Artikel publicerad i Svensk-Israel informations snabbnytt.

Denna artikel är hämtad från Svensk-Israel informations snabbnytt. För att
läsa hela artikeln var vänlig klicka på länken som ni finner i slutet av detta
inlägg.


av: Robert L Bernstein
New York Times 20 0ktober 2009

Som grundare av Human Rights Watch, dess aktive ordförande i 20 år och nu ordförande emeritus, måste jag göra något som jag aldrig förutsåg: jag måste offentligen hålla med gruppens kritiker. Human Rights Watch ursprungliga uppdrag var att söka öppna stängda samhällen, förespråka grundläggande friheter och stödja oliktänkande. Men på senare tid har gruppen gett ut rapporter om den israelisk-arabiska konflikten som hjälper de som vill förvandla Israel till en pariah-stat.

Vid Human Rights Watch har vi alltid erkänt att demokratiska samhällen har fel och begår övergrepp. Men vad vi såg är att de har förmågan att rätta till dem – genom en livlig offentlig debatt, en aktiv press och många andra mekanismer som uppmuntrar reform.
Det var för att vi sökte skapa klarhet avseende mänskliga rättigheter som vi sökte dra en skarp linje mellan den demokratiska och den ickedemokratiska världen. Vi ville förhindra Sovjetunionen och dess medlöpare från att spela ett moraliskt likavärdesspel (kålsuparteorin övers. anm.) med Väst och vi sökte uppmuntra liberalisering genom att uppmärksamma dissidenter som Andrei Sakharov, Nathan Sharansky och andra från Sovjets gulag, liksom miljonerna i Kinas logai eller arbetsläger.

När jag steg åt sidan 1998, var Human Rights Watch aktiv i 70 länder, de flesta av dem stängda samhällen. Numera, med ökande frekvens, lägger Human Rights Watch den viktiga skillnaden mellan öppna och stängda samhällen åt sidan.
Ingenstans är det mera tydligt än i Mellanöstern. Regionen är befolkad av auktoritära regimer med förskräckliga “meritlistor” på området mänskliga rättigheter. Ändå har Human Rights Watch skrivit många fler fördömanden av Israel angående brott mot internationell rätt än av något annat land i området.

Israel med en befolkning på 7,4 miljoner, är ett land som har ett 80-tal organisationer för mänskliga rättigheter, en vibrerande fri press, en demokratiskt vald regering, ett domstolsväsende som ofta dömer mot regeringen, en politiskt aktiv akademikerkår, många politiska partier och, om man ska döma av nyhetstäckningen, har troligen fler journalister per capita än något annat land i världen – många av dem uttryckligen där för att täcka den israelisk-palestinska konflikten.

Samtidigt styr arabiska och iranska regimer över 350 miljoner människor, och de flesta fortsätter att vara stängda och autokratiska, som tillåter liten eller inget oliktänkande. Deras lidande medborgare, som mer än någonsin skulle gynnas av den uppmärksamhet en stor och välfinansierad MR-organisation kan ge, ignoreras av Human Rights Watch Mellanöstern-avdelning som istället ger ut rapport efter rapport om Israel.

Läs mer...