Purim - nästa judiska helgdag.

Purim infaller i februari eller mars. Denna högtid firas till mina av hur Persiens judar, på ett mirakulöst sätt, räddades undan utrotning för knappt 2500 år sedan.

Under Purim läser man högt under Esters bok (som redogör för händelseförloppet), skickar matgåvor till släktingar och vänner, ger pengar till fattiga, äter en festmåltid och klär ut sig i maskeradkostymer. Purim är en mycket positiv, glädjefylld och upprymd helgdag, uppskattad av både stora och små.

Purimfesten (Ester, Megilat Ester)

Och Mordoaki skrev ner dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i alla kung Ahasveros´ hövdingdömen, både nära och fjärran, och stadgade som lag för dem att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar, eftersom det var dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar som gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, likaså gåvor till de fattiga.

Och judarna antog som sed vad de nu hade börjat göra, det om vilket Mordokai hade skrivit till dem - detta eftersom agaiten Haman, Hammedas son, alla judars ovän, hade hyst sin plan för att förgöra dem och hade kastat pur, det vill säga lott, om att plötsligt överfalla och förgöra dem. Däremot hade kungen, när han hade fått veta detta, gett befallning och utfärdat en skrivelse om att den onda plan som denne hade hyst mot judarna skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen. Därför blev dessa dagar kallade purim efter ordet pur. Och därför, med anledning av allt vad som stod i detta brev och vad de själva hade sett av det och vad som hade skett med dem, stadgade judarna och antog som orubblig sed för sig och sina efterkommande och för alla som slöt sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar enligt föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden, och att dessa dagar skulle kommas ihåg och firas i alla tider, i varje släkt, i varje hövdingdöme och i varje stad, så att dessa purimdagar orubbligt skulle hållas bland judarna och deras hågkomst inte upphöra bland deras efterkommande.

Men drottningen Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai satte än en gång upp en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att stadga som lag vad som föreskrevs i detta nya brev om purim. Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, sändes ut till alla judar i de 127 hövdingdömena i Ahasveros´ rike för att stadga som lag att de skulle fira dessa purimdagar på deras bestämda tider, så som juden Mordokai och drottningen Ester stadgade för dem och så som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och brukliga klagorop. Alltså blev genom Esters befalling dessa föreskrifter om purim stadgade som lag. Och den skrevs upp i en bok.

Moseböckerna

Bilden är tagen vid den västra muren, eller klagomuren, september 2008. Den västra muren är en av de heligaste platserna för judar.

För närvarnde så läser jag De Fem Moseböckerna och det känns väldigt bra att äntligen kunna läsa dessa böcker på svenska. Jag har läst den första och andra Moseboken, börjar läsa den tredje imorgon.

Nästa Israel resa kommer att kännas ännu mer speciell eftersom jag då har läst De Fem Moseböckerna, inte en gång, utan tre gånger. Man märker redan efter att ha läst två av de fem böckerna, som för övrigt ingår i en bok som också innehåller Haftarot samt De Fem Megilot att det känns som man vandrat i samma fotsspår som Josef och Moses samt alla de andra personerna man läser om.

Jag överlevde - Mietek Grocher

Bilden är tagen under Minnesdagen vid livets ord den 27 januari (bilden är ifrån tidningen Dagen.se)

Det här är en bokrecension skriven av Norma Wiel-Berggren.

Hon publicerade denna recension på tidningen menorahs internet sida. Det är med hennes ord denna recension är skriven.

Jag har lyssnat till Mietek Grocher som under Minnesdagen för förintelsens offer berättade om hans fruktansvärda minnen av förintelsen.
Men då jag inte läst hans bok ännu, så valde jag att publicera Norma Wiel-Berggrens bokrecension.

Steg för steg, med enkla tydliga ord för oss Mietek Grocher in på vägen mot helvetet så som han upplevde det och iakttog det med en 12-årings klara pojkögon. Svidande ögon, som såg så mycket som ingen människa, ung eller gammal , någonsin borde ha fått se och genomlida.

Det gör fruktansvärt ont att läsa hans bok, som ingalunda är den första och säkerligen inte heller den sista skildringen av Förintelsen. Det känns som ett mirakel att han, när han skrev sin bok, orkade återuppleva allt det grymma, outhärdliga. Han ville och måste med sitt personliga vittnesbörd påminna den värld, som allt för gärna vill stryka över och gå förbi, om att de skedda inte får glömmas.

Mietek Grocher låter oss också följa med på vägen mot räddningen i ett nytt främmande land, Sverige, som han lyckats göra till sitt. Och med samma beundransvärda karaktärsstyrka fortätter han sitt livs mission att föra budskapet vidare till den unga generationen, genom att oförtröttligt berätta för uppmärksamt lyssnande skolklasser om vad han i deras egen ålder sett och hört och genomlevt. Det har hunnit bli flera tusen ungdomar som genom åren fått möta Mietek Grocher, när han försökt få dem alla att förstå det obegripliga, som en gång faktiskt skett och som aldrig någonsin får hända igen.