Nedanstående är en krönika. Det är jag (Dick Haas) som tycker till. Den vanligaste formen av all svensk rapportering i vår tid. Jag tycker till. Raderna är föranledda av att ovanligt många av mina prenumeranter undrar varför jag inte skriver mer än jag gjort, så här omedelbart efter det israeliska valet.Svaret är att det inte finns så mycket att kommentera. Det har inte hänt något relevant i koalitionsförhandlingarna. Partierna tar bara pulsen på varanda än så länge. Det är helt klart att Likudhögern vill ha en så bred regering som möjligt. Då blir man mindre beroende av det nya partiet till höger om Likud, det ryska invandrarpartiet, Israel Beiteino. Kadima och Tzipi Livni låtsas fortfarande att man inte kan ens överväga att gå in i en koalition med Likud och "ryssarna". Och det kan dröja ytterligare några dagar innan Tzipi tänker om. Eller så satsar hon på att gå i opposition. Hon kan hoppas på att högern faller på egna grepp, och så blir det nyval om ett år eller så. Men det är ju bara spekulationer. Ingen har facit på hand. Allt är löst prat i dagens läge.
Israels Beiteinos partiledare Avigdor Lieberman rapporteras vila upp sig i sitt gamla hemland Vitryssland efter den stora valframgången i Israel. Han är utomlands och har säkert högstunder. Han avgör hur nästa regering kommer att se ut, han är kungamakaren. Det är uppenbart att han tycker det är roligt att mycket makt och att han kan betrakta det politiska skådespelet i Israel från första raden och se hur både Likud och centerpartiet Kadima pinas på ovisshetens fala sträckbänk.
Själv ligger jag lågt därför att det inte finns något att tillägga i en sådan situation. De riktiga koalitionsförhandlingarna kommer först igång på allvar nästa vecka. Och nästa. Och veckan därefter. I många svenska massmedier tänker man annorlunda. Ju mindre man har att säga om en situation, desto mer skriver man. Man upprepar gärna vad man redan sagt igår och i förrgår, fast med litet nya vinklar varje dag. Så fungerar all propaganda: den måste upprepas för att vinna någon som helst trovärdighet. Propaganda är alltid en tunn soppa vid varje närmare analys. Det handlar om påståenden, som inte kan föras i bevis. Men upprepar man saker och ting ofta, hur tunt det än är, lurar man alltid någon.
Så fungerar för det mesta Svenska Dagbladets speciella Mellanösterntyckare. Hon skriver litet om nästan ingenting, men hon gör det ofta. Hon varvar lösa fakta med egna förutfattade meningar och med inte helt sannfärdiga glidningar och omskrivningar av historien, hon tar mycket gärna upp sidomotiv som inte alls hör till ämnet. Hon är ganska slug på det planet. Hon gömmer sig bakom halvt anonyma röster. Man vet inte alltid om hon citerar verkliga personer eller egna hjärnspöken. Denna grötiga och simmiga och lätt infantila rapportering står Bitte Hammargren för.
Om jag inte visste vad som menas med antisemitiska glidningar så skulle jag antagligen förstå det bättre om jag läste BH dagligen, men det orkar ju ingen vettig människa med. I längden. I en annan valartikel skriver BH att socialdemokraternas ledare Ehud Barak år 2 000 "lyckades övertala israelerna om" att Yassir Arafat inte var någon partner för fred. Och i och med Arafats utfrysning och död 2004 blev det ett maktvakuum hos palestinierna, som Hamas sedan dess "gjort sitt bästa för att fylla". Det är BH:s ordval. Det kan man kalla en censurerad form av historieskrivning.
Läs hela artikeln på Dick Haas hemsida, för att läsa artikeln klicka på länken här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar