När man återser en människa för första gången på över ett år påbjuder judendomen att man bör yttra välsignelsen Baruch mechayei hametim: Lovad vare han som väcker de döda till liv. En förklaring till detta lite märkliga påbud är att relationen mellan två människor kan betraktas som ett liv i sig, med en egen själ, och när de två människorna separerar börjar denna själ att förtvina. Precis som med människor som avlidit, vars själar dröjer kvar på jorden i ett år innan de återförenas med Källan, försvinner också relationssjälen efter ett år. Men när man återser en gammal vän är det som om själen återuppstod från de döda. Och vad vore då mer passande än att tacka Gud, som låter detta ske?
En längre version av denna välsignelse reciteras tre gånger varje dag, som den andra välsignelsen i den så kallade Adertonbönen. Så här lyder välsignelsen i sin helhet:
Du är väldig i evighet, Herre, du som gör de döda levande och är mäktig i din hjälp.
Du livnär de levande i nåd,
uppväcker de döda i stor barmhärtighet,
stöder de fallande,
botar de sjuka,
befriar de fängslade
och bevarar din trofasthet mot dem som sova i stoftet.
Vem är som du, maktens herre,
och vem liknar dig,
Konung, som dödar och gör levande och låter räddningen spira fram.
I din trofasthet skall du förvisso väcka de döda till nytt liv.
Lovad vare du, Herre, som väcker de döda till liv.
Fem gånger upprepas samma hebreiska uttryck, mechayei och lehachayot (levandegörare, att levandegöra) och ytterligare en gång görs en anspelan på Guds levandegörande i det att Gud sägs bevara sin trofasthet mot dem som ”sover i stoftet”. Inte för att jag tror att denna besynnerliga upprepning av Guds levandegörande förespeglade antalet år som Gilad Shalit tillbringade i ett hål i marken i Gaza, men sällan har väl orden reciterats med mer vördnad än nu på morgonen, när den bortrövade soldaten bokstavligen steg upp ur stoftet efter fem år och fyra månaders fångenskap.
Välsignelsen Baruch mechayei hametim lär Gilad Shalit får höra åtskilliga gånger idag och under veckorna framöver. ”Gilad chai, holech beraglav” upprepades det på en av tv:s direktsändningar av en journalist som med nöd och näppe lyckas hålla tillbaka glädjetårarna när de första bilderna av soldaten visades: Gilad lever och går på egna ben. Fånguutväxligen försenades i en knapp halvtimme pga att Amna Muna, en av de palestinska kvinnliga fångarna som kommer från Västbanken, vägrade att låta sig deporteras till Gaza. En talesman för Hamas uppgav att hon var bekymrad över sjukvårdskvaliteten i det terroristkontrollerade området. Till slut gick Egypten med på att ta emot henne. De många bittra ironierna (hon är dömd för mordet på en 16-årig israelisk pojke; sjukvården hon fick i israeliskt fängelse var uppenbarligen ganska bra, osv) i hennes bekymmer lär inte kommenteras i svensk media.
Medan Israel nu befinner sig i eufori över att Gilad Shalit lever och har återförenats med sin familj, firar man i det palestinska samhället att 477 samvetslösa terrorister släppts ut från israeliska fängelser i förtid. Kontrasten mellan dessa två samhällen kunde inte bli skarpare: den israeliska sidan firar livet, de som återvänder till livet och de som försvarar liv; den palestinska sidan firar döden och de som tar livet av andra människor.
Israels beslut att frige hundratals dömda terrorister i utbyte mot en enda kidnappad soldat är svårt, för att inte säga omöjligt, att försvara, både moraliskt, juridiskt och säkerhetspolitiskt, och många och långa är de diskussioner som har förts i Israels lövhyddor den gångna veckan. Samtidigt är glädjen över att Gilad Shalit nu äntligen har fått komma hem så enorm och allomfattande att den är svår att beskriva. Men det är väl det som är nåd, det som inte går att förklara eller försvara, men som ändå är rätt.
Paul Widen, Jerusalem
Mina egna ord och tankar:
Men samtidigt som man känner glädje för Gilad Shalit och hans familj så känner man också sorg när man tänker på alla mördare som släpps fria, och de familjer som förlorat någon i dessa terrorattacker. Här kan ni läsa mer information om vilka som släpps fria.
Vilka släpps fria?
Namnen på den första gruppen fångar (477) som kommer att friges från israeliska fängelser i utbyte mot Gilad Shalit har publicerats.
Namnen visar med all tydlighet vilket svårt beslut det måste ha varit för den israeliska regeringen att gå med på överenskommelsen med Hamas.
Det är bra att Gilad friges men det är utan tvekan ett problem att personer som dömts för flera mord på det här sättet undgår sitt straff.
Några exempel på vem som friges ur israeliska fängelser:
Walid Anajas, inblandad i ett bombattentat mot ett café i Jerusalem, 12 civila dödades och 54 skadades
Nasser Yataima , dömd för att ha planerat bombattentatet mot Park Hotel i Netanya påsken 2002. I attentatet dödades 30 civila och 140 skadades.
Musab Hashlemon, sände 2004 iväg 2 självmordsbombare till Ber Sheva. 16 civila dödades när bomberna detonerades i två bussar.
Ibrahim Jundiya, sände en självmordbombare till Jerusalem 2002. Självmordsbombaren sprängde en buss, 11 passagerare dödades.
Listan fortsätter och är väldigt lång.
List published of prisoners to be freed in Schalit deal
Who are the Palestinian prisoners set for release in Shalit deal?
Men det är både en dag av glädje och sorg. Jag är väldigt glad över att Gilad äntligen får träffa sin familj. Man ska också veta att 79 % av israelerna står bakom beslutet att byta ett judiskt liv, mot 1027 fångar, och av dessa 1027 fångar finns mördare som mördat många civila, både kvinnor och barn. Många av fångarna har sagt att de inte ångrar vad de gjort, och att de också tycker det är synd att inte fler civila dog i deras attacker.
Vem vann och vem förlorade?
Jag personligen ser det som att den judiska staten har vunnit och fått hem en ung man som tvingats sitta fånge i fem långa år, han har inte fått träffa röda korset, inte heller har han fått träffa familj och vänner. Samtidigt som den judiska staten vunnit och fått hem en ung man, så har Israel förlorat 1027 monster som troligtvis kommer att återgå till terror mot civila Israeler. Israel vann en ung man, och förlorade 1027 monster...
Jag känner också med de familjer som förlorat någon i terrorattackerna som utförts av de fångar som nu släpps fria. Ni ska veta att ni inte glöms bort och att jag och många andra förstår den sorg som ni känner idag. Men samtidigt är den judiska staten stark och relativt enad (79% av israelerna står bakom beslutet om fångväxlingen) medans palestinierna är splittrade och inte kan enas (syftar på Hamas och Fatah).
Peter, Stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar