I måndags publicerade New York Times en ledarartikel skriven av Mahmoud Abbas, den palestinska myndighetens styrelseordförande. Artikeln är, föga överraskande, fylld till bredden med lögner. Låt oss ta en närmare titt på den.
”För sextiotre år sedan tvingades en trettonårig palestinsk pojke lämna sitt hem i staden Safed i Galiléen och fly med sin familj till Syrien,” börjar Mahmoud Abbas. ”Han sökte skydd i ett tält som alla andra anländande flyktingar. Trots att hans familj i decennier önskade att få återvända till sitt hem och sitt hemland, förnekades de denna mest grundläggande mänskliga rättighet. Detta barns berättelse, liksom så många övriga palestiniers, är min berättelse.”
När Abbas intervjuades på arabiska på al-Palestina TV den 6 juli 2009 lät det dock så här: ”Folk var motiverade att fly. De fruktade vedergällning från de sionistiska terroristorganisationerna [läs: det judiska självförsvaret], i synnerhet från de som fanns i Safed. De av oss som var från Safed fruktade speciellt att judarna hyste en gammal önskan att hämnas för vad som hände under revolten 1929 [läs: då araberna i Safed slaktade 21 civila judar]. Detta fanns i våra familjers och föräldrars minnen. De insåg att kraftbalansen höll på att skifta och därför övergavs hela stan, baserat på detta resonemang – att rädda våra liv och våra tillhörigheter.” Det var alltså inte elaka judar som drev ut Abbas och kompani. Araberna lämnade Safed innan striderna ens hade brutit ut eftersom det arabiska civilsamhället hade kollapsat. De drog slutsatsen att den arabiska sidan skulle förlora, och eftersom de fruktade vedergällning för sina egna mordiska övergrepp mot judarna valde de att fly.
Mahmoud Abbas bodde alltså inte i ett tältläger med andra flyktingar. Hans familj ”var förmögen i Safed,” berättar han. ”Så småningom slog vi oss ner i Damaskus. Min far hade pengar och han spenderade dem metodiskt. Efter ett år, när pengarna tog slut, började vi arbeta.” Sedermera tog sig Abbas till Moskva, där han doktorerade i förintelseförnekelse, men låt oss återvända till lögnpropagandan i New York Times.
Efter att FN:s Generalförsamling röstade igenom delningsförslaget den 29 november 1947 ”fördrev sionistiska styrkor palestinska araber för att säkerställa en avgörande judisk majoritet i den framtida Staten Israel, varpå arabiska arméer ingrep,” heter det i Abbas historieförvanskning. ”Krig och fortsatta fördrivningar följde. [---] Minuter efter att Staten Israel etablerades den 14 maj, 1948, blev den erkänd av USA. Vår palestinska stat har dock förblivit en oinfriat löfte.”
Och varför etablerades det inte en palestinsk stat 1948? Därför att araberna röstade emot delningsförslaget. Efter att ha förlorat omröstningen lämnade de arabiska delegaterna lokalen i protest och palestiniernas ledare, Amin al-Husseini (som var gäst hos Adolf Hitler i Berlin under större delen av Andra världskriget), utropade en tredagarsstrejk, som blev startskottet för kriget. Och tvärtemot vad Abbas påstår var den sionistiska protostatens strategi defensiv ända fram till i april 1948, då man övergick till en offensiv strategi för att inte gå under. Detta är inte en ”åsikt” eller en ”upplevelse”: det är ett historiskt faktum som vem som helst kan läsa sig till.
Det är sedan länge känt att det palestinska ”narrativet” är impregnerat av lögner, men nu har en av världens med prestigefyllda tidningar upplåtit sin ledarsida åt denna smörja. Uppbackad av denna fullkomligt verklighetsfrånvända historieskrivning uppmanar Mahmoud Abbas världssamfundet att erkänna ”Palestina” som en självständig stat när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. ”Staten Palestina har för avsikt att vara en fredsälskande nation, förbunden att respektera mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och FN-stadgan,” bedyrar Abbas. Man undrar, allra ödmjukast, varför ingen arab hade kunnat komma på denna briljanta idé redan i november 1947, så att vi hade sluppit 63 år av krig och terrorism.
Palestniernas ledare, vars mandat gick ut får två år sedan, tycks verkligen tro att han gör en eftergift när han kräver att Israel bara behöver dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser för att göra plats åt ”Palestina”. 1947 års delningsförslag öronmärkte större landområden till araberna, men Abbas är minsann inte så stingslig. Det räcker med att Israel nu en gång för alla förlorar Sexdagarskriget, 44 år efter arabstaternas andra misslyckade försök till fullskaligt folkmord på judarna. Det är allt han kräver. Det är ju som bekant aldrig för sent att förlora Sexdagarskriget.
Paul Widen, Jerusalem
Mina egna ord och tankar:
Det är bra att det finns personer som vet vad de talar om. Det är synd att inte detta skrivs i media, för då hade man fått en rättvis bild.
Varför inte överaska oss, och skriva sanningen, istället för att sprida felaktiga nyheter om ett land som vunnit massor med priser och som enligt "happy index" är det 7:e lyckligaste folket i världen. Ett stort tack till Paul Widen som fortsätter där Dick Haas slutade, och han gör det väldigt bra så här långt.
Peter, Stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar