Det spekuleras allt mer intensivt kring vad som kommer att hända den 20 september när palestinierna planerar att framföra en medlemsansökan till FN:s Generalförsamling. Här nedan följer del två av ett föredrag med Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA, där han fortsätter att förklara de grundläggande juridiska aspekterna på palestiniernas septemberplaner. Detta var tänkt att bli den andra och sista delen av Avi Bells föredrag, men av utrymmesskäl delar jag upp det ytterligare. Del tre (och eventuellt en fjärde del) kommer framöver.
Paul Widen, Jerusalem
Fråga: Är det sant att FN:s Generalförsamling kan erkänna en befintlig stat, men att den inte kan utse en entitet till en stat?
Svar: Generalförsamlingen kan utse vad den vill, men frågan är vad det har för rättslig verkan om Generalförsamlingen skulle utse en entitet till en stat. Detta kan vara av intresse för oss om vi anser att ett erkännande är viktigt, men det påverkar egentligen inte de övriga ingredienserna som krävs för att betraktas som en självständig stat. Så det kommer inte att göra något till en stat som inte är en stat. Det kommer inte göra något till en icke-stat som är en stat. Generalförsamlingens beslut är en åsikt.
Fråga: Kan du berätta lite om de potentiella rättsliga konsekvenserna i USA, de åtgärder som den amerikanska kongressen har hotat att vidta?
Svar: Det har framförts ett antal olika förslag på vad som kan hända, hur USA skulle kunna svara på ett palestinskt initiativ i FN. Några av dem är riktade mot FN och några av dem är riktade mot den palestinska myndigheten/PLO. USA har ett komplicerat förhållande till den palestinska myndigheten/PLO. USA ger direkt stöd till den palestinska myndigheten, kontant och på andra sätt. USA ger indirekt stöd genom ett antal olika organisationer, till exempel ger USA stöd till UNRWA, som ger stöd till den palestinska myndigheten. Ett av hoten är att USA kommer att minska eller upphöra att ge detta stöd. Det finns andra åtgärdsförslag, exempelvis de diplomatiska förbindelser som USA har. USA erkänner PLO som den legitima representanten för det palestinska folket och PLO har en beskickning i Washington, DC. PLO:s beskickning håller öppet så länge som USA:s regering varje halvår anger att PLO lever upp till vissa villkor, som beskrivs i den lagstiftning som utformades för detta syfte, villkor som i grunden har att göra med att PLO inte får vara inblandad i terrorism. Det har framförts ett hot om att detta inte längre kommer att ske [dvs att USA skulle sluta säga att PLO inte är inblandad i terrorism]. Jag tror inte att det är ett särskilt realistiskt hot, men om USA gör det, skulle PLO:s beskickning i USA behöva läggas ner. Inte särskilt troligt. Sedan har vi de sanktioner som föreslagits mot FN, att USA skulle upphöra med sina inbetalningar av vissa typer av avgifter till de FN-organ som accepterar Palestina som en stat. Detta är ett lagförslag som den amerikanska administrationen motsätter sig, så det är svårt att se hur det någonsin skulle kunna släppas igenom. Faktum är att det amerikanska utrikesdepartementet officiellt har uttalat sig mot det. Men det är ett hot. Om du tittar på de realistiska hoten har de att göra med stöd, både direkt och indirekt, till den palestinska myndigheten. Kommer detta att avskräcka dem? Palestinierna själva säger nej. Men det har skränats mycket och en hel del desinformation har spridits, så det är svårt att vara säker.
Fråga: Hur viktigt är det att det palestinska området inte har en internationellt erkänd gräns, den gröna linjen?
Svar: Det finns faktiskt ett mycket bra prejudikat på denna fråga, och det är Israel självt. Detta var ett argument som framfördes när Israels medlemskap i FN debatterades. Det hävdades av de arabiska staterna att Israel inte kunde hävda att den hade ett territorium, eftersom gränserna till detta territorium fortfarande var omtvistade. På den tiden erkände inga av de omkringliggande staterna sina gränser med Israel. Var och en av dem, Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten, hade bara vapenstilleståndlinjer med Israel, och i vart och ett av vapenstilleståndsavtalen stod det att stilleståndslinjerna inte var gränser och att ingen av sidorna gjorde avkall på sina fordringar. Konsensus var då – den grund på vilken Israel röstades fram som medlem, och det är allmänt accepterat som sant än idag – att gränstvister inte upphäver territorium-ingrediensen. Det räcker med att det finns något territorium alls. Det är inte nödvändigt att hela detta territorium är obestritt. Beträffande detta har alltså palestinierna inga problem. Det faktum att gränserna kommer att bestridas är inte en relevant i frågan.
Fråga: Om palestinierna erkänns av FN som ett icke-medlemsland, hur kommer detta att påverka Israel i till exempel ICC (internationella brottsmålsdomstolen)?
Svar: Jag tror att många människor i Israel har en tendens att blanda ihop två frågor som inte har något med varandra att göra. Palestiniernas status i FN är en fråga. Deras förmåga att ansluta sig till organisationer som ICC är en annan fråga. Nu pågår det en ansträngning bland palestinierna att bli erkända av ICC. Kanske kommer ICC att acceptera dem, kanske inte. Om ICC lutar mot att acceptera palestinierna kan det vara politiskt lägligt för dem att vänta tills efter det att Generalförsamlingen röstat om ett godkännande av staten Palestina som en icke-medlemsstat, men juridiskt gör det inte någon skillnad, och det är inte ens klart att det spelar en så värst stor politisk roll heller. Sannolikheten är stor – jag tror inte att den är större än 50%, men den är inte mindre än 20% – att Palestina, oavsett vad som händer i Generalförsamlingen, kommer att erkännas som en stat såvitt det anbelangar ICC. Men det bestämmandet är upp till ICC. Åklagaren skulle i så fall ta det beslutet och sedan skulle det vara upp till domstolen att avgöra huruvida den håller med om åklagarens beslut. Finns det en sådan chans? Det finns en sådan chans. Jag tycker att det är ett misstag att man inte tar detta hot på allvar i Israel. Jag tycker också att det är ett misstag att tro att det börjar eller slutar när FN:s Generalförsamling går till omröstning. Omröstningen har verkligen mycket litet med saken att göra.
Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA
tisdag 13 september 2011
måndag 12 september 2011
Juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner i FN, del 1
Det spekuleras allt mer intensivt kring vad som kommer att hända den 20 september när palestinierna planerar att framföra en medlemsansökan till FN:s Generalförsamling. Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA, förklarade idag vissa grundläggande juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner för en grupp journalister här i Jerusalem. Eftersom hans föredrag var ganska långt har jag delat upp det i två delar. Del ett följer här nedan. Del två ser förhoppningsvis dagens ljus imorgon.
Paul Widen, Jerusalem
Låt oss försöka förstå vad som kommer att hända i FN, för att sedan förstå vad detta kommer att innebära. Det har funnits lite oklarheter kring palestiniernas planer, men såvitt jag kan förstå dem ser de ut så här: den palestinska myndigheten, eller kanske PLO, det är inte helt klart och de tenderar att fungera som alter egon; det är inte helt klart när en av parterna handlar vem som är den avsedda aktören; men tydligen kommer den palestinska myndigheten/PLO att frambära en begäran till FN:s Säkerhetsråd om att bli antagen som medlemsstat i FN. Tydligen kommer USA då att lägga in sitt veto mot denna begäran. Begäran kommer sedan att gå till Generalförsamlingen. Enligt FN-stadgan kan FN:s Generalförsamling bara ha en omröstning om en ny medlemsstat om detta har rekommenderats av Säkerhetsrådet. Så tydligen kommer palestiniernas begäran vid den här tidpunkten! att vara död. Generalförsamlingens ordförande, liksom Generalsekreteraren och diverse andra figurer har redan gjort klart att utan en rekommendation av Säkerhetsrådet kommer Generalförsamlingen inte att rösta om att godkänna staten Palestina som medlemsstat. Vid den tidpunkten, efter att deras första begäran har dött, kommer tydligen en andra begäran att frambäras. Vi vet inte exakt hur denna andra begäran kommer att se ut. Den kan vara i form av en begäran att ändra karaktär på PLO:s delegation till Generalförsamlingen. I Generalförsamlingen finns för tillfället en delegation som kallas för ”Palestina.” ”Palestina” representerar PLO. Den brukade kallas för ”PLO:s delegation,” men de ändrade beteckningen för ungefär 15 år sedan, även om delegationen fortfarande representerar PLO. De kan begära en uppgradering av sin status, men den kan inte uppgraderas så värst mycket. Just nu betraktas delegationen som en obser! vatör med nästan alla privilegier som medlemsstaterna har. Det enda som de inte kan göra är att rösta som en medlemsstat. Det talas om att PLO kommer att begära att bli erkänd som en icke-medlemsstat. Detta kommer inte att formellt ge dem några nya befogenheter inom FN-systemet. Däremot kommer det kanske att övertyga andra att betrakta dem som en stat, vilket kan medföra vissa juridiska komplikationer. Men i stort verkar det inte som om det kommer att hända så mycket, förutom att en begäran kommer att avslås. En annan begäran kommer sedan eventuellt att frambringas. Jag vet inte om PLO i övrigt kommer att begära något i FN i september. Traditionellt presenterar palestinierna någonstans runt 18 antiisraeliska rekommendationer varje år. Alla röstas igenom och godkänns av Generalförsamlingen, så om det i år istället blir 19 eller 20 är jag inte så säker på om det gör så stor skillnad.
Denna formella process kommer alltså inte att åstadkomma särskilt mycket. Vad som är mer intressant är den informella processen, som ju faktiskt har pågått ganska länge. Palestinierna har i många år och i varierande grad försökt presentera sig som en stat och på olika sätt sökt tillträde till internationella organ och fördrag. 1988 utropades den självständiga staten Palestina av det palestinska nationella rådet (PNC). Det finns idag ungefär 130 stater i världen som erkänner staten Palestina. Vid vissa tidpunkter fanns det fler stater som erkände Palestina än de som erkände Staten Israel. Redan 1988 när palestinierna tog detta steg togs också vissa steg för att ansluta sig till internationella fördrag. Till exempel förklarade palestinierna 1989 i ett brev till det schweiziska förbundsrådet att de hade ratificerat de första fyra Genèvekonventionerna,! samt tilläggsprotokoll ett och två. Vid den tidpunkten förklarade det schweiziska förbundsrådet det inte var i stånd att avgöra huruvida brevet utgjorde ett anslutningsinstrument ”på grund av oenigheten inom det internationella samfundet kring existensen eller icke-existensen av en palestinsk stat.” Palestinierna gjorde något liknande för ett och ett halvt år sedan i den internationella brottmålsdomstolen (ICC). ”Staten Palestina,” dvs PLO med ett brevhuvud som det stod ”Palestina” på, skickade en begäran om anslutning till ICC i syfte att utreda brott som begåtts i Gaza. Detta gick till ICC:s åklagare, som svarade att de inte visste hur man skulle bemöta denna anslutningsbegäran, och därför sitter de fortfarande på den. ICC:s åklagare hade till och med utfrågningar om det och bjöd in olika icke-statliga organisationer och andra organ och bad om rekommendationer för hur man skulle svara på palestiniernas begäran. Seda! n dess har ICC:s åklagare avfärdat alla bidrag utom det som lämnades av ”staten Palestina,” som av någon anledning fortfarande är otillgänglig, så vi kan faktiskt inte se vilka argument som gjordes eller inte gjordes. Men detta är alltså en pågående process, att palestinierna försöker presentera sig som en befintlig stat och försöker ansluta sig till internationella organ. Det är ganska tydligt att utgången av en eventuell omröstning i Generalförsamlingen kommer att användas av palestinierna för att främja dessa argument, i kontakten med ICC, med internationella rödakorskommittén och kanske med andra. Men Generalförsamlingen tillför ingen formell legalitet med sin omröstning.
Om en entitet är en stat eller inte är inte något som är definierat i något fördrag. Det finns en allmän regel som används och som accepteras av alla i hela världen, en regel som gör gällande att en entitet måste uppfylla vissa villkor för att betraktas som en stat enligt internationell rätt. Dessa villkor omnämns i den första artikeln i den interamerikanska montevideokonventionen, som definierar vem som kan vara en del av den interamerikanska konventionen. Denna konvention har egentligen inget att göra med vad som är att betraktas som en självständig stat, men definitionen har kommit att ses som den sedvanliga formeln för vad som är att betrakta som en självständig stat. Den sedvanliga formeln kräver att en entitet har 1. territorium, 2. en permanent befolkning, 3. en regering som har effektiv kontroll, samt 4. kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Om! man har dessa fyra ingredienser, då är man en stat om man väljer att vara det. Om man inte har dem är man det inte. Nu finns det en minoritetsåsikt som gör gällande att utöver att uppfylla dessa fyra krav kommer man inte över tröskeln och blir en självständig stat förrän man erkänns som en sådan. Detta erkännande kan exempelvis ges av Generalförsamlingen eller genom att FN accepterar entiteten som medlem. Enligt denna minoritetsåsikt kan det vara viktigt för palestinierna att få detta erkännande, men sanningen är att om de är erkända av 130 stater så har de redan åtnjutit erkännande under en längre tid.
Problemet för palestinierna är att de bara har två av de fyra ingredienserna på plats, nämligen en permanent befolkning och förmåga att bedriva utrikesförbindelser. Man har ett problem i frågan om territorium. Det finns två entiteter här. Den som planerar att utropa sig som stat, dvs PLO och dess alter ego den palestinska myndigheten, har inte riktigt kontroll över något territorium. Den fungerar under den israeliska regeringen på Västbanken. I område A fungerar den också under den israeliska regeringen, både enligt Osloavtalet, som säger att all auktoritet under interimsperioden härrör från Staten Israel, och de facto, då den israeliska armén verkar i område A och den palestinska myndigheten inte kan verka fritt i dessa områden utan tillstånd från Israel. Så territorium är ett problem. Av samma anledning är effektiv regering ett problem. Det finns ing! en palestinsk regering på Västbanken som har det yttersta auktoriteten över något territorium. Permanent befolkning är inte ett problem, och tydligen inte heller kapaciteten att bedriva utrikesförbindelser, även om detta var något som det tvistades om i Osloavtalet: den palestinska myndigheten har formellt inte kapacitet att bedriva utrikesförbindelser, även om PLO har det.
Nu finns det dock en annan entitet där ute som faktiskt skulle kunna utropa sig som en självständig stat. Om Hamas vore intresserad av att utropa självständighet har de faktiskt ett mycket bättre läge. I motsats till den palestinska myndigheten/PLO på Västbanken är det område som Hamas faktiskt styr, Gazaremsan, inte underställt Israel. De samordnar inte med Israel, de rör sig fritt över hela territoriet precis som de vill och de har effektiv kontroll över detta territorium. De har alltså ett territorium, en permanent befolkning och en regering. Frågan är om de har kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Detta är i själva verket en fråga om huruvida de anser sig ha det. Förutsatt att de anser sig ha det, befinner de sig i ett perfekt läge, men Hamas är uppenbarligen inte intresserade av framhålla sig som statsmakten i staten Gaza. Vi står alltså inför en situati! on där vi har en entitet som inte har ingredienserna och som därför inte kan vara en stat. Sedan har vi en annan entitet som har ingredienserna men vill inte vara en stat.
Det finns en skillnad mellan vad som inledningsvis krävs för att betraktas som en självständig stat och vad som händer därefter. 2003 förlorade Irak effektiv kontroll över sitt eget territorium. En utländsk regering skickade dit sina trupper, de kom in, tog över och under två år fanns det inte någon irakisk regering. Upphörde Irak därmed att vara en stat? Svaret är nej. Generellt krävs det bara att en entitet inledningsvis har dessa ingredienser, och därefter, om en eller flera av ingredienserna försvinner, kommer man fortfarande att betraktas som en stat. Somalia har inte haft någon regering under ett antal år. Det är fortfarande en stat. Afghanistan har under perioder inte haft någon regering. Det var då fortfarande en stat. Om palestinierna i ett magiskt ögonblick skulle få ihop alla ingredienserna och passera tröskeln skulle de fortsätta att vara en självständ! ig stat även om de sedermera skulle komma att förlora en eller flera av ingredienserna. Men för närvarande, så länge de inte har en regering med effektiv kontroll över ett territorium, de har ett problem.
Jag tror att även förespråkare för palestinierna inser att de faktiska förhållanden som råder gör att palestiniernas läge är ganska svagt, så länge de inte har kontroll över Västbanken. Professor Guy Goodwin-Gill publicerade exempelvis ett rådgivande yttrande som bara var avsett för palestinierna själva, men det läcktes av Al-Jazeera och har nu spridits världen över. Detta rådgivande yttrande hade i grunden att göra med vad han ansåg som problemet att PLO kunde komma att förlora sin auktoritet i FN. Men vad som är viktigare för vår disukssion är att när han faktiskt kom till ingredienserna, menade han mer eller mindre att man inte kan bygga ett så värst trovärdigt resonemang om man vill hävda att palestinierna uppfyller de fyra kraven för en självständig stat. Palestiniernas septemberplaner är alltså mer en politisk gest än en juridisk gest. Inget kommer ! att hända i FN som kommer att innebära ett uppsving för deras anspråk i det avseendet.
Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA
del två publiceras senare i veckan...
Paul Widen, Jerusalem
Låt oss försöka förstå vad som kommer att hända i FN, för att sedan förstå vad detta kommer att innebära. Det har funnits lite oklarheter kring palestiniernas planer, men såvitt jag kan förstå dem ser de ut så här: den palestinska myndigheten, eller kanske PLO, det är inte helt klart och de tenderar att fungera som alter egon; det är inte helt klart när en av parterna handlar vem som är den avsedda aktören; men tydligen kommer den palestinska myndigheten/PLO att frambära en begäran till FN:s Säkerhetsråd om att bli antagen som medlemsstat i FN. Tydligen kommer USA då att lägga in sitt veto mot denna begäran. Begäran kommer sedan att gå till Generalförsamlingen. Enligt FN-stadgan kan FN:s Generalförsamling bara ha en omröstning om en ny medlemsstat om detta har rekommenderats av Säkerhetsrådet. Så tydligen kommer palestiniernas begäran vid den här tidpunkten! att vara död. Generalförsamlingens ordförande, liksom Generalsekreteraren och diverse andra figurer har redan gjort klart att utan en rekommendation av Säkerhetsrådet kommer Generalförsamlingen inte att rösta om att godkänna staten Palestina som medlemsstat. Vid den tidpunkten, efter att deras första begäran har dött, kommer tydligen en andra begäran att frambäras. Vi vet inte exakt hur denna andra begäran kommer att se ut. Den kan vara i form av en begäran att ändra karaktär på PLO:s delegation till Generalförsamlingen. I Generalförsamlingen finns för tillfället en delegation som kallas för ”Palestina.” ”Palestina” representerar PLO. Den brukade kallas för ”PLO:s delegation,” men de ändrade beteckningen för ungefär 15 år sedan, även om delegationen fortfarande representerar PLO. De kan begära en uppgradering av sin status, men den kan inte uppgraderas så värst mycket. Just nu betraktas delegationen som en obser! vatör med nästan alla privilegier som medlemsstaterna har. Det enda som de inte kan göra är att rösta som en medlemsstat. Det talas om att PLO kommer att begära att bli erkänd som en icke-medlemsstat. Detta kommer inte att formellt ge dem några nya befogenheter inom FN-systemet. Däremot kommer det kanske att övertyga andra att betrakta dem som en stat, vilket kan medföra vissa juridiska komplikationer. Men i stort verkar det inte som om det kommer att hända så mycket, förutom att en begäran kommer att avslås. En annan begäran kommer sedan eventuellt att frambringas. Jag vet inte om PLO i övrigt kommer att begära något i FN i september. Traditionellt presenterar palestinierna någonstans runt 18 antiisraeliska rekommendationer varje år. Alla röstas igenom och godkänns av Generalförsamlingen, så om det i år istället blir 19 eller 20 är jag inte så säker på om det gör så stor skillnad.
Denna formella process kommer alltså inte att åstadkomma särskilt mycket. Vad som är mer intressant är den informella processen, som ju faktiskt har pågått ganska länge. Palestinierna har i många år och i varierande grad försökt presentera sig som en stat och på olika sätt sökt tillträde till internationella organ och fördrag. 1988 utropades den självständiga staten Palestina av det palestinska nationella rådet (PNC). Det finns idag ungefär 130 stater i världen som erkänner staten Palestina. Vid vissa tidpunkter fanns det fler stater som erkände Palestina än de som erkände Staten Israel. Redan 1988 när palestinierna tog detta steg togs också vissa steg för att ansluta sig till internationella fördrag. Till exempel förklarade palestinierna 1989 i ett brev till det schweiziska förbundsrådet att de hade ratificerat de första fyra Genèvekonventionerna,! samt tilläggsprotokoll ett och två. Vid den tidpunkten förklarade det schweiziska förbundsrådet det inte var i stånd att avgöra huruvida brevet utgjorde ett anslutningsinstrument ”på grund av oenigheten inom det internationella samfundet kring existensen eller icke-existensen av en palestinsk stat.” Palestinierna gjorde något liknande för ett och ett halvt år sedan i den internationella brottmålsdomstolen (ICC). ”Staten Palestina,” dvs PLO med ett brevhuvud som det stod ”Palestina” på, skickade en begäran om anslutning till ICC i syfte att utreda brott som begåtts i Gaza. Detta gick till ICC:s åklagare, som svarade att de inte visste hur man skulle bemöta denna anslutningsbegäran, och därför sitter de fortfarande på den. ICC:s åklagare hade till och med utfrågningar om det och bjöd in olika icke-statliga organisationer och andra organ och bad om rekommendationer för hur man skulle svara på palestiniernas begäran. Seda! n dess har ICC:s åklagare avfärdat alla bidrag utom det som lämnades av ”staten Palestina,” som av någon anledning fortfarande är otillgänglig, så vi kan faktiskt inte se vilka argument som gjordes eller inte gjordes. Men detta är alltså en pågående process, att palestinierna försöker presentera sig som en befintlig stat och försöker ansluta sig till internationella organ. Det är ganska tydligt att utgången av en eventuell omröstning i Generalförsamlingen kommer att användas av palestinierna för att främja dessa argument, i kontakten med ICC, med internationella rödakorskommittén och kanske med andra. Men Generalförsamlingen tillför ingen formell legalitet med sin omröstning.
Om en entitet är en stat eller inte är inte något som är definierat i något fördrag. Det finns en allmän regel som används och som accepteras av alla i hela världen, en regel som gör gällande att en entitet måste uppfylla vissa villkor för att betraktas som en stat enligt internationell rätt. Dessa villkor omnämns i den första artikeln i den interamerikanska montevideokonventionen, som definierar vem som kan vara en del av den interamerikanska konventionen. Denna konvention har egentligen inget att göra med vad som är att betraktas som en självständig stat, men definitionen har kommit att ses som den sedvanliga formeln för vad som är att betrakta som en självständig stat. Den sedvanliga formeln kräver att en entitet har 1. territorium, 2. en permanent befolkning, 3. en regering som har effektiv kontroll, samt 4. kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Om! man har dessa fyra ingredienser, då är man en stat om man väljer att vara det. Om man inte har dem är man det inte. Nu finns det en minoritetsåsikt som gör gällande att utöver att uppfylla dessa fyra krav kommer man inte över tröskeln och blir en självständig stat förrän man erkänns som en sådan. Detta erkännande kan exempelvis ges av Generalförsamlingen eller genom att FN accepterar entiteten som medlem. Enligt denna minoritetsåsikt kan det vara viktigt för palestinierna att få detta erkännande, men sanningen är att om de är erkända av 130 stater så har de redan åtnjutit erkännande under en längre tid.
Problemet för palestinierna är att de bara har två av de fyra ingredienserna på plats, nämligen en permanent befolkning och förmåga att bedriva utrikesförbindelser. Man har ett problem i frågan om territorium. Det finns två entiteter här. Den som planerar att utropa sig som stat, dvs PLO och dess alter ego den palestinska myndigheten, har inte riktigt kontroll över något territorium. Den fungerar under den israeliska regeringen på Västbanken. I område A fungerar den också under den israeliska regeringen, både enligt Osloavtalet, som säger att all auktoritet under interimsperioden härrör från Staten Israel, och de facto, då den israeliska armén verkar i område A och den palestinska myndigheten inte kan verka fritt i dessa områden utan tillstånd från Israel. Så territorium är ett problem. Av samma anledning är effektiv regering ett problem. Det finns ing! en palestinsk regering på Västbanken som har det yttersta auktoriteten över något territorium. Permanent befolkning är inte ett problem, och tydligen inte heller kapaciteten att bedriva utrikesförbindelser, även om detta var något som det tvistades om i Osloavtalet: den palestinska myndigheten har formellt inte kapacitet att bedriva utrikesförbindelser, även om PLO har det.
Nu finns det dock en annan entitet där ute som faktiskt skulle kunna utropa sig som en självständig stat. Om Hamas vore intresserad av att utropa självständighet har de faktiskt ett mycket bättre läge. I motsats till den palestinska myndigheten/PLO på Västbanken är det område som Hamas faktiskt styr, Gazaremsan, inte underställt Israel. De samordnar inte med Israel, de rör sig fritt över hela territoriet precis som de vill och de har effektiv kontroll över detta territorium. De har alltså ett territorium, en permanent befolkning och en regering. Frågan är om de har kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Detta är i själva verket en fråga om huruvida de anser sig ha det. Förutsatt att de anser sig ha det, befinner de sig i ett perfekt läge, men Hamas är uppenbarligen inte intresserade av framhålla sig som statsmakten i staten Gaza. Vi står alltså inför en situati! on där vi har en entitet som inte har ingredienserna och som därför inte kan vara en stat. Sedan har vi en annan entitet som har ingredienserna men vill inte vara en stat.
Det finns en skillnad mellan vad som inledningsvis krävs för att betraktas som en självständig stat och vad som händer därefter. 2003 förlorade Irak effektiv kontroll över sitt eget territorium. En utländsk regering skickade dit sina trupper, de kom in, tog över och under två år fanns det inte någon irakisk regering. Upphörde Irak därmed att vara en stat? Svaret är nej. Generellt krävs det bara att en entitet inledningsvis har dessa ingredienser, och därefter, om en eller flera av ingredienserna försvinner, kommer man fortfarande att betraktas som en stat. Somalia har inte haft någon regering under ett antal år. Det är fortfarande en stat. Afghanistan har under perioder inte haft någon regering. Det var då fortfarande en stat. Om palestinierna i ett magiskt ögonblick skulle få ihop alla ingredienserna och passera tröskeln skulle de fortsätta att vara en självständ! ig stat även om de sedermera skulle komma att förlora en eller flera av ingredienserna. Men för närvarande, så länge de inte har en regering med effektiv kontroll över ett territorium, de har ett problem.
Jag tror att även förespråkare för palestinierna inser att de faktiska förhållanden som råder gör att palestiniernas läge är ganska svagt, så länge de inte har kontroll över Västbanken. Professor Guy Goodwin-Gill publicerade exempelvis ett rådgivande yttrande som bara var avsett för palestinierna själva, men det läcktes av Al-Jazeera och har nu spridits världen över. Detta rådgivande yttrande hade i grunden att göra med vad han ansåg som problemet att PLO kunde komma att förlora sin auktoritet i FN. Men vad som är viktigare för vår disukssion är att när han faktiskt kom till ingredienserna, menade han mer eller mindre att man inte kan bygga ett så värst trovärdigt resonemang om man vill hävda att palestinierna uppfyller de fyra kraven för en självständig stat. Palestiniernas septemberplaner är alltså mer en politisk gest än en juridisk gest. Inget kommer ! att hända i FN som kommer att innebära ett uppsving för deras anspråk i det avseendet.
Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA
del två publiceras senare i veckan...
Ambassadtrassel
 |
| Död åt all Juice? |
Rapporteringen från händelserna i Kairo i fredags kväll, när en lynchmobb försökte storma den israeliska ambassaden, har varit ofullständig och en aning motsägelsefull. I ett uttalande igår tackade Israels premiärminister Binyamin Netanyahu USA:s president Barack Obama för hans ingripande, dock utan att gå in på vad Obama egentligen hade gjort. Netanyahu tackade sedan den egyptiska militärregimen och dess kommandosoldater som räddade sex israeliska säkerhetsvakter från lynchmobben. ”Vi bibehöll direkta kommunikationskanaler hela natten med den egyptiska regeringen,” hette det blad annat i uttalandet.
Igår kväll framkom det dock att anledningen till att Barack Obama var tvungen att ingripa var för att det israeliska ledarskapet inte lyckades få direktkontakt med den egyptiska militärregimen. Ledaren för det egyptiska militärrådet, Mohammed Hussein Tantawi, ”var inte anträffbar” när han försökte nås av både premiärminister Binyamin Netanyahu och försvarsminister Ehud Barak, som hade direktkontakt med de sex säkerhetsvakterna på ambassaden. Inte förrän USA:s president, världens mäktigaste man, ringde upp Tantawi blev det fart på egyptierna. Detta för egyptierna pinsamma faktum nämns inte med ett enda ord i Netanyahus uttalande, med det faktum att han tackar Obama innan han tackar den egyptiska regimen tackas talar sitt tydliga språk.
I sista minuten räddades alltså de israeliska säkerhetsvakterna av egyptiska kommandosoldater. Rapporter från räddningsaktionen gör gällande att minst två människor dödades och hundratals skadades, vilket tyder på en mycket våldsam sammandrabbning. TT vill naturligtvis få det till att den israeliske ambassadören och hans familj samt ambassadpersonalen flydde från ”en uppretad folkmassa,” precis som om alla dessa människor (sammanlagt minst 80) befann sig på ambassaden på en fredagkväll. I själva verket befann sig dock bara de sex säkerhetsvakterna på platsen när ambassaden började attackeras. Man ska komma ihåg att en attack mot e! tt lands diplomatiska beskickning är en attack mot detta lands suveränitet. Det var inte första gången den israeliska ambassaden hade attackerats, vilket gjorde att Netanyahu tog beslut om att evakuera hela ambassadpersonalen redan tidigt på kvällen. Beslutet togs alltså inte för att personalen befann sig i fara, utan för att den egyptiska militärregimen visat sig ovillig eller oförmögen att leva upp till Wienkonventionen, som bland annat specificerar vilka skyldigheter ett värdland har gentemot diplomatiska beskickningar. Om Egypten inte kan eller vill beskydda Israels ambassad kan Egypten inte heller förvänta sig att Israel tänker ha en ambassadör på plats. Beslutet att evakuera var således en diplomatisk markering, även om TT alltså vill få oss att tro att judarna flydde med svansen mellan benen.
Vilket leder oss till nästa punkt i den märkliga rapporteringen från händelserna i Kairo. Svenska Dagbladets Bitte Hammargren förklarar den egyptiska lynchmobbens motiv på följande sätt: ”Men Hosni Mubaraks fall i februari har släppt fram öppna antiisraeliska stämningar i Egypten. [---] Sommarens israeliska dödsskjutning av egyptisk gränspolis och militär i Sinai, vilket följde på terrorattentat i södra Israel, har [...] sa! tt egyptiska sinnen i brand. Avslöjandena om att det fattiga Egypten under Mubaraks tid sålde naturgas till Israel för ett pris långt under världsmarknadens har gjort sitt till för att reta upp allmänheten.” Summan av kardemumman: lynchmobbens beteende var ganska rimligt, om man beaktar hur judarna dödar egyptier och stjäl deras naturtillgångar.
Precis som många andra journalister från världens alla hörn som har rapporterat från den så kallade arabiska våren har Bitte Hammargren valt att inte nämna de öppet antisemitiska åsikter som uttrycks bland många av de unga arabiska frihetskämparna. Detta pinsamma faktum passar liksom inte in i bilden som hon vill förmedla till svenska nyhetskonsumenter. Att det Muslimska Brödraskapet, Egyptens mest välorganiserade politiska rörelse, är en pronazistisk dödskult är det därför inte många som vet. När sanningen blir för svår att dölja kallar man antisemitismen för ”antiisraeliska stämningar” som sedan bortförklaras med hänvisning till sanna eller påhittade is! raeliska illdåd. Helgens lynchmobb kallades således för ”en uppretad folkmassa” av TT. Samma lynchmobb attackerade sedan ett TV-team från CNN. Den egyptiska TV-producenten Dina Amers beskrivning av folkmassan var kanske inte politisk korrekt, men kanske just därför mer sanningsenlig än TT: ”De betedde sig som djur.”
Paul Widen, Jerusalem
Mina egna ord och tankar:
För er som inte vet vad juice är så tänkte jag lämna en liten förklaring. Tyvärr kan jag inte skriva detta på arabiska, så personen som skrev skylten på bilden har ingen nytta av denna förklaring.
Juice eller jos är en dryck som framställs genom att man pressar saften ur frukt, bär, rotfrukter eller grönsaker. Råsaft är ett alternativt namn som också inkluderar extrakt ur blad, plantor eller träd.
Färdigpressad juice kan man köpa i pappersförpackningar eller i flaskor, som koncentrat eller drickfärdig. Det finns även Fairtrade- och Krav-märkta juicer.
I Sverige är namnet juice skyddat enligt livsmedelslagen och i princip får bara drycker som innehåller 100% fruktjuice säljas under namnet juice. Dock anser Livsmedelsverket att en produkt med beteckningen "100 % juice" kan uppfattas som vilseledande.
Vissa juicer homogeniseras och vissa fabrikanter tillsätter socker i sina juicer. Livsmedelverkets föreskrifter tillåter viss tillsats av socker för att reglera juicens surhet eller för att söta juicen. I surhetsreglerande syfte är även citronjuice en godkänd tillsats. Dock ej tillsammans med socker.
Peter, Stockholm
måndag 29 augusti 2011
Senaste nytt från Israel
Terroristen som utförde attacken tycks ha drabbats av vad som har kommit att kallas för plötsligt jihad-syndrom. En väl utförd terroristattack kräver naturligtvis kunskap, planering och tålamod. Stora resurser måste investeras och tid måste avsättas. Nattens attack ser å andra sidan ut att ha varit ett tämligen oplanerat våldsutbrott. Med lite tur kan även en sådan terrorist orsaka stor skada, men med den höga vaksamhet och beredskap som råder i Israel oskadliggörs förrövarna oftast väldigt snabbt, så även inatt.
Större terroristattacker hamnar ofta på den israeliska underrättelsetjänstens radar redan under planeringsstadiet. På Västbanken utför IDF arresteringsräder nästan varje natt, ofta i koordination med den Palestinska myndigheten, och tack vare dessa har Israel i flera år varit förskonat från större attacker.
Singnalspaning och arresteringsräder kan dock inte förebygga den sortens terroristattack som utfördes inatt. Bland soldaterna på fältet kallas denna typ av förövare inte för ensamma terrorister (mechabel boded), utan istället ensamma stollar (mefager boded), som om man vill markera att det krävs mer än bara blodlystnad för att kvalificera som terrorist. De ensamma stollarna är dock i allra högsta grad dödliga, och eftersom deras attacker per definition sker utan förvarning innebär de en stor psykisk belastning för de israeliska soldaterna.
Under den muslimska fastemånaden Ramadan, som i år inleddes den 1 augusti och avslutas imorgon, brukar den israeliska vaksamheten öka ytterligare, eftersom det religiöst inspirerade hatet mot Israel har en tendens att få ett uppsving under denna period. När man fastar höjs risken för att irritation utmynnar i aggression. Israeliska soldater har därför speciella direktiv under Ramadan att inte äta eller dricka offentligt, för att i möjligaste mån dämpa spänningen mellan soldaterna och palestinierna.
Paul Widen, Jerusalem
Mina egna ord och tankar:
Först och främst så hoppas jag att alla som skadades under morgonens attacker kommer att återhämta sig. Imorse så skickade jag ett sms till en av mina bekanta i Israel, som bor i centrala Tel Aviv. Hon hade inte hört talas om attacken innan jag skickade mitt sms (så bra kontakter har jag faktiskt).
Hela tiden sedan de började regna ner raketer över södra Israel, sedan en israelisk långfärdsbuss beskjöts och där flera personer omkom av skador orsakade av eldgivning samt efter att en 20-årig palestinsk man boende i Nablus/Västbanken knivskar ungdomar utanför en nattklubb i Tel Aviv imorse, så fortsätter Israel att släppa in tusentals ton mat och medeciner, vårda sjuka och skadade. När skådespelaren Jon Voight besökte ett israeliskt sjukhus för några dagar sedan, blev han väldigt förvånad när han såg hur palestinier och israeler vårdades, sida vid sida av israeliska läkare. Vad jag vill säga med detta är att även fast grannen försöker döda dina barn, släktingar samt familj och vänner, så fortsätter Israel hjälpa palestinier som behöver vård samt att många lastbilar (som transporterar mat, medecin, bygg varor) passerar gränsen varje dag.
Peter, Stockholm
 |
Den kapade taxibilen (foto: www.bhol.co.il) |
Natten mellan söndagen och måndagen utsattes nattklubben Haoman 17 i Tel Aviv för ett terroristattentat. En 20-årig palestinsk man från staden Nablus på Västbanken knivhögg först en taxichaufför, varpå han kapade taxibilen och körde mot nattklubben Haoman, där över 1000 gymnasieungdomar hade samlas för att fira sista dagen av sommarlovet. I preventivt syfte hade polisen upprättat en vägspärr strax intill nattklubben, något som i princip alltid görs i Israel vid även ganska små evenemang. Terroristen körde rätt in i vägspärren, hoppade ut ur taxibilen och började knivhugga folk runt omkring sig medan han skrek ”Allahu akbar” (arabiska för ”Gud är stor”). Polismännen på plats lyckades brotta ner honom ganska omgående, men åtta människor skadades i attacken, varav tre allvarligt.
Terroristen som utförde attacken tycks ha drabbats av vad som har kommit att kallas för plötsligt jihad-syndrom. En väl utförd terroristattack kräver naturligtvis kunskap, planering och tålamod. Stora resurser måste investeras och tid måste avsättas. Nattens attack ser å andra sidan ut att ha varit ett tämligen oplanerat våldsutbrott. Med lite tur kan även en sådan terrorist orsaka stor skada, men med den höga vaksamhet och beredskap som råder i Israel oskadliggörs förrövarna oftast väldigt snabbt, så även inatt.
Större terroristattacker hamnar ofta på den israeliska underrättelsetjänstens radar redan under planeringsstadiet. På Västbanken utför IDF arresteringsräder nästan varje natt, ofta i koordination med den Palestinska myndigheten, och tack vare dessa har Israel i flera år varit förskonat från större attacker.
Singnalspaning och arresteringsräder kan dock inte förebygga den sortens terroristattack som utfördes inatt. Bland soldaterna på fältet kallas denna typ av förövare inte för ensamma terrorister (mechabel boded), utan istället ensamma stollar (mefager boded), som om man vill markera att det krävs mer än bara blodlystnad för att kvalificera som terrorist. De ensamma stollarna är dock i allra högsta grad dödliga, och eftersom deras attacker per definition sker utan förvarning innebär de en stor psykisk belastning för de israeliska soldaterna.
Under den muslimska fastemånaden Ramadan, som i år inleddes den 1 augusti och avslutas imorgon, brukar den israeliska vaksamheten öka ytterligare, eftersom det religiöst inspirerade hatet mot Israel har en tendens att få ett uppsving under denna period. När man fastar höjs risken för att irritation utmynnar i aggression. Israeliska soldater har därför speciella direktiv under Ramadan att inte äta eller dricka offentligt, för att i möjligaste mån dämpa spänningen mellan soldaterna och palestinierna.
Paul Widen, Jerusalem
Mina egna ord och tankar:
Först och främst så hoppas jag att alla som skadades under morgonens attacker kommer att återhämta sig. Imorse så skickade jag ett sms till en av mina bekanta i Israel, som bor i centrala Tel Aviv. Hon hade inte hört talas om attacken innan jag skickade mitt sms (så bra kontakter har jag faktiskt).
Hela tiden sedan de började regna ner raketer över södra Israel, sedan en israelisk långfärdsbuss beskjöts och där flera personer omkom av skador orsakade av eldgivning samt efter att en 20-årig palestinsk man boende i Nablus/Västbanken knivskar ungdomar utanför en nattklubb i Tel Aviv imorse, så fortsätter Israel att släppa in tusentals ton mat och medeciner, vårda sjuka och skadade. När skådespelaren Jon Voight besökte ett israeliskt sjukhus för några dagar sedan, blev han väldigt förvånad när han såg hur palestinier och israeler vårdades, sida vid sida av israeliska läkare. Vad jag vill säga med detta är att även fast grannen försöker döda dina barn, släktingar samt familj och vänner, så fortsätter Israel hjälpa palestinier som behöver vård samt att många lastbilar (som transporterar mat, medecin, bygg varor) passerar gränsen varje dag.
Peter, Stockholm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)