedan utfärda en rekommendation som kräver stöd av minst nio medlemmar och inga veton av de permanenta medlemmarna. I den därpå följande omröstningen i Generalförsamlingen krävs två tredjedels majoritet.
Hur stor är chansen att palestinierna kommer att åta sig att fullfölja FN-stadgan? Det skulle innebära att de tvingades erkänna Israel, vilket terroristorganisationen Hamas som bekant vägrar att göra. Men ponera att så ändå sker. Hur stor är chansen att FN:s Säkerhetsråd utfärdar en rekommendation? USA:s president Barack Obama har tydligt markerat att han inte stödjer det palestinska ledarskapets försök att tillskansa sig en stat innan de nått ett fredsavtal med Israel. Detta betyder att USA kommer att lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet om en palestinsk medlemsansökan skulle lämnas in.
Den palestinska ledaren Mahmoud Abbas enda tillgång är det breda stödet han har bland Generalförsamlingens delegater, ett stöd som i september mycket väl kan komma att omfatta två tredjedels majoritet, men detta stöd kan alltså inte resultera i medlemskap (eller självständighet) i FN utan Säkerhetsrådets rekommendation.
Vet Mahmoud Abbas om det här? Naturligtvis. Palestiniernas förväntade ansökan om medlemskap i FN är bara en formalitet som de kallt räknar med att USA ska lägga in sitt veto mot. När så sker kommer de att vända sig till Generalkonferensen och åkalla resolution 377 från 1950, som gör gällande att ”om Säkerhetsrådet på grund av brist på enhällighet bland de permanenta medlemmarna, underlåter att utöva sitt primära ansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i varje fall där det verkar finnas ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling, ska Generalförsamlingen behandla frågan omedelbart i syfte att göra lämpliga rekommendationer till medlemmarna för kollektiva åtgärder, inbegripet, i händelse av brott mot freden eller aggressionshandli! ng, användning av vapenmakt vid behov, för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.”
Resolution 377 föreskriver alltså att Generalkonferensen kan åsidosätta ett veto i Säkerhetsrådet på begäran av en majoritet av medlemsstaterna. Ett akut extramöte sammankallas sedan för att behandla den fråga som man anser att Säkerhetsrådet, pga. brist på enhällighet, inte förmår hitta en lösning på.
Hur det palestinska ledarskapet tänker formulera sin begäran i det akuta extramötet är ännu oklart. Det är också oklart hur detta kommer att påverka Generalförsamlingens tionde akuta extramöte, som sammankallades 1997. Mötet (som, tro det eller ej, handlar om ”Israels ockupation av palestinskt territorium”) ajournerades efter över 30 sammankomster i november 2006. Måste ett ajournerat akut extramöte som sammankallades för 14 år sedan och som legat i träda i fyra och ett halvt år först avslutas innan nästa akuta extramöte sammankallas? Underskriven måste erkänna att han inte har hittat svaret på denna fråga. Det smartaste vore kanske ändå att återöppna det ajournerade akuta extramötet, eftersom ämnet som ska tas upp för behandling tycks vara identiskt med det gamla.
Ytterligare en mängd frågor återstår. Föreligger exempelvis ”ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling”? Resolution 377 röstades igenom 1950 för att ge FN-mandat åt USA i försvaret av Sydkorea, som höll på att invaderas av Nordkorea. Israel är å andra sidan en demokratisk stat som hänvisar till folkrätten varje gång man tillgriper krigshandlingar. Vidare skulle en resolution av FN:s Generalförsamling enligt riktlinjerna i resolution 377 innebära den sista spiken i kistan för fredsprocessen. Kan resolution 377 tillämpas om det är högst troligt att anta att ett sådant förfarande skulle leda till krig istället för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”?
Syftet med palestiniernas septemberplaner är varken självständighet eller fred. De är fullt medvetna om att det de kräver (en stat längs med 1949 års stilleståndslinjer med Jerusalem som huvudstad, samt återvändandet av 4.5 miljoner palestiska flyktingar till Israel) skulle innebära slutet för Israel, militärt, moraliskt, ideologiskt och demografiskt. Genom att systematiskt svartmåla Israel och vädja till omvärlden för sympati har fler och fler länder målat in sig i ett hörn. På bekvämt avstånd har de naivt gått palestinierna till mötes och fördömt Israel tills detta har blivit en ryggmärgsreaktion varje gång en terrorist dödas eller en jude bygger ett hus på Västbanken. När nu palestinierna planerar att kräva att alla fagra ord ska omsättas i konkret handling är det få som med bib! ehållen konsekvensens kommer att kunna sätta emot. Det är lite som när man luras att inleda ett samtal med en arabisk souvenirförsäljare i Jerusalems gamla stad. ”Hej och välkommen, hur mår du?” säger han uppfordrande på bruten svenska. Innan man vet ordet av har man blivit två tusen kronor fattigare och ägare av en undermålig porslinsservis som det står ”Betlehem 2000″ på. För att bibehålla sin självrespekt måste man sedan inbilla sig att köpet var ett sätt att visa solidaritet med det palestinska folket.
Paul Widen, Jerusalem
Mer information:
Ship to Gaza på kollisionskurs med världssamfundet
Inför årets Ship to Gaza-konvoj, som har annonserats stort i media, inställer sig många berättigade frågor.
Nedan följer en genomgång av ett antal viktiga bakgrundsfakta som det är nödvändigt att ta i beaktande för en riktig uppfattning av bevekelsegrunderna bakom flotiljen, som organiseras i strid med världssamfundets uttryckliga vilja.
Först och främst – liksom det tidigare Ship to Gaza i maj 2010, fyller årets konvoj inget humanitärt behov. Som också öppet deklarerats av arrangörerna är projektet enbart politiskt, och syftet att skada Israel.
Som kraftfullt lyftes fram av FN:s särskilde samordnare för Mellanöstern Robert H. Serry den 19 maj i år ser Generalsekreterare Ban Ki-Moon ”med oro på mediarapporter om potentiella nya flotiljer till Gaza som kan provocera fram onödig konfrontation. Generalsekreteraren uppmanar alla berörda regeringar att använda sitt inflytande för att avråda från sådana flotiljer, vilka kan leda till ett eskalerat läge”.
Denna inställning delas till fullo av Europeiska Unionen. Dess Höge Representant för Utrikes- och Säkerhetsfrågor, Catherine Ashton, har för sin del entydigt konstaterat att: ”Jag anser inte en flotilj vara det rätta svaret på den humanitära situationen i Gaza”. EU och de bidragsgivande länderna har också uppmanat till att använda ”de befintliga gränsövergångarna till lands för att föra in hjälp till Gaza, och att avstå från provokationer” (13 april 2011). Den så kallade ”Internationella Kvartetten”, som även innefattar FN, USA och Ryssland uppmanar också ”alla dem som vill föra in varor att göra det via etablerade kanaler så att lasten kan inspekteras och föras via landövergångar till Gaza”(21 juni 2010).
Inga hinder föreligger heller att föra in hjälpsändingar via de etablerade landkanalerna. EU och de bidragsgivande länderna har under våren uttalat att man ”välkomnat den israeliska regeringens positiva åtgärder för att öka införseln av konsumtionsvaror till Gaza” (13 april) 15.000 ton förnödenheter och humanitär hjälp förs in varje vecka. Israel har också enligt det internationellt erkända Oslo-avtalet rätt och skyldighet att övervaka sjötrafiken, vilket bland annat understrukits av svenska regeringen.
Terroristorganisationen Hamas som kontrollerar Gaza har fortsatt sina raketattacker mot Israel utan hänsyn till det internationella samfundets krav på ett erkännande av Israel och ett slut på terrorn. En stor iransk last på ungefär 50 ton smugglade vapen stoppades av Israel på väg till Gaza så sent som i mars 2011.
Ett samstämmigt världssamfund avråder således från att sända förnödenheter sjövägen samtidigt som Israel enligt internationella avtal är i sin fulla rätt att stoppa smugglingen av vapen till terror-organisationerna i Gaza. Så vad driver då egentligen aktivisterna bakom Ship to Gaza?
En av huvudarrangörerna bakom konvojen, den militanta turkiska islamistorganisationen IHH, gav tydligast tänkbara svar vid ett officiellt besök hos Irans förintelseförnekande president Ahmadinejad den 12 februari - man eftersträvar ett ”Mellanöstern utan Israel”. Ett uttalande som för tankarna till författaren Henning Mankells invigningstal för svenska Ship to Gaza, där han talar om behovet av att ”avveckla den terroristiska israeliska staten” (15 augusti 2009).
Så talar ingen fredsaktivist och bakom den humanitära fasaden syftar Ship To Gaza till konlikt – inte fred och försoning.
Benny Dagan
Israels Ambassadör i Sverige
Mina egna ord och tankar:
När det gäller palestiniernas utropande av en egen stat i september så tycker jag personligen att det känns för tidigt. Fler frågor måste lösas och det måste lämnas en garanti att alla attacker upphör samt att Hamas och de Palestinska myndigheterna erkänner staten Israel. Det är inte några orimliga krav, eller är de orimliga?
Känner också oro inför utropandet, det är viktigt att inte Israel går med på alla de krav som palestinierna kräver, Jerusalem tillhör Israel och det judiska folket. Och de araber som flydde under kriget SOM INTE ISRAEL STARTADE, har inte rätt att återvända till Israel enligt mig. Om det bildas en Palestinsk stat framöver, så kan de själva ta hand om de som bland annat bor i Jordanien och Libanon. För just nu tar deras bröder inte hand om dem, de har väldigt få rättigheter i Libanon och Jordanien.
Ship to Gaza är lika fel nu som det var första gången de försökte att ta sig till Gaza. Det har visat sig att andra fartyg som velat nå de palestinska områderna varit lastade med vapen (har skrivit om det på bloggen tidigare, det finns bilder). Varför måste de åka via havet? Israel släpper in tonvis (15 000 ton) med produkter landsvägen, efter att de genomsökts av det israeliska försvaret. Många tusen palestiner får vård på israeliska sjukhus, det lider ingen brist på medeciner och andra produkter eftersom tonvis (15 000 ton) förs in i de palestinska områderna, LAGLIGT och ingen människa skadas eller dödas.
Ship to Gaza handlar bara om att provisera, eftersom det inte lider någon brist på medeciner och andra produkter så behövs ingen hjälp, om det vill visa sitt stöd för palestinierna så finns det andra sätt att göra det på. Glöm inte att det bara var ombord på ett av fartygen det skadades och dödades personer, som det visade sig attackera soldaterna som hissades ombord och detta är ingen lögn, det finns på film.
Detta är mina egna ord och tankar...
Peter, Stockholm
Utfärd och CL final i Jerusalem samt trevligt avslut i Tel Aviv
 |
| Spårvagn i Jerusalem |
Lördag och shabbat i Jerusalem och resten av Israel. Väntar på att bussen skall komma och hämta upp mig samt en mor och dotter som också bokat in sig på utfärden.
Bussen kommer och vi beger oss söderut, med första stop Qumran. Det var ca 10 personer med på utfärden, men jag pratade och umgicks med fem av dem, det var ett par från Spanien (trevliga killar), en amerikan, en kille från kanada samt vår mycket trevliga chaufför.
Efter att vi besökt Qumran (det var här man fann "dödahavs rullarna") så fortsatte vi mot Masada, som är en av mina favorit platser i Israel, en av väldigt många trevliga platser i ett trevligt och fint land. Även fast jag besökt Masada ett flertal gånger så blir man lika tagen av utsikten varje gång man besöker berget. Den här gången blev det extra känslosamt, vi vandrade runt och hamnade i den gamla Synagogan, där beslutet om kolektivt själmord togs, och när man satt där, så kände man tårarna rinna ner från kinderna, men tog ändå inte på mig solglasögonen, varför skämmas över att visa sina känslor?
Vår färd fortsatte mot Döda havet, som jag också besökt ett flertal gånger, världens lägsta punkt samt havet där alla kan flyta. Många väljer också att smörja in sig med leran från havets botten, för att bevara (om man redan har en fin hy) eller förbättra sin hy.
Nu var det bara ett stopp kvar och jag kände en viss oro i magen. När vi väl kommit in i Västbanken så besökte vi först en kyrka, därefter så åkte vi till ett ställe där man kunde handla allt möjligt. Det är en speciell känsla att vandra runt bland Palestiner med en Davids stjärna runt sin hals, men efter en stund så kändes det okej att vandra runt i Jericho. För att en långvarig fred skall kunna uppnås så måste människor kunna leva tillsammans och respektera varandras tro och värderingar samt att Palestinierna erkänner Israel, istället för att vilja utplåna Israel (det finns många Palestinier som vill leva i fred). Jag måste också berätta att det byggdes nya hus och affärer överallt, och människorna såg ut att må bra, många nya bilar och annat som visar att ekonomin på Västbanken är positiv och att folket mår bra, värt att tänka på nästa gång man läser om hur illa de har det.
Efter att ha kommit hem från vår utfärd så vilade jag upp mig, för att sedan äta något innan den stora CL finalen som skulle avgöras (läs, som skall). Besökte en restaurang där jag beställde kosher burgare, kanske den godaste burgare jag någonsin ätit. Sedan var det dags att finna ett trevligt ställe att se matchen på. Och jag fann ett ställe där man var ensam turist (även fast man aldrig känner sig som en turist i Israel). En härlig och trevlig kväll slutade med att Barca blev mästare, igen.
Söndag och min sista dag i landet jag älskar. Gick upp tidigt för att inhandla lite saker och fann vad jag sökte, i den moderna staden. En trevlig man som jag hade ett intessant samtal med, om israel och judendomen.
Därefter så tänkte jag besöka Västramuren, eller klagomuren. Nu för tiden så samlas man där och ber, ett besök där är något som alltid avslutar min tid i Jerusalem. Skriver alltid en lapp, en bön som jag sticker in i muren.
Åkte sedan till Tel Aviv där jag skulle avsluta en underbar semester. Skrev tidigare att vi bestämde oss för att mötas igen (Elenor och jag). Det blev ett fint slut på en underbar semester, vi besökte en vinbar där vi pratade om våra respektive liv i respektive länder. Gott vin och trevliga samtal fick avsluta söndagen. Vi kommer att träffas i Juli igen, i Oslo.
Måndag morgon och frukost med Judy Eliaz, som arbetar på Diesenhaus Unitours och som också hlälp mig med hemsidan. Vi hade en trevlig frukost och vi hade ett intressant samtal och hon kommer fortsätta att hjälpa mig.
Israel, ani ohev otkha!!!
fredag 27 maj 2011
Tel Aviv, Eilat och Jerusalem
 |
| En strand vid Tel Aviv |
Igår så besökte jag Tel Aviv första gången sedan 1997 och mycket har förändrats fast känslan är den samma. Det känns som man befinner sig i någon huvudstad i Europa.
Det första jag gjorde efter att ha anlänt till mitt Hostel var att vandra ner till stranden, vilken härlig känsla att få vandra längs stranden, barfota och känna doften av hav. Besökte en av många restauranger vid stranden, beställde in kabab med frice och en kall öl. Senare så vandrade jag längs strandpromenaden i riktning mot Jaffa, fotograferade och köpte något läskande och bara njöt över att få vara här i Israel..
På kvällen så mötte jag Elinor, vi vandrade längs strandpromenaden mot hamnen och den nya delen av staden. Det var väldigt trevligt, som vanligt så var det många människor ute och promenerade, joggade och cyklade längs stranden. Vi gick till en mysig restaurang och satt oss nere vid vattnet, vi beställde mat och pratade om allt möjligt. Hon berättade om sina resor, sevärdheter och familj, och jag berättade om mina resor, arbete och familj. Som så många andra så undrade hon varför jag känner så starkt för Israel, och som vanligt så är det svårt att beskriva med ord, men jag försökte och tror hon fick svar på den frågan. Hon bodde vid havet i Tel Aviv, och hade tidigare bott i Jerusalem. Hennes vän driver en populär bar i Jerusalem, och hon gav mig namnet och vägbeskrivning till stället. När vi sa god natt så bestämde vi att vi skulle ses på söndag igen.
När jag kom hem till Hostel Gordon och upp till mitt rum så hade ännu en person anlänt förutom de övriga tre som kom ifrån Usa, Frankrike. Det var en man från New York och vi (jag och fransmannen, tre totalt) hade ett långt samtal om mycket, vi diskuterade bland annat konflikten, och det var trevligt att jag kan så mycket om ämnet. Det är trevligt att diskutera när det är tre olika personer, från tre olika länder, som ser Israel på tre olika sett.
På onsdag morgon så lämnade jag Tel Aviv och begav mig mot Eilat. När jag hade tagit mig ner till Röda havets strand och njutit av solen (38 grader) så ringde jag till Michael som senare hämtade upp mig. Vi åkte till en strand som han brukar besöka med sin familj, vi satt och pratade och jag var så glad att se honom igen, kände mig lite seg av värmen, det var ju trots allt nästan 40 grader varmt. Michael ringde några samtal och kollade upp om jag kunde åka med på jeepsafari samt en båttur i Röda havet imorgon, som vanligt så ordnar han det utan kostnad, jag har funnit en vän för livet och är tacksam för att våra vägar möttes.
Nu sitter jag vid min favorit bar precis vid Röda havet, man sitter i Israel, man ser Jordaniens kust på sin vänstra sida, längre västerut ser man Saudarabien och på höger sida ser man Egypten. Stranden heter Golden beach.
Torsdag och ännu en underbar dag i Israel, har legat några timmar vid stranden och för närvarande så sitter jag och försöker äta, det är svårt att äta i värmen, även fast det är gott. Det är en underbar dag i Eilat och när man sitter i värmen, med en kall öl precis vid Röda havet är det svårt att klaga.
Idag känner jag för att inte göra något, bara njuta av solen och njuta att få vara i landet jag älskar. Tänkte besöka baren jag besökte igår kväll. Det blev inga utflykter idag men klagar inte, det är bara att njuta av solen. Ser fram emot ännu en underbar dag, här nere i södra Israel,
På väg mot Jerusalem, sitter på bussen som åker genom öknen och vi passerar precis Döda havet. Det har varit en intressant semester, med många spännande möten och upplevelser. Igår kväll så kom Michael och hans fru och hämtade mig vid mitt Hotell. Vi åkte till ett ställe där vi åt falafel och pratade. Efter maten så åkte vi hem till Michael och fikade och pratade om hemsidan, har fått mycket hjälp av honom.
Fredag kväll och Shabbat i Israel, och jag har precis kommit hem från den gamla staden, där det blev ett besök vid västra muren. Eftersom det är shabbat så kunde man ej lämna något meddelande i murens håligheter i kväll, men imorgon kväll kan man det.
Har precis bokat in mig på en utfärd imorgon, vi kommer att besöka Döda havet, Massada, Qumran samt Jericho. Ser fram emot att besöka Döda havet, Massada och Qumran, Jericho är inte mycket att se, men eftersom det ingår i resan så får det bli ett besök även där.
Imorgon blir det även final i CL, Barcelona vs Man United och den matchen kommer jag att se på en bar, som ägs av Elinors vän. Det ska bli trevligt att träffa henne igen.
Layla tov från världens heligaste stad Jerusalem!
tisdag 24 maj 2011
Tiberias samt resan mot Tel Aviv
 |
| Tre kvinnor döper sig vid jordanfloden |
Igår så åkte jag och David till Tiberias, egentligen hade jag planerat att bo en natt till i Haifa, men vi kom överens om att det blev bättre om vi övernattade i Tiberias och åkte direkt till Tel Aviv repektive Netanya.
Gårdagen var en trevlig dag. V i besökte jordan floden där många väljer att döpa sig, alla som vill kan döpas i floden. När vi satt där och kollade så fick vi se ett par dop, det var en trevlig upplevelse, tanken var att jag skulle lägga upp bilder som jag tagit med telefonen under dagarna, men har inte lyckats fört över några ännu. Från början så var det tänkt att vi skulle cykla runt Genesarets sjö, men det blev en sheruts istället.
Senare på kvällen så skulle vi vandra runt i Tiberias, vid ett ställe så var det flera hundra människor soom kollade ut i mörkret, vi visste inte vad som väntade, men det skulle vi snart få se. Det var en fantastisk vatten och ljud och ljus show, film kommer att läggas upp senare.
Efter showen så gick vi vidare och njöt av kvällen i Tiberias. Vi bestämde oss för att ta en kaffe vid en restaurang och där satt vi och pratade, väldigt trevligt, är väldigt glad över att jag fick träffa David i det heliga landet. Men det var inte slut på överraskningar riktigt ännu. På restaurangen mittemot så satt det en grupp med ortodoxa judar, och de började spela gitarr och sjunga vackra hebreiska sånger, en härlig upplevelse som kommer finnas med i mitt minne förevigt.
Tidigt på onsdags morgonen så begav jag mig mot buss stationen, för att ta bussen till Tel Aviv. Idag förväntar jag mig ännu en underbar dag i landet jag älskar. Har inte varit i TLV sedan 1997, så det blir ett kärt återseende. Först så tänkte jag checka in och byta om, äta något vid någon av stränderna, som för övrigt fått pris för en av de tio bästa stränderna i hela världen. Senare idag så tänkte jag träffa Judy Eliaz som arbetar på Diesenhause unitours och eventuellt träffa grabbarna och tjejerna på israeli-T, senare under dagen så har jag ännu en träff, men det berättar jag eventuellt mer om senare.
Ett stort tack till David, för två mycket trevliga dagar, toda raba.
Upptäckte precis att det fanns trådlöst internet omord på Egged bussar.
söndag 22 maj 2011
David på besök samt en tur med Israels enda tunnelbana.
 |
| Israels enda tunnelbana finner man i Haifa |
Trodde att jag skulle ha värk i hela kroppen efter gårdagens extremt långa promenad, men det känns bra. Det är svårt att finna någon bättre utsikt över Haifa än från Carmel, så jag tog mig dit med hjälp av Israels enda tunnelbana. Besökte en av mina favorit ställen för snabbmat som heter Ruben, ungefär som subway fast dyrare.
Nu väntar jag på David som precis kommit till Haifa. Vi tänkte åka upp till carmel igen, och sedan vandra till Bahia garden. Tyvärr så fungerar det inte att lägga upp bilder från telefonen, men hoppas kunna lösa det snart. Imorgon väntar en heldag i Tiberias, och om det inte är för varmt så tänkte vi cykla runt Genesarets sjö.
lördag 21 maj 2011
Landat i Israel
Nu har jag äntligen kommit fram, resan gick bra. Eftersom det är Shabbat så kan jag inte ta tåg eller buss från flygplatsen till mitt boende i Haifa. Men man kan åka en kolektiv taxi, men eftersom Port Inn öppnar 07:30 så väntar jag någon timme innan jag beger mig mot taxibilarna/kolektiv taxi.
Det känns väldigt bra att vara här igen, träffade några trevliga människor på flyget hit. Det första jag gjorde efter att ha hämtat mitt baggage var att handla min favorit juice Prigat med smak av grape.
Längtar redan tills man får vandra ner till stranden i eftermiddag, samt besöka Bahia garden och Carmel. Har inte varit vid Carmel sedan den omfattande branden där. Men dag ett kommer att bli en lugn start på min semester.
Lehitra ót från Tel Aviv!
Det känns väldigt bra att vara här igen, träffade några trevliga människor på flyget hit. Det första jag gjorde efter att ha hämtat mitt baggage var att handla min favorit juice Prigat med smak av grape.
Längtar redan tills man får vandra ner till stranden i eftermiddag, samt besöka Bahia garden och Carmel. Har inte varit vid Carmel sedan den omfattande branden där. Men dag ett kommer att bli en lugn start på min semester.
Lehitra ót från Tel Aviv!
onsdag 18 maj 2011
Kärt återbesök...
På fredag så åker jag äntligen tillbaka till Israel. Under min vistelse där så kommer jag att besöka Haifa, Tiberias, Nazareth, Tel Aviv, Jerusalem, Eilat, Döda havet och Masada.
Haifa är en större stad (ca 273 000 invånare) i norra Israel. Där kommer jag att sola och bada samt vandra runt i staden med min vän David, som också är i Israel.
Tiberias är en vacker stad som är känd för att jesus bott där samt att det var där han vandrade på vattnet. Man kan hyra cykel och cykla runt Genesarets sjö, det finns mängder med sevärdheter att besöka. David och jag kommer att åka dit över en dag, vi kommer att cykla runt sjön samt vandra runt i Tiberias.
Nazareth är en sliten stad, där jesus också bott. Det finns en trevlig marknad samt andra sevärdheter som kan vara värt ett besök.
Tel Aviv är en storstad (ca 360 000 invånare) vid havet, stränderna i Tel Aviv finns med bland de 10 bästa stränderna i världen. Jag kommer att träffa Elinor (vän) Judy Eliaz (Diesenhause Unitours), grabbarna och tjejerna på Israeli-T (Webshop som säljer bland annat t-shirts) samt njuta av stränderna.
Jerusalem behöver jag inte säga så mycket om. En underbar stad där gammalt möter nytt. Jag kommer att träffa Almog (en vän från Beer Sheba, som nu bor i Jerusalem) och eventuellt Elliot (en vän som hjälpt mig mycket med artiklar till hemsidan).
Eilat är ett turistparadis i södra Israel, precis vid Röda havet. Det finns mängder med aktiviteter för alla åldrar, billigt boende och dyrt boende, utflykter i Röda havet eller jeepsafari i öknen, valet är ditt, det finns utflykter och boende för alla plånböcker. Jag kommer träffa Michael (en god vän som hjälpt mig mycket med resdelen och kontakter i Israel samt Sverige) och Avi (direktör på Eilats turistbyrå).
Döda havet är havet där alla kan flyta. Det finns många hotell och SPA i närhet till Döda havet. Många besökare brukar smörja in sig med lera från havet. Döda havet är också världens lägsta punkt och ett av de sju underverken i världen, rösta så att det fortsätter att vara ett av de sju underverken.
Masada är en av mina favorit platser i Israel. Om ni vill så kan man vandra upp på berget, om man inte orkar eller vill så kan man ta linbanan upp. Kommer aldrig glömma första gången jag besökte Masada. Vi hade övernattat i ett beduinläger i öknen, och tidigt på morgonen så begav vi oss mot Masada för att se den vackraste soluppgången någonsin (enligt mig).
Jag kommer att blogga på min semester. Ska försöka skriva lite varje dag, men kan inte lova det, men kommer att publicera bilder och skriva lite om platserna som jag kommer att besöka under min vistelse. Israel! hitgaagati eleyka (Israel! I missed you so much).
”Om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger…”
I måndags publicerade New York Times en ledarartikel skriven av Mahmoud Abbas, den palestinska myndighetens styrelseordförande. Artikeln är, föga överraskande, fylld till bredden med lögner. Låt oss ta en närmare titt på den.
”För sextiotre år sedan tvingades en trettonårig palestinsk pojke lämna sitt hem i staden Safed i Galiléen och fly med sin familj till Syrien,” börjar Mahmoud Abbas. ”Han sökte skydd i ett tält som alla andra anländande flyktingar. Trots att hans familj i decennier önskade att få återvända till sitt hem och sitt hemland, förnekades de denna mest grundläggande mänskliga rättighet. Detta barns berättelse, liksom så många övriga palestiniers, är min berättelse.”
När Abbas intervjuades på arabiska på al-Palestina TV den 6 juli 2009 lät det dock så här: ”Folk var motiverade att fly. De fruktade vedergällning från de sionistiska terroristorganisationerna [läs: det judiska självförsvaret], i synnerhet från de som fanns i Safed. De av oss som var från Safed fruktade speciellt att judarna hyste en gammal önskan att hämnas för vad som hände under revolten 1929 [läs: då araberna i Safed slaktade 21 civila judar]. Detta fanns i våra familjers och föräldrars minnen. De insåg att kraftbalansen höll på att skifta och därför övergavs hela stan, baserat på detta resonemang – att rädda våra liv och våra tillhörigheter.” Det var alltså inte elaka judar som drev ut Abbas och kompani. Araberna lämnade Safed innan striderna ens hade brutit ut eftersom det arabiska civilsamhället hade kollapsat. De drog slutsatsen att den arabiska sidan skulle förlora, och eftersom de fruktade vedergällning för sina egna mordiska övergrepp mot judarna valde de att fly.
Mahmoud Abbas bodde alltså inte i ett tältläger med andra flyktingar. Hans familj ”var förmögen i Safed,” berättar han. ”Så småningom slog vi oss ner i Damaskus. Min far hade pengar och han spenderade dem metodiskt. Efter ett år, när pengarna tog slut, började vi arbeta.” Sedermera tog sig Abbas till Moskva, där han doktorerade i förintelseförnekelse, men låt oss återvända till lögnpropagandan i New York Times.
Efter att FN:s Generalförsamling röstade igenom delningsförslaget den 29 november 1947 ”fördrev sionistiska styrkor palestinska araber för att säkerställa en avgörande judisk majoritet i den framtida Staten Israel, varpå arabiska arméer ingrep,” heter det i Abbas historieförvanskning. ”Krig och fortsatta fördrivningar följde. [---] Minuter efter att Staten Israel etablerades den 14 maj, 1948, blev den erkänd av USA. Vår palestinska stat har dock förblivit en oinfriat löfte.”
Och varför etablerades det inte en palestinsk stat 1948? Därför att araberna röstade emot delningsförslaget. Efter att ha förlorat omröstningen lämnade de arabiska delegaterna lokalen i protest och palestiniernas ledare, Amin al-Husseini (som var gäst hos Adolf Hitler i Berlin under större delen av Andra världskriget), utropade en tredagarsstrejk, som blev startskottet för kriget. Och tvärtemot vad Abbas påstår var den sionistiska protostatens strategi defensiv ända fram till i april 1948, då man övergick till en offensiv strategi för att inte gå under. Detta är inte en ”åsikt” eller en ”upplevelse”: det är ett historiskt faktum som vem som helst kan läsa sig till.
Det är sedan länge känt att det palestinska ”narrativet” är impregnerat av lögner, men nu har en av världens med prestigefyllda tidningar upplåtit sin ledarsida åt denna smörja. Uppbackad av denna fullkomligt verklighetsfrånvända historieskrivning uppmanar Mahmoud Abbas världssamfundet att erkänna ”Palestina” som en självständig stat när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. ”Staten Palestina har för avsikt att vara en fredsälskande nation, förbunden att respektera mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och FN-stadgan,” bedyrar Abbas. Man undrar, allra ödmjukast, varför ingen arab hade kunnat komma på denna briljanta idé redan i november 1947, så att vi hade sluppit 63 år av krig och terrorism.
Palestniernas ledare, vars mandat gick ut får två år sedan, tycks verkligen tro att han gör en eftergift när han kräver att Israel bara behöver dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser för att göra plats åt ”Palestina”. 1947 års delningsförslag öronmärkte större landområden till araberna, men Abbas är minsann inte så stingslig. Det räcker med att Israel nu en gång för alla förlorar Sexdagarskriget, 44 år efter arabstaternas andra misslyckade försök till fullskaligt folkmord på judarna. Det är allt han kräver. Det är ju som bekant aldrig för sent att förlora Sexdagarskriget.
Paul Widen, Jerusalem
Mina egna ord och tankar:
Det är bra att det finns personer som vet vad de talar om. Det är synd att inte detta skrivs i media, för då hade man fått en rättvis bild.
Varför inte överaska oss, och skriva sanningen, istället för att sprida felaktiga nyheter om ett land som vunnit massor med priser och som enligt "happy index" är det 7:e lyckligaste folket i världen. Ett stort tack till Paul Widen som fortsätter där Dick Haas slutade, och han gör det väldigt bra så här långt.
Peter, Stockholm
”För sextiotre år sedan tvingades en trettonårig palestinsk pojke lämna sitt hem i staden Safed i Galiléen och fly med sin familj till Syrien,” börjar Mahmoud Abbas. ”Han sökte skydd i ett tält som alla andra anländande flyktingar. Trots att hans familj i decennier önskade att få återvända till sitt hem och sitt hemland, förnekades de denna mest grundläggande mänskliga rättighet. Detta barns berättelse, liksom så många övriga palestiniers, är min berättelse.”
När Abbas intervjuades på arabiska på al-Palestina TV den 6 juli 2009 lät det dock så här: ”Folk var motiverade att fly. De fruktade vedergällning från de sionistiska terroristorganisationerna [läs: det judiska självförsvaret], i synnerhet från de som fanns i Safed. De av oss som var från Safed fruktade speciellt att judarna hyste en gammal önskan att hämnas för vad som hände under revolten 1929 [läs: då araberna i Safed slaktade 21 civila judar]. Detta fanns i våra familjers och föräldrars minnen. De insåg att kraftbalansen höll på att skifta och därför övergavs hela stan, baserat på detta resonemang – att rädda våra liv och våra tillhörigheter.” Det var alltså inte elaka judar som drev ut Abbas och kompani. Araberna lämnade Safed innan striderna ens hade brutit ut eftersom det arabiska civilsamhället hade kollapsat. De drog slutsatsen att den arabiska sidan skulle förlora, och eftersom de fruktade vedergällning för sina egna mordiska övergrepp mot judarna valde de att fly.
Mahmoud Abbas bodde alltså inte i ett tältläger med andra flyktingar. Hans familj ”var förmögen i Safed,” berättar han. ”Så småningom slog vi oss ner i Damaskus. Min far hade pengar och han spenderade dem metodiskt. Efter ett år, när pengarna tog slut, började vi arbeta.” Sedermera tog sig Abbas till Moskva, där han doktorerade i förintelseförnekelse, men låt oss återvända till lögnpropagandan i New York Times.
Efter att FN:s Generalförsamling röstade igenom delningsförslaget den 29 november 1947 ”fördrev sionistiska styrkor palestinska araber för att säkerställa en avgörande judisk majoritet i den framtida Staten Israel, varpå arabiska arméer ingrep,” heter det i Abbas historieförvanskning. ”Krig och fortsatta fördrivningar följde. [---] Minuter efter att Staten Israel etablerades den 14 maj, 1948, blev den erkänd av USA. Vår palestinska stat har dock förblivit en oinfriat löfte.”
Och varför etablerades det inte en palestinsk stat 1948? Därför att araberna röstade emot delningsförslaget. Efter att ha förlorat omröstningen lämnade de arabiska delegaterna lokalen i protest och palestiniernas ledare, Amin al-Husseini (som var gäst hos Adolf Hitler i Berlin under större delen av Andra världskriget), utropade en tredagarsstrejk, som blev startskottet för kriget. Och tvärtemot vad Abbas påstår var den sionistiska protostatens strategi defensiv ända fram till i april 1948, då man övergick till en offensiv strategi för att inte gå under. Detta är inte en ”åsikt” eller en ”upplevelse”: det är ett historiskt faktum som vem som helst kan läsa sig till.
Det är sedan länge känt att det palestinska ”narrativet” är impregnerat av lögner, men nu har en av världens med prestigefyllda tidningar upplåtit sin ledarsida åt denna smörja. Uppbackad av denna fullkomligt verklighetsfrånvända historieskrivning uppmanar Mahmoud Abbas världssamfundet att erkänna ”Palestina” som en självständig stat när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. ”Staten Palestina har för avsikt att vara en fredsälskande nation, förbunden att respektera mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och FN-stadgan,” bedyrar Abbas. Man undrar, allra ödmjukast, varför ingen arab hade kunnat komma på denna briljanta idé redan i november 1947, så att vi hade sluppit 63 år av krig och terrorism.
Palestniernas ledare, vars mandat gick ut får två år sedan, tycks verkligen tro att han gör en eftergift när han kräver att Israel bara behöver dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser för att göra plats åt ”Palestina”. 1947 års delningsförslag öronmärkte större landområden till araberna, men Abbas är minsann inte så stingslig. Det räcker med att Israel nu en gång för alla förlorar Sexdagarskriget, 44 år efter arabstaternas andra misslyckade försök till fullskaligt folkmord på judarna. Det är allt han kräver. Det är ju som bekant aldrig för sent att förlora Sexdagarskriget.
Paul Widen, Jerusalem
Mina egna ord och tankar:
Det är bra att det finns personer som vet vad de talar om. Det är synd att inte detta skrivs i media, för då hade man fått en rättvis bild.
Varför inte överaska oss, och skriva sanningen, istället för att sprida felaktiga nyheter om ett land som vunnit massor med priser och som enligt "happy index" är det 7:e lyckligaste folket i världen. Ett stort tack till Paul Widen som fortsätter där Dick Haas slutade, och han gör det väldigt bra så här långt.
Peter, Stockholm
måndag 16 maj 2011
Bitte Hammargrens obefintliga hermeneutiska hygien
På förekommen anledning känner jag mig tvingad att kommentera Bitte Hammargrens senaste alster om Israel i Svenska Dagbladet. Hammargren är SvD:s mellanösternkorrespondent, dock utan att kunna vare sig arabiska eller hebreiska. Detta förklarar varför hon citerar tidningen Ha’aretz engelska upplaga, som hon inte ens har anständighet att översätta till svenska. Och vem citerar hon? Gideon Levy, den israeliska avgrundsvänsterns okrönte kung, som nästan dagligen spyr sådana mängder postsionistisk galla att varken han eller Ha’aretz längre tas på allvar i Israel. Längre ner i artikeln hänvisar hon sina läsare till Wikipedia och befäster därmed sin obefintliga journalistiska kaliber. Det är, som alltid när Hammargren är i farten, pinsamt att läsa.
Närmare 800 000 judar i de omkringliggande arabstaterna fördrevs efter att Israel utropade självständighet. Exempelvis var minst 25% av Bagdads befolkning judar fram till slutet av 1940-talet. Hammargren knystar inte om detta. Hon är för upptagen med att sprida Gideon Levys evangelium om att Israel också borde uppmärksamma nakba. För detta krävs ”en annorlunda historieskrivning, som också inkluderar Den andre [sic], den som är förtryckt och förnekad”. I klarspråk: Israel bör anamma sina svurna dödsfienders lögnpropaganda. Då blir allt bra.
Det är och förblir en skam att en av Sveriges största dagstidningar tillåter Bitte Hammargren att obehindrat sprida sina inbillningar. Inte på grund av att hon hyser en öppen, ensidig och helt okritisk sympati för det palestinska ”narrativet”, vilket är illa nog i sig, utan för att hon bevisligen aldrig har satt sig in mellanösternkonfliktens historia eller de kopiösa mänger forskning som gjorts i ämnet. Etablerade historiska faktum kan inte avfärdas bara för att någon ”upplever” att saker egentligen förhåller sig på ett annat sätt. Dessutom skriver hon på en torftig och föga övertygande svenska, som Dick Haas brukade säga. Jag är fullkomligt övertygad om att det måste finnas tiotals normalbegåvade svenska journalister med historiska baskunskaper och intakt intellektuell heder som skulle kunna göra ett bättre jobb som SvD:s mellanösternkorrespondent än Bitte Hammargren. Eller är hon anställd på livstid? Hur lågt ska ribban behöva sänkas innan den ansvariga redaktören på SvD:s utrikesredaktion tar Hammargren åt sidan och säger, ”Du Bitte, kan du komma in på mitt kontor?”
Mina egna ord och tankar:
Anledningen till att så många svenskar har en felaktig bild av konflikten i mellanösten beror på svensk medias brist på kunskap i ämnet. Som jag skrivit så många gånger förut, så skrivs och visas det nästan aldrig några positiva nyheter från Israel i svensk media. Många gånger skrivs vinklade och orättvisa nyheter som bara visar den ena sidan. Och för att få en rättvis bild så krävs det att personen/personerna som skriver artilkeln har bra kunskap i ämnet.
När man läser artiklar skrivna av Bitte och andra med lika lite kunskap, och inte vet vad som verkligen sker, så är det lätt att tro på mycket som skrivs. Behovet av en informations och fakta sida är viktig för att informera om läget i mellanösten. Det är många som hör av sig till mig med frågor och det finns ingen fråga jag inte besvarar.
Ingen människa är perfekt, alla gör vi misstag. Men Israel gör väldigt mycket för att undvika misstag.
Peter, Stockholm
Man kan inte tjata för mycket om en sak:
Lögnen att Staten Israel etablerades på mark som på något mystiskt sätt var ”palestinsk” (när den i själva verket var brittisk) och att det palestinska flyktingproblemet är en konsekvens av Israels grundande (när det är en konsekvens av att araberna förlorade kriget som de började, varefter de vägrade att förhandla med Israel och tvingade flyktingarna att leva i permanenta flyktingläger).
Ingen människa är perfekt, alla gör vi misstag. Men Israel gör väldigt mycket för att undvika misstag.
Peter, Stockholm
Man kan inte tjata för mycket om en sak:
Lögnen att Staten Israel etablerades på mark som på något mystiskt sätt var ”palestinsk” (när den i själva verket var brittisk) och att det palestinska flyktingproblemet är en konsekvens av Israels grundande (när det är en konsekvens av att araberna förlorade kriget som de började, varefter de vägrade att förhandla med Israel och tvingade flyktingarna att leva i permanenta flyktingläger).
Paul Widen, Jerusalem
måndag 9 maj 2011
Snart så åker jag tillbaka till landet jag älskar
Det är en solig och varm dag, det är israels independence day och sist men absolut inte minst så är det bara 11 dagar kvar till semester, och ett kärt återbesök i Israel. Tidigare idag så lästa jag ur dagboken från 2009 (skrev dagbok när jag besökte Israel 2009), som var sparad i min laptop, som endast används under mina semester resor till Israel.
Om man längtade tills avresa tidigare så gör jag det ännu mera nu. När man läste om mina möten med Elliot och andra vänner, när man läste om mina besök vid klagomuren, Eilat samt alla andra underbara ställen jag besökte, så värmer det inom mig.
Ser fram emot att träffa vänner, besöka klagomuren, cykla runt Tiberias sjö, flyta runt i Döda havet, bestiga Masada, njuta av utfärder i öknen och till sjöss, vandra längs Eilats strandpromenad och besöka min favorit strand och lyssna på chillout musik samt höra vågorna.
Snart så åker jag tillbaka till landet jag älskar...
Om man längtade tills avresa tidigare så gör jag det ännu mera nu. När man läste om mina möten med Elliot och andra vänner, när man läste om mina besök vid klagomuren, Eilat samt alla andra underbara ställen jag besökte, så värmer det inom mig.
Ser fram emot att träffa vänner, besöka klagomuren, cykla runt Tiberias sjö, flyta runt i Döda havet, bestiga Masada, njuta av utfärder i öknen och till sjöss, vandra längs Eilats strandpromenad och besöka min favorit strand och lyssna på chillout musik samt höra vågorna.
Snart så åker jag tillbaka till landet jag älskar...
tisdag 3 maj 2011
Förintelsens och hjältemodets minnesdag samt andra aktuella nyheter
Igårkväll inleddes Förintelsens och hjältemodets minnesdag, som den kallas här i Israel. Internationellt uppmärksammas Förintelsedagen den 27 januari, det datum som Auschwitz befriades av den Röda Armén. I Israel har man istället valt att hedra Förintelsens offer den 27 dagen i månaden nisan, då upproret i Warszawagettot inleddes enligt den hebreiska kalendern. Betoningen ligger därmed inte enbart på judarna som offer: Det främsta exemplet på judiskt väpnat motstånd högtidlighålls samtidigt.
Varje år hålls en officiell minnesceremoni på Förintelsemuséet Yad Vashem i Jerusalem. I år talade som brukligt president Shimon Peres och premiärminister Binyamin Netanyahu, i vilka de betonade plikten att minnas, samt behovet av Staten Israel som garant för alla judars säkerhet. Sex Förintelseöverlevare delade med sig av sina berättelser innan de tände varsin fackla, en för varje miljon dödsoffer.
Klockan 10 i morse ljöd flygsirenen under två minuter i hela landet och all aktivitet upphörde: Bilar stannade och förarna klev ut, folk stannade mitt på gatan. På radion spelas bara lugn musik och radiopratarna talar dämpat.
Paul Widen, Jerusalem 2011-05-02
Mina egna ord och tankar:
Har tidigare skrivit om minnesdagen den 27 januari. I går så tände man bland annat ljus. Jag brukar besöka det judiska biblioteket flera gånger i månaden, där jag brukar låna filmer och musik. Har lånat ett flertal filmer och dokumentärer som handlar om förintelsen och vissa av dem har jag inte ens kunnat se, på grund av hur dåligt man mår när man ser vad nazisterna gjorde med vuxna och barn, bara för att de var judar.
Tänk Er hur personerna mår som upplevt detta, hur de mår när vissa grupper säger att det aldrig hänt, det går inte att beskriva med ord, men jag har träffat ett flertal personer som överlevt. Dessa personer reser runt i skolor för att berätta vad de upplevt, de besöker andra event där de berättar hur de levde och hur de överlevde. Varje möte har gjort mig stel och sorgsen och förstår hur viktigt det är att vi alldrig glömmer.
Peter, Stockholm
Nyheten att Usama bin Ladin dödats av amerikanska trupper i Pakistan just idag har gjort att stämningen i landet har varit mer uppsluppen än vad som annars är brukligt. Flera ledande politiker publicerade pressmeddelanden i vilka de gratulerade USA:s president Barack Obama. Även den Palestinska myndigheten kallade elimineringen av bin Ladin för ”bra för freden”. Tonen från terroristorganisationen Hamas var dock en annan: ”Vi fördömer dödandet av en arabisk helig krigare,” sa Hamasledaren Ismail Haniyeh under en presskonferens i Gaza. De diametralt skilda ståndpunkterna mellan den Palestinska myndigheten och Hamas skapar naturligtvis stora frågetecken beträffande det fredsavtal som de båda grupperna slöt i förra veckan och som officiellt ska skrivas under i Kairo senare denna vecka.
Paul Widen, Jerusalem 2011-05-02
Mina egna ord och tankar:
Palestinierna vill att omvärlden skall godkänna en palestinsk stat, samtidigt fördömer Hamas dödandet av en arabisk helig krigare, som de utrycker det. De har ju också, precis som Paul skrev, slutit ett fredsavtal som de båda grupperna slöt i förra veckan och som officiellt ska skrivas under i Kairo senare denna vecka. Hamas fördömer, Palestinska myndigheterna säger att elemeneringen av Bin Laden är bra för freden.
Jag hoppas att alla dem som förlorat en syster, bror, mamma, pappa eller annan släkting kanske kan känna sig lite gladare, när ledaren för den organisation som pekats ut som skyldig till 9/11 nu har hittats och dödats. Men samtidigt måste vi vara på vår vakt, om en försvinner så kommer snart en annan att ta dennes plats.
Peter, Stockholm
Varje år hålls en officiell minnesceremoni på Förintelsemuséet Yad Vashem i Jerusalem. I år talade som brukligt president Shimon Peres och premiärminister Binyamin Netanyahu, i vilka de betonade plikten att minnas, samt behovet av Staten Israel som garant för alla judars säkerhet. Sex Förintelseöverlevare delade med sig av sina berättelser innan de tände varsin fackla, en för varje miljon dödsoffer.
Klockan 10 i morse ljöd flygsirenen under två minuter i hela landet och all aktivitet upphörde: Bilar stannade och förarna klev ut, folk stannade mitt på gatan. På radion spelas bara lugn musik och radiopratarna talar dämpat.
Paul Widen, Jerusalem 2011-05-02
Mina egna ord och tankar:
Har tidigare skrivit om minnesdagen den 27 januari. I går så tände man bland annat ljus. Jag brukar besöka det judiska biblioteket flera gånger i månaden, där jag brukar låna filmer och musik. Har lånat ett flertal filmer och dokumentärer som handlar om förintelsen och vissa av dem har jag inte ens kunnat se, på grund av hur dåligt man mår när man ser vad nazisterna gjorde med vuxna och barn, bara för att de var judar.
Tänk Er hur personerna mår som upplevt detta, hur de mår när vissa grupper säger att det aldrig hänt, det går inte att beskriva med ord, men jag har träffat ett flertal personer som överlevt. Dessa personer reser runt i skolor för att berätta vad de upplevt, de besöker andra event där de berättar hur de levde och hur de överlevde. Varje möte har gjort mig stel och sorgsen och förstår hur viktigt det är att vi alldrig glömmer.
Peter, Stockholm
Nyheten att Usama bin Ladin dödats av amerikanska trupper i Pakistan just idag har gjort att stämningen i landet har varit mer uppsluppen än vad som annars är brukligt. Flera ledande politiker publicerade pressmeddelanden i vilka de gratulerade USA:s president Barack Obama. Även den Palestinska myndigheten kallade elimineringen av bin Ladin för ”bra för freden”. Tonen från terroristorganisationen Hamas var dock en annan: ”Vi fördömer dödandet av en arabisk helig krigare,” sa Hamasledaren Ismail Haniyeh under en presskonferens i Gaza. De diametralt skilda ståndpunkterna mellan den Palestinska myndigheten och Hamas skapar naturligtvis stora frågetecken beträffande det fredsavtal som de båda grupperna slöt i förra veckan och som officiellt ska skrivas under i Kairo senare denna vecka.
Paul Widen, Jerusalem 2011-05-02
Mina egna ord och tankar:
Palestinierna vill att omvärlden skall godkänna en palestinsk stat, samtidigt fördömer Hamas dödandet av en arabisk helig krigare, som de utrycker det. De har ju också, precis som Paul skrev, slutit ett fredsavtal som de båda grupperna slöt i förra veckan och som officiellt ska skrivas under i Kairo senare denna vecka. Hamas fördömer, Palestinska myndigheterna säger att elemeneringen av Bin Laden är bra för freden.
Jag hoppas att alla dem som förlorat en syster, bror, mamma, pappa eller annan släkting kanske kan känna sig lite gladare, när ledaren för den organisation som pekats ut som skyldig till 9/11 nu har hittats och dödats. Men samtidigt måste vi vara på vår vakt, om en försvinner så kommer snart en annan att ta dennes plats.
Peter, Stockholm
måndag 2 maj 2011
Bin laden är död
Efter att ha sökt efter honom i tio år så är han nu dödad.
Läs mer, klicka på länken nedan:
http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4063136,00.html
Läs mer, klicka på länken nedan:
http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4063136,00.html
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)