Berlin 17 januari 2012. Den 17 januari 1942 samlades femton naziledare i Wannsee utanför Berlin för att besluta om den sk ”slutliga lösningen” på judefrågan. Detta var ett försök att förinta hela Europas judiska befolkning, uppskattad till 11 miljoner människor. Sjuttio år senare möts kristna från Tyskland, Europa och övriga delar av världen i Berlin för att besluta om hur man tillsammans kan intensifiera kampen mot Förintelseförnekelsen och antisemitismen i vår tid.
“Detta kan vara vår sista chans att arbeta tillsammans med överlevande från Förintelsen” säger ECI:s ordförande Harald Eckert, initiativtagare till konferensen. ”Tre år från och med nu då vi firar 70 år efter Auschwitz’ befrielse, kommer det att finnas ytterst få överlevande kvar ibland oss. De kommande tre åren kommer därför att vara av avgörande betydelse när det gäller att bemöta dem som försöker förneka Förintelsen med levande vittnen från det nazistiska folkmordet.”
Detta är bakgrunden till konferensen och den treåriga kampanj som skall följa.
“70 år i Bibeln markerar ofta slutet på en period” förklarar Eckert, som gjort omfattande studier i ämnet. ” För närvarande lever vi i en tidsperiod där ett kapitel i historien avslutas och vi går vidare mot nästa. De tre år som följer på 70-års minnet av Auschwitz’ befrielse ,kommer att vara avslutningen på ett både unikt och tragiskt kapitel i världshistorien.”
ECIs grundare, direktor Tomas Sandell håller med:
” Vi måste lära oss av dessa tragiska händelser och idag vara på vår vakt mot varje försök att förneka och trivialisera Förintelsen och , ännu viktigare, mot varje politisk ledare som är besluten att upprepa den. Kommande generationer kommer inte att förlåta oss om vi försummar att tala ut i tid emot sådana ledare
som idag hotar med förintandet av det judiska folket eller den moderna staten Israel.
Konferensen hålls i Berlin under veckoslutet 20 -21 januari. Där möts deltagare från många håll i världen, inklusive från Israels regering och Europeiska Parlamentet. Möten kommer att hållas i tyska Bundestag för att under tyskt ledarskap diskutera hur arbetet emot antisemitism kan stärkas.
Lördagen den 21 januari hålls ett kvällsmöte tillsammans med överlevande från Förintelsen. I Jerusalem hålls också minnestillställningar med anledning av Wannseekonferensen.
ECI uppmuntrar lokala kyrkor och bönegrupper världen runt att uppmärksamma denna dag, alternativt Förintelsens internationella minnesdag en vecka senare (27.1) genom att ordna egna minnesstunder.
Det är viktigt att minnas att de som stod upp emot nazisterna ofta inte kom inifrån utan utifrån den etablerade kyrkan och måste bygga upp sin egen plattform emot Hitler. ”Vi kan inte vänta att andra tar ledningen, utan måste ta vårt ansvar och engagera oss utifrån vår rätt att göra så” avslutar Sandell.
Inledandet av en ny kampanj mot antisemitismen annonserades i Israels Knesset av Harald Eckert i november 2011. Detaljer om den treåriga kampanjen skall ges ut på Berlin-konferensen den 20. januari. Mera information om hur man kan organisera en minnesstund finns på sidan www.learnfromhistory.eu.
Mina egna ord och tankar: För mig är det väldigt svårt att förstå hur vissa människor fortfarande förnekar och säger att förintelsen är en lögn. Jag har personligen träffat fem personer som överlevt förintelsen, har läst flera böcker, skrivna av överlevande och om alla hade möjlighet att ta del av dessa fasansfulla historier, då skulle även ni förstå att det här inte är ett manus till en film utan att det är berättelser och bilder från verkligheten.
När jag läste, eller när jag började läsa boken "jag överlevde" av Mietek Grocher så ryste jag i hela kroppen och tårarna rann som en flod från min kind. Mietek Grocher talade vid den internationella minnesdagen över förintelsens offer vid Livets ord för ett par år sedan. När han berättade hur han såg röken ur skorstenarna, och att det var röken av hans mor och far som dödades vid koncentrations lägret så (måste samla mig), kunde ingen hålla tillbaka sina tårar. Ni vet den där känslan i kroppen, när man blir skräckslagen, så kände jag när han berättade hans fruktansvärda berättelse. Känner samma sak igen, och det kanske är därför jag fortfarande inte klarar av att läsa klart hans bok. När jag hörde honom berätta om sina fruktansvärda upplevelser så blev man iskall och kände sig helt tom, det är svårt att sätta ord på den känslan, men om ni upplevt samma känsla, så vet ni vad jag menar.
Fascinerande människoöde: Den här boken är en otrolig berättelse om hur en pojke lyckas undslippa döden gång på gång. Den är grym, rå och ofattbar. Har aldrig blivit såhär berörd av en bok. Absolut läsvärd. av Pia, 2009-04-17
Jag överlevde: Detta är en bok som är ett måste för alla människor. Jag har aldrig tidigare gripits så mycket av ett människoöde som denna bok skildrar. Läs denna bok! av calevola, 2009-01-31
Mina egna ord och tankar: Jag har också besökt det judiska biblioteket ett flertal gånger. Biblioteket har tusentals med böcker, filmer och judisk musik. Dokumentärerna som jag lånade var så fruktansvärda att jag inte kunde fortsätta att se dem. I en av dem kan man se hur människorna såg ut när de befriades från ett av koncentrationslägerna, det var inga människor utan det var bara skinn och ben. Ett annat klipp visar hur människor ligger döda på gatorna, och hur andra går med skottkärror för att slutligen placera dem bland de andra döda judarna i en grop. Nere i gropen fick andra judar ta emot de döda kropparna och placera ut dem så att fler skulle få plats.
Om ni besöker Jerusalem så är det ett måste att besöka Yad Vashem, minnesplatsen över förintelsens offer, det känns fel att säga museum, men vid Yad Vashem finns alla bevis som man behöver se för att inse att miljoner och åter miljoner människor brutalt dödades bara för att det var människor med judisk tro.
Som vanligt så har jag en personlig berättelse även om detta: 2009 besökte jag Yad Vashem för första gången. När man kom in i byggnaden så gick man ner för en trappa där ett filmklipp från förintelsen visades, man kände den där känslan (skräckslagen) som jag skrev om tidigare. Man kunde inte gå direkt ut, eftersom det var uppbyggt som en labyrint där man bland annat kunde läsa fasansfulla berättelser och se bilder, filmer och mycket annat. Vissa rum ville man bara passera, det var extremt jobbigt att besöka Yad Vashem ensam, det går ej att beskriva med ord hur det kändes att besöka Yad Vashem.
Peter, 2012-01-24, Stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar