Israels bästa vän

Vi får aldrig glömma! Det här är mina egna ord och tankar angående den internationella minnesdagen över Förintelsens offer.

2012-01-28T02:00:00.001+01:00

Den 27 januari är den internationella minnesdagen över Förintelsens offer, samma dag som koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945, som vanligt så hade jag tagit semester för att kunna närvara. Även fast jag visste att det brukar vara en väldigt rörande ceremoni som gör många människor sorgsna, och precis som vanligt så har man varit deprimerad hela dagen. Det enda man har tänkt på är människorna som inte överlevde, på människorna som överlevde men som förlorade nära och kära, människorna som bara var skinn och ben. Berättar mer om mina känslor och om de fasansfulla berättelser jag hört berättas av överlevande och släktingar till överlevande.

Klockan 16:45 var det insläpp till Stockholms Stora Synagoga, vi var många som väntade utanför, och många var nog osäkra på om de skulle få en plats eller inte, men lyckligtvis så fick jag en plats. Det var många kända ansikten, bland annat Göran Persson, Konungen och Drottningen samt många journalister. Har vi kunnat läsa något om minnesdagen i media idag? Ja, det har vi kunnat, men bläddrade igenom Aftonbladet och där såg jag ingenting om minnesdagen, kanske missade jag artikeln? Kanske hade de valt att skriva om Socialdemokraternas nya partiledare?

Kvällen började med att överlevande, barn till överlevande, barnbarn till överlevande samt elever från judiska högstadiet Vasa Real tände ett varsitt ljus för en anhörig som miste livet under Förintelsen. Det var väldigt rörande, speciellt när man såg hur personerna skakade av sorg när de skulle tända ljusen, man satt stel och kall, och precis som så många andra så fällde jag en tår.

Därefter så var det inledningshälsning av Lena Posner-Körösi som är ordförande vid den judiska församlingen i Stockholm. Lena Posner-Körösi berättade bland annat hur hennes mamma som 13-åring såg tågen passera som hämtade judar i Norge, och undrade när tågen skulle komma och hämta de svenska judarna. Hon berättade också hur man inom judendomen ser till att namnen på dödade föräldrar och släktingar lever vidare. Lena berättade också hur Raoul Wallenberg räddade tiotusentals judar och att många i församlingen har Raoul att tacka att de lever idag. Jag skickade ett personligt meddelande till henne via facebook, skrev att jag besökte minnesdagen vid Stockholm Stora Synagoga och ville tacka henne och alla andra för en väldigt rörande och fin kväll. Fina tal och vacker musik. Lena Svarade: Varmt tack för den trevliga hälsningen!

Efter att Lena hade talat så var det dags för Tobias Rawet att berätta hans gripande och rörande berättelse om hur han överlevde Förintelsen genom att gömma sig i en torrtoa samt på en mörk vind, och hur ett förfalskat pass räddade honom. Tobias Rawet är f.d. ordförande i föreningen Förintelsens överlevande i Sverige. När man hör personer berätta om de fasansfulla händelser de upplevt så blir man helt stel och kall, man blir väldigt tagen och sorgsen och det var det jag beskrev inledningsvis "Det enda jag har tänkt på är människorna som inte överlevde, på människorna som överlevde men som förlorade nära och kära, människorna som bara var skinn och ben". Tobias berättade också hur han, som han utryckte det, blev född på nytt när han kom till Sverige.

Tobias Rawet och föreningen Förintelsens överlevande i Sverige har beslutat att tilldela 2011-års Hedersdiplom till vår f.d. statsminister Göran Persson som genom sina gärningar speciellt bidragit till att uppmärksamma och bevara minnet av Förintelsen och dess offer.

Jag har haft tillfälle att prata med Göran Persson, vi träffades på Arlanda. Han är en väldigt artig och ödmjuk person vilket man återigen fick erfara när han höll sitt fina och rörande tal. Göran Persson började med att säga att återigen så står jag i denna fina synagoga, han berättade att man har två val, antingen så väljer man att inte göra något alls, eller så gör man något. Hans val att göra något, är det bästa val han någonsin gjort.

Göran Persson berättade delar av det mest kända stycket ur Talmud, här är hela stycket:

"Jag fann inte världen öde när jag kom in i den; mina fäder planterade för mig innan jag föddes: så planterar också jag för dem som kommer efter mig"

Den som har räddat ett människoliv har räddat en hel värld. Den som räddar en människa, räddar nämligen inte bara den människan utan också alla dem som kommer att leva genom den räddade.

Därefter så sjöng Barbara Hendricks en vacker och rörande Kaddish ur Deux mélodies hébraiques, skriven av Maurice Ravel. Margareta Bengtson spelade harpa. Man kände samma känsla som tidigare, stel och kall, men det var väldigt vackert.

Sedan var det tal av Olle Wästberg, regeringens samordnare för Raoul Wallenberg-året 2012. Han berättade bland annat om den fantastiska insats som Raoul Wallenberg gjorde under andra världskriget, han riskerade sitt eget liv för att rädda tiotusentals judar undan utrotning. Raoul har också många platser döpta efter sig, bland annat i U.S.A, Israel. Olle berättade också att Raoul Wallenberg är mer känd i Argentina, Ungern och Canada, än han är i Sverige. När man brukar prata om Förintelsen så brukar man skämmas över att vara svensk, men man kan också vara väldigt stolt över att en svensk riskerade sitt liv för att göra vad han ansåg vara rätt, det vill säga rädda tiotusentals människor från gaskammare, och koncentrationsläger som skulle leda till döden.

Efter ännu ett gripande och rörande tal så spelade Jakob Koranyi (cello) och Jacob Kellermann (gitarr) Prayer, ur Trois póemes juifs, skriven av Ernest Bloch. Det var så vackert att tårarna återigen föll från min kind. Man sitter i en vacker synagoga, med tusen andra, varav många har mist anhöriga och det är en enorm sorg som vi alla delar.

Kvällen fortsatte med ännu ett rörande tal av israels ambassadör Benny Dagan. Jag har hört honom tala tidigare, och precis som då så var det ett bra tal, han är en bra talare. Ambassadören berättade bland annat om hotet från Iran.

Tyvärr så textades inte hans tal i den direktsända sändningen i SVT2, och något som enligt min mening är respektlöst är att direktsändningen avbröts mitt under hans tal, med hänvisning till SVT.se. Istället visade SVT2, vem vet mest, vem vet mest om Förintelsen? Tyckte SVT att ett frågesportprogram var viktigare än att uppmärksamma Förintelsen? Speciellt när det finns människor som förnekar Förintelsen, Irans president Mahmoud Ahmadinejad är en av dem som kallar Förintelsen en lögn.

När Benny Dagan hade talat färdigt så var det dags för bön. Stockholms Stora Synagogas Kantor, Maynard Gerber sjöng El Male Rachamim, väldigt vackert och återigen rörande. Kvällen avslutades med en Kaddish av Rabbin David Lazar som fick avsluta en väldigt vacker, rörande, gripande minnesdag över Förintelsens offer, låt oss aldrig glömma.

Peter, 2012-01-28, Stockholm

Israels ambassadör i FN, Ron Prosor, talar till Säkerhetsrådet om situationen i Mellanöstern

2012-01-26T13:56:00.000+01:00

Den israeliska ambassaden har översatt en del av talet: När vi samlas här ringer en väckarklocka. Aldrig tidigare har det varit så uppenbart att Iran tillverkar kärnvapen. Detta är det största hotet mot säkerheten i hela världen. Det är dags att agera nu. Imorgon är det för sent. Insatserna är för höga. Priset för att inte agera är för högt.

Den senaste IAEA-rapporten bevisade utom alla tvivel att Iran har ett kärnvapenprogram som fortskrider snabbt. Iran förklarade nyligen att man har för avsikt att snart anrika uran till en 20%-nivå vid deras kärnkraftsanläggning i Qom. Det finns inget rimligt civilt berättigande för detta. Det strider klart mot ett antal resolutioner som antagits i detta råd – och kommer att göra att Iran kommer betydligt närmare en produktion av högt anrikat uran.

Vi samlas här idag, ett år efter att turbulensen startat i Mellanöstern. Stora utmaningar skymtar i horisonten. Människor kräver värdighet och frihet efter generationer av förtryck. Extremismen hotar känsliga samhällen. Mänskliga rättigheter ignoreras fortfarande. Oro har skakat de politiska grunderna från Gibraltars sund till Persiska viken, till Kaspiska havet.

Och vilken fråga är det som Säkerhetsrådet har ansett vara den viktigaste under denna månads debatt om Mellanöstern? Vilken överraskning……statusen för kommunal uppbyggnad på Västbanken.

Israeliska bosättningar har diskuterats i denna sal otaliga gånger – med den tid som detta råd ägnar åt en debatt om de grundläggande förändringarna som Mellanöstern står inför är få. Under de senaste två månadernas briefings, har knappast en tum av Jerusalem eller Västbanken utelämnats och undersökts. Men när människor dödas, förtrycks och dagligen torteras, i Mellanösterns länder, nämns detta inte alls.

En lösning av den israelisk-palestinska konflikten är viktig så att israeler och palestinier kan leva ett fredligt, tryggt och välmående liv. Hur många gånger har medlemmar i Säkerhetsrådet inte sagt att: om man löser den israelisk-palestinska konflikten som är en central konflikt i Mellanöstern så löser man alla andra konflikter i regionen.

Om ni vill läsa hela talet (engelska) så har ni två alternativ, antingen kan ni Hämta PDF (249,8 kB) eller Hämta som zip.

Israels Ambassad, 2012-12-26, Stockholm

70 år efter Wannseekonferensen startar ECI en ny kampanj för att bekämpa antisemitismen

2012-01-24T14:47:00.000+01:00

Berlin 17 januari 2012. Den 17 januari 1942 samlades femton naziledare i Wannsee utanför Berlin för att besluta om den sk ”slutliga lösningen” på judefrågan. Detta var ett försök att förinta hela Europas judiska befolkning, uppskattad till 11 miljoner människor. Sjuttio år senare möts kristna från Tyskland, Europa och övriga delar av världen i Berlin för att besluta om hur man tillsammans kan intensifiera kampen mot Förintelseförnekelsen och antisemitismen i vår tid.
“Detta kan vara vår sista chans att arbeta tillsammans med överlevande från Förintelsen” säger ECI:s ordförande Harald Eckert, initiativtagare till konferensen. ”Tre år från och med nu då vi firar 70 år efter Auschwitz’ befrielse, kommer det att finnas ytterst få överlevande kvar ibland oss. De kommande tre åren kommer därför att vara av avgörande betydelse när det gäller att bemöta dem som försöker förneka Förintelsen med levande vittnen från det nazistiska folkmordet.”

Detta är bakgrunden till konferensen och den treåriga kampanj som skall följa.

“70 år i Bibeln markerar ofta slutet på en period” förklarar Eckert, som gjort omfattande studier i ämnet. ” För närvarande lever vi i en tidsperiod där ett kapitel i historien avslutas och vi går vidare mot nästa. De tre år som följer på 70-års minnet av Auschwitz’ befrielse ,kommer att vara avslutningen på ett både unikt och tragiskt kapitel i världshistorien.”

ECIs grundare, direktor Tomas Sandell håller med:

” Vi måste lära oss av dessa tragiska händelser och idag vara på vår vakt mot varje försök att förneka och trivialisera Förintelsen och , ännu viktigare, mot varje politisk ledare som är besluten att upprepa den. Kommande generationer kommer inte att förlåta oss om vi försummar att tala ut i tid emot sådana ledare
som idag hotar med förintandet av det judiska folket eller den moderna staten Israel.

Konferensen hålls i Berlin under veckoslutet 20 -21 januari. Där möts deltagare från många håll i världen, inklusive från Israels regering och Europeiska Parlamentet. Möten kommer att hållas i tyska Bundestag för att under tyskt ledarskap diskutera hur arbetet emot antisemitism kan stärkas.

Lördagen den 21 januari hålls ett kvällsmöte tillsammans med överlevande från Förintelsen. I Jerusalem hålls också minnestillställningar med anledning av Wannseekonferensen.

ECI uppmuntrar lokala kyrkor och bönegrupper världen runt att uppmärksamma denna dag, alternativt Förintelsens internationella minnesdag en vecka senare (27.1) genom att ordna egna minnesstunder.

Det är viktigt att minnas att de som stod upp emot nazisterna ofta inte kom inifrån utan utifrån den etablerade kyrkan och måste bygga upp sin egen plattform emot Hitler. ”Vi kan inte vänta att andra tar ledningen, utan måste ta vårt ansvar och engagera oss utifrån vår rätt att göra så” avslutar Sandell.

Inledandet av en ny kampanj mot antisemitismen annonserades i Israels Knesset av Harald Eckert i november 2011. Detaljer om den treåriga kampanjen skall ges ut på Berlin-konferensen den 20. januari. Mera information om hur man kan organisera en minnesstund finns på sidan www.learnfromhistory.eu.

Mina egna ord och tankar: För mig är det väldigt svårt att förstå hur vissa människor fortfarande förnekar och säger att förintelsen är en lögn. Jag har personligen träffat fem personer som överlevt förintelsen, har läst flera böcker, skrivna av överlevande och om alla hade möjlighet att ta del av dessa fasansfulla historier, då skulle även ni förstå att det här inte är ett manus till en film utan att det är berättelser och bilder från verkligheten.

När jag läste, eller när jag började läsa boken "jag överlevde" av Mietek Grocher så ryste jag i hela kroppen och tårarna rann som en flod från min kind. Mietek Grocher talade vid den internationella minnesdagen över förintelsens offer vid Livets ord för ett par år sedan. När han berättade hur han såg röken ur skorstenarna, och att det var röken av hans mor och far som dödades vid koncentrations lägret så (måste samla mig), kunde ingen hålla tillbaka sina tårar. Ni vet den där känslan i kroppen, när man blir skräckslagen, så kände jag när han berättade hans fruktansvärda berättelse. Känner samma sak igen, och det kanske är därför jag fortfarande inte klarar av att läsa klart hans bok. När jag hörde honom berätta om sina fruktansvärda upplevelser så blev man iskall och kände sig helt tom, det är svårt att sätta ord på den känslan, men om ni upplevt samma känsla, så vet ni vad jag menar.

Fascinerande människoöde: Den här boken är en otrolig berättelse om hur en pojke lyckas undslippa döden gång på gång. Den är grym, rå och ofattbar. Har aldrig blivit såhär berörd av en bok. Absolut läsvärd. av Pia, 2009-04-17

Jag överlevde: Detta är en bok som är ett måste för alla människor. Jag har aldrig tidigare gripits så mycket av ett människoöde som denna bok skildrar. Läs denna bok! av calevola, 2009-01-31

Mina egna ord och tankar: Jag har också besökt det judiska biblioteket ett flertal gånger. Biblioteket har tusentals med böcker, filmer och judisk musik. Dokumentärerna som jag lånade var så fruktansvärda att jag inte kunde fortsätta att se dem. I en av dem kan man se hur människorna såg ut när de befriades från ett av koncentrationslägerna, det var inga människor utan det var bara skinn och ben. Ett annat klipp visar hur människor ligger döda på gatorna, och hur andra går med skottkärror för att slutligen placera dem bland de andra döda judarna i en grop. Nere i gropen fick andra judar ta emot de döda kropparna och placera ut dem så att fler skulle få plats.

Om ni besöker Jerusalem så är det ett måste att besöka Yad Vashem, minnesplatsen över förintelsens offer, det känns fel att säga museum, men vid Yad Vashem finns alla bevis som man behöver se för att inse att miljoner och åter miljoner människor brutalt dödades bara för att det var människor med judisk tro.

Som vanligt så har jag en personlig berättelse även om detta: 2009 besökte jag Yad Vashem för första gången. När man kom in i byggnaden så gick man ner för en trappa där ett filmklipp från förintelsen visades, man kände den där känslan (skräckslagen) som jag skrev om tidigare. Man kunde inte gå direkt ut, eftersom det var uppbyggt som en labyrint där man bland annat kunde läsa fasansfulla berättelser och se bilder, filmer och mycket annat. Vissa rum ville man bara passera, det var extremt jobbigt att besöka Yad Vashem ensam, det går ej att beskriva med ord hur det kändes att besöka Yad Vashem.

Peter, 2012-01-24, Stockholm

Hur mycket mat och mediciner fanns ombord på Ship to Gaza? Mina egna ord och tankar angående Ship to Gaza!

2012-01-24T00:26:00.000+01:00

Botkyrka kommun skall se över möjligheten att skicka material och annat till palestinierna i Gaza och Jimmy Baker (M), kommunalråd i Botkyrka, skriver att den svenska regeringen, men även EU, verkar för att isoleringen av Gaza skall hävas. Jimmy, vilken isolering syftar du på? Israel öppnar vägspärrar (fler skulle öppnas om hotet och terrorn mot civila israeler upphöde). Tusentals med ton av mat, mediciner, byggmaterial och annat passerar gränsen mellan Israel och Gaza varje vecka, utöver det som transporteras via Egypten.

Om det är brist på något i Gaza, så är det respekt för medmänniskor och yttrandefrihet.

Jag läste också att Jimmy Baker hävdar att det inte handlar om att stödja terrorister, utan att hjälpa nödlidande som barn och sjuka. Jimmy Baker verkar inte veta att ca 180 000 palestinier fick vård på israeliska sjukhus 2010, där de vårdas, sida vid sida med judiska patienter. Man har kunnat se bilder (Jag har publicerat bilder från Gaza på min blogg tidigare) på nya köpcentrum , lyxhotell, fina gröna parker och långa fina stränder, butiker fyllda av färsk frukt och bröd, men de bilderna har t.ex. inte Aftonbladet och andra visat oss.

Baker fortsätter med att "Det handlar inte om att stödja terrorister, utan att hjälpa nödlidande som barn eller sjuka. Det handlar inte om att, som bl.a. FP antyder, att en gammal skolbänk blir till ett vapen i händerna på Hamas. Det handlar inte om att huruvida Hamas är en terrororganisation eller en demokratiskt vald aktör som den andra sidan inte vill acceptera." Demokratiskt vald aktör som den andra sidan inte vill acceptera? Återigen visar Jimmy Baker hur lite han vet om läget i Gaza. Har han helt missat att det är Hamas som hotar Israel och judar med utplåning varje dag? Har han helt missat hur barnen i Gaza får lära sig att hata judar? Har han helt missat att det är Hamas och PA som vägrar förhandla med Israel? Israel släppte ut över 1000 palestinska fångar (varav många hade dödat och skadat civila israeler) i utbyte mot en enda judisk soldat (Gilad Shalit).

Det handlar om att visa empati med människorna på Gaza-remsan, det handlar om att i, en sann humanitär anda, hjälpa de som har det mycket sämre ställt än vi själva, skriver Baker. Så han tycker alltså att vi ska hjälpa palestinierna i Gaza (som har mat, mediciner och som har butikerna fyllda med mat och bröd) istället för att hjälpa flickorna i Indien, svältande barn i Afrika och övriga människor som verkligen behöver hjälp? Självklart ska man hjälpa andra som behöver vår hjälp, men ska våra skattepengar användas till att försöka bryta en blockad? Där människorna har mat och mediciner, ELLER ska man hjälpa fattiga och utsatta i bland annat Afrika och Indien som inte har något?

Jag har några frågor till Jimmy och andra som är för Ship to Gaza: Hur mycket mediciner och mat fanns ombord på de fartyg som hittills har försökt bryta sjöblockaden? Vägrade Israel släppa in det som fanns ombord på fartygen, eller var det inte så att IDF erbjöd dem att föra in det mesta som fanns ombord efter att de hade sökt igenom lasten? Tidigare så har fartyg försökt att föra in vapen till Gaza och därför måste IDF vara försiktiga, speciellt när Hamas hotar med att utplåna alla israeler och radera Israel från kartan varje dag.

Avslutningsvis så kan jag även tillägga att det internationella samfundet är emot Ship to Gaza och EU:s utrikeschef Cathrine Ashton sade förra året att "I also want to say that I do not consider a flotilla to be the right response to the humanitarian situation in Gaza."

Peter, 2012-01-23, Stockholm

Det är inte bara sol och bad i Israel. Man kan även åka skidor!

2012-01-19T12:53:00.000+01:00

Snow and sports on the Hermon - Jan 2012

Enligt Abbas så hotar palestinierna med att återigen avsluta samtalen med Israel, har vi inte varit med om det här tidigare?

2012-01-13T18:23:00.006+01:00

Återigen så hotar palestinierna med att avsluta samtalen med Israel och att lämna förhandlings bordet, Abbas har sagt under sin Europa resa att han och PA kommer att avsluta samtalen med Israel. Det kan vara svårt att få fram sin vilja, speciellt när man kommer med påståenden istället för historiska fakta.

PA:s beteende kan jämföras med en vild diskution i sandlådan, där det ena barnet väljer att gå hem eftersom han inte får sin vilja igenom. Han ville ha hela sandlådan för sig själv, även fast de andra barnen var där långt innan han kom dit. Men de andra barnen sa till honom att han kunde få en del av sandlådan för sig själv, men han vägrade lyssna och gick hem.

Men nu är det inte barn, utan vuxna människor som skall göra framtiden säker för respektive barn, så att de kan växa upp i förståelse och inte minst som vänligt sinnade grannar. Men så länge PA väljer att inte samarbete med Israel och inte erkänna Israels rätt till existens, lär det dröja innan det blir ett slut på konflikten.

Som jag skrivit i tidigare inlägg så har Israel gjort väldigt mycket, och fortfarande gör det mycket för att nå en slutlig fred med sina grannar. Bland annat så lämnade Israel Gaza, alla människor med judisk tro, alla sk bosättningar och till och med de begravda tog Israel med sig från Gaza.

Och vi vet ju alla vad som hände därefter, Hamas slängde ut Fatah, dödade dem för att sedan ta över styrandet på Gaza. Om ni inte visste det så styr Hamas områdena i Gaza, medans Abbas styr områdena på Västbanken. Och militanta palestinier har skickat tusen och åter tusentals raketer mot civila mål i Israel.

Jag ska berätta om en händelse som gjorde mig väldigt ledsen och även arg. Förra året så attackerades en skolbus av palestinska terrorister som kommit över gränsen via Egypten och in i södra Israel. Att de försökte döda civila israeler var illa nog, men när det kom uppgifter om att terroristerna använt pansarbrytande missiler som var laserstyrda och att de skjutit mot en gulfärgad skolbuss så var det svårt att hålla tillbaka sina känslor.

Många tyckte det var fel av Israel att stoppa Ship to Gaza. Men det har visat sig, precis som jag sagt hela tiden, att Israel inte gjorde något fel när de försökte stoppa fartygen. De fick chansen att föra in mediciner och mat via landsvägen, men de vägrade samarbete. Det visade sig att det inte fanns några mediciner och inte några stora mängder mat heller ombord på båtarna. Båtarna var lastade med människor som ville, enligt dem själva bryta blockaden och visa sitt stöd för de palestinier som bor i fängelset Gaza. I tidigare inlägg så har ni kunnat se bilder från Gaza, och ni kan se tydligt att det inte är ett fängelse.

Fartyg har försökt att smuggla vapen till Hamas. Flera gånger har Israel stoppat fartyg som försökt att föra in avancerade vapen till Gaza. Förra året stoppades ett fartyg som innehöll tusentals med vapen och raketer, missiler med mera. Ingen mat fanns ombord, och inga mediciner fanns ombord och många fartyg har försökt att smuggla in vapen, inte mat, inte mediciner, inte bygg matreal utan bara vapen har de försökt att smuggla in. Och det är till Hamas som hotar Israel med utplåning varje dag, och ändå undrar ni varför Israel måste vara försiktiga med vad som förs in i Gaza och de palestinska områdena.

List of Smuggling Attempts By Sea to Hamas, Hezbollah, Other Terrorist Organizations. Här har ni orsaken till att Israel måste vara försiktiga och kontrollera fartyg med slutdestination Gaza (Lista och bilder på tidigare försök med att smuggla vapen till Gaza).

Varje vecka så passerar hundratals med lastbilar gränsen mellan Israel och de palestinska områdena. Och det betyder att människorna i Gaza har mat, mediciner, bygg matreal och mycket annat som de kan tänkas behöva. Så vilken blockad försöker Ship to Gaza och andra bryta? Självklart så måste Israel vara försiktiga med vad som passerar gränsen, så att inte fler vapen och missiler kommer i händerna på Hamas som inte tvekar att använda vapen, som jag skrev tidigare så tvekar de inte ens att döda barn som åker i en gulfärgad skolbuss.

Israel har öppnat många vägspärrar som gör det lättare för palestinierna att åka in och ut. Jag kan inte svara för alla vägspärrar men jag vet att flera vägspärrar bevakas av PA på Västbanken. Som jag skrev tidigare så fick över 180 000 palestinier vård på Israeliska sjukhus 2010.

Jag ska berätta om en händelse som utspelade sig i Jordanien för något år sedan. En palestinsk pappa kom till ett sjukhus eftersom hans son var i desperat behov av vård, annars skulle den lilla pojken inte klara sig. När de kom till sjukhuset så fick de till svar att den lilla sjuka pojken inte skulle få någon vård, OM INTE pappan kunde betala flera tusen dollar. Och eftersom pappan inte hade några pengar så fick de lämna sjukhuset utan vård, det hela slutade med att den lilla sjuka pojken avled på parkeringen utanför sjukhuset. Palestinierna har inga rättigheter i Jordanien, Libanon och i många andra arabiska länder, men det enda judiska landet hjälper ett folk som vill utplåna dem som folk och från kartan.

Peter, 2012-01-13 , Stockholm

Ni har säkert hört talas om säkerhetsstängslet mellan Israel och de palestinska områdena, men vad är sant och vad är falskt? Här förklarar jag varför det byggdes och varför det fortfarande behövs!

2012-01-09T17:51:00.011+01:00

Mina egna ord och tankar: Man får ofta frågan, vad tycker du om "muren" mellan Israel och Västbanken? Till att börja med så är det endast en liten del som är en mur, resten är stängsel (jag berättar mer om säkerhetsstängslet längre ner i stycket). Israel beslöt att bygga en skyddsbarriär mellan Israel och Västbanken, Israel gjorde inte det för att stänga inne palestinierna utan den byggdes för att skydda medborgarna mot raket attacker och självmordsbombare som hade dödat och skadat många israeler, både vuxna och barn. Anledningen till att en del är mur beror på att det var många raketattacker från just det området (Tulkarem och Kalkilya).

Jag har pratat med både araber och människor med judisk tro, och väldigt många har berättat att det är bra att denna barriär byggts. Antalet självmordsbombare har minskat och många som kände sig otrygga tidigare känner sig tryggare nu. Till er som påstår att skyddsbarriären byggts enbart för att stänga inne människor har jag en fråga: Om den byggts enbart för att stänga inne palestinier, varför bor det då mer än en miljon icke-judar väster om stängslet och mer än 200 000 människor med judisk tro på andra sidan stängslet? Man kan inte jämföra skyddsbarriären med berlin muren eller säga att det är en apartheid mur.

Man måste förstå att det finns en anledning till varför det behövs en skyddsbarriär mellan Israel och de palestinska områdena (Gaza och Västbanken), och det beror på att Israel måste skydda sina medborgare mot militanta gruppers terror. Israel lägger en stor del av sin årliga budget på säkerhet, de har bland annat utvecklat ett robotförsvar.

Fakta om Israels skyddsbarriär/säkerhetsstängsel del 1:

Likt alla länder har Israel rätt till att försvara sig. Säkerhetsstängslet fungerar som en barriär mot terrorism. Hade det inte funnits palestinsk terrorism skulle Israel inte behöva ett stängsel. Det är ett stängsel och inte en mur. Endast ett fåtal procent består av cement (8km av de redan färdigbyggda 140 km). Anledningen till att denna sträcka är byggt av cement är att förhindra beskjutning från Tulkarem och Kalkilya.

Det enda rättesnöret för stängslets läge är säkerhet. Ingen privat mark har konfiskerats, den mark som tillfälligt har anskaffats har skett i utbyte mot ersättning och med möjligheten för dess ägare att överklaga till Israels Högsta domstol. Talrika passager har upprättats för att minimera stängslets påverkan på den palestinska tillvaron. Till skillnad från Berlinmuren som avsåg att stänga människor inne, avser detta stängsel att stänga terrorister ute. Angående "apartheid", så lever mer än en miljon icke-judar väster om stängslet och mer än 200 000 människor med judisk tro bor på andra sidan stängslet.

Den palestinsk-israeliska konflikten är inte alls som situationen var i Sydafrika och Israels säkerhetsstängsel har inget att göra med ras-separation, utan med behovet att förhindra terrorism. Palestinierna är inte israeliska medborgare. Men israeliska araber är medborgare och de har samma jämlika rättigheter under israelisk lag.

Mina egna ord och tankar: 1997 arbetade jag på en kibbutz i norra Israel (kibbutz Dalia), vi besökte gränsen mellan Israel och Västbanken, det enda som skilde Israel och Västbanken var en guldragen linje. På den tiden var det väldigt vanligt med självmordsbombare och attacker mot civila, det har nästan helt upphört efter att skyddsbarriären byggdes. När jag besökte Israel för några år sedan så var det israeliska soldater som vaktade gränsen, förra året när jag skulle åka till Jeriko så var det palestinska vakter som vaktade gränsen. Fler gränsposter är öppna och ännu fler skulle kunna vara det om det inte funnits något hot mot människorna i Israel.

Gränsposterna mellan Gaza och Israel hade säkert varit öppna om det inte funnits något terror hot mot Israel, men tyvärr så hotas södra Israel varje dag av raket attacker från Gaza. Även fast självmordsbombarna blivit färre, så fortsätter det regna raketer över södra Israel, skjutna från de palestinska områdena (Gaza).

Här om dagen så diskuterade vi detta (säkerhetsstängslet) på arbetet, en arbetskamrat sa att Gaza är som ett fängelse utan tak, eftersom han påstod att Israel bestämmer vem och vilka som får åka in och ut. Jag berättade då att Gaza har en hög tillväxt, det byggs köpcentrum, lyxhotell och Gaza är känt för sina fina stränder (Jag har publicerat bilder från Gaza på min blogg tidigare).

Mahmoud Zahar bekräftade att: there is no Israeli occupation of Gaza, according to a report published by Ma’an, a Bethlehem- based Palestinian news agency. Så det borde väl duga som bevis på att Gaza inte är ockuperat av Israel?

Fakta om Israels skyddsbarriär/säkerhetsstängsel del 2:

Efter många självmordsattacker och dagliga terrorattacker mot civila i Israel tog Israels regering beslutet att bygga ett säkerhetsstängsel som är en kombination av stängsel och mur (muren är 8km av de redan färdigbyggda 140 km). Den började byggas efter att närmare 1000 israeler hade mördats i palestinska terrorattacker. Säkerhetsstängslet anses av den stora majoriteten i Israel som nödvändig för deras säkerhet.

Ett säkerhetsstängsel är i sig inget märkvärdigt. Många länder runtom i världen har stängsel för att skydda och markera sina gränser och Israel har det emot sina grannländer Libanon, Syrien och Jordanien. Sedan säkerhetsstängslet byggts mot Gaza så har inte en enda självmordsbombare lyckats infiltrera Israel från Gaza.
Förenta Nationerna har kritiserat Israel för säkerhetsstängslet men ironiskt nog så har FN nu själva planer på ett säkerhetsstängsel runt FN-högkvarteret i New York.

Ett säkerhetsstängsel är dyrt att bygga och den redan hårt pressade israeliska ekonomin blev än tyngre med bygget av den. Men det fanns inga alternativ – de ständiga palestinska terrorattackerna mot civila israeler måste få ett slut och alternativen var starkt begränsade.

Det palestinska ledarskapet lovade i Oslo-avtalen och Vägkartan för Fred att neutralisera terrornätverken och konfiskera illegala vapen. Efter 10 år av förhandlingar med ökande antal israeliska offer för den palestinska terrorn blev det tydligt att det palestinska ledarskapet hade gjort ett strategiskt val med användande av terror för att försöka nå sina mål. Israel i sin tur började ta fram planer på hur man kan skydda den civila israeliska befolkningen och resultatet blev säkerhetsstängslet som har skonat många israeliska liv från den palestinska terrorn. Dåvarande försvarsminister Benjamin Ben-Eliezer sa “Vi är förpliktade att bygga en barriär som kan reducera infiltrationen av manliga såsom kvinnliga självmordsbombare”.

Innan konstruktionen av stängslet kunde en terrorist helt enkelt promenera från Västbanken till Israel - inga barriärer existerade. Den första fasen av bygget av stängslet startades därför i områden där ca 75% av terroristerna hade kommit ifrån.

Under 34 månader, från början av september 2000 till slutet av juli 2003, utförde terrorister från Västbanken 73 attacker med 293 mördade israeler och 1950 skadade – inget säkerhetsstängsel hade uppförts. I augusti 2003 började stängslet byggas och mellan augusti 2003 och juni 2004 hade enbart tre terrorattacker kunnat genomföras. Sedan konstruktionen av säkerhetsstängslet har antalet terrorattacker minskat med mer än 90% och antalet mördade och skadade israeler har minskat med mer än 70% respektive 85%.

Till och med palestinska terrorister säger att stängslet är ett hinder. Den 11:e november 2006 säger exempelvis en Jihad-islamist via Al-Manar TV att “det finns ett separationsstängsel, som är ett hinder för motståndet, och hade stängslet inte funnits hade situationen varit helt och hållet annorlunda”.

Till sist, 2002 - ett år innan säkerhetsstängslet började byggas hade 457 israeler blivit mördade medan 2009 hade antalet mördade minskat till 8!

Den här informationen (fakta om Israels skyddsbarriär/säkerhetsstängsel del 2) har jag hämtat från stoppabojkott hemsida.

När jag skrev min artikel om säkerhetsstängslet så ville jag blanda fakta med mina egna upplevelser och erfarenheter. Jag har varit i Israel flera gånger, har besökt Västbanken fyra gånger och hade gärna besökt Gaza om det hade varit säkert att resa dit.

Peter, 2012-01-09, Stockholm

Ani ohev Israel

2012-01-07T00:21:00.011+01:00

-ANI OHEV ISRAEL betyder jag älskar Israel- I början så visste jag inte så mycket om dig, lite senare så började jag gilla dig, nu älskar jag dig, självklart så pratar jag om eretz Israel. De senaste åren så har jag haft äran att lära känna ett land och ett folk, och inte minst en religion som har förändrat mitt liv. Nu känner jag många människor med judisk tro i Israel och andra platser i världen och har fått många bra vänner. Hemsidan får mycket positiv feedback, både från privatpersoner och organisationer från hela världen och det är väldigt glädjande, jag säger toda raba som betyder tack så mycket på hebreiska.

Det går inte en enda dag utan att man inte tänker på eretz Israel, men självklart så handlar inte allting i mitt liv om Israel och judendomen, även fast det är en stor och viktig del av mitt liv.

Jag har besökt Israel ett flertal gånger, har också besökt Västbanken och har med mina egna ögon fått se hur människorna verkligen har de, har du?

Jag har också publicerat bilder från Gaza här på bloggen, där man kunde se hur fattigt och sönder bombat det verkligen INTE är i Gaza ( Det finns bland annat lyxhotell och fina köpcentrum, fina stränder och vackra parker) Varför vill media och andra visa en felaktig bild av Gaza och Västbanken?

Palestinierna har fått många möjligheter till att få en egen stat, med mycket mark, men alla gånger har de tackat nej, varför? Varför erkänna en stat som har som mål att utplåna Israel och som lär sina barn att hata judar och Israel?

Jag personligen hoppas verkligen att palestinierna kommer att få en egen stat i framtiden, men först så måste attackerna mot civila israeler upphöra, samt att Hamas och andra erkänner staten Israel istället för att säga att de vill utplåna och radera Israel från kartan.

Israel skickar flygblad, sms, ringer samt varnar civilbefolkningen innan en attack, för att inga civila skall skadas. PA namnger torg och vägar efter självmordsbombare och Hamas och andra, firar på gator och torg när civila israeler skadas eller dödas.

Israel har lämnat Gaza, öppnat upp vägspärrar, släpper in tusentals ton medeciner och annat och detta även under Gazakriget 2008-2009 (Hamas och andra tackade genom att skicka raketer mot civila israeler) över 180 000 palestinier fick vård på israeliska sjukhus 2010, 2009 hade de palestinska områderna en tillväxt på över 8 procent, om man listar världens konflikter efter antal dödade så finner man konflikten mellan Israel och arabländerna på 49:e plats, Israel släppte ca tusen palestinska fångar i utbyte mot en israelisk soldat, listan kan göras hur lång som hellst men jag tror ni förstår vad jag menar.

Besök vår hemsida och lär er mer om Israel, om ni gillar propaganda så besök någon annan hemsida, om det är fakta ni söker så är www.israel4u.se den rätta sidan att besöka.

Peter, 2012-01-07, Stockholm

Israels nationella säkerhetsråd fastställde vid ett krismöte i förra veckan att USA: s president Barack Obama är "naiv" när det gäller de Muslimska brödrarskapet.

2012-01-06T23:27:00.001+01:00

Israel's National Security Council determined during an emergency meeting last week that US President Barack Obama is "naive" when it comes to Egypt's Muslim Brotherhood and the dangers it poses.
The council, which exists to provide strategic assessments to the prime minister and his cabinet, met in Jerusalem for a discussion entitled "The Challenge of the Rise of the Muslim Brotherhood and its Offshoots."

The meeting was called as the Muslim Brotherhood was wrapping up its wildly successful showing in Egypt's first democratic election since the fall of former dictator Hosni Mubarak. With the votes from the third round of voting expected to be tallied soon, the Brotherhood is predicted to control at least 40 percent of the Egyptian parliament. The even more radical al-Nour party came in second place with 25-30 percent of the vote.

Less than a year ago, Obama, US Secretary of State Hillary Clinton and other top American officials were brushing off the Muslim Brotherhood and other Islamists as a "fringe" movement within Egypt, and unlikely to win outright control in free elections. "They [the Muslim Brotherhood] don;t have majority support in Egypt," insisted Obama in early 2011.
When it became increasingly clear over the summer that the Muslim Brotherhood was emerging as Egypt's new dominant force, Obama's reaction was to "engage" the party that had once been shunned by Washington as a terrorist organization. Just last month, Obama dispatched Senate Foreign Relations Committee Chairman Senator John Kerry to meet with Muslim Brotherhood leaders in Cairo.

Both Obama's initial reaction to fears of a Brotherhood takeover and his response once such a takeover became inevitable were "naive" and place the region at increased risk, warned Israel's National Security Council.

Since Israel cannot change the ideology of the Muslim Brotherhood, it is suggesting to Prime Minister Benjamin Netanyahu that he focus on educating Obama and his government on the very real threat created by the Muslim Brotherhood's hijacking of Egypt's revolution.
Just this week, the Muslim Brotherhood's second in command told Arab media that once in power, his group will never recognize Israel and will work to undo the Camp David Accords, a policy that has the potential to unhinge what's left of regional stability.

2012-01-06 Israel Today

Mahmoud Zahar bekräftade under tisdagen att: there is no Israeli occupation of Gaza, according to a report published by Ma’an, a Bethlehem- based Palestinian news agency.

2012-01-06T23:15:00.002+01:00

Medan Hamas medger att Gaza inte längre är ockuperat av Israel fortsätter FN att beskriva Gaza som ett ockuperat område. (2005 drog Israel bort alla trupper från Gaza och tvångsförflyttade alla judar från området.)

Därmed gör FN den palestinska befolkningen en björntjänst eftersom de palestinska ledarna inte på det internationella planet tvingas ta ansvar för sina handlingar.
FN står också för en motsägelse när man benämner Gaza och naturligtvis västbanken som ockuperade områden men samtidigt erkänner den palestinska staten som medlem i UNESCO.

Mahmoud Zahar bekräftade under tisdagen att: there is no Israeli occupation of Gaza, according to a report published by Ma’an, a Bethlehem- based Palestinian news agency.

Latest UN declaration of Israel’s "occupation" is part of a wider push to maintain Palestinian helplessness.

GENEVA – The UN continues to label the Gaza Strip “occupied” by Israel, despite a Hamas leader stating this week that that’s no longer a tenable position.

Hamas co-founder Mahmoud Zahar confirmed Tuesday
Zahar was casting doubt on whether Hamas would organize anti-Israel marches in Gaza in conjunction with similar protests that the Fatah-controlled Palestinian Authority would organize in the West Bank.

“Against whom could we demonstrate in the Gaza Strip? When Gaza was occupied, that model was applicable,” Zahar said.

The radical Islamist organization has merely recognized the obvious: that after Israel in 2005 dismantled its military administration in Gaza, forcibly evicted all Israeli residents and withdrew every last soldier, Israel no longer occupies the territory by any legal definition or other sense of the term.

Whatever external control Israel – and Egypt - may exercise, everyone in Gaza knows that Hamas rules the territory with an iron fist.

THE HAMAS statement follows growing recognition among international lawyers that the UN’s resistance to holding Palestinians responsible for territory they control is outdated.

Four-and-a-half years after seizing power in Gaza, Hamas runs its own police, courts, jails, schools, media and social services, noted Abraham Bell and Dov Shefi, two international legal experts, in a 2010 research paper for the University of San Diego law school.

Hamas regulates business activities, banks and land registries. It levies taxes, controls its own borders and even imposes a dress code. In sum, wrote Bell and Shefi, Hamas operates “a functioning and fully independent local civil government, buttressed by armed forces.”

Similarly, in an article published in the American University International Law Review, Elizabeth Samson concluded that under the Geneva Conventions and international judicial precedents, Gaza can no longer be considered occupied because Israel, despite its ability to exercise certain powers over the area, no longer exercises “effective control,” the litmus test for what qualifies as occupation.

Under Israel’s own law, the country’s Supreme Court ruled in 2008 that the Jewish state had disengaged from Gaza and no longer exercised “effective control over what occurred there.”

Now that Hamas itself has publicly recognized this reality, the UN’s refusal to do the same is less defensible than ever. The organization’s official policy has not changed since Secretary General Ban Ki-moon’s spokesman, Farhan Haq, declared in 2008 that “the UN defines Gaza, the West Bank and east Jerusalem as occupied Palestinian territory.”

In 2009, the UN’s Goldstone Report claimed that “the international community continues to regard [Israel] as the occupying Power” in Gaza, and cited to the UN Human Rights Council resolution that created their inquiry, which referred to “the Occupied Palestinian Territory, particularly in the occupied Gaza Strip.”

This terminology continues to appear:

• A September 22 report in the name of the secretary- general speaks of a UN mission’s visit to the “occupied Palestinian territory, specifically the Gaza Strip.”

• In May, Richard Falk, the UN Human Rights Council’s permanent investigator on alleged Israeli violations, referred to the “occupied Gaza Strip.”

• A UN fact sheet on “the Occupied Palestinian Territory” includes Gaza.

THERE IS a certain paradox in all of this. Even as a key UN agency, UNESCO, recently recognized “Palestine” – which includes Gaza – as a full and independent member of its organization, the UN continues to use the “occupied” terminology.

The inconsistency isn’t new. For decades, the UN’s policy toward the Palestinians has been marked by a fundamental contradiction: giving them maximum privileges within the organization, while demanding minimum responsibilities.

But absolving Palestinians of basic responsibility hasn’t helped them one iota. On the contrary, Palestinian citizens are the main losers when those that directly govern and police them are never seriously held accountable for their actions.

It’s time for the UN to drop its intransigent insistence on a legal position that has the effect, if not intent, of justifying Palestinian terrorism as “resistance to occupation,” undermining Israel’s ability to invoke its inherent right of self-defense against deadly rockets fired from Gaza, and, not least, dehumanizing Israelis as the demonic and faceless “occupier.”

And if the UN really wants to advance Palestinian self-rule and help Palestinians achieve sustainable independence, it must help, rather than hinder, the Palestinians develop a healthy culture of self-rule. The world body must stop patronizing them with a legal fiction designed to sustain a permanent state of grievance and absolve them of any responsibility.

Hillel C. Neuer, an international lawyer, is executive director of the Geneva-based UN Watch.

Testa vad Du vet om Mellanöstern, palestiniernas livskvalitet, demografi och historia!

2011-12-19T21:47:00.002+01:00

Frågor:

1.) Rangordna dessa länder enligt förväntad livslängd (längst först):

Brasilien, Turkiet, Egypten, Gaza, Ryssland, och världen i genomsnitt.

2.) Rangordna dessa konflikter (sedan 1950) i termer av antalet skadade:

Burma / Myanmar, Ryssland och Tjetjenien, arabisk-israeliska konflikten, Zimbabwe civila störningar, Iranska revolutionen, Förtryck av kurder (Turkiet, Irak, Iran), Sudans inbördeskrig.

3.) Hur många palestinier behandlades i israeliska sjukhus under 2010?

Inga, 180, 1800, 18.000 eller 180.000.

4.) Vilka av följande organ i det palestinska samhället står under “ockupantens” d.v.s. israelisk kontroll?

Utbildningssystemet, rättsväsendet, pressen, eller inget av ovanstående.

5.) Rangordna dessa länder enligt ekonomisk tillväxt (BNP, 2009 års siffror):

Australien, Tyskland, Israel, Egypten, de palestinska områdena, Hong Kong och Brasilien.

6.) FN: s råd för mänskliga rättigheter , UNHRC, har författat fler resolutioner mot Israel om den palestinska frågan än mot alla övriga nationer tillsammans.

Vilket av dessa länder tjänstgör för närvarande inte vid UNHRC?

Sverige, Ryssland, Pakistan, Kanada, Kuba, Saudiarabien, Kina.

7.) Hur mycket av Gazas elektricitet levereras av Israel?

Inget, 10%, 33%, 50%, eller 70%.

8.) Rangordna dessa länder enligt ägandet av familjens bostad:

USA, Italien, de palestinska områdena, Frankrike, Tyskland och Schweiz.

9.) Efter Arafat startade den 2:a intifadan mot Israel har det senaste decenniet varit det i särklass mest kostsamma räknat i palestinska liv under historien om de Israel-Palestina-relationerna. Hur många palestinier har dött i konflikten med Israel sedan 2000?

Mindre än 10.000, 10.000 – 20.000, 20.000 – 30.000, 30.000 – 40.000, eller mer än 40.000.

10.) Hur många palestinier dödades av andra palestinier under den andra intifadan mot Israel (“intra-Fada”)?

70, 170, 370 eller 570.

Svar kommer att publeceras efter Chanukka och Jul helgerna!!!

Frågorna och svaren kommer från bloggen http://fredimellanostern.wordpress.com/ !!!

2011-12-02T12:48:00.000+01:00

ISRAEL BYGGER NY INTERNATIONELL FLYGPLATS UTANFÖR EILAT

Israel kommer att bygga en ny internationell flygplats i Timna, ungefär 18 km norr om Eilat vid Röda havet, enligt ett beslut som klubbats av den israeliska regeringen. Den nya flygplatsen, som väntas stå färdig om tre år och då ersätter flygplatserna i Eilat och närbelägna Ovda, kommer att bidra till en ökning av den internationella turisttrafiken.

Den totala kostnaden för projektet är uppskattad till 300 miljoner euro och passagerartrafiken förväntas omfatta mer än 1,5 miljoner resenärer om året från både inrikes- och utrikesflyg. Man räknar med att den nya flygplatsen kommer att hantera minst tre gånger så mycket trafik som dagens flygplats i Eilat.

Enligt transportministeriet ökar antalet resenärer som passerar den internationella Ben Gurion-flygplatsen med tre till fem procent varje år. Under 2010 trafikerades flygplatsen av 11 485 509 utrikesresenärer och 674 830 inrikesresenärer.

Den nya flygplatsen i Timna kommer att döpas efter den israeliske astronauten Ilan Ramon, som dödades i olyckan med rymdfärjan Columbia, och hans son Assaf. Förutom flygplatsen planerar man även för lätt spårtrafik mellan flygplatsen och Eilat och den centrala busstation, som i dag finns i Eilat, kommer att flyttas till Timna. Resenärer som föredrar att ta bilen till flygplatsen kan parkera i ett utbyggt parkeringshus för lång- och korttidsparkering.

Upplev det unika Israel – Besök Tel Aviv, Party- och Beachstaden vid Medelhavet som aldrig sover – Strosa runt i fascinerade Jerusalem med sina tre världsreligioner – Flyt på hälsosamma Döda havet – Simma med delfiner och snorkla i Röda havets korallrev vid Eilat – Gå i Jesus fotspår i Heliga landet – Vandra i Galiléen med sin häpnadsväckande natur.

Israeliska Statens Turistbyrå - 2011-12-02 11:51

Senaste nytt från Israel - Paul Widen

2011-11-30T21:15:00.000+01:00

Idag är det 64 år sedan FN:s Generalförsamling röstade igenom Resolution 181, den delningsplan av det brittisktstyrda Palestinamandatet som banade vägen för Storbritanniens reträtt ett knappt halvår senare och utropandet av Staten Israel den 14 maj 1948. I Israel minns man fortfarande hur man under spänd förväntan satt runt radioapparaterna och lyssnade på omröstningen i FN. När det blev klart att resolutionen hade fått tillräckligt många röster utbröt det jubel och spontana fester på gatorna. Glädjen kom dock snabbt att grumlas av den upptrappade konflikten mellan de sionistiska pionjärerna och det arabiska ledarskapet, som tillsammans med de omkringliggande arabstaterna vägrade att godkänna resolutionen.

Denna konflikt har under årens lopp ändrat karaktär och namn flera gånger, men i grund och botten är det samma konflikt. Inatt strax efter midnatt blev israeliska medborgare i västra Galiléen påminda om att det inte råder fred utan bara eldupphör. Terrorister i södra Libanon avfyrade fyra katyusharaketer mot israeliska samhällen, dock utan att någon människa kom till skada. Israeliskt artilleri besvarade elden och framförde en protest till FN-styrkan UNIFIL som är stationerad i södra Libanon och vars syfte är att förhindra just den här typen av attacker. Man menar dock att det troligtvis inte är terroristorganisationen Hizballa utan istället al-Qaida eller en av de mindre palestinska terroristgrupperna i området ligger bakom raketattacken.

Det är inte orimligt att anta att terroristernas val av just dagens datum för attacken var avsiktligt. Ofta uppmärksammar terroristorganisationer årsdagarna för sina nederlag med symboliska attacker. I Israel var det dock många som inledningsvis drog slutsatsen att raketerna var en reaktion på gårdagens mystiska explosion utanför den iranska staden Isfahan. En massiv explosion skakade staden under morgontimmarna i måndags, vilket först rapporterades av den iranska nyhetsbyrån Fars, för att sedan snabbt tas tillbaka och förnekas av företrädare för regimen i Teheran. Flera viktiga anläggningar med koppling till Irans kärnenergiprogram ligger i Isfahan. Den 12 november inträffade en annan mystisk explosion vid en iransk militäranläggning utanför staden Karaj. Spekulationerna kring vem som kan tänkas ligga bakom de båda explosionerna har varit ganska förutsägbara och delvis underblåsta av syrliga kommentarer från israeliska ministrar. ”Vissa länder inför ekonomiska sanktioner, medan andra länder agerar på andra sätt,” sa exempelvis Dan Meridor, minister med ansvar för underrättelsetjänsten, imorse i israelisk radio. Det allmänna intrycket man får i Israel är att en attack mot Irans kärnenergianläggningar bara är en tidsfråga, vilket alltså gjorde att nattens raketattack mot norra Israel under morgontimmarna lätt kunde tolkas som startskotten för ett regionalt krig.

Paul Widen, Jerusalem

Senaste nytt från Israel - Paul Widen

2011-11-16T14:52:00.000+01:00

Under det Kalla kriget utvecklades en militärdoktrin med det passande namnet MAD – Mutually Assured Destruction (ömsesidigt säkerställd förstörelse). Den postulerade att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle resultera i en ömsesidigt säkerställd förstörelse av samtliga inblandade parter. I en sådan situation skulle det inte finnas några vinnare, bara förlorare, eller rättare sagt: bara döda förlorare. Under flera decennier under 1900-talet, trots massiv kärnvapenupprustning, användes därför inte kärnvapen i strid en enda gång. Kommunister och kapitalister hade detta gemensamt: de höll livet kärare än förintandet av fienden.

Historikern och mellanösternexperten Bernard Lewis var en av de första att påpeka att MAD-doktrinen bara fungerar om de inblandade aktörerna är rationella, dvs. att de föredrar livet framför döden. Den islamiska republiken Iran, vars kärnvapenambitioner ställdes bortom rimligt tvivel i IAEA:s rapport i förra veckan, är dock inte en rationell aktör. Och inte nog med att de inte uppfattar utsikten om en ömsesidigt säkerställd förstörelse som avskräckande: de uppfattar detta mardrömscenario som ett incitament.

Den teologiska grunden till denna irrationella ståndpunkt är de shi’itiska trossatser om Mahdi som genomsyrar Irans ledarskap. Mahdi var namnet på den tolfte imamen, som enligt shi’itisk islam gömdes av Gud vid fem års ålder för över 1200 år sedan och vars återkomst/uppenbarelse (tillsammans med ingen annan än Jesus) kommer att förebåda den yttersta tiden. Man tror vidare att man kan påskynda detta apokalyptiska skeende genom att orsaka det globala kaos som förväntas sammanfalla med Mahdis återkomst/uppenbarelse.
De röster som nu höjs internationellt med krav på skärpta sanktioner mot Iran för att tvinga ledarskapet att avbryta sitt kärnvapenprogram utgår från att ledarskapet kan pressas till en brytpunkt, en punkt där det skulle tjäna mer på att foga sig efter Säkerhetsrådets krav än på att envist vägra. En sådan punkt finns dock inte, eftersom den ekonomiska kalkylen är fundamentalt frånvarande i ledarskapets resonemang. Ekonomiska sanktioner inverkar inte på en teologisk ekvation.

Irans ledarskap och den civiliserade världen resonerar alltså enligt två helt skilda tankemönster. Irans ledarskap förbereder sig bokstavligt talat för tidens slut och de dödas uppståndelse, medan den civiliserade världen fortfarande inbillar sig att regimen i Teheran kan tvingas till underkastelse med hjälp av materiella påtryckningar.

Av samma anledning uppfattas det inte som avskräckande att Israel och flera NATO-länder nu av allt att döma förbereder sig för en attack mot Iran. Tvärtom har det noterats en skärpning av retoriken mot västvärlden och Israel bland regimens företrädare. En militär konfrontation, som nästan säkert skulle dra med sig Libanon, Syrien och Gaza (och kanske också Saudiarabien på västvärldens sida) och därmed potentiellt sätta hela regionen i brand, är ju precis det regimen hoppas åstadkomma.

Utmaningen som den civiliserade världen står inför är alltså inte ekonomisk eller militär till sin natur, utan moralisk och filosofisk. Hur bemöter man en ondska som inte fruktar den ömsesidigt säkerställda förstörelsen utan rentav eftersträvar den? Den frågan kan inte besvaras förrän man börjar bryta sönder det tankemönster som fortfarande präglar den civiliserade världens tafatta hantering av hotet från Iran.

Paul Widen, Jerusalem

Ny bloggare på Israel4u.se

2011-11-10T16:45:00.000+01:00

En god vän, Adam Cohen från U.S.A kommer att tjänstgöra i IDF (värnplikt) och han kommer att skriva om sin tjänstgöring på vår blogg. Det skall bli väldigt trevligt att följa honom på vår blogg.

Exakt vad han kommer att skriva är inte bestämt ännu, men det kommer att handla om hur det är att tjänstgöra i det israeliska försvaret (värnplikt), som amerikansk jude.

Mer information kommer när Adam påbörjat sin värnplikt!!!

Peter, Stockholm

Hur tänkte SVT?

2011-11-07T23:50:00.000+01:00

Peter Wolodarski ställer i DN den 3/11 en relevant fråga till SVT med anledning av valet av Gina Dirawi som ny programledare för Melodifestivalen:

”En av programledarna i 2012 år Melodifestival är P3-profilen Gina Dirawi. Hon har en uppmärksammad blogg där hon likställt Israels agerande med Hitlers och skrivit att Förintelsens minnesdag, som markerar befrielsen av Auschwitz, borde göras om till en minnesdag som bland annat uppmärksammar ‘alla palestinier som mördats av sionisterna i Israel’. Kommentarerna till hennes blogg-inlägg är fyllda av historierevisionism och antisemitism. Gina Dirawi är 20 år, men har trots begränsad erfarenhet och extrema åsikter getts detta förtroende att leda Sveriges största tv-program. Det måste ha funnits någon tanke bakom. Vilken?”

Läs även Henrik Bachners analys av de i debatten återkommande försöken att likställa Israel med Nazityskland och israelisk politik med Förintelsen.

Publicerad: 3/11-2011 på SKMA:s hemsida. (www.skma.se)

”Jag var oförberedd på det hat som skulle möta mig”

2011-11-07T23:20:00.000+01:00

Under senare år har hatet mot judar ökat i Malmö. Många flyttar därifrån. Rabbinen Shneur Kesselman har valt att stanna kvar. Men när han kom till Malmö för sju år sedan var han inte beredd på det hat han skulle möta.

För sju år sedan flyttade den judiske rabbinen Shneur Kesselman och hans hustru till Malmö. Han är uppväxt i bilstaden Detroit i norra USA.

– Vi hade många muslimer som grannar och råkade aldrig ut för något obehagligt. Men i Malmö ... när unga killar ropar ”support Hitler” efter mig har det gått väldigt långt. Jag var oförberedd på det hat som skulle möta mig som jude här.

Den judiska församlingen i Malmö har i dag cirka 650 medlemmar, antalet har sakta men säkert minskat under senare år. Unga väljer att studera på andra orter, pensionärer följer efter sina barn. Antisemitismen får också medlemmar att lämna staden. Makarna Kesselman har dock inte några planer på att lämna staden.

– Det vore att ge efter för dem som hatar, för de krafterna. Nej, jag och min hustru vill bo kvar här. Vi ser det som vår uppgift att stärka den judiska identiteten bland de judiska invånarna i staden.

Människor har spottat på honom, kastat tomma läskedrycksburkar mot honom och kallat honom ”judejävel”. Shneur Kesselman har många gånger de senaste åren insett vad hat kan driva människor till och hur det känns att vara hatad.

Hos Malmöpolisen finns en pärm med anmälningar han lämnat in. Där är ett åttiotal ”incidenter” registrerade. Ibland orkar Shneur inte anmäla alla trakasserier han utsätts för på grund av att han är jude.

– Orden och att folk spottar efter mig är obehagligt. Men det som skrämmer mest är hatet som syns i människornas ögon, i ögonen på dem som vill ont. Jag har ingen aning om var deras gräns går någonstans, hur långt de kan gå.

Han påpekar att hatet inte är riktat mot vad han gjort eller inte gjort, vad han sagt eller inte sagt, vad han tror eller inte tror. Hatet beror på att han är jude och han ser det som ett angrepp mot sitt innersta väsen, sin grund som människa.

Både Shneur och hustrun, född i Frankrike, är uppvuxna inom den ortodoxa rörelsen Chabad. Dess syfte är att stärka judars identitet runt om i världen. Shneur berättar att rädslan finns även när han inte blivit utsatt på ett tag, när det inte hänt något på flera veckor. Han känner att han inte kan promenera runt på Malmös gator i lugn och ro.

I sin svarta rock, sitt karaktäristiska svarta skägg och med kippan på huvudet märks Shneur när han rör sig ute på stan. Nyligen kom två ungdomar fram och viskade ”jew” åt honom när han var inne i ett köpcentrum med barnen. Sedan gick de unga männen skrattande sin väg.
– Barnen börjar bli så stora att de undrar varför andra vuxna kan säga sådana saker till mig.

Varför finns det ett sådant hat mot dig och judar i Malmö?

– Det handlar om ren antisemitism, om ett rent judehat. I en diskussion kan jag acceptera kritik som riktas mot till exempel den politik som staten Israel står för, även om jag inte skulle hålla med kritikerna. Men här handlar det om personer som inte drar en gräns mellan politik och religion.

Vilka uttrycker detta hat?

– För det mesta är det unga muslimer och det borde ingen blunda för. Det är tragiskt att det ska vara så, att hat ska frodas i religiösa kretsar.

Runt om i landet vittnar muslimer om att de utsätts för hat och hot. Islamofobin tycks utbredd på många håll och i många grupper. Shneur Kesselman vill inte uttala sig om huruvida det är skillnad på hatet mot judar och hatet mot muslimer.

– Jag kan bara säga att vi judar inte hatar muslimer, och skulle inte komma på tanken att trakassera eller hota människor som har en annan tro.

Under senare år har hatet mot judar blivit en oönskad del i bilden av Malmö. För två år sedan genomförde Israel bombangrepp mot mål i den palestinska Gazaremsan. Under en stödmanifestation för Israel blev deltagare med svenska och israeliska flaggor i händerna attackerade med ägg, glasflaskor och raketer. Därefter jagades många av dem bort av motdemonstranter som ropade ”jävla judar”.

Vilken skuld har Israels politik mot palestinier för hatet mot judar?

– Jag vill inte uttala mig i politiska frågor och om vad som sker i Israel. Men varför ska jag bli hotad och trakasserad för det som sker i Mellanöstern?

Varifrån tror du att hatet kommer?

– Uppifrån, från ledarna, men också inifrån. Jag tror att alla människor har en god och en ond sida. Och därför handlar det om att ta kontroll över denna mörka och onda sida inom oss. Hatet kan utvecklas av personer som vill göda det, men från början finns det inom var och en av oss.

– För mig handlar det hela tiden om att styra mina känslor och min hjärna. Det tror jag är en väg att undvika att bli hatisk.

Hatar du aldrig?

– Det brukar jag inte göra. Dagar när jag känner mig trött kan det vara lättare att irriteras, men det är en lång väg till hat.
– Om jag i stunden förlorar mig och skulle kunna börja bli arg på någon eller något, som dem som kastar glåpord efter mig, försöker jag medvetet styra undan sådana känslor. Det brukar fungera. Man skulle kunna säga att det behövs en stoppsignal i huvudet.

Hur kan hatet i Malmö stoppas?

– Det är en svår fråga. Föräldrarna har huvudansvaret för de värderingar som de uppfostrar sina barn utifrån, sedan tycker jag att våra politiker och skolor också har en mycket viktig roll i det här. Men tyvärr verkar hatet vara så pass utbrett här i Malmö att det inte kommer att vara lätt att stoppa det.

Är lösningen mer kunskap?

– Kunskap är säkert en viktig faktor. Men vi ska inte glömma att många som hatar också är kunniga. De som ledde utrotningen av miljoner judar i Tyskland och andra länder under andra världskriget var ofta välutbildade. Läkare, präster, filosofer ... många med mycket kunskap deltog och stödde denna politik. Kunskap är inget vaccin mot hat, det kan faktiskt också leda till ökat hat.
– Hatet är här för att stanna eftersom det är en del av den mänskliga naturen. Men var och en har ett stort ansvar för att inte tillåta det onda inom sig att komma till uttryck, och att motverka tankar och känslor som är kopplade till hat. Det kan vara en del av lösningen för att minska hatet i världen.

Thomas Lerner
thomas.lerner@dn.se

Mina egna ord och tankar:

Tyvärr är inte det här någon nyhet för mig. Jag har så svårt att förtså hur de kan hata någon så mycket, istället för att "bygga broar" mellan varandra så river dessa individer broarna som Israel och judar försöker laga för att de både ska kunna mötas på andra sidan.

Arbetar på Arlanda flygplats och varje gång jag har en flight som skall flyga till Malmö så är jag noga att min davidstjärna är väl synlig. Har tänkt att åka till Malmö ett flertal gånger, för att närvara i synagogan och visa mitt stöd.

Peter, Stockholm

Palestinierna säger att orsaken till konflikten är bosättningarna

2011-10-27T14:14:00.000+02:00

FN:s säkerhetsråd höll en debatt under rubriken "Situationen i Mellanöstern inklusive den palestinska frågan" den 24 januari. Ni kan läsa Israels FN - ambassadörs tal till säkerhetsrådet, jag har översatt den delen som handlar om bosättningar.

"Let me begin by reminding this Council that the name of today's debate is the "Situation in the Middle East, including the Palestinian question" - and not vice versa. This morning I'd like to take the unusual step of actually focusing on the situation in the Middle East.
Let me assure you that I will give proper attention to the Israeli-Palestinian conflict. However, first, let's look at the facts: the Middle East is in turmoil. Thousands of innocents have been gunned down in the streets. People are calling for their freedom and demanding their rights. Yet, month after month, this Council focuses disproportionately on one and only one conflict in our region.

I don't claim that this Council does not deal with the situations of specific countries in the Middle East. It does. However, I think it is time to start connecting the dots so that we can face the bigger picture.

For generations, the Arab world has failed miserably to address the needs of its own people. The United Nations Development Program has sponsored five "Arab Human Development Reports" since 2002. Year after year, the Arab researchers who write these reports offer a glimpse into the real world of the Middle East. Young people struggle without access to jobs and education. Women are denied basic rights. Free expression is repressed. Minorities are persecuted. Elections are a sham.

And with their world in flames, Arab leaders continue to blame Israel and the West for all their problems. For years, it's the only explanation that they have been able to offer to their own people. From time to time, they spice up the story. When a shark attacked a tourist in the Red Sea resort of Sharm El-Sheikh, the local Egyptian governor suggested that the Mossad was using sharks to harm Egyptian tourism. Everything wrong in the Middle East, according to many Arab leaders, is simply Israel's fault. If it's not the Mossad, it's the CIA, or MI6, or some other "foreign force.

...Make no mistake: it is important for Israel and the Palestinians to resolve our longstanding conflict. It is important on its own merits, so that Israelis and Palestinians alike can lead peaceful, secure and prosperous lives. But it will not produce a sudden outbreak of stability, harmony and democratization from the Persian Gulf to the Mediterranean Sea. And seriously addressing the underlying problems of the Middle East will be essential for advancing Israeli-Palestinian peace.

The ancient Jewish bond to the land of Israel is unbreakable. This is our homeland. The UN recognized Israel as a Jewish state 64 years ago. It is time for the Palestinians and the more than 20 Muslim countries around the globe to do the same.
Let there be no doubt: Israel wants peace with a future Palestinian state. Let me repeat that: Israel wants peace with a future Palestinian state. In word and in deed, my government has demonstrated time and again that we seek two states for two peoples, living side-by-side in peace...

...A month ago, President Abbas stood in this building and said the following:
"I come before you today from the Holy Land, the land of Palestine, the land of divine messages, ascension of the Prophet Muhammad (peace be upon him) and the birthplace of Jesus Christ (peace be upon him)."
He denied 4,000 years of Jewish history. It was not a small omission. It was not an oversight. The Palestinian leadership attempts to erase the connection between the Jewish people and the Land of Israel.

Palestinierna antyder att bosättningarna är kärnan, orsak till den israelisk-palestinska konflikten. Det är ett intressant påstående med tanke på att vår konflikt härjade under nästan ett halvt sekel innan en enda bosättning fanns på Västbanken. Från 1948 till 1967 var Västbanken en del av Jordanien, och Gaza var en del av Egypten. Arabvärlden har inte lyft ett finger för att skapa en palestinsk stat. Och det sökte Israels utplåning när inte en enda bosättning låg någonstans på Västbanken eller Gaza.

Frågan om bosättningarna kommer att utarbetas under loppet av förhandlingarna, men det främsta hindret för fred är inte bosättningar. Det är bara en förevändning för palestinierna att undvika förhandlingar. Det främsta hindret för fred är arabvärldens vägran att erkänna judiska folkets urgamla koppling till landet Israel - och den palestinska insisterande på den sk rätten att återvända.

...The many issues that remain outstanding can only - and will only - be resolved in direct negotiations between the parties. Israel's peace with Egypt was negotiated, not imposed. Our peace with Jordan was negotiated, not imposed. Israeli-Palestinian peace must be negotiated. It cannot be imposed.
The Palestinians' unilateral action at the United Nations is no path to real statehood. It is a march of folly."...

Läs hela talet här.

Peter, Stockholm

I´m coming home, I´m coming home, tell the world I coming home...

2011-10-20T19:46:00.002+02:00

Kort efter att de första bilderna av en blek och svag Gilad Shalit nådde världen, samlades aktivisterna utanför Shalit protesttältet utanför premiärministerns residens i Jerusalem och började montera ner tältet. I stället för affischer som sa "Hur länge?" och "Gilad lever fortfarande" hängdes en ny banderoll upp som sa: "Det är så skönt att ha dig hemma".

Gilad Shalits återvändande till Israel i tisdags fick nationen att stanna upp då de flesta israeler såg den pågående direktsändningen som följde Gilad steg för steg: från Gazagränsen via Egypten till den israeliska gränsen, till militärbasen i Tel Nof för en läkarundersökning och möte med premiärministern och naturligtvis med familjen, och slutligen med helikopter till hans hemby Mitzpe Hila i norra Israel. Där var det fest och firanden med israeliska flaggor, sånger, rop och blåsande i shofar vilket påminde om självständighetsdagen. 1941 dagars väntan hade äntligen tagit slut.

Men i motsats till självständighetsdagen fanns det också en annan, mer allvarlig, nästan smärtsam strömning som gick genom folket och som uttrycktes i många intervjuer. Frigivningen av hundratals massmördare var svårt att acceptera. Noam Shalit, Gilads far, nämnde också detta faktum efter att ha återvänt hem med sin son: "Överenskommelsen var svår att acceptera för oss också. Jag var i högsta domstolen och jag såg de berövade familjerna vars lidande vi sympatiserar med. Vi upplever smärtan i priset de fick betala för Gilads frihet".

Israel släppte ut 1027 monster och det första dessa monster gör när de släpps är att planera nästa kidnappning samt att sprida hat...

I Gaza och i Ramallah välkomnades de frigivna terroristerna av hundratusentals människor. Ledaren av den palestinska myndigheten, Mahmoud Abbas, kallade dem "frihetskämpar" och "heliga krigare". Ismail Haniyeh, Hamas ledare i Gaza, välkomnade dessa "hjältar" och krävde återigen "befrielse av allt palestinskt land" och menade därvid hela Israel.

En av de frigivna terroristerna, Yehya Al-Sinwar, som förväntas gå in i det högsta ledarskapet i Hamas, uppmanade ledarna för alla terrororganisationer att framställa en plan för att frige "de återstående fångarna" inom kortast möjliga tid, och "med alla nödvändiga metoder". Ett antal kolumner i både Hamas- och Fatah-kanaler betonade samma uppfattning: "Hej då Shalit och välkommen till den nye fången som kommer att ersätta dig", skrev Dr Mustafa Yousef Al-Liddawi på Al-Quds TV webbsida.

Israelrapport, 2011-10-20

Mina egna ord och tankar:

Gilad Shalit fick äntligen komma hem, efter fem långa år. Det känns helt underbart att ha honom hemma igen, jag har sagt och skrivit detta i många forum, men jag skriver det igen: välkommen hem Gilad...

Man finner inga ord när man läser vad fångar skriver och säger, det här är inga människor, detta är monster. De har ingen respekt för andra människor och de första många av dessa gjorde när de kom hem till Gaza var att fortsätta där de slutade, det vill säga att sprida hat och hota med mer våld.

Som tur är så tänker inte alla palestinier som dessa monster, det finns vänliga och bra palestinier som vill få till en fred med Israel. Men tyvärr så kan man inte sluta tänka på hur onda människor kan vara, hur mycket hat som finns.

Anledningen till att jag skriver monster är att många av fångarna som släpps mördat civila, både kvinnor och barn. Det ångrar inget de gjort, men många ångrar att de inte dödade fler judar. Många av dessa fångar planerar redan fler attacker och uppmanar till mer våld istället för att uppmana till fred. Har inget problem med araber eller muslimer, det har jag skrivit många gånger.

Jag älskar Israel, idag, imorgon och för alltid...

Peter, Stockholm

Välkommen hem Gilad...

2011-10-18T16:33:00.004+02:00

När man återser en människa för första gången på över ett år påbjuder judendomen att man bör yttra välsignelsen Baruch mechayei hametim: Lovad vare han som väcker de döda till liv. En förklaring till detta lite märkliga påbud är att relationen mellan två människor kan betraktas som ett liv i sig, med en egen själ, och när de två människorna separerar börjar denna själ att förtvina. Precis som med människor som avlidit, vars själar dröjer kvar på jorden i ett år innan de återförenas med Källan, försvinner också relationssjälen efter ett år. Men när man återser en gammal vän är det som om själen återuppstod från de döda. Och vad vore då mer passande än att tacka Gud, som låter detta ske?

En längre version av denna välsignelse reciteras tre gånger varje dag, som den andra välsignelsen i den så kallade Adertonbönen. Så här lyder välsignelsen i sin helhet:

Du är väldig i evighet, Herre, du som gör de döda levande och är mäktig i din hjälp.

Du livnär de levande i nåd,

uppväcker de döda i stor barmhärtighet,

stöder de fallande,

botar de sjuka,

befriar de fängslade
och bevarar din trofasthet mot dem som sova i stoftet.

Vem är som du, maktens herre,
och vem liknar dig,

Konung, som dödar och gör levande och låter räddningen spira fram.

I din trofasthet skall du förvisso väcka de döda till nytt liv.
Lovad vare du, Herre, som väcker de döda till liv.

Fem gånger upprepas samma hebreiska uttryck, mechayei och lehachayot (levandegörare, att levandegöra) och ytterligare en gång görs en anspelan på Guds levandegörande i det att Gud sägs bevara sin trofasthet mot dem som ”sover i stoftet”. Inte för att jag tror att denna besynnerliga upprepning av Guds levandegörande förespeglade antalet år som Gilad Shalit tillbringade i ett hål i marken i Gaza, men sällan har väl orden reciterats med mer vördnad än nu på morgonen, när den bortrövade soldaten bokstavligen steg upp ur stoftet efter fem år och fyra månaders fångenskap.

Välsignelsen Baruch mechayei hametim lär Gilad Shalit får höra åtskilliga gånger idag och under veckorna framöver. ”Gilad chai, holech beraglav” upprepades det på en av tv:s direktsändningar av en journalist som med nöd och näppe lyckas hålla tillbaka glädjetårarna när de första bilderna av soldaten visades: Gilad lever och går på egna ben. Fånguutväxligen försenades i en knapp halvtimme pga att Amna Muna, en av de palestinska kvinnliga fångarna som kommer från Västbanken, vägrade att låta sig deporteras till Gaza. En talesman för Hamas uppgav att hon var bekymrad över sjukvårdskvaliteten i det terroristkontrollerade området. Till slut gick Egypten med på att ta emot henne. De många bittra ironierna (hon är dömd för mordet på en 16-årig israelisk pojke; sjukvården hon fick i israeliskt fängelse var uppenbarligen ganska bra, osv) i hennes bekymmer lär inte kommenteras i svensk media.

Medan Israel nu befinner sig i eufori över att Gilad Shalit lever och har återförenats med sin familj, firar man i det palestinska samhället att 477 samvetslösa terrorister släppts ut från israeliska fängelser i förtid. Kontrasten mellan dessa två samhällen kunde inte bli skarpare: den israeliska sidan firar livet, de som återvänder till livet och de som försvarar liv; den palestinska sidan firar döden och de som tar livet av andra människor.

Israels beslut att frige hundratals dömda terrorister i utbyte mot en enda kidnappad soldat är svårt, för att inte säga omöjligt, att försvara, både moraliskt, juridiskt och säkerhetspolitiskt, och många och långa är de diskussioner som har förts i Israels lövhyddor den gångna veckan. Samtidigt är glädjen över att Gilad Shalit nu äntligen har fått komma hem så enorm och allomfattande att den är svår att beskriva. Men det är väl det som är nåd, det som inte går att förklara eller försvara, men som ändå är rätt.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Men samtidigt som man känner glädje för Gilad Shalit och hans familj så känner man också sorg när man tänker på alla mördare som släpps fria, och de familjer som förlorat någon i dessa terrorattacker. Här kan ni läsa mer information om vilka som släpps fria.

Vilka släpps fria?

Namnen på den första gruppen fångar (477) som kommer att friges från israeliska fängelser i utbyte mot Gilad Shalit har publicerats.
Namnen visar med all tydlighet vilket svårt beslut det måste ha varit för den israeliska regeringen att gå med på överenskommelsen med Hamas.

Det är bra att Gilad friges men det är utan tvekan ett problem att personer som dömts för flera mord på det här sättet undgår sitt straff.
Några exempel på vem som friges ur israeliska fängelser:

Walid Anajas, inblandad i ett bombattentat mot ett café i Jerusalem, 12 civila dödades och 54 skadades

Nasser Yataima , dömd för att ha planerat bombattentatet mot Park Hotel i Netanya påsken 2002. I attentatet dödades 30 civila och 140 skadades.

Musab Hashlemon, sände 2004 iväg 2 självmordsbombare till Ber Sheva. 16 civila dödades när bomberna detonerades i två bussar.

Ibrahim Jundiya, sände en självmordbombare till Jerusalem 2002. Självmordsbombaren sprängde en buss, 11 passagerare dödades.
Listan fortsätter och är väldigt lång.

List published of prisoners to be freed in Schalit deal

Who are the Palestinian prisoners set for release in Shalit deal?

Men det är både en dag av glädje och sorg. Jag är väldigt glad över att Gilad äntligen får träffa sin familj. Man ska också veta att 79 % av israelerna står bakom beslutet att byta ett judiskt liv, mot 1027 fångar, och av dessa 1027 fångar finns mördare som mördat många civila, både kvinnor och barn. Många av fångarna har sagt att de inte ångrar vad de gjort, och att de också tycker det är synd att inte fler civila dog i deras attacker.

Vem vann och vem förlorade?

Jag personligen ser det som att den judiska staten har vunnit och fått hem en ung man som tvingats sitta fånge i fem långa år, han har inte fått träffa röda korset, inte heller har han fått träffa familj och vänner. Samtidigt som den judiska staten vunnit och fått hem en ung man, så har Israel förlorat 1027 monster som troligtvis kommer att återgå till terror mot civila Israeler. Israel vann en ung man, och förlorade 1027 monster...

Jag känner också med de familjer som förlorat någon i terrorattackerna som utförts av de fångar som nu släpps fria. Ni ska veta att ni inte glöms bort och att jag och många andra förstår den sorg som ni känner idag. Men samtidigt är den judiska staten stark och relativt enad (79% av israelerna står bakom beslutet om fångväxlingen) medans palestinierna är splittrade och inte kan enas (syftar på Hamas och Fatah).

Peter, Stockholm

Traumat kan vara över, Gilad Shalit kan friges inom kort

2011-10-12T11:31:00.000+02:00

En lättnadens suck har dragits i Israel. Glädjetårar rinner ner för kinder. Inte bara hos Gilad Shalits familj utan även hos människor som aldrig har träffat honom. I 1936 dagar så har Gilad Shalit hållits kidnappad, och med honom så har en del av landets själ suttit fången.
Gilad kidnappades 2005 av Hamas och har sedan dess hållits fången på hemlig plats. I strid med alla lagar så har han inte fått korrespondera, han har inte besökts av Röda Korset och ingen information om hans tillstånd har läckt ut. Under dessa förhållanden så har Gilad Shalit upplevt sex födelsedagar.

”Efter över 5 år, 1935 dagar och långa nätter, så ger Israels regering oss vår son Gilad tillbaka.” sade Gilads far Noam Shalit när uppgörelsen offentliggjordes. ”Vi välsignar staten för dess modiga beslut trots att det har tagit lång tid.” Noam Shalit uttryckte samtidigt sitt tack till alla aktivister som har stöttat familjen under denna mörka tid.

Överenskommelsen innebär att Israel kommer släppa 1027 dömda terrorister, varav 280 med livstidsdomar, ur israeliska fängelser. Många av dem har blod på sina händer efter att ha mördat civila. Under sin tid i israeliska fängelser så har de behandlats lagenligt och haft möjlighet att korrespondera samt besökas av Röda Korset och människorättsorganisationer. I första steget så ska 450 palestinska fångar släppas. De här mördat sammanlagt 599 Israeler. Detta inkluderar en palestinsk kvinna som på en internatchatt lurade en 19-årig israelisk pojke att möta henne för att sedan mörda honom.

Trots oron att detta kan uppmuntra Hamas att utföra fler kidnappningar så har regeringen valt att genomföra överlämningen. ”Att rädda ett liv är att rädda en hel värld.” Israels premiärminister Benjamin Nethanyahu gav uttryck för nationens samhörighet i sitt tal inför kabinettet. Hela landet har lidit av Gilads fångenskap i över fem år och en del av landets själ kommer nu tillbaka.

Kabinettsmötet Foto: GPO

Överenskommelsen har kommit som ett resultat av förhandlingar ledda av Egypten och Tyskland och staten Israel uttrycker sitt tack till dessa parter för deras hjälp att få hem landets son. Detta var första gången som Hamas har visat flexibilitet i förhandlingarna och av den anledningen kunde man komma till en överenskommelse. Den arabiska våren har öppnat ett fönster som ökat förhandlingsmöjligheterna men detta kan snabbt stängas igen så det är nu av yttersta vikt att överlämningen av Gilad Shalit genomförs snarast. Det är också viktigt att minnas att Gilad Shalit inte är tillbaka ännu och att inte fira i förskott.

Nu hoppas hela landet tillsammans med Gilad Shalits familj att han snart ska återvända hem. Lidandet har varit stort då familjen inte har fått vara i kontakt med honom och inga oberoende organ såsom Röda Korset har fått besöka honom.

Trots att överenskommelsen betyder att hundratals mördare släpps fria så är uppofringen värd att Gilad Shalit ska få fira sin nästa födelsedag med sin familj.

Israel Idag (Israels Ambassads blogg)

Äta eller inte äta, det är frågan - Att betala eller inte betala, är en annan fråga

2011-10-11T13:23:00.000+02:00

Om en person är känslig eller allergisk och har gluten, om en annan är känslig mot lactos så får dessa personer specialmat om dessa betalar för maten på arbetet. Om en person är muslim så finns det andra alternativ för dem. Men en person som är jude får ej koshermat, även fast hon/han betalar för maten varje månad.

I vissa fall, kan en jude äta mat som inte är helt kosher, om man låter bli fläsk kött, väntar med att äta eller dricka mjölkprodukter inom en viss tid, vanligtvis 4 timmar. Men kosher handlar om så mycket mer än bara kött och mjölk, allting är kosher och för många är det viktigt att kosher följs. Jag kan erkänna att jag inte följer kosher så speciellt bra, inte så bra som jag skulle vilja, och det beror på att det är svårt. När jag nyligen var i Israel så åt jag kosher i 14 dagar, jag fastade och bar min kippa.

Det är för mig självklart att om möjligheten ges, så skulle jag äta kosher varje dag, men nu nekas vissa kosher medans andra har möjligheten att få mat som de kan äta. Visst äter jag maten som erbjuds, men endast 3-5 dagar per månad. Och om maten varit gratis så hade det inte spelat någon roll, men nu betalar man för mat, som man inte äter.

Peter, Stockholm

Tillbaka i Sverige, men ändå inte hemma...

2011-10-10T14:30:00.003+02:00

Två underbara veckor i eretz Israel är tyvärr över för denna gång. Som vanligt så har det varit väldigt trevligt, och som vanligt känner man viss sorg över att behöva åka hem till ett grått och trist sverige. Men är också glad över att få träffa min kära familj och mina kära vänner igen.

När jag reser till Israel så får man ofta höra, varför flyttar du inte hit? Peter - när tänker du flyttta hit? men en sak som verkligen värmer är när en väldigt god vän alltid säger, Peter - welcome home... Israel känns som hemma, känner mig inte som en turist utan som en av många andra. Många tror att jag bor där, när vi bodde på ett hostel i Tel Aviv så träffade vi en kvinna från england, och hon frågade om jag var en Tel Aviv bo...Israel.

Eftersom man känner många som bor i Israel så får man en bra bild av hur det ser ut i sammhället. För en del är det väldigt svårt att bo i Israel, lönerna är dåliga och priserna är som i sverige, ibland dyrare. Men samtidigt så kan man leva där, kanske inget lyxliv, men behöver man verkligen all lyx man har här hemma? träffade många emigranter och alla trivdes, även fast de inte hade arbete (det finns arbeten, men en del är alldeles för dåligt betalda), eller även fast det är dyrt med boende.

Jag träffade flera personer som bodde i Israel som hade egna företag som de kunde sköta med en dator, och kunde därför bo i Israel. Personligen har jag tänkt väldigt mycket på detta, och har kommit fram till att om min hemsida, det vill säga resorna går bra framöver. Vilket gör att det kommer in bra med pengar, då funderar jag på att flytta till Israel, kanske inte för evigt, men 1-2 år.

Israel4u.se i samarbete med våra kontakter i Israel arbetar för närvarande med att ta fram en paketresa som vi hoppas kunna erbjuda er senare under 2011. Det handlar om upplevelser, bland annat dykning, mountainbike, jeepsafari i öknen, möte med en Rabbin, Soldat och emigrant. Ett besök vid Döda havet, Masada med mera. Priset kommer att vara inklusive flyg (direkflyg Arlanda-Tel Aviv).

Vi kommer också att publicera en artikel på hemsidan som handlar om att vara jude i sverige, samt hur och varför man väljer att emigrera till Israel. Det kommer att vara en intervju men en vän (Joel Mikulinser) som flyttat till Israel.

Peter, Stockholm

Samma resa nya möten

2011-10-05T21:00:00.001+02:00

En underbar vecka i Jerusalem och två trevliga dagar i Tel Aviv är över. I Jerusalem så hade jag sällskap av Erik, en god vän från Sverige. Vi träffade min vän Elliot samt att vi träffade Joel Mikulinser som nyligen emigrerat till Israel.

Efter en härlig och väldigt trevlig vecka i Jerusalem så var det dags för Erik att åka hem. Jag åkte då till Tel Aviv, som vanligt så träffar man många trevliga människor. Där jag bodde så träffade jag två tyskar, en spanjor, två fransmän och en kanadensare.

På måndag kväll så hade jag bestämt med Elenor att vi skulle träffas, vi träffades på stranden. Hennes vän Amid och hans kompis från England kom också dit, vi hade intressanta diskussioner och jag kände verkligen starkt för att emigrera till Israel , och det är ingen omöjlighet i framtiden. Efter att vi suttit vid stranden, på en mysig restaurang så gick vi hem till Elenor. Hon bor bara någon minut från stranden.

Gick upp tidigt på tisdagen för att ta bussen ner till Eilat, längst söderut i Israel. Ombord på bussen så började jag prata med Benjamin, en trevlig kille från den trevliga staden Barcelona. Benjamin berättade att det bor många judar i Barcelona, vilket är ännu en anledning att gilla staden och fotbollslaget.

Väl på plats i Eilat så kom min vän Michael och hämtade mig, det är alltid trevligt att träffa honom, han har hjälpt mig mycket med resorna. Han har lånat ut en lägenhet till mig under min vistelse i Eilat. Från vardagsrummet så ser man havet och på andra sidan röda havet ser man Jordanien.

Vandrade ner till centrala staden, vandrade längs stranden och satt mig vid havet och åt lite mat jag handlat med mig längs vägen. Det finns inget att klaga på, hela resan har varit precis som mina resor brukar vara, det vill säga väldigt bra. Imorgon väntar ännu en underbar dag i Israel, tänker vandra ner till havet och sola och bada hela dagen i morgon.

En ny dag och nya möten, imorse när jag vandrade mot stranden så såg jag en kille som liknade Benjamin som jag pratat med dagen innan. Det visade sig att det inte var han utan en kille med namn Josef från Broklyn. Vi tog sällskap till stranden där vi fortsatte att prata, han bodde här, och så hade man ännu en ny vän i Israel. Josef ringde precis och vi skall ses senare ikväll.

Just nu sitter jag på en bar vid rödahavets strand och surfar och dricker en kall öl, det har inte blivit så många inlägg under min semester. Det beror på att jag ville lämna arbete hemma, och bara njuta av min semester.

Layla tov från Eilat…

Peter, Eilat/Jerusalem

Femte besöket men många nya upplevelser

2011-09-29T17:15:00.000+02:00

Även fast jag varit i Israel flera gånger förut så slutar man aldrig att överraskas, igår så besökte vi de ortodoxa kvarteren och det var en blandning mellan 2011 och 1800-talet, en väldigt speciell upplevelse som visade en annan bild av en stad som har visat så många sidor, en stad där muslimer, kristna, judar och många andra lever tillsammans.

Idag har jag och Erik besökt världens största synagoga, en stor och väldigt vacker byggnad som vi kommer att besöka på lördag, under g-dstjänsten. Vi träffade även en annan svensk på flygplatsen i Sverige, som eventuellt skall följa med på lördag.

På söndag åker Erik hem till Sverige och jag till Tel Aviv några dagar. Ska träffa Elinor och eventuellt Judy, därefter åker jag ner till Eilat där jag har fått låna en lägenhet under ett par dagar.

Nu har jag inte så mycket tid att skriva här, men kommer eventuellt att skriva lite mer nästa vecka. Allt är bra och längtar inte hem. Ani ohev Israel!!!

Hälsningar från Jerusalem...
Peter, Israel/Jerusalem

Benjamin Netanyahus tal var ett av de bästa tal jag någonsin hört

2011-09-24T20:05:00.003+02:00

Benjamin Netanyahu höll ett av de bästa tal jag någonsin hört under gårdagens tal till FN i New York. Tyvärr så har jag inte tid att översätta hans tal, eftersom jag reser till Israel tidigt imorgon. Men talet finns på engelska, och det kan ni läsa nedan.

Peter, Stockholm (snart i Israel)

Prime Minister Benjamin Netanyahu speaks at the 66th session of the General Assembly at United Nations headquarters, following Palestinian President Mahmoud Abbas' speech.

Ladies and gentlemen, Israel has extended its hand in peace from the moment it was established 63 years ago. On behalf of Israel and the Jewish people, I extend that hand again today. I extend it to the people of Egypt and Jordan, with renewed friendship for neighbors with whom we have made peace. I extend it to the people of Turkey, with respect and good will. I extend it to the people of Libya and Tunisia, with admiration for those trying to build a democratic future. I extend it to the other peoples of North Africa and the Arabian Peninsula, with whom we want to forge a new beginning. I extend it to the people of Syria, Lebanon and Iran, with awe at the courage of those fighting brutal repression.
But most especially, I extend my hand to the Palestinian people, with whom we seek a just and lasting peace.

Ladies and gentlemen, in Israel our hope for peace never wanes. Our scientists, doctors, innovators, apply their genius to improve the world of tomorrow. Our artists, our writers, enrich the heritage of humanity. Now, I know that this is not exactly the image of Israel that is often portrayed in this hall. After all, it was here in 1975 that the age-old yearning of my people to restore our national life in our ancient biblical homeland -- it was then that this was braided -- branded, rather -- shamefully, as racism. And it was here in 1980, right here, that the historic peace agreement between Israel and Egypt wasn't praised; it was denounced! And it's here year after year that Israel is unjustly singled out for condemnation. It's singled out for condemnation more often than all the nations of the world combined. Twenty-one out of the 27 General Assembly resolutions condemn Israel -- the one true democracy in the Middle East.
Well, this is an unfortunate part of the UN institution. It's the -- the theater of the absurd. It doesn't only cast Israel as the villain; it often casts real villains in leading roles: Gadhafi's Libya chaired the UN Commission on Human Rights; Saddam's Iraq headed the UN Committee on Disarmament.

You might say: That's the past. Well, here's what's happening now -- right now, today. Hezbollah-controlled Lebanon now presides over the UN Security Council. This means, in effect, that a terror organization presides over the body entrusted with guaranteeing the world's security.
You couldn't make this thing up.
So here in the UN, automatic majorities can decide anything. They can decide that the sun sets in the west or rises in the west. I think the first has already been pre-ordained. But they can also decide -- they have decided that the Western Wall in Jerusalem, Judaism's holiest place, is occupied Palestinian territory.
And yet even here in the General Assembly, the truth can sometimes break through. In 1984 when I was appointed Israel's ambassador to the United Nations, I visited the great rabbi of Lubavich. He said to me -- and ladies and gentlemen, I don't want any of you to be offended because from personal experience of serving here, I know there are many honorable men and women, many capable and decent people serving their nations here. But here's what the rebbe said to me. He said to me, you'll be serving in a house of many lies. And then he said, remember that even in the darkest place, the light of a single candle can be seen far and wide.

Today I hope that the light of truth will shine, if only for a few minutes, in a hall that for too long has been a place of darkness for my country. So as Israel's prime minister, I didn't come here to win applause. I came here to speak the truth. (Cheers, applause.) The truth is -- the truth is that Israel wants peace. The truth is that I want peace. The truth is that in the Middle East at all times, but especially during these turbulent days, peace must be anchored in security. The truth is that we cannot achieve peace through UN resolutions, but only through direct negotiations between the parties. The truth is that so far the Palestinians have refused to negotiate. The truth is that Israel wants peace with a Palestinian state, but the Palestinians want a state without peace. And the truth is you shouldn't let that happen.

Ladies and gentlemen, when I first came here 27 years ago, the world was divided between East and West. Since then the Cold War ended, great civilizations have risen from centuries of slumber, hundreds of millions have been lifted out of poverty, countless more are poised to follow, and the remarkable thing is that so far this monumental historic shift has largely occurred peacefully. Yet a malignancy is now growing between East and West that threatens the peace of all. It seeks not to liberate, but to enslave, not to build, but to destroy.

That malignancy is militant Islam. It cloaks itself in the mantle of a great faith, yet it murders Jews, Christians and Muslims alike with unforgiving impartiality. On September 11th it killed thousands of Americans, and it left the twin towers in smoldering ruins. Last night I laid a wreath on the 9/11 memorial. It was deeply moving. But as I was going there, one thing echoed in my mind: the outrageous words of the president of Iran on this podium yesterday. He implied that 9/11 was an American conspiracy. Some of you left this hall. All of you should have. (Applause.)
Since 9/11, militant Islamists slaughtered countless other innocents -- in London and Madrid, in Baghdad and Mumbai, in Tel Aviv and Jerusalem, in every part of Israel. I believe that the greatest danger facing our world is that this fanaticism will arm itself with nuclear weapons. And this is precisely what Iran is trying to do.

Can you imagine that man who ranted here yesterday -- can you imagine him armed with nuclear weapons? The international community must stop Iran before it's too late. If Iran is not stopped, we will all face the specter of nuclear terrorism, and the Arab Spring could soon become an Iranian winter. That would be a tragedy. Millions of Arabs have taken to the streets to replace tyranny with liberty, and no one would benefit more than Israel if those committed to freedom and peace would prevail.

This is my fervent hope. But as the prime minister of Israel, I cannot risk the future of the Jewish state on wishful thinking. Leaders must see reality as it is, not as it ought to be. We must do our best to shape the future, but we cannot wish away the dangers of the present.
And the world around Israel is definitely becoming more dangerous. Militant Islam has already taken over Lebanon and Gaza. It's determined to tear apart the peace treaties between Israel and Egypt and between Israel and Jordan. It's poisoned many Arab minds against Jews and Israel, against America and the West. It opposes not the policies of Israel but the existence of Israel.

Now, some argue that the spread of militant Islam, especially in these turbulent times -- if you want to slow it down, they argue, Israel must hurry to make concessions, to make territorial compromises. And this theory sounds simple. Basically it goes like this: Leave the territory, and peace will be advanced. The moderates will be strengthened, the radicals will be kept at bay. And don't worry about the pesky details of how Israel will actually defend itself; international troops will do the job.

These people say to me constantly: Just make a sweeping offer, and everything will work out. You know, there's only one problem with that theory. We've tried it and it hasn't worked. In 2000 Israel made a sweeping peace offer that met virtually all of the Palestinian demands. Arafat rejected it. The Palestinians then launched a terror attack that claimed a thousand Israeli lives.

Prime Minister Olmert afterwards made an even more sweeping offer, in 2008. President Abbas didn't even respond to it.

But Israel did more than just make sweeping offers. We actually left territory. We withdrew from Lebanon in 2000 and from every square inch of Gaza in 2005. That didn't calm the Islamic storm, the militant Islamic storm that threatens us. It only brought the storm closer and make it stronger.

Hezbollah and Hamas fired thousands of rockets against our cities from the very territories we vacated. See, when Israel left Lebanon and Gaza, the moderates didn't defeat the radicals, the moderates were devoured by the radicals. And I regret to say that international troops like UNIFIL in Lebanon and UBAM (ph) in Gaza didn't stop the radicals from attacking Israel.

We left Gaza hoping for peace.
We didn't freeze the settlements in Gaza, we uprooted them. We did exactly what the theory says: Get out, go back to the 1967 borders, dismantle the settlements.
And I don't think people remember how far we went to achieve this. We uprooted thousands of people from their homes. We pulled children out of -- out of their schools and their kindergartens. We bulldozed synagogues. We even -- we even moved loved ones from their graves. And then, having done all that, we gave the keys of Gaza to President Abbas.
Now the theory says it should all work out, and President Abbas and the Palestinian Authority now could build a peaceful state in Gaza. You can remember that the entire world applauded. They applauded our withdrawal as an act of great statesmanship. It was a bold act of peace.

But ladies and gentlemen, we didn't get peace. We got war. We got Iran, which through its proxy Hamas promptly kicked out the Palestinian Authority. The Palestinian Authority collapsed in a day -- in one day.

President Abbas just said on this podium that the Palestinians are armed only with their hopes and dreams. Yeah, hopes, dreams and 10,000 missiles and Grad rockets supplied by Iran, not to mention the river of lethal weapons now flowing into Gaza from the Sinai, from Libya, and from elsewhere.

Thousands of missiles have already rained down on our cities. So you might understand that, given all this, Israelis rightly ask: What's to prevent this from happening again in the West Bank? See, most of our major cities in the south of the country are within a few dozen kilometers from Gaza. But in the center of the country, opposite the West Bank, our cities are a few hundred meters or at most a few kilometers away from the edge of the West Bank.
So I want to ask you. Would any of you -- would any of you bring danger so close to your cities, to your families? Would you act so recklessly with the lives of your citizens? Israel is prepared to have a Palestinian state in the West Bank, but we're not prepared to have another Gaza there. And that's why we need to have real security arrangements, which the Palestinians simply refuse to negotiate with us.

Israelis remember the bitter lessons of Gaza. Many of Israel's critics ignore them. They irresponsibly advise Israel to go down this same perilous path again. Your read what these people say and it's as if nothing happened -- just repeating the same advice, the same formulas as though none of this happened.

And these critics continue to press Israel to make far-reaching concessions without first assuring Israel's security. They praise those who unwittingly feed the insatiable crocodile of militant Islam as bold statesmen. They cast as enemies of peace those of us who insist that we must first erect a sturdy barrier to keep the crocodile out, or at the very least jam an iron bar between its gaping jaws.

So in the face of the labels and the libels, Israel must heed better advice. Better a bad press than a good eulogy, and better still would be a fair press whose sense of history extends beyond breakfast, and which recognizes Israel's legitimate security concerns.
I believe that in serious peace negotiations, these needs and concerns can be properly addressed, but they will not be addressed without negotiations. And the needs are many, because Israel is such a tiny country. Without Judea and Samaria, the West Bank, Israel is all of 9 miles wide.

I want to put it for you in perspective, because you're all in the city. That's about two-thirds the length of Manhattan. It's the distance between Battery Park and Columbia University. And don't forget that the people who live in Brooklyn and New Jersey are considerably nicer than some of Israel's neighbors.

So how do you -- how do you protect such a tiny country, surrounded by people sworn to its destruction and armed to the teeth by Iran? Obviously you can't defend it from within that narrow space alone. Israel needs greater strategic depth, and that's exactly why Security Council Resolution 242 didn't require Israel to leave all the territories it captured in the Six-Day War. It talked about withdrawal from territories, to secure and defensible boundaries. And to defend itself, Israel must therefore maintain a long-term Israeli military presence in critical strategic areas in the West Bank.

I explained this to President Abbas. He answered that if a Palestinian state was to be a sovereign country, it could never accept such arrangements. Why not? America has had troops in Japan, Germany and South Korea for more than a half a century. Britain has had an airspace in Cyprus or rather an air base in Cyprus. France has forces in three independent African nations. None of these states claim that they're not sovereign countries.
And there are many other vital security issues that also must be addressed. Take the issue of airspace. Again, Israel's small dimensions create huge security problems. America can be crossed by jet airplane in six hours. To fly across Israel, it takes three minutes. So is Israel's tiny airspace to be chopped in half and given to a Palestinian state not at peace with Israel?
Our major international airport is a few kilometers away from the West Bank. Without peace, will our planes become targets for antiaircraft missiles placed in the adjacent Palestinian state? And how will we stop the smuggling into the West Bank? It's not merely the West Bank, it's the West Bank mountains. It just dominates the coastal plain where most of Israel's population sits below. How could we prevent the smuggling into these mountains of those missiles that could be fired on our cities?

I bring up these problems because they're not theoretical problems. They're very real. And for Israelis, they're life-and- death matters. All these potential cracks in Israel's security have to be sealed in a peace agreement before a Palestinian state is declared, not afterwards, because if you leave it afterwards, they won't be sealed. And these problems will explode in our face and explode the peace.

The Palestinians should first make peace with Israel and then get their state. But I also want to tell you this. After such a peace agreement is signed, Israel will not be the last country to welcome a Palestinian state as a new member of the United Nations. We will be the first. (Applause.)

And there's one more thing. Hamas has been violating international law by holding our soldier Gilad Shalit captive for five years.

They haven't given even one Red Cross visit. He's held in a dungeon, in darkness, against all international norms. Gilad Shalit is the son of Aviva and Noam Shalit. He is the grandson of Zvi Shalit, who escaped the Holocaust by coming to the -- in the 1930s as a boy to the land of Israel. Gilad Shalit is the son of every Israeli family. Every nation represented here should demand his immediate release. (Applause.) If you want to -- if you want to pass a resolution about the Middle East today, that's the resolution you should pass. (Applause.)
Ladies and gentlemen, last year in Israel in Bar-Ilan University, this year in the Knesset and in the U.S. Congress, I laid out my vision for peace in which a demilitarized Palestinian state recognizes the Jewish state. Yes, the Jewish state. After all, this is the body that recognized the Jewish state 64 years ago. Now, don't you think it's about time that Palestinians did the same?

The Jewish state of Israel will always protect the rights of all its minorities, including the more than 1 million Arab citizens of Israel. I wish I could say the same thing about a future Palestinian state, for as Palestinian officials made clear the other day -- in fact, I think they made it right here in New York -- they said the Palestinian state won't allow any Jews in it. They'll be Jew-free -- Judenrein. That's ethnic cleansing. There are laws today in Ramallah that make the selling of land to Jews punishable by death. That's racism. And you know which laws this evokes.

Israel has no intention whatsoever to change the democratic character of our state. We just don't want the Palestinians to try to change the Jewish character of our state. (Applause.) We want to give up -- we want them to give up the fantasy of flooding Israel with millions of Palestinians.

President Abbas just stood here, and he said that the core of the Israeli-Palestinian conflict is the settlements. Well, that's odd. Our conflict has been raging for -- was raging for nearly half a century before there was a single Israeli settlement in the West Bank. So if what President Abbas is saying was true, then the -- I guess that the settlements he's talking about are Tel Aviv, Haifa, Jaffa, Be'er Sheva. Maybe that's what he meant the other day when he said that Israel has been occupying Palestinian land for 63 years. He didn't say from 1967; he said from 1948. I hope somebody will bother to ask him this question because it illustrates a simple truth: The core of the conflict is not the settlements. The settlements are a result of the conflict. (Applause.)

The settlements have to be -- it's an issue that has to be addressed and resolved in the course of negotiations. But the core of the conflict has always been and unfortunately remains the refusal of the Palestinians to recognize a Jewish state in any border.
I think it's time that the Palestinian leadership recognizes what every serious international leader has recognized, from Lord Balfour and Lloyd George in 1917, to President Truman in 1948, to President Obama just two days ago right here: Israel is the Jewish state. (Applause.)

President Abbas, stop walking around this issue. Recognize the Jewish state, and make peace with us. In such a genuine peace, Israel is prepared to make painful compromises. We believe that the Palestinians should be neither the citizens of Israel nor its subjects. They should live in a free state of their own. But they should be ready, like us, for compromise. And we will know that they're ready for compromise and for peace when they start taking Israel's security requirements seriously and when they stop denying our historical connection to our ancient homeland.

I often hear them accuse Israel of Judaizing Jerusalem. That's like accusing America of Americanizing Washington, or the British of Anglicizing London. You know why we're called "Jews"? Because we come from Judea.

In my office in Jerusalem, there's a -- there's an ancient seal. It's a signet ring of a Jewish official from the time of the Bible. The seal was found right next to the Western Wall, and it dates back 2,700 years, to the time of King Hezekiah. Now, there's a name of the Jewish official inscribed on the ring in Hebrew. His name was Netanyahu. That's my last name. My first name, Benjamin, dates back a thousand years earlier to Benjamin -- Binyamin -- the son of Jacob, who was also known as Israel. Jacob and his 12 sons roamed these same hills of Judea and Sumeria 4,000 years ago, and there's been a continuous Jewish presence in the land ever since.
And for those Jews who were exiled from our land, they never stopped dreaming of coming back: Jews in Spain, on the eve of their expulsion; Jews in the Ukraine, fleeing the pogroms; Jews fighting the Warsaw Ghetto, as the Nazis were circling around it. They never stopped praying, they never stopped yearning. They whispered: Next year in Jerusalem. Next year in the promised land.

As the prime minister of Israel, I speak for a hundred generations of Jews who were dispersed throughout the lands, who suffered every evil under the Sun, but who never gave up hope of restoring their national life in the one and only Jewish state.

Ladies and gentlemen, I continue to hope that President Abbas will be my partner in peace. I've worked hard to advance that peace. The day I came into office, I called for direct negotiations without preconditions. President Abbas didn't respond. I outlined a vision of peace of two states for two peoples. He still didn't respond. I removed hundreds of roadblocks and checkpoints, to ease freedom of movement in the Palestinian areas; this facilitated a fantastic growth in the Palestinian economy. But again -- no response. I took the unprecedented step of freezing new buildings in the settlements for 10 months. No prime minister did that before, ever. (Scattered applause.) Once again -- you applaud, but there was no response. No response.

In the last few weeks, American officials have put forward ideas to restart peace talks. There were things in those ideas about borders that I didn't like. There were things there about the Jewish state that I'm sure the Palestinians didn't like.

But with all my reservations, I was willing to move forward on these American ideas.
President Abbas, why don't you join me? We have to stop negotiating about the negotiations. Let's just get on with it. Let's negotiate peace.

I spent years defending Israel on the battlefield. I spent decades defending Israel in the court of public opinion. President Abbas, you've dedicated your life to advancing the Palestinian cause. Must this conflict continue for generations, or will we enable our children and our grandchildren to speak in years ahead of how we found a way to end it? That's what we should aim for, and that's what I believe we can achieve.
In two and a half years, we met in Jerusalem only once, even though my door has always been open to you. If you wish, I'll come to Ramallah. Actually, I have a better suggestion. We've both just flown thousands of miles to New York. Now we're in the same city. We're in the same building. So let's meet here today in the United Nations. Who's there to stop us? What is there to stop us? If we genuinely want peace, what is there to stop us from meeting today and beginning peace negotiations?

And I suggest we talk openly and honestly. Let's listen to one another. Let's do as we say in the Middle East: Let's talk "doogri". That means straightforward. I'll tell you my needs and concerns. You'll tell me yours. And with God's help, we'll find the common ground of peace.
There's an old Arab saying that you cannot applaud with one hand. Well, the same is true of peace. I cannot make peace alone. I cannot make peace without you. President Abbas, I extend my hand -- the hand of Israel -- in peace. I hope that you will grasp that hand. We are both the sons of Abraham. My people call him Avraham. Your people call him Ibrahim. We share the same patriarch. We dwell in the same land. Our destinies are intertwined. Let us realize the vision of Isaiah -- (speaks in Hebrew) -- "The people who walk in darkness will see a great light." Let that light be the light of peace.

Prime Minister Benjamin Netanyahu, New York

Spänd förväntan i Jerusalem

2011-09-23T17:53:00.004+02:00

På söndag reser jag äntligen tillbaka till Israel, andra gången i år. Kommer därför inte att skriva så mycket på bloggen under min semester. Det kanske blir några inlägg, men i första hand så är det semester. Det ska bli roligt att träffa mina vänner och bekanta som bor i Israel samt njuta av sol och bad. Det judiska nyåret infaller nästa vecka och det ska bli trevligt att fira Rosh Hashana i Israel.

Det skrivs och visas nyheter om Israel i media, men vad är sant och vad är falskt? kan man lita på vad experter säger? kan man lita på TT, Aftonbladet med flera? Det var många år sedan jag slutade att lita på att det som skrivs i media om Israel verkligen stämmer. Därför brukar jag publicera nyheter och fakta som kommer från säkra källor, så även idag, när jag väljer att publicera ett inlägg skrivet av Paul Widen som skriver från Jerusalem.

Under min semester (ni finner alltid senaste nytt på denna länk) så finner ni bra länkar till nyheter, både på svenska och engelska, på denna länk.

Peter, Stockholm

Ikväll kommer både PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (i den ordningen) att tala inför FN:s Generalförsamling. Det råder en spänd förväntan i Jerusalem och resten av Israel inför vad som kommer att sägas och hur detta sedan kommer att tas emot av Generalförsamlingen. Samtidigt upplever många att onsdagens tal i FN av USA:s president Barack Obama innebar en stilla seger för det sunda förnuftet. Vissa vågar till och med tro att USA inte ens kommer att behöva lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet, eftersom det finns chans att palestiniernas medlemsansökan inte kommer att få de nio av totalt 15 röster som krävs där. Ett enat Säkerhetsråd skulle ljuda högre än ett ensamt veto från USA, även om den praktiska konsekvensen blir den samma: att palestiniernas ansökan om fullt medlemskap i FN avslås.

Bitte Hammargren har tvingats slita sig från sin egyptiska orientalistvurm för att skriva några rader om förväntningarna på Västbanken inför spelet i FN. För att få en representativ bild av situationen ringer hon upp den Palestinska demokratiska unionens (FIDA) partiledare i Ramalla. Partiledaren, Zahira Kamal, råkar vara en kvinna och vi inser därmed hur progressiva palestinerna är. Det faktum att hennes parti bara fick 2.8% av rösterna i valet 2006 torde dock peka på att hon inte är så värst representativ i det palestinska samhället, men hon säger precis det Bitte Hammargren vill höra, så vad spelar det för roll? ”[Zahira Kamal] tror också som många att extrema israeliska bosättare på Västbanken kommer att utsätta palestinska bybor för provokationer när Palestinafrågan prövas i FN.”

Detta säger hon dagen efter att en 16 månader gammal bebis (en bosättarbebis, naturligtvis) skadats svårt av palestinska stenkastare. För några timmar sedan dödades dessutom en 30-årig man och ett spädbarn (ni gissade rätt, bosättare båda två) efter att bilen som de färdades i utsattes för palestinsk stenkastning och föraren förlorade kontrollen och körde i diket.

Men varför vara en tråkmåns och rapportera om faktiska händelser (typ att människor skadas och dödas) när man kan skriva om vad man tror kommer att hända?

Paul Widen, Jerusalem

Rosh Hashanah hälsning från President Shimon Peres

2011-09-22T19:48:00.000+02:00

GPO archive photo

Message of the President of the State of Israel, Mr. Shimon Peres, to the Jewish Communities in the Diaspora on the occasion of the Jewish New Year 5772
September 2011

Hopefully, the coming New Year will herald the realization of our aspirations for peace, greater security and economic growth, as we continue to strive to safeguard the future of the Jewish people and strengthen the ties between Israel and our Jewish brethren in the Diaspora.

Dramatic changes have swept across our region in the past year, changing the face of the Middle East forever. It has been generated by a young generation that bravely fought to free themselves of the shackles of the oppressive regimes that governed them, putting their lives at risk as they resolutely demanded their basic rights for freedom, democracy, dignity and jobs. Until the dust settles, it is hard to forecast what lies ahead, but along with the risks, the coming year could offer tremendous opportunities and possibilities, and we must have the courage and foresight to seize this window of opportunity to secure a better future. A trend towards democracy and freedom in the region will benefit Israel as well, and we shall closely watch its progress.

Changes have also occurred in Israel. The grassroots social justice movement that has sprouted up across the country has demonstrated that the people of Israel are engaged and socially aware, denoting a spirit of solidarity for each other and their society. They are prepared to fight for a better future for themselves and their children, and it has been an uplifting experience to witness the sight of hundreds of thousands of people peacefully raising their voice in unison for their rights. Here too an opportunity for change exists and must not be wasted.

Jews in Israel and Jews in the Diaspora share a common bond and destiny; they are responsible for one another. These bonds must never weaken, but always strengthen, and to this end educating Jewish youth about Israel, while cultivating their engagement to Israel, is of paramount importance. No less important is the education of Israeli youth about their brothers and sisters in the Diaspora, making it clear to young and old, in Israel and abroad, that Israel belongs to all of the Jewish people, and that a strong Israel-Diaspora relationship constitutes the bridge that connects us. Together we can develop a vision for the future of the Jewish people based on the Jewish values of Tikun Olam and peace.

The coming year will be a critical period for Israel, the entire region, and the world, with complex challenges ahead. Standing united while facing existential threats will give us the strength to prevail. But it will also be a period of opportunities, and I hope we shall take advantage of these opportunities to create a year of promise, growth, and security.

As we look towards a better tomorrow, from Jerusalem I extend my warm and best wishes to the Jewish people around the world for a year of peace, joy, good health and prosperity.

Shana Tova,
Shimon Peres

Obama inser Israels dilemma

2011-09-22T19:31:00.002+02:00

Israel har under hela sin existens varit tvunget att balansera sitt behov av säkerhet och trygghet mot sin önskan om fred. Detta kan låta motsägelsefullt då fred är det som garanterar mest säkerhet för landet. Dock är vägen dit kantad av faror. De åtgärder Israel har vidtagit för att närma sig fred har ofta lett till ökad otrygghet. Tillbakadragandet från södra Libanon förde inte oss närmare fred. Det gav bara Hizbollah en möjlighet att ta över södra Libanon och att därifrån skjuta raketer mot israeliska civila. Med detta i minnet så drog Israel ändå sig tillbaka från Gaza. Avvecklingen av bosättningarna där var extremt impopulär hos delar av det israeliska samhället och var politiskt mycket kostsam. Trots detta ansågs möjliga freden vara värd uppoffringen och en risken.

Obama visar i sitt tal att han förstår Israels dilemma. Liksom palestinierna har också israelerna blivit frustrerade av att förhandlingarna har varit i mångt och mycket fruktlösa. Varje gång de är på väg att leda någon vart så ökar attackerna mot Israel.

Detta borde vara nog för att driva Israel bort från förhandlingsbordet. Så är inte fallet. Israel har gång på gång bjudit in palestinierna till förhandlingar. Israel accepterade att följa Obamas plan för att skapa en palestinsk och en judisk stat sida vid sida som det har stipulerats av FN. Israel har även gått med på att utgå ifrån 1967-års gränser som basis för dessa förhandlingar. Palestinierna förkastade däremot detta då de motsätter sig att att Israel ska vara en judisk stat samtidigt som de själva framhåller att Palestina ska vara en palestinsk stat. Israel har accepterat en palestinsk nationalstat.
”Det judiska folket har byggt en framgångsrik stat i sitt historiska hemland. Israel förtjänar att bli erkänt. Det förtjänar normala relationer med sina grannar. Och palestiniernas vänner gör dem inga tjänster när de förnekar denna sanning.”

Obama var mycket tydlig i sitt tal och visade stor förståelse för Israels dilemma, något man sällan ser hos ledare när de kommenterar konflikten officiellt, även om de är medvetna om det privat.

”Vi är övertygade om att en fredlig lösning måste innebära ett erkännande de mycket verkliga säkerhetsproblem som Israel ställs inför varje dag. Låt oss vara ärliga: Israel är omringat av grannar som har påbörjat och utkämpat repeterade krig mot landet. Israels civila har blivit mördade av raketer som har skjtits mot deras hem och självmordsbombare på bussarna. Israels barn växer upp i vetskapen att i hela regionen får andra barn lära sig att hata dem. Israel, ett litet land med mindre än åtta miljoner invånare, skådar ut över en värld där ledare för mycket större nationer hotar att utplåna dem från kartan.”
Obama framhöll att en palestinsk stat måste skapas men sade i samma andetag att en stat enbart kan skapas som resultat av ett fredsfördrag mellan palestinierna och Israel. Han gav eftertryck åt tanken att fred inte är lätt att uppnå och varje steg framåt kan följas av två steg bakåt. Trots detta får man inte ge upp. Fred måste förhandlas fram av parterna.

Båda regeringarna och majoriteten av deras folk önskar fred. Det finns självklart radikala element på båda sidor som inte önskar det, men dessa är i minoritet i Israel. Palestinierna är däremot kraftigt splittrade. Fatah självt är tudelade. En del, led av Abbas, vill gå till FN nu, en annan del, ledd av premiärminister Fayad, tycker inte att man är redo att styra en stat.
Samtidigt så vill Hamas och andra extrema grupper utrota Israel och driva judarna i havet medan andra palestinier önskar bli medborgare i Israel. Dessa hinder måste överbryggas. Den palestinska myndigheten måste stärkas och göras redo att administrera sitt område innan den kan utropa en stat.

Vidare så kommenterade Obama Israels prekära situation där framförallt Iran och Syrien, men även andra stater stödjer terror i Israel och förtrycker sina egna folk. Han poängterade att sanktionerna mot dem måste öka. President Obama sade vidare att en fredlig lösning måste ta hänsyn till båda sidors intressen. Israels behov av säkerhet är inte mindre viktigt en palestiniernas territoriella krav. Fred skapas inte genom en omröstning. Fred ska inte bara vara i ett ögonblick efter att en omröstning skett utan kunna upprätthållas långvarigt.

I linje med vad Obama sade så är det dags för ett erkännande för de steg Israel har tagit och de uppoffringar Israel har gjort för att uppnå fred. En palestinsk stat måste jämställas med en judisk stat och vägran att erkänna ett nationellt hemland till för det judiska folket kan inte försvaras. Speciellt inte då Israel hat gått med på allt mer långtgående kompromisser så som exemplevis rörande 1967 års stilleståndslinjer. Israel är även de enda som har accepterat Obamas vision om förhandlingar i dess helhet, trots att detta kräver uppoffringar från Israel. För att nå en kompromiss måste båda sidor vara villiga att göra uppoffringar.

Under allt för lång tid har debatten handlat om vad palestinierna kräver eller förtjänar mot vad Israel önskar. Vi måste omformulera detta och diskutera vad båda parterna förtjänar. Palestinierna förtjänar en stat och Israel förtjänar säkerhet. Samtidigt måste vi bejaka vad båda parterna önskar. Allt för länge har det målats upp en ensidig bild. För att lösa en ekvation så måste man läsa båda led. Precis som Obama, så måste Europa inse att Israel har legitima saker att oroa sig för och legitima krav. Läs hela president Obamas tal här.

Israel Idag, Israels ambassads blogg

En mellanösternkännare utan mellanösternkännedom

2011-09-21T21:51:00.001+02:00

Sydsvenska Dagbladet publicerade igår ett debattinlägg av Ingmar Karlsson, Sveriges generalkonsul i Istanbul 2001-2008 och sedan 2009 verksam vid Centrum för Mellanöstenstudier vid Lunds universitet. ”Erkännande av Palestina hotar ingen fredsprocess” hävdar Karlsson i rubriken. Artikeln är ett hopkop av det dravel vi vant oss att höra från akademiker som sysslar med Mellanöstern.
Det som motiverade Karlsson att skriva sitt debattinlägg var alltså palestiniernas planerade jippo i FN senare i veckan. Precis som så många andra som helt saknar insikt i frågan tror Karlsson att den förmodade omröstningen i Generalförsamligen på något sätt kan trolla fram en palestinsk stat. Men som Israels premiärminister Binyamin Netanyahu sa under regeringssammanträdet i söndags, ”I Generalförsamligen är det möjligt att bestämma att solen går upp i väster och ned i öster.” En palestinsk stat kommer inte att uppstå i FN hur mycket Karlsson och hans sort än tycker att den ska uppstå. En rudimentär koll på FN-stadgan räcker för att förstå att palestiniernas plan är utsiktslös.

Trots att palestiniernas plan är utsiktslös finns det farhågor att deras FN-jippo hotar fredsprocessen, eftersom det finns en punkt i interimsavtalet från 1995 som säger att ingen sida får vidta åtgärder under interimsperioden som kan påverka den slutgiltiga utgången. Om palestinierna begär fullt medlemskap i FN innebär det alltså att de bryter mot en fundamental punkt i Osloavtalet. Man kan alltså tycka att en palestinsk stat ska etableras på Västbanken och Gaza och ändå konstatera att det palestinierna gör nu hotar utsikterna för framtida fredsförhandlingar. I grund och botten är det alltså en fråga om skillnaden mellan är och bör. Sånt man lär sig i lekis.

Och det är här Karlssons bristande intellektuella heder blir uppenbar. ”Israel har systematiskt motarbetat fredsprocessen i mer än trettio år,” hävdar han. Sedan slutet på 70-talet, alltså, eller början av 80-talet. Sist jag kollade inleddes inte fredsprocessen förrän 1993. Israel har alltså enligt Karlsson motarbetat en fredsprocess som inte… existerade?

Men okej, vi unnar honom denna dumhet. Vad är beviset för att Israel systematiskt har motarbetat fredsprocessen? Jo, en artikel i Haaretz från 1969 där en viss Yehoshafat Harkabi ger uttryck för en kompromisslös hållning gentemot den arabiska fienden. Karlsson presenterar Harkabi som ”tidigare chef för Israels militära underrättelsetjänst” men glömmer att nämna att han avgick från den posten 1959. En person som var chef för Israels militära underrättelsetjänst på 1950-talet, som skrev en artikel i Haaretz 1969 och som dog 1994, precis i början av fredsprocessen, är alltså i Karlssons stilla sinne ett bergfast bevis för att ”Israel systematiskt har motarbetat fredsprocessen.”

Inte ett ord om att Yehoshafat Harkabi sedermera kom att förespråka förhandlingar med PLO och etableringen av en palestinsk stat (hoppsan, Karlsson glömde visst att läsa den boken). Sedan 1970-talet, då man till och med i arbetarpartiet vägrade använda ordet ”palestinier”, har det skett en ideologisk förskjutning i den israeliska opinionen. Idag stödjer en majoritet av Israels befolkning etableringen av en palestinsk stat. Senast igår sa Yigal Palmor, talesman för Israels utrikesdepartement, ”Israel motsätter sig inte en palestinsk stat. Israel vill ha fredlig samexistens, sida vid sida med en framtida palestinsk stat. Men fred kan bara uppnås genom direkta samtal.” Idag säger alltså Israels högerregering det som var otänkbart för en vänsterregering att säga på 1970-talet. Det har kallats utveckling, det har kallats nationellt mognande och det har kallats en sionistisk identitetskris, men det är ett faktum: tanken på en palestinsk stat har stöd av en trygg majoritet av Israels befolkning. Om man följer nyheterna och läser en bok nu och då kommer inte detta konstaterande som en överraskning. Men om man bara läser gulnande tidningsurklipp från slutet av 1960-talet i sitt akademiska elfenbenstorn kan man lätt svepas upp i de där klassiska inbillningarna om judiska ränker och dubbelspel.

Paul Widen, Jerusalem

Jag brukar ofta kritisera media och skriva att media väldigt ofta vinklar sina nyheter och ibland även ljuger. Sanningen är den att Israel har försökt att få till en långvarig fred ett flertal gånger, och palestinerna har också fått flera chanser, men tyvärr så vill de (palestinierna) alltid ha hela kakan. Det finns en väldigt bra video på youtube som förklarar detta. Här är länken.

Peter, Stockholm

Juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner i FN, del 3

2011-09-18T20:36:00.001+02:00

Här kommer den tredje och sista delen av ett föredrag med Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA, i vilket han fortsätter att förklara de grundläggande juridiska och politiska aspekterna på palestiniernas planerade ansökan om FN-medlemskap. Jag brukar normalt inte skriva inlägg som är längre än en A4-sida, men eftersom ämnet är högaktuellt och ganska komplicerat tycker jag att det är försvarligt att ge ämnet det utrymme som det faktiskt kräver om man vill förstå det. Ni får ursäkta att min översättning ibland hemfaller åt kanslisvenska, men jag hoppas att professorns föredrag ändå ska vara begripligt.

Paul Widen, Jerusalem

Fråga: Sedan Osloavtalen har Israel och PLO slutit en massa avtal och fördrag. Avtalen skapade den palestinska myndigheten. Det finns en enorm mängd samarbete mellan parterna. Det har sagts att Israel antingen kommer att upphäva eller dra sig tillbaka från vissa avtal om palestinierna ensidigt går vidare till FN. Vad kan hända i FN som kan förändra Osloavtalens juridiska ställning?

Svar: Det finns en punkt i interimsavtalet från 1995 som säger att ingen sida får vidta åtgärder under interimsperioden som kan påverka den slutgiltiga utgången. Den israeliska tolkningen av palestiniernas steg är att det bryter mot denna bestämmelse. Vilket det förmodligen gör. Men betyder det att avtalen är vid vägs ände? Nej, inte nödvändigtvis. Israel kan välja att se detta som en fundamental överträdelse eller som en icke-fundamental överträdelse, men även om Israel väljer att se det som en fundamental överträdelse innebär det inte nödvändigtvis att avtalen upphävs. Ärligt talat har palestinierna gjort sig skyldiga till fundamentala överträdelser förut, i ansenlig mängd, och Israel har av olika skäl bedömt det som smartare att inte hävda att avtalen är upphävda. Det är inte heller tydligt för mig att palestinierna ser detta som ett hot. Detta är mer skränande än faktisk information. Det är ett av hoten som har framförts men jag är inte så säker på att det kommer bli verklighet. I vilket fall som helst skulle det inte ske för att Generalförsamlingen tar det ena eller det andra beslutet, utan för att det är så avtalen har utformas: ja, det skulle vara en fundamental överträdelse, nästan säkert, men det betyder inte att något alls med nödvändighet kommer att ske som följd.

Fråga: Om detta är en icke-händelse som inte kommer att förändra något, kommer det då inte heller att påverka möjligheten till fortsatta förhandlingar om gränser, Jerusalems status, bosättningarna, osv?

Svar: Jag är inte säker på att vi har förhandlingar vid horisonten, tyvärr. Jag tycker att det är tämligen klart att Abbas fattade ett beslut någonstans i början av Obamas presidentskap, att direkta förhandlingar är mindre fördelaktiga än andra alternativ. I en intervju som han gav till David Ignatius, om jag minns rätt, sa han att han inte såg något akut behov av att fortsätta förhandlingarna, att det fanns bättre alternativ för tillfället. I en debattartikel i New York Times tidigare i år beskrev han strategin bakom sin FN-satsning, där han menade att han såg den som början på en större diplomatisk och juridisk offensiv mot Israel. Det är så jag tycker att man ska se på saken, snarare än att fråga sig hur det kommer att påverka förhandlingarna. Jag tror inte att förhandlingarna kommer att återupptas förrän Abbas ändrar sin strategi. Jag ser inget på horisonten som ser ut att kunna ändra hans åsikt. Vad vi har sett under de senaste månaderna är att sidorna har grävt ner sig. Politiskt tror jag att det säkert kommer att bli svårare för palestinierna att förhandla efter detta. Abbas har mer eller mindre sagt att det inte finns förutsättningar för några förhandlingar och att palestinierna därför inte har något annat val än att gå till FN. Att då nästa dag vända sig om och säga, ”OK, nu när vi har varit i FN och fått vad vi fick, nu är förhandlingar möjliga igen.” Det verkar inte riktigt som att det är den typ av steg som han kommer att kunna motivera. Jag tror att hela processen av att gräva ner sig kommer att göra det svårt för honom att backa och gå tillbaka till förhandlingsbordet. Och samma sak gäller Israel, som beskrivit detta som ett fientligt steg. Kan man efter all denna uppschasning om att det är ett fientligt steg bara vända sig om och säga, ”Allt är glömt, låt oss gå tillbaka till förhandlingsbordet”? Politiskt är det svårt att se. Men när det gäller själva förhandlingarna kan sidorna komma överens om vad de vill, de kunde det innan och de kan det fortfarande.

Fråga: Det måste väl finnas någon juridisk skillnad, någon anledning till varför de vänder sig till Generalförsamlingen? Varför skulle de gå till Generalförsamlingen om steget vore helt obetydligt?

Svar: Jag tror att anledningen till att de beslutade sig för att vända sig till Generalförsamlingen var att de inte nödvändigtvis tänkte igenom alla steg i förväg. En av spekulationerna som gjorts är att den palestinska FN-delegationen kommer att be att bli erkänd som en statlig observatör, istället för att som nu bara betraktas som en icke-statlig observatör. Nu måste man förstå att Palestina redan nu, som en icke-statlig observatör, har alla rättigheter som statliga observatörer. Idag betraktas de som en icke-statlig observatör, men de är inte som någon annan icke-statlig observatör. Palestinierna är icke-statliga observatörer i likhet med Internationella rödakorskommittén (ICRC), som har vissa rättigheter, men ICRC:s rättigheter är inte samma som palestiniernas rättigheter. Palestinierna har redan fått sina rättigheter uppgraderade och deras rättigheter är idag i princip identiska med de rättigheter som icke-medlemsstater har. Så de kan delta i debatter och kommittéer, de får finansiering osv. Detta är saker som icke-statliga observatör annars inte får. Hotet om omklassificering från icke-statlig observatör inbegriper egentligen inte en uppgradering av deras status. Det kan vara betydelsefullt i det att andra internationella organ som påverkas av Generalförsamlingen då kanske kommer att vara mer benägna att betrakta Palestina som en stat. Så lyder egentligen argumentet. Och det kan det. Under årens lopp har det varit palestiniernas strategi att försöka bli antagen till dessa organ, och detta är ytterligare ett steg i denna strategi. Jag tror att fler steg kommer att tas i framtiden i försöken att lyfta fram deras anspråk, men en omröstning i Generalförsamlingen åstadkommer i och för sig inte detta.

Fråga: Vilka konsekvenser kommer den palestinska resolutionen i FN att ha för Gaza?

Svar: För att besvara denna fråga det är värt att gå tillbaka till ICC (Internationella brottmålsdomstolen). Palestinierna har redan presenterat en anslutningsansökan till ICC i syfte att väcka åtal för brott i Gaza. ”Palestina”, dvs. PLO/palestinska myndigheten-Palestina, hävdar att Gaza är en del av sagda stat, trots att territoriet faktiskt kontrolleras av någon annan. Detta är… intressant. Låt oss föreställa oss att vi beslutar oss för att jag faktiskt har fel i min analys av territorium-ingrediensen: låt oss säga att vi beslutar oss för att någonstans, på något sätt, finns det faktiskt en palestinsk myndighet som har kontroll över ett faktiskt territorium. Till exempel område A, OK? Ramalla är nu staten Palestina. Innebär det att staten Palestinas jurisdiktion och suveränitet sträcker sig till Gazaremsan, eller ens till Jeriko eller Jenin? Svaret är nej, det behöver det inte nödvändigtvis betyda. Palestina skulle kunna ta sig över tröskeln för vad som krävs för att betraktas som en självständig stat och ändå inte betraktas som den suveräna makten över alla de områden som man gör anspråk på.

Fråga: För att palestiniernas ansökan ska godkännas krävs det bara en enkel majoritet, såvida inte en medlemsstat kräver två tredjedels majoritet, är det korrekt?

Svar: Omröstning om medlemskap i FN kräver en majoritet i rösterna i Säkerhetsrådet [och inga veton av permanenta medlemmar] och sedan två tredjedelar av rösterna i Generalförsamlingen. Men kommer detta att betraktas som en omröstning om medlemskap? Förmodligen inte, eftersom deras ansökan kommer att få veto i Säkerhetsrådet.

Fråga: Och en omröstning om att betraktas som icke-medlemsstat, kräver det också två tredjedels majoritet?

Svar: Jag är inte säker på att det finns något i regelboken om det. Det finns definitivt inte något i FN-stadgan om det eftersom begreppet ”icke-medlemsstat” inte existerar i FN-stadgan. Jag har aldrig tittat på Generalförsamlingens sammanträdesregler. Hur många röster som krävs kommer förmodligen att kräva ett beslut från ordföranden.

Fråga: Varför råder det en sådan oro i Israel beträffande detta?

Svar: Det är en bra fråga. Jag är inte helt säker att jag har svaret på den. Den israeliska oron började, tror jag, med försvarsminister Ehud Baraks beskrivning av palestiniernas planerade drag som en ”politisk tsunami” för ett halvår sedan. Det han hade i åtanke då var förmodligen att han gjorde kopplingen att om Generalförsamlingen röster igenom resolutionen, kommer plötsligt alla andra fördragsorgan att sedan rösta på samma sätt. Det vore oroande. Israel hade just denna dåliga erfarenhet med Goldstonerapporten, och det vore ett verkligt problem om en domstol eller ett domstolsliknande organ skulle kunna ta beslut som är mycket aggressiva mot Israel, som Israel sedan i allt väsentligt inte skulle ha något sätt att besvara. Så löd farhågorna. Juridiskt sett är detta inte vad som kommer att ske. Politiskt sett förhåller det sig som så att desto mer väsen Israel gör, desto mindre sannolikt är det att detta kommer att ske. Men det finns vissa politiska samband mellan de två, så man kan förstå den israeliska oron i den meningen, att andra fördragsorgan kanske kommer att ta detta som en signal för att nedgradera Israels anspråk eller att vidta aggressiva rättsliga åtgärder mot Israel. Men jag tror inte att det handlar om vad palestinierna gör juridiskt, utan mer om vad de gör politiskt, och delvis kanske Israels oro har att göra med en missuppfattning av hur politiken kommer att spelas ut. Det kan, med andra ord, vara så att hotet är överdrivet.

Fråga: Kan palestinierna själva, som icke-statliga observatörer, presentera resolutionsförslag i Generalförsamlingen?

Svar: Det kommer att krävas en stat som agerar sponsor för förslaget. Men en av förmånerna som de har som en del av sin status som en icke-statlig observatör och som inga andra observatörer har är rätten att presentera resolutioner till ordföranden. Det sker ingen omröstning förrän det finns en statlig sponsor, men de kan alltid presentera resolutionsförslag, och det gör de hela tiden. Majoriteten av resolutionerna mot Israel är skrivna av den palestinska delegationen.

Fråga: Vissa israeliska politiker hävdar att när en palestinsk stat erkänns kommer eventuella missiler som avfyrats från Gaza mot Israel att betraktas som en krigshandling. Skulle något ändras i denna mening, dvs. att Israel skulle vara mer fri att besvara sådana attacker?

Svar: Jag tror inte det. I internationell rätt finns det något som kallas för internationella väpnade konflikter och något som kallas för icke-internationella väpnade konflikter. Stater har i vissa avseenden större rättigheter att agera i icke-internationella väpnade konflikter än i internationella väpnade konflikter. Nu förhåller det sig som så att den Internationella domstolen [ICJ, ej att förväxla med den Internationella brottmålsdomstolen, ICC] i Haag i sitt yttrande från 2004 om barriären, kallat ”Muren som är byggd på de ockuperade palestinska områdena”, konstaterade att terroristattacker vars förrövare utgått från bortom den Gröna linjen inte ger Israel rätt till självförsvar, eftersom den Gröna linjen inte är en internationell gräns. Därför råder det ingen internationell väpnad konflikt och därför har Israel inte rätt till självförsvar. Nu tror jag faktiskt att detta tekniskt sett är korrekt, men det är också tekniskt sett irrelevant, eftersom man visserligen behöver kunna hävda rätt till självförsvar för att korsa en internationell gräns för att attackera en annan stat, men detta krävs inte en i en icke-internationell väpnad konflikt. Om stater inte korsar internationella gränser behöver de inte någon juridisk doktrin som ger dem tillstånd att sätta in sina trupper varhelst de vill för att bemöta militära hot, så länge de efterlever internationell humanitär rätt. Om det är en internationell väpnad konflikt har Israel rätt till självförsvar, och om det är en icke-internationell väpnad konflikt har Israel ändå rätt att sätta in trupper. För övrigt kan tilläggas att i Palmer rapporten, den om flottiljen-incidenten 2010, konstateras det att Gazas status är oklart [om det är att betraktas som en stat eller inte]: konflikten är väldigt likt en internationell väpnad konflikt och Israel är berett att behandla det som en internationell väpnad konflikt, så rapporten drar slutsatsen att den lag som ska gälla är som den som rör internationella väpnade konflikter, med den givna följden att Israel givetvis har rätt till självförsvar. Så skulle det ändra något om Generalförsamlingen röstar igenom en resolution? Jag kan inte se hur det skulle göra det.

Fråga: Det finns massor av palestinska diplomatiska beskickningar runt om i världen. Efter omröstningen i FN, kommer de länder som stödjer staten Palestina att uppgradera beskickningarna till faktiska ambassader, och kommer det att göra någon skillnad juridiskt, internationellt, att staten Palestina nu får ambassader och ambassadörer?

Svar: De har redan ambassader och ambassadörer. Återigen, det finns 130 stater i världen som har erkänt staten Palestina. I några av dem kallas den palestinska beskickningen ”Palestinas ambassad”, i andra inte. Vad som pågår runt om i världen är att PLO, eller den palestinska myndigheten, beroende på vilken hatt de bär just den dagen, går till stat efter stat och ber länder att uppgradera deras beskickningar till ambassader och deras diplomater till ambassadörer. Under sommaren pågick detta i Latinamerika. Detta är något som kontinuerligt pågår och som kommer att fortsätta. Kommer vi att se flera stater ändra sin position efter om omröstning i Generalförsamling? Jag tvivlar på det. De flesta länder har redan högljutt diskuterat den här frågan och kommer att fortsätta att göra det efteråt. Det pågick diskussioner i en rad länder i Europa, det diskuterades i Ryssland, det fanns diskussioner i Latinamerika och de kommer att fortsätta. De stater som inte har ambassader kommer att överväga att uppgradera dem till ambassader. Jag tror faktiskt att det i vissa av dem kommer att uppstå en omvänd diskussion. Säkerligen kommer någon i Europa att framföra argumentet att palestiniernas beskickning istället bör nedgraderas som straff för deras unilaterala handlande. Jag tror inte att det kommer att resultera i något, men det är en debatt som kommer att föras. Ingenting kommer att hända på den magiska dagen efter att de har lagt fram en resolution och omröstningen skett, såvitt jag kan förstå.

Fråga: Kan du säga något om Samverkan för fred-resolutionen [Uniting for Peace-resolution, Generalförsamlingsresolution 377], som har föreslagits som en väg framåt för palestinierna om Säkerhetsrådet skulle välja att inte acceptera deras ansökan om FN-medlemsskap?

Svar: Detta är antingen ett missförstånd av Israels förra ambassadör till FN eller, mer troligt, en missuppfattning av reportern som intervjuade henne, men vid en viss punkt blev detta en stor sak i Israel. Samverkan för fred är en procedurmässig resolution med syfte att föra vissa saker till omröstning i Generalförsamlingen som Säkerhetsrådet inte kan rösta om. Anledningen till att detta är nödvändigt är för att det står i FN-stadgan att Generalförsamlingen inte ska göra rekommendationer i frågor som ligger under Säkerhetsrådets jurisdiktion. Konflikten mellan Israel och palestinierna ligger på Säkerhetsrådets permanenta dagordning. Varje resolution avslutas alltid med frasen ”Säkerhetsrådet hänskjuter frågan” vilket betyder att Säkerhetsrådet fortfarande anser att frågan ligger under deras jurisdiktion. Enligt FN-stadgan är Generalförsamlingen inte tänkt att utfärda rekommendationer i sådana frågor, men det gör den hela tiden ändå. Ibland kommer man ihåg att åberopa Samverkan för fred-resolutionen, men oftast inte. Den utfärdar ändå rekommendationer och ingen ägnar saken någon uppmärksamhet. Ger Samverkan för fred-resolutionen Generalförsamlingen makt att göra någonting utöver det den faktiskt har mandat att göra, nämligen att ta saker i övervägande? Nej, resolutionen ger den rätt att utfärda rekommendationer under omständigheter där den annars inte hade kunnat utfärda rekommendationer. Kan den omvandla dessa rekommendationer till lag, med stöd av Samverkan för fred-resolutionen? Nej. Vissa människor tycks tro att denna resolution gör det möjligt för Generalförsamlingen att agera som om den vore Säkerhetsrådet och genomdriva bindande resolutioner eller utfärda bindande sanktioner, och det gör den inte. Generalförsamlingen kan, med eller utan Samverkan för fred-resolutionen, imorgon rekommendera militära och ekonomiska sanktioner mot vilken stat som helst, det är bara det att de inte kommer att vara bindande för någon stat.

Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA

Juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner i FN, del 2

2011-09-13T17:48:00.001+02:00

Det spekuleras allt mer intensivt kring vad som kommer att hända den 20 september när palestinierna planerar att framföra en medlemsansökan till FN:s Generalförsamling. Här nedan följer del två av ett föredrag med Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA, där han fortsätter att förklara de grundläggande juridiska aspekterna på palestiniernas septemberplaner. Detta var tänkt att bli den andra och sista delen av Avi Bells föredrag, men av utrymmesskäl delar jag upp det ytterligare. Del tre (och eventuellt en fjärde del) kommer framöver.

Paul Widen, Jerusalem

Fråga: Är det sant att FN:s Generalförsamling kan erkänna en befintlig stat, men att den inte kan utse en entitet till en stat?

Svar: Generalförsamlingen kan utse vad den vill, men frågan är vad det har för rättslig verkan om Generalförsamlingen skulle utse en entitet till en stat. Detta kan vara av intresse för oss om vi anser att ett erkännande är viktigt, men det påverkar egentligen inte de övriga ingredienserna som krävs för att betraktas som en självständig stat. Så det kommer inte att göra något till en stat som inte är en stat. Det kommer inte göra något till en icke-stat som är en stat. Generalförsamlingens beslut är en åsikt.

Fråga: Kan du berätta lite om de potentiella rättsliga konsekvenserna i USA, de åtgärder som den amerikanska kongressen har hotat att vidta?

Svar: Det har framförts ett antal olika förslag på vad som kan hända, hur USA skulle kunna svara på ett palestinskt initiativ i FN. Några av dem är riktade mot FN och några av dem är riktade mot den palestinska myndigheten/PLO. USA har ett komplicerat förhållande till den palestinska myndigheten/PLO. USA ger direkt stöd till den palestinska myndigheten, kontant och på andra sätt. USA ger indirekt stöd genom ett antal olika organisationer, till exempel ger USA stöd till UNRWA, som ger stöd till den palestinska myndigheten. Ett av hoten är att USA kommer att minska eller upphöra att ge detta stöd. Det finns andra åtgärdsförslag, exempelvis de diplomatiska förbindelser som USA har. USA erkänner PLO som den legitima representanten för det palestinska folket och PLO har en beskickning i Washington, DC. PLO:s beskickning håller öppet så länge som USA:s regering varje halvår anger att PLO lever upp till vissa villkor, som beskrivs i den lagstiftning som utformades för detta syfte, villkor som i grunden har att göra med att PLO inte får vara inblandad i terrorism. Det har framförts ett hot om att detta inte längre kommer att ske [dvs att USA skulle sluta säga att PLO inte är inblandad i terrorism]. Jag tror inte att det är ett särskilt realistiskt hot, men om USA gör det, skulle PLO:s beskickning i USA behöva läggas ner. Inte särskilt troligt. Sedan har vi de sanktioner som föreslagits mot FN, att USA skulle upphöra med sina inbetalningar av vissa typer av avgifter till de FN-organ som accepterar Palestina som en stat. Detta är ett lagförslag som den amerikanska administrationen motsätter sig, så det är svårt att se hur det någonsin skulle kunna släppas igenom. Faktum är att det amerikanska utrikesdepartementet officiellt har uttalat sig mot det. Men det är ett hot. Om du tittar på de realistiska hoten har de att göra med stöd, både direkt och indirekt, till den palestinska myndigheten. Kommer detta att avskräcka dem? Palestinierna själva säger nej. Men det har skränats mycket och en hel del desinformation har spridits, så det är svårt att vara säker.

Fråga: Hur viktigt är det att det palestinska området inte har en internationellt erkänd gräns, den gröna linjen?

Svar: Det finns faktiskt ett mycket bra prejudikat på denna fråga, och det är Israel självt. Detta var ett argument som framfördes när Israels medlemskap i FN debatterades. Det hävdades av de arabiska staterna att Israel inte kunde hävda att den hade ett territorium, eftersom gränserna till detta territorium fortfarande var omtvistade. På den tiden erkände inga av de omkringliggande staterna sina gränser med Israel. Var och en av dem, Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten, hade bara vapenstilleståndlinjer med Israel, och i vart och ett av vapenstilleståndsavtalen stod det att stilleståndslinjerna inte var gränser och att ingen av sidorna gjorde avkall på sina fordringar. Konsensus var då – den grund på vilken Israel röstades fram som medlem, och det är allmänt accepterat som sant än idag – att gränstvister inte upphäver territorium-ingrediensen. Det räcker med att det finns något territorium alls. Det är inte nödvändigt att hela detta territorium är obestritt. Beträffande detta har alltså palestinierna inga problem. Det faktum att gränserna kommer att bestridas är inte en relevant i frågan.

Fråga: Om palestinierna erkänns av FN som ett icke-medlemsland, hur kommer detta att påverka Israel i till exempel ICC (internationella brottsmålsdomstolen)?

Svar: Jag tror att många människor i Israel har en tendens att blanda ihop två frågor som inte har något med varandra att göra. Palestiniernas status i FN är en fråga. Deras förmåga att ansluta sig till organisationer som ICC är en annan fråga. Nu pågår det en ansträngning bland palestinierna att bli erkända av ICC. Kanske kommer ICC att acceptera dem, kanske inte. Om ICC lutar mot att acceptera palestinierna kan det vara politiskt lägligt för dem att vänta tills efter det att Generalförsamlingen röstat om ett godkännande av staten Palestina som en icke-medlemsstat, men juridiskt gör det inte någon skillnad, och det är inte ens klart att det spelar en så värst stor politisk roll heller. Sannolikheten är stor – jag tror inte att den är större än 50%, men den är inte mindre än 20% – att Palestina, oavsett vad som händer i Generalförsamlingen, kommer att erkännas som en stat såvitt det anbelangar ICC. Men det bestämmandet är upp till ICC. Åklagaren skulle i så fall ta det beslutet och sedan skulle det vara upp till domstolen att avgöra huruvida den håller med om åklagarens beslut. Finns det en sådan chans? Det finns en sådan chans. Jag tycker att det är ett misstag att man inte tar detta hot på allvar i Israel. Jag tycker också att det är ett misstag att tro att det börjar eller slutar när FN:s Generalförsamling går till omröstning. Omröstningen har verkligen mycket litet med saken att göra.

Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA

Juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner i FN, del 1

2011-09-12T19:13:00.001+02:00

Det spekuleras allt mer intensivt kring vad som kommer att hända den 20 september när palestinierna planerar att framföra en medlemsansökan till FN:s Generalförsamling. Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA, förklarade idag vissa grundläggande juridiska aspekter på palestiniernas septemberplaner för en grupp journalister här i Jerusalem. Eftersom hans föredrag var ganska långt har jag delat upp det i två delar. Del ett följer här nedan. Del två ser förhoppningsvis dagens ljus imorgon.

Paul Widen, Jerusalem

Låt oss försöka förstå vad som kommer att hända i FN, för att sedan förstå vad detta kommer att innebära. Det har funnits lite oklarheter kring palestiniernas planer, men såvitt jag kan förstå dem ser de ut så här: den palestinska myndigheten, eller kanske PLO, det är inte helt klart och de tenderar att fungera som alter egon; det är inte helt klart när en av parterna handlar vem som är den avsedda aktören; men tydligen kommer den palestinska myndigheten/PLO att frambära en begäran till FN:s Säkerhetsråd om att bli antagen som medlemsstat i FN. Tydligen kommer USA då att lägga in sitt veto mot denna begäran. Begäran kommer sedan att gå till Generalförsamlingen. Enligt FN-stadgan kan FN:s Generalförsamling bara ha en omröstning om en ny medlemsstat om detta har rekommenderats av Säkerhetsrådet. Så tydligen kommer palestiniernas begäran vid den här tidpunkten! att vara död. Generalförsamlingens ordförande, liksom Generalsekreteraren och diverse andra figurer har redan gjort klart att utan en rekommendation av Säkerhetsrådet kommer Generalförsamlingen inte att rösta om att godkänna staten Palestina som medlemsstat. Vid den tidpunkten, efter att deras första begäran har dött, kommer tydligen en andra begäran att frambäras. Vi vet inte exakt hur denna andra begäran kommer att se ut. Den kan vara i form av en begäran att ändra karaktär på PLO:s delegation till Generalförsamlingen. I Generalförsamlingen finns för tillfället en delegation som kallas för ”Palestina.” ”Palestina” representerar PLO. Den brukade kallas för ”PLO:s delegation,” men de ändrade beteckningen för ungefär 15 år sedan, även om delegationen fortfarande representerar PLO. De kan begära en uppgradering av sin status, men den kan inte uppgraderas så värst mycket. Just nu betraktas delegationen som en obser! vatör med nästan alla privilegier som medlemsstaterna har. Det enda som de inte kan göra är att rösta som en medlemsstat. Det talas om att PLO kommer att begära att bli erkänd som en icke-medlemsstat. Detta kommer inte att formellt ge dem några nya befogenheter inom FN-systemet. Däremot kommer det kanske att övertyga andra att betrakta dem som en stat, vilket kan medföra vissa juridiska komplikationer. Men i stort verkar det inte som om det kommer att hända så mycket, förutom att en begäran kommer att avslås. En annan begäran kommer sedan eventuellt att frambringas. Jag vet inte om PLO i övrigt kommer att begära något i FN i september. Traditionellt presenterar palestinierna någonstans runt 18 antiisraeliska rekommendationer varje år. Alla röstas igenom och godkänns av Generalförsamlingen, så om det i år istället blir 19 eller 20 är jag inte så säker på om det gör så stor skillnad.

Denna formella process kommer alltså inte att åstadkomma särskilt mycket. Vad som är mer intressant är den informella processen, som ju faktiskt har pågått ganska länge. Palestinierna har i många år och i varierande grad försökt presentera sig som en stat och på olika sätt sökt tillträde till internationella organ och fördrag. 1988 utropades den självständiga staten Palestina av det palestinska nationella rådet (PNC). Det finns idag ungefär 130 stater i världen som erkänner staten Palestina. Vid vissa tidpunkter fanns det fler stater som erkände Palestina än de som erkände Staten Israel. Redan 1988 när palestinierna tog detta steg togs också vissa steg för att ansluta sig till internationella fördrag. Till exempel förklarade palestinierna 1989 i ett brev till det schweiziska förbundsrådet att de hade ratificerat de första fyra Genèvekonventionerna,! samt tilläggsprotokoll ett och två. Vid den tidpunkten förklarade det schweiziska förbundsrådet det inte var i stånd att avgöra huruvida brevet utgjorde ett anslutningsinstrument ”på grund av oenigheten inom det internationella samfundet kring existensen eller icke-existensen av en palestinsk stat.” Palestinierna gjorde något liknande för ett och ett halvt år sedan i den internationella brottmålsdomstolen (ICC). ”Staten Palestina,” dvs PLO med ett brevhuvud som det stod ”Palestina” på, skickade en begäran om anslutning till ICC i syfte att utreda brott som begåtts i Gaza. Detta gick till ICC:s åklagare, som svarade att de inte visste hur man skulle bemöta denna anslutningsbegäran, och därför sitter de fortfarande på den. ICC:s åklagare hade till och med utfrågningar om det och bjöd in olika icke-statliga organisationer och andra organ och bad om rekommendationer för hur man skulle svara på palestiniernas begäran. Seda! n dess har ICC:s åklagare avfärdat alla bidrag utom det som lämnades av ”staten Palestina,” som av någon anledning fortfarande är otillgänglig, så vi kan faktiskt inte se vilka argument som gjordes eller inte gjordes. Men detta är alltså en pågående process, att palestinierna försöker presentera sig som en befintlig stat och försöker ansluta sig till internationella organ. Det är ganska tydligt att utgången av en eventuell omröstning i Generalförsamlingen kommer att användas av palestinierna för att främja dessa argument, i kontakten med ICC, med internationella rödakorskommittén och kanske med andra. Men Generalförsamlingen tillför ingen formell legalitet med sin omröstning.

Om en entitet är en stat eller inte är inte något som är definierat i något fördrag. Det finns en allmän regel som används och som accepteras av alla i hela världen, en regel som gör gällande att en entitet måste uppfylla vissa villkor för att betraktas som en stat enligt internationell rätt. Dessa villkor omnämns i den första artikeln i den interamerikanska montevideokonventionen, som definierar vem som kan vara en del av den interamerikanska konventionen. Denna konvention har egentligen inget att göra med vad som är att betraktas som en självständig stat, men definitionen har kommit att ses som den sedvanliga formeln för vad som är att betrakta som en självständig stat. Den sedvanliga formeln kräver att en entitet har 1. territorium, 2. en permanent befolkning, 3. en regering som har effektiv kontroll, samt 4. kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Om! man har dessa fyra ingredienser, då är man en stat om man väljer att vara det. Om man inte har dem är man det inte. Nu finns det en minoritetsåsikt som gör gällande att utöver att uppfylla dessa fyra krav kommer man inte över tröskeln och blir en självständig stat förrän man erkänns som en sådan. Detta erkännande kan exempelvis ges av Generalförsamlingen eller genom att FN accepterar entiteten som medlem. Enligt denna minoritetsåsikt kan det vara viktigt för palestinierna att få detta erkännande, men sanningen är att om de är erkända av 130 stater så har de redan åtnjutit erkännande under en längre tid.

Problemet för palestinierna är att de bara har två av de fyra ingredienserna på plats, nämligen en permanent befolkning och förmåga att bedriva utrikesförbindelser. Man har ett problem i frågan om territorium. Det finns två entiteter här. Den som planerar att utropa sig som stat, dvs PLO och dess alter ego den palestinska myndigheten, har inte riktigt kontroll över något territorium. Den fungerar under den israeliska regeringen på Västbanken. I område A fungerar den också under den israeliska regeringen, både enligt Osloavtalet, som säger att all auktoritet under interimsperioden härrör från Staten Israel, och de facto, då den israeliska armén verkar i område A och den palestinska myndigheten inte kan verka fritt i dessa områden utan tillstånd från Israel. Så territorium är ett problem. Av samma anledning är effektiv regering ett problem. Det finns ing! en palestinsk regering på Västbanken som har det yttersta auktoriteten över något territorium. Permanent befolkning är inte ett problem, och tydligen inte heller kapaciteten att bedriva utrikesförbindelser, även om detta var något som det tvistades om i Osloavtalet: den palestinska myndigheten har formellt inte kapacitet att bedriva utrikesförbindelser, även om PLO har det.

Nu finns det dock en annan entitet där ute som faktiskt skulle kunna utropa sig som en självständig stat. Om Hamas vore intresserad av att utropa självständighet har de faktiskt ett mycket bättre läge. I motsats till den palestinska myndigheten/PLO på Västbanken är det område som Hamas faktiskt styr, Gazaremsan, inte underställt Israel. De samordnar inte med Israel, de rör sig fritt över hela territoriet precis som de vill och de har effektiv kontroll över detta territorium. De har alltså ett territorium, en permanent befolkning och en regering. Frågan är om de har kapacitet att bedriva utrikesförbindelser. Detta är i själva verket en fråga om huruvida de anser sig ha det. Förutsatt att de anser sig ha det, befinner de sig i ett perfekt läge, men Hamas är uppenbarligen inte intresserade av framhålla sig som statsmakten i staten Gaza. Vi står alltså inför en situati! on där vi har en entitet som inte har ingredienserna och som därför inte kan vara en stat. Sedan har vi en annan entitet som har ingredienserna men vill inte vara en stat.

Det finns en skillnad mellan vad som inledningsvis krävs för att betraktas som en självständig stat och vad som händer därefter. 2003 förlorade Irak effektiv kontroll över sitt eget territorium. En utländsk regering skickade dit sina trupper, de kom in, tog över och under två år fanns det inte någon irakisk regering. Upphörde Irak därmed att vara en stat? Svaret är nej. Generellt krävs det bara att en entitet inledningsvis har dessa ingredienser, och därefter, om en eller flera av ingredienserna försvinner, kommer man fortfarande att betraktas som en stat. Somalia har inte haft någon regering under ett antal år. Det är fortfarande en stat. Afghanistan har under perioder inte haft någon regering. Det var då fortfarande en stat. Om palestinierna i ett magiskt ögonblick skulle få ihop alla ingredienserna och passera tröskeln skulle de fortsätta att vara en självständ! ig stat även om de sedermera skulle komma att förlora en eller flera av ingredienserna. Men för närvarande, så länge de inte har en regering med effektiv kontroll över ett territorium, de har ett problem.
Jag tror att även förespråkare för palestinierna inser att de faktiska förhållanden som råder gör att palestiniernas läge är ganska svagt, så länge de inte har kontroll över Västbanken. Professor Guy Goodwin-Gill publicerade exempelvis ett rådgivande yttrande som bara var avsett för palestinierna själva, men det läcktes av Al-Jazeera och har nu spridits världen över. Detta rådgivande yttrande hade i grunden att göra med vad han ansåg som problemet att PLO kunde komma att förlora sin auktoritet i FN. Men vad som är viktigare för vår disukssion är att när han faktiskt kom till ingredienserna, menade han mer eller mindre att man inte kan bygga ett så värst trovärdigt resonemang om man vill hävda att palestinierna uppfyller de fyra kraven för en självständig stat. Palestiniernas septemberplaner är alltså mer en politisk gest än en juridisk gest. Inget kommer ! att hända i FN som kommer att innebära ett uppsving för deras anspråk i det avseendet.

Avi Bell, professor i juridik vid Bar Ilan-universitetet i Israel och San Diego-universitetet i USA

del två publiceras senare i veckan...

Ambassadtrassel

2011-09-12T18:57:00.002+02:00

Död åt all Juice?

Rapporteringen från händelserna i Kairo i fredags kväll, när en lynchmobb försökte storma den israeliska ambassaden, har varit ofullständig och en aning motsägelsefull. I ett uttalande igår tackade Israels premiärminister Binyamin Netanyahu USA:s president Barack Obama för hans ingripande, dock utan att gå in på vad Obama egentligen hade gjort. Netanyahu tackade sedan den egyptiska militärregimen och dess kommandosoldater som räddade sex israeliska säkerhetsvakter från lynchmobben. ”Vi bibehöll direkta kommunikationskanaler hela natten med den egyptiska regeringen,” hette det blad annat i uttalandet.

Igår kväll framkom det dock att anledningen till att Barack Obama var tvungen att ingripa var för att det israeliska ledarskapet inte lyckades få direktkontakt med den egyptiska militärregimen. Ledaren för det egyptiska militärrådet, Mohammed Hussein Tantawi, ”var inte anträffbar” när han försökte nås av både premiärminister Binyamin Netanyahu och försvarsminister Ehud Barak, som hade direktkontakt med de sex säkerhetsvakterna på ambassaden. Inte förrän USA:s president, världens mäktigaste man, ringde upp Tantawi blev det fart på egyptierna. Detta för egyptierna pinsamma faktum nämns inte med ett enda ord i Netanyahus uttalande, med det faktum att han tackar Obama innan han tackar den egyptiska regimen tackas talar sitt tydliga språk.

I sista minuten räddades alltså de israeliska säkerhetsvakterna av egyptiska kommandosoldater. Rapporter från räddningsaktionen gör gällande att minst två människor dödades och hundratals skadades, vilket tyder på en mycket våldsam sammandrabbning. TT vill naturligtvis få det till att den israeliske ambassadören och hans familj samt ambassadpersonalen flydde från ”en uppretad folkmassa,” precis som om alla dessa människor (sammanlagt minst 80) befann sig på ambassaden på en fredagkväll. I själva verket befann sig dock bara de sex säkerhetsvakterna på platsen när ambassaden började attackeras. Man ska komma ihåg att en attack mot e! tt lands diplomatiska beskickning är en attack mot detta lands suveränitet. Det var inte första gången den israeliska ambassaden hade attackerats, vilket gjorde att Netanyahu tog beslut om att evakuera hela ambassadpersonalen redan tidigt på kvällen. Beslutet togs alltså inte för att personalen befann sig i fara, utan för att den egyptiska militärregimen visat sig ovillig eller oförmögen att leva upp till Wienkonventionen, som bland annat specificerar vilka skyldigheter ett värdland har gentemot diplomatiska beskickningar. Om Egypten inte kan eller vill beskydda Israels ambassad kan Egypten inte heller förvänta sig att Israel tänker ha en ambassadör på plats. Beslutet att evakuera var således en diplomatisk markering, även om TT alltså vill få oss att tro att judarna flydde med svansen mellan benen.

Vilket leder oss till nästa punkt i den märkliga rapporteringen från händelserna i Kairo. Svenska Dagbladets Bitte Hammargren förklarar den egyptiska lynchmobbens motiv på följande sätt: ”Men Hosni Mubaraks fall i februari har släppt fram öppna antiisraeliska stämningar i Egypten. [---] Sommarens israeliska dödsskjutning av egyptisk gränspolis och militär i Sinai, vilket följde på terrorattentat i södra Israel, har [...] sa! tt egyptiska sinnen i brand. Avslöjandena om att det fattiga Egypten under Mubaraks tid sålde naturgas till Israel för ett pris långt under världsmarknadens har gjort sitt till för att reta upp allmänheten.” Summan av kardemumman: lynchmobbens beteende var ganska rimligt, om man beaktar hur judarna dödar egyptier och stjäl deras naturtillgångar.

Precis som många andra journalister från världens alla hörn som har rapporterat från den så kallade arabiska våren har Bitte Hammargren valt att inte nämna de öppet antisemitiska åsikter som uttrycks bland många av de unga arabiska frihetskämparna. Detta pinsamma faktum passar liksom inte in i bilden som hon vill förmedla till svenska nyhetskonsumenter. Att det Muslimska Brödraskapet, Egyptens mest välorganiserade politiska rörelse, är en pronazistisk dödskult är det därför inte många som vet. När sanningen blir för svår att dölja kallar man antisemitismen för ”antiisraeliska stämningar” som sedan bortförklaras med hänvisning till sanna eller påhittade is! raeliska illdåd. Helgens lynchmobb kallades således för ”en uppretad folkmassa” av TT. Samma lynchmobb attackerade sedan ett TV-team från CNN. Den egyptiska TV-producenten Dina Amers beskrivning av folkmassan var kanske inte politisk korrekt, men kanske just därför mer sanningsenlig än TT: ”De betedde sig som djur.”

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

För er som inte vet vad juice är så tänkte jag lämna en liten förklaring. Tyvärr kan jag inte skriva detta på arabiska, så personen som skrev skylten på bilden har ingen nytta av denna förklaring.

Juice eller jos är en dryck som framställs genom att man pressar saften ur frukt, bär, rotfrukter eller grönsaker. Råsaft är ett alternativt namn som också inkluderar extrakt ur blad, plantor eller träd.

Färdigpressad juice kan man köpa i pappersförpackningar eller i flaskor, som koncentrat eller drickfärdig. Det finns även Fairtrade- och Krav-märkta juicer.
I Sverige är namnet juice skyddat enligt livsmedelslagen och i princip får bara drycker som innehåller 100% fruktjuice säljas under namnet juice. Dock anser Livsmedelsverket att en produkt med beteckningen "100 % juice" kan uppfattas som vilseledande.

Vissa juicer homogeniseras och vissa fabrikanter tillsätter socker i sina juicer. Livsmedelverkets föreskrifter tillåter viss tillsats av socker för att reglera juicens surhet eller för att söta juicen. I surhetsreglerande syfte är även citronjuice en godkänd tillsats. Dock ej tillsammans med socker.

Peter, Stockholm

Senaste nytt från Israel

2011-08-29T17:15:00.003+02:00

Den kapade taxibilen (foto: www.bhol.co.il)

Natten mellan söndagen och måndagen utsattes nattklubben Haoman 17 i Tel Aviv för ett terroristattentat. En 20-årig palestinsk man från staden Nablus på Västbanken knivhögg först en taxichaufför, varpå han kapade taxibilen och körde mot nattklubben Haoman, där över 1000 gymnasieungdomar hade samlas för att fira sista dagen av sommarlovet. I preventivt syfte hade polisen upprättat en vägspärr strax intill nattklubben, något som i princip alltid görs i Israel vid även ganska små evenemang. Terroristen körde rätt in i vägspärren, hoppade ut ur taxibilen och började knivhugga folk runt omkring sig medan han skrek ”Allahu akbar” (arabiska för ”Gud är stor”). Polismännen på plats lyckades brotta ner honom ganska omgående, men åtta människor skadades i attacken, varav tre allvarligt.

Terroristen som utförde attacken tycks ha drabbats av vad som har kommit att kallas för plötsligt jihad-syndrom. En väl utförd terroristattack kräver naturligtvis kunskap, planering och tålamod. Stora resurser måste investeras och tid måste avsättas. Nattens attack ser å andra sidan ut att ha varit ett tämligen oplanerat våldsutbrott. Med lite tur kan även en sådan terrorist orsaka stor skada, men med den höga vaksamhet och beredskap som råder i Israel oskadliggörs förrövarna oftast väldigt snabbt, så även inatt.

Större terroristattacker hamnar ofta på den israeliska underrättelsetjänstens radar redan under planeringsstadiet. På Västbanken utför IDF arresteringsräder nästan varje natt, ofta i koordination med den Palestinska myndigheten, och tack vare dessa har Israel i flera år varit förskonat från större attacker.

Singnalspaning och arresteringsräder kan dock inte förebygga den sortens terroristattack som utfördes inatt. Bland soldaterna på fältet kallas denna typ av förövare inte för ensamma terrorister (mechabel boded), utan istället ensamma stollar (mefager boded), som om man vill markera att det krävs mer än bara blodlystnad för att kvalificera som terrorist. De ensamma stollarna är dock i allra högsta grad dödliga, och eftersom deras attacker per definition sker utan förvarning innebär de en stor psykisk belastning för de israeliska soldaterna.

Under den muslimska fastemånaden Ramadan, som i år inleddes den 1 augusti och avslutas imorgon, brukar den israeliska vaksamheten öka ytterligare, eftersom det religiöst inspirerade hatet mot Israel har en tendens att få ett uppsving under denna period. När man fastar höjs risken för att irritation utmynnar i aggression. Israeliska soldater har därför speciella direktiv under Ramadan att inte äta eller dricka offentligt, för att i möjligaste mån dämpa spänningen mellan soldaterna och palestinierna.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Först och främst så hoppas jag att alla som skadades under morgonens attacker kommer att återhämta sig. Imorse så skickade jag ett sms till en av mina bekanta i Israel, som bor i centrala Tel Aviv. Hon hade inte hört talas om attacken innan jag skickade mitt sms (så bra kontakter har jag faktiskt).

Hela tiden sedan de började regna ner raketer över södra Israel, sedan en israelisk långfärdsbuss beskjöts och där flera personer omkom av skador orsakade av eldgivning samt efter att en 20-årig palestinsk man boende i Nablus/Västbanken knivskar ungdomar utanför en nattklubb i Tel Aviv imorse, så fortsätter Israel att släppa in tusentals ton mat och medeciner, vårda sjuka och skadade. När skådespelaren Jon Voight besökte ett israeliskt sjukhus för några dagar sedan, blev han väldigt förvånad när han såg hur palestinier och israeler vårdades, sida vid sida av israeliska läkare. Vad jag vill säga med detta är att även fast grannen försöker döda dina barn, släktingar samt familj och vänner, så fortsätter Israel hjälpa palestinier som behöver vård samt att många lastbilar (som transporterar mat, medecin, bygg varor) passerar gränsen varje dag.

Peter, Stockholm

Nytt lågvattenmärke för TT

2011-08-25T22:38:00.001+02:00

Palestinska terrorister i Gaza har avfyrat minst 20 raketer mot Israel sedan igår kväll. Israeliska medborgare som bor närmare än 40 km från Gaza, ca. en miljon människor, har uppmanats att alltid befinna sig på högst 15 sekunders avstånd från ett skyddsrum. Södra Israel är alltså i princip helt lamslaget. När som helst kan 20 kg högexplosivt ämne trilla ner från himlen och döda allt inom en radie på 100 meter.

Vad skriver då TT om detta? ”Sex palestinier dödade i Gaza.” I vanlig ordning nämner man först verkan, sedan orsak: ”Sex palestinier dödades [...] i israeliska flyganfall [...] efter att palestinska raketer träffat mål i Israel.” Och inte nog med att orsaken till attacken är bortträngd till slutet av meningen, den är också medvetet diffus: ”raketer” (ingen information om storlek eller antal) har ”träffat mål i Israel” (dessa ”mål” är alltså israeliska civila samhällen). En oinformerad nyhetskonsument som läser det här får alltså intrycket att Israel beslutade sig för att döda ett antal palestinier som hämnd för att någon annan palestinier brände av ett par smällare, som inte ens orsakade någon skada.

Men det blir värre, som alltid med TT. ”Oroligheterna utlöstes av ett israeliskt flyganfall i måndags då en ledare för Islamiska Jihads väpnade gren al-Qudsbrigaderna dödades i södra Gaza.” Inte ett ord om de över 150 raketer som avfyrades mot Israel under helgen, som dödade två människor och skadade tiotals fler. Inte ett ord om förra veckans terroristattack, då nio människor fick sätta livet till och som var det egentliga startskottet. Enligt TT är det alltid judarna som sätter igång att bråka.

Som alltid häpnar man över att TT:s skribenter lyckas klämma in så många faktaförvanskningar och verklighetsförvrängningar på ett så minimalt utrymme, men det är minst lika häpnadsväckande att detta patetiska försök till nyhetsmanipulering återges av snart sagt varje svensk dagstidning. Hur usel ska TT:s nyhetsrapportering behöva bli innan en enda svensk utrikesredaktör visar ett uns av civilkurage och stämmer i bäcken, som sedan länge växt och blivit en störtflod av felunderrättelser? Är inte en enda svensk nyhetsansvarig intresserad av något som åtminstone liknar ett försök till uppriktig nyhetsbevakning?

Sedan 2007 är proportionen mellan civila och stridande som dödats i israeliska flygattacker i Gaza 1:30, dvs. ett civilt dödsfall för 30 dödade kombattanter, en proportion som inget annat land kommer i närheten av. Denna siffra kan styrkas av palestiniernas egna uppgifter, eftersom terroristorganisationerna aldrig är sena att uppge att en av deras medlemmar har dödats. Det är bara TT som tycker att det är oviktigt om en dödad palestinier är ett femårigt dagisbarn eller en 25-årig terrorist som står i begrepp att avfyra en raket mot Israel.

Hur har då Israel lyckats maximera antalet dödade terrorister och minimera antalet dödade civila i världens mest tätbefolkade område? En del av svaret ligger i att Israel lägger ner enorma summor pengar på att utveckla vapen som minimerar risken för civila förluster. Exempelvis offentliggjordes nyligen detaljer om missilen Tammuz som har använts av IDF sedan minst 2006. Varje missil kostar motsvarande en miljon svenska kronor. Den som är nyfiken på hur den fungerar kan titta på den här videon, med en sekvens från kameran inne i en Tammuz-missil sekunderna innan den träffar sitt mål (varning för starka bilder).

Proportionen mellan dödade civila och stridande i Gaza kan jämföras med USA:s policy, som tillåter den omvända proportionen, dvs. 30 civila offer för en dödad kombattant. USA:s policy tillämpas naturligtvis inte hela tiden, men 30:1 anses falla inom ramen för proportionerligt våld, och protesterna mot denna policy är allt annat än högljudda. I Waziristan i Pakistan har uppemot 2600 människor dödats sedan 2004 i amerikanska drönarattacker. Dagarna innan israeliska soldater bordade förra årets Gaza-flottilj och dödade nio beväpnade turkiska islamister bombade CIA:s drönare ett Taliban-fäste i Norra Waziristan. Minst 10 kvinnor och barn strök med, men målet för attacken uppnåddes: nummer tre i al-Qaidas hierarki hade eliminerats. I Sverige bevärdigades nyheten med en notis och möjligtvis några bekymrat höjda ögonbryn. Hysterin kring Gaza-flottiljen, å andra sidan, minns vi väl. Judarna hade mage att försvara sig när de attackerades med järnrör. Vilken fräckhet att de inte bara lät sig dödas!

Paul Widen, Jerusalem

Terrorattacker fortsatte under helgen

2011-08-22T16:35:00.000+02:00

Sedan terrorattacken i torsdags där åtta personer mördades så har över 100 raketer haglat in över Israel. En person har dött och över 40 personer har skadats när raketer har slagit ned i skolor, hem och synagogor. Många barn har varit bland de skadade bland annat en nioårig pojke och en fyra månader gammal bebis som skadades när en raket slog ned i deras hem i Ofakim. Raketerna skickas inte urskillningslöst utan riktas så att så många civila som möjligt ska skadas. Trots detta så har Israel varit måttliga i sitt gensvar. Gränserna mot Gaza har inte stramats åt och leveranser fortsätter som vanligt.

Israel drog under söndagen ned på sina insatser i Gaza då Egypten höll på att förhandla fram ett eldupphör som skulle börja gälla på söndagskvällen. Hamas skulle upprätthålla detta eldupphör och se till att de mindre organisationerna på Gaza följde det. Trots detta så har fyra attacker utförts från Gaza mot Israels civila under söndagskvällen och måndag morgon. En oroväckande utveckling är att det inte bara är de mindre grupperna på Gaza som har attackerat Israel utan även Hamas har blandat sig i. Hamas avfyrade under söndagen en fosforgranat mot den Israeliska staden Kerem Shalom.

Popular Resistance Committees, organisationen som tros ligga bakom torsdagens terrordåd, har blivit av med större delen av sitt ledarskap i stridigheterna. 20 beväpnade terrorister ska även ha blivit träffade. Hamas välkomnade i torsdags attacken mot Israeliska civila och hyllade dess utförare. Fatah och den palestinska regeringen på Västbanken har lyst med sin frånvaro och inte kommenterat den nya utvecklingen. Deras ovilja att ta avstånd är oroväckande då de har utlyst att de tänker gå till FN för att få en stat erkänd i september. Attacken mot Israel har otvivelaktigt Av EU, USA samt Kvartetten. FNs fördömande har blockerats i säkerhetsrådet av Libanon.

Nyheter från Israel Idag

Varför måste man dölja sin tro?

2011-08-22T13:59:00.000+02:00

Jag visste redan hur svårt det är för judar att leva i Sverige, speciellt i Malmö, där många judar väljer att flytta eftersom de inte kan ha på sig sin kippa samt visa sin tro. De kan heller inte ta en taxi direkt till synagogan, på grund av det hat som finns bland personer från mellanöstern, och andra med lika fel bild av judarna.
För några veckor sedan när jag besökte en synagoga i Stockholm, så valde jag att ha min kippa på huvudet medans jag gick runt i Stockholm, inte för att provocera utan för att visa mitt stöd för de judar som inte vågar visa sin tro på grund av det hat som finns i samhället. Inte en enda person sa något när det såg mig med en kippa, så när jag fick reda på att synagogan får ta emot 20 hot per dag så blev jag väldigt förvånad, men det som gjorde mig mest förvånad är att polisen vet vilka personer som ringer och hotar och ändå fortsätter hoten. Varför fortsätter hoten när polisen vet vilka som utför dessa hot?

När man möter personer som inte vågar visa sin tro, för att de är rädda för att bli attackerade så blir jag väldigt sorgsen. Hur kan detta ske i ett demokratiskt land som Sverige? Jag har aldrig hört talas om att en munk blivit attackerad och misshandlad bara för att han är en munk, att en kristen blivit attackerad och misshandlat bara för att han har ett kors runt sin hals. Men judar kan inte visa sin Davidsstjärna eller ha en kippa på sitt huvud för att de är rädda för att bli attackerade och misshandlade.

Jag har en väldigt vacker Davidsstjärna runt min hals (väl synlig). Arbetar på Arlanda flygplats och möter tusentals med människor varje dag. När jag går ut med vänner eller besöker en festival så har jag alltid stjärnan synlig. När jag tidigare bodde i Uppsala så åkte jag ofta buss nummer sju, som går till Gottsunda. Visade alltid stjärnan och bar ibland israelvänliga t-shirts. Jag kommer alltid att visa mitt stöd för Israel och judar, ANI OHEV ISRAEL!!!

Peter, Stockholm

Vill Ni veta sanningen?

2011-08-22T12:45:00.002+02:00

Vill Ni veta sanningen? jag publicerar sällan endast påståenden utan väljer att publicera fakta, nyheter som kommer från pålitliga källor. Det är viktigt att inte låta oss luras av vinklade nyheter som inte berättar hela sanningen. Rättvisa är någonting som är väldigt viktigt.

Det är extra viktigt (det är alltid viktigt att berätta sanningen) att informera om läget i Israel när det sker attacker från Gaza eller andra platser, en del media (TT) har för vana att köpa nyheter och de nyheter vi läser i svensk media är många gånger felaktig och vinklade och berättar inte hela sanningen.

Senaste nytt (klicka på länken), för att få en rättvis bild av det som för närvarande sker i södra Israel kan vi rekommendera er att läsa senaste nytt. Här samlar vi de senaste nyheterna från och om Israel.

Peter, Stockholm

"Medias bevakning av Gaza - Israel är intressant. När FN med hjälp av NATO bombar Libyen så rapporteras okritiskt att detta görs för att beskydda civila. När Israel bombar Gaza som en direkt följd av att civila i Israel angrips med raketer och granater från Gaza beskrivs detta i media som israeliska "hämndaktioner". Detta är vad som kallas för vinklad nyhetsförmedling. (bl.a. YLE)" Detta gäller även svensk media (Peter).

Daniel Brunell, Finland

Terrorattack från Gaza mot Israeliska Civila Kräver Kraftigt Internationellt Svar

2011-08-20T20:37:00.000+02:00

Igår, torsdag, blev åtta personer mördade i ett grymt och hänsynslöst terrordåd riktat mot civila. Under natten och morgonen så har terroroffensiven fortsatt och raketer har regnat in över Israel. Flera personer har blivit skadade, vissa av dem allvarligt. Denna typ av attacker och den upptrappning vi ser är djupt oroväckande inte bara på grund av de liv som förlorades utan även för vad de betyder för framtiden.
Terroristattacken i södra Israel igår utfördes med avancerade vapen, var välplanerad och sofistikerad i sitt utförande. Den hade sitt ursprung i det av Hamas kontrollerade Gaza och terroristerna tog sig in i Israel via Sinaiöknen i Egypten. Hamas välkomnade igår attacken och prisade dem som utfört den. Under natten har raketer fortsatt regna in från Gaza. Dessa attacker genomförs inte med hemmagjorda bomber och raketer utan med allt mer avancerade missiler och granatkastare.

Under det senaste året har vi sett ökad intensitet i smugglingen av avancerad vapenteknologi till Gaza via både landvägen och sjövägen. Den 15e mars i år så stoppades skeppet Viktoria när det var på väg från Syrien till Gaza med Iranska vapen och sedan Rafah-övergången mellan Egypten och Gaza öppnat så har smugglingen ökat där med.

Både USA och EU har fördömt det fruktansvärda terrordådet. Igår fördömde de även Syriens ledare Assad för det våld han utsätter sitt eget folk för. Vi anser det nödvändigt att även fördöma det våld som både Syrien och Iran inspirerar och finansierar runt om i regionen. Deras stöd till Hamas är inte bara ett säkerhetshot för Israel utan skadar även palestinierna som lever under deras förtryck i Gaza. I Libanon så har Hezbollah blivit utpekade som de som låg bakom mordet på president Rafik Hariri och med stöd från Syrien och Iran så har terroristgruppen nu växt sig starkare än Libanons armé.

Ett ytterligare orosmoment är den laglöshet som sprider sig i Sinai vilket även USA uttryckte i sitt fördömande av terrorattacken och som behandlades av DN i tisdags. Förutom den terrorattack som drabbade Israel igår så mördades även egyptiska soldater av en självmordsbombare som tros komma från Popular Resistance Committee (PRC). Denna grupp som är baserad på Gaza har utfört otaliga attacker mot civila i Israel, ofta tillsammans med Hamas. Gruppen är starkt kopplad till Hezbollah både ideologiskt och finansiellt. Detta knyter även ihop dem med Iran och Syrien.

Det internationella samfundet måste ta krafttag mot de antidemokratiska stater som ämnar att destabilisera regionen för egen vinning. Egypten står inför en utmaning vad det gäller att säkra Sinai men då den nya staten fortfarande är bräcklig så behöver de stöd för att säkra framstegen som nåddes genom den arabiska våren. Syrien och Iran måste fås att förstå att västvärlden inte accepterar deras agerande, varken på hemmaplan eller utomlands.

För att etablera en fred mellan Israel och palestinierna och i förlängningen skapa två stater sida vid sida så måste säkerhet skapas först. Det är av denna anledning som vi alltid ser en ökning i intensiteten av attacker när förhandlingar påbörjas eller är på väg att leda någonvart. Hamas, dess undergrupper och dess finansiärer har tydligt visat att de inte är intresserade av fred. De bejakar en våldsfrämjande ideologi och utgör ett hot inte bara mot Israel, utan även mot den arabiska våren.

Texten är hämtad från israels ambassads blogg Israel idag

Sju döda efter terroristattacker

2011-08-18T21:52:00.000+02:00

20 palestinska terrorister uppdelade i flera olika celler utförde idag en multipel terroristattack i södra Israel. Här följer en sammanfattning av uppgifter från olika israeliska medier och nyhetsbloggar.
Kvart över tolv idag lokal tid besköts en israelisk buss strax norr om Eilat i södra Israel. Bussen, tillhörande det kooperativa bussbolaget Egged, besköts från en bil av tre terrorister. Busschauffören och andra vittnen på bussen uppger att terroristerna bar egyptiska arméuniformer. Sju eller åtta personer uppges ha skadats i den attacken.

Samtidigt attackerades ytterligare en buss några kilometer norrut från den första attacken, denna gång med en raketdriven granat avfyrad från den egyptiska sidan av gränsen. Nio människor uppgavs inledningsvis ha skadats i den andra attacken. När en IDF-patrull kom till undsättning detonerades en sprängladdning under deras fordon, med ytterligare skadade som följd.

När fler IDF-patruller och ambulanspersonal kom till platserna där attackerna hade utförts utsattes de för granatbeskjutning från egyptiskt territorium. En av arméhelikoptrarna som sattes in i sökandet efter terroristerna besköts även med en raketdriven granat.
Några minuter senare besköts en bil i samma område med en raketdriven granat. Föraren lyckades fortsätta köra tills han nådde en vägspärr som hade upprättats av IDF. Flera skadade barn evakuerades till Soroka-sjukhuset i Be’er Sheva, där två av dem, fyra och sex år gamla, dödförklarades.

IDF uppger att sju palestinska terrorister har dödats. De dödade terroristerna bar även på självmordsvästar, vilket har fördröjt uppröjningsarbetet. Sju israeler har sammanlagt dödats i vad som i skrivande stund ser ut att vara fyra separata men koordinerade attacker. Minst 40 israeler har skadats. Allmänheten uppmanas att donera blod.

Den palestinska paraplyorganisationen Populära motståndskommittéerna, som består av representanter för majoriteten av terroristorganisationerna i Gaza, har tagit på sig ansvaret för attackerna. De 20 terroristerna som deltog i attackerna har alltså smugglats ut från Gaza till Sinai och sedan utfört attackerna därifrån.

Området där attackerna utfördes har förklarats som en stängd militär zon. Faran är inte över eftersom sökandet efter ytterligare terrorister fortfarande pågår. FN uppges ha evakuerat all personal från Gaza, då man förmodar en omfattande israelisk motattack mot de ansvariga terroristorganisationerna. Hamas ledarskap har gått under jorden och varnar Israel att inte gå till attack. Egypten har stängt sin enda gränsövergång till Gaza. IDF varnar för att raketbeskjutningen från Gaza nu kan komma att öka dramatiskt. Situationen är väldigt spänd.

Sedan den så kallade arabiska våren svepte in över Egypten i början av året har säkerhetssituationen i Sinai förvärrats radikalt. I delar av området råder det i princip anarki, vilket bland annat har märkts i de upprepade terroristattackerna mot gasledningen som förser Israel och Jordanien med naturgas. I förra veckan tog den egyptiska armén, i koordination med IDF, det radikala steget att förstärka sina trupper i Sinai med stridsvagnar. Förstärkningen lyckades dock inte förhindra dagens attacker.

Paul Widen

Mina egna ord och tankar:

Tänk om media var lika duktiga med att rapportera om israeliska skadade och dödade i terroristattacker som de är att rapportera om döda och sårade palestinier.

Vad många inte känner till är att det förekommer raketattacker varje vecka, ibland flera attacker per dag. Varför skrivs det inget, eller väldigt lite om dessa attacker?

Israel gör vad de kan för att försvara sina medborgare, och självklart så måste de göra motattacker för att slå ut terroristerna som utför dessa attacker. Men väldigt sällan får vi läsa om varför IDF gör dessa motattacker, oftast tror man (om man läser media) att det är Israel som attackerar civila.

Självklart så skadas civila ibland, och det är beklagligt, men det finns inte många länder i världen som anstränger så mycket för att undvika civila dödsoffer.

Peter, Stockholm

Visste Ni det här?

2011-08-17T18:23:00.003+02:00

Media skriver inte så mycker om Israel för närvarande, kanske beror det på att det finns andra nyheter som prioriteras, eller så beror det på att det inte finns något negativt att skriva.

Inget land är perfekt och även Israel har brister. Men något som har varit viktigt för mig sedan starten av Israel4u.se är att ge en mer rättvis bild av landet och folket som bor där. Det finns ofta väldigt mycket positivt att skriva, till exempel:

1) Israel invensterar 4,7 % av sin BNP på forskning och utveckling, vilket är högst i världen.

2) Israel är rankad på 2:a plats i världen i tillgång på kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer och på 1:a plats för den procent av BNP som man lägger på utbildning.

3) Fyra israeler har fått Nobelpriset i kemi och ekonomi under de senaste fem åren.

4) Israeliska chefer rankas som nr 1 i världen för deras etrepreörskap.

5) Israel rankas nr 1 i världen för nystartande företag per capita och 3:a i världen för tillgång på riskkapital.

6) Israel är ett av de länder i världen med minst vatten som naturresurs men som ändå är det land som återanvänder mest vatten i hela världen (75%). Israel är även värdsledande inom teknologier inom avsaltning av vatten.

7) Israel är värdsledande inom användning av solenergi per capita, närmare bestämt använder 85% av alla hushåll denna typ av energi, den högsta användningen per capita i världen och 4% av Israels energikapacitet.

8) Israel är värdsledande inom stamcellsforskning och det land som får flest antal beviljade patent av medecinska produkter per capita.

9) 60 år av innovation och anpassning av militära applikationer för civilt ändamål har dessutom resulterat i flera världskända IT-företag. T ex kommer IP-telefoni, teknologin för AOL Instant Messenger ICQ, Firewall-1, världens första internet-säkerhetssystem och M-Systems USB minne för att nämna några, från Israel.

Det här var bara några positiva nyheter som kommer från landet som vi ofta bara hör negativa nyheter ifrån. Om Ni vill vara uppdaterade med de senaste nyheterna från Israel, besök vår hemsida och klicka där på senaste nytt, eller så kan klicka på HÄR.

Peter, 2011-08-17, Stockholm

Senaste nytt från Israel

2011-08-02T23:47:00.001+02:00

För tre veckor sedan lade Israels vice utrikesminister Danny Ayalon ut en video på YouTube som har retat gallfeber på det palestinska ledarskapet. Videon, kallad ”Sanningen om Västbanken”, är strax över sex minuter lång och ger den historiska bakgrunden till Israels närvaro på Västbanken. I dagens oförsiktiga nyhetsrapportering kallas området ofta slentrianmässigt för ”ockuperat palestinskt territorium”, men Ayalon påpekar det uppenbara men nästan aldrig uppmärksammade faktum att området kontrollerades av Jordanien innan 1967. När Jordanien för andra gången gjorde gemensam sak med Egypten och Syrien att förinta den judiska staten gick Israel i preemptiv motattack och erövrade området, helt enligt krigets alla regler. ”Men vänta ett ögonblick. Vad gjorde Jordanien på Västbanken till att börja med?” frågar Ayalon pedagogiskt innan han svarar på sin egen fråga: ”De hade helt enkelt ockuperat området under sitt föregående försök att förstöra den nyligen etablerade Staten Israel 1948.” I bakgrunden illustreras hans historielektion av tecknade seriefigurer så att även de mer trögtänkta av oss kan följa hans ganska elementära resonemang.

”Om Jordanien inte hade någon laglig grund för sin närvaro på Västbanken och om ‘Palestina’ inte existerade, vems är då territoriet?” fortsätter Ayalon. Frågan kräver en historisk tillbakablick till år 1917 och Balfourdeklarationen, som låg till grund för beslutet i Nationernas Förbund att ge Storbritannien mandat att främja inrättandet av ett judiskt hemland i en del av det territorium som tillföll Storbritannien när det Ottomanska riket kollapsade. Detta beslut bekräftades sedan av FN efter Andra världskriget. Ayalon går på punkt efter punkt till rätta med de missuppfattningar och medvetna förvrängningar av historien som idag nästan är allmänrådande i debatten om mellanösternkonflikten. Bilden som framträder är därför en helt annan än den som det palestinska ledarskapet förmedlar och som stora delar av det internationella samfundet har kommit att acceptera.

Palestiniernas chefsförhandlare Sa’eb Erekat var inte sen att reagera. ”Efter den här videon kvarstår det inte längre något tvivel om den israeliska regeringens konfliktagenda,” sade han i ett bistert uttalande. ”Det här är ingen amatörvideo producerad av en extremistorganisation. En officiell representant för Staten Israel presenterar en cynisk och förfalskad redogörelse av historien och internationell lag.” Erekat menade vidare att videon öppet uttrycker fientlighet mot palestinierna och därmed ger det internationella samfundet anledning att stödja palestiniernas plan att söka medlemskap i FN i september.

Danny Ayalon var snabbt ute med ett genmäle och utmanade Sa’eb Erekat till en offentlig debatt. ”Alltför länge har det palestinska narrativet av internationell lag fått gå oemotsagt. Denna överreaktion på ett videoklipp bevisar att de beter sig som bortskämda ungar som har fått sin vilja igenom alldeles för länge. De är oförmögna att utmana ett enda faktum som videon presenterar och har fullständigt undvikit en legitim och ärlig diskussion om tvistemålen.”

Sa’eb Erekat avfärdade dock idén om en debatt. ”Att få ett slut på den israeliska ockupationen är inte en punkt som behöver diskuteras,” sa han i ett kort uttalande igår, men Danny Ayalon kunde inte låta bli att fortsätta retas med honom. ”Erekat var väldigt snabb med att reagera på videon när den släpptes, men hans nuvarande försök att slingra är ett talande bevis för hur den Palestinska myndighetens politiska ledarskap alltför länge har kapat den offentliga debatten. Det visar att deras retorik bara består av tomma ord och paroller som faller som ett korthus vid minsta utmaning.”

Danny Ayalons video visar hur lätt det är att plocka isär det palestinska narrativet, men den visar också hur Israel bär en mycket stor del av ansvaret för att palestiniernas narrativ kommit att nästan helt dominera debatten. Istället för att klart och tydligt presentera fakta har Israel lagt en massa pengar på internationella PR-kampanjer med bilder på solbruna rumpor på beachen i Tel Aviv, ett argument som faktiskt är snäppet sämre än Erekats förljugna klyschor.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Det är inte speciellt svårt att ta reda på fakta, men allah vill inte att sanningen ska komma fram. Det är enklare att skylla på judarna och lägga allt ansvar och skuld på Israel.

Trevligt att se att både facebook och youtube kan användas för att sprida fakta...

Peter, Stockholm

Senaste nytt från Israel

2011-07-19T16:55:00.000+02:00

Den absoluta merparten av deltagarna i Freedom Flotilla 2 kastade som bekant in handduken för nästan två veckor sedan efter en utdragen donquijotisk kamp mot grekisk byråkrati, misstänkta israeliska sabotörer och ett internationellt samfund som saknade sympati för flottiljens metoder. En liten grupp aktivister lyckades dock hålla modet uppe och kringgick till slut de grekiska myndigheterna genom att uppge att de hade för avsikt att segla till Egypten. Så skedde också, och fartyget, den franska jakten Dignité, ankrade i egyptiska Port Said igår. Imorse lade man ut för fortsatt färd mot Gaza. Efter knappt två timmar kontaktades båten av den israeliska flottan, som informerade kaptenen att Gaza (i enlighet med internationell lag) är satt i havsblockad av Israel. Kaptenen ombads att ändra kurs till den israeliska hamnstaden Ashdod, där all eventuell humanitär hjälp ombord på båten skulle skickas till Gaza via de etablerade gränsövergångarna. Ett annat alternativ som gavs var att återvända till Egypten, som också har en etablerad gränsövergång till Gaza. Aktivisterna på Dignité vägrade dock, vilket fick som följd att den israeliska flottan bordade båten. Allt ska ha gått lugnt till och båten eskorterades sedan till Ashdod, där de 16 aktivisterna fick välja mellan omedelbar utvisning eller häktning i väntan på domstolsförhör.

En av aktivisterna på Dignité var den svenske medborgaren Dror Feiler, som kandiderade för Vänsterpartiet i valet 2010. I sin personvalskampanj lånade han ett citat av Samuel Beckett: ”Ever tried? Ever failed? Try again, fail again, fail better”. Och Dror Felier har verkligen lyckats förlora igen, men det är tveksamt om hans förlust i år var bättre än förra årets Freedom Flotilla-debakel. Visserligen lyckades han tillskansa sig en plats på Freedom Flotilla 2:s enda kvarvarande skuta efter att resten av aktivisterna på den svenskdominerade båten Juliano gav upp och reste tillbaka till Sverige, men Dignités ”humanitära hjälp” bestod inte av byggnadsmaterial och mediciner, utan av självgoda aktivister och saliverande journalister.
En poäng görs ofta av att Dror Feiler föddes i Israel, i en judisk familj. Varje banalt litet utspel som han gör ges därför utrymme i media, som är barnsligt överförtjust i denna goda jude som hatar Israel: ”Till och med israelerna motsätter sig Israels våldsamma politik!” Vi minns till exempel Feilers installationskonstverk Snövit och sanningens vansinne på Historiska Muséet vintern 2004, vars tendentiösa budskap (”det är så himla synd om palestinierna att det är okej att de spränger sig själva i bitar på överfulla israeliska restauranger”) överskuggade installationens konstnärliga undermålighet och bristande logik. Intellektuell slapphet ska inte blandas ihop med postmodern konst, men om konstnären är en självhatande jude…? Låt gå.

När dylika judar kommer på tal i Israel är det inte ovanligt att höra någon citera en vers från profeten Jesaja: ”…dina förstörare och dina härjare draga bort från dig” (Jes. 49:17). Ingen förklaring ges, men alla närvarande nickar allvarligt innan man byter ämne. I sitt sammanhang tycks versen betyda just det som översättningen föreslår, men ordagrant kan orden förstås som ”dina förstörare och dina härjare utgår från dig själv.”

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Som jag redan skrivit så var Ship to Gaza lika fel nu som det var fel första försöket, och det kommer även vara lika fel om det blir en del tre och fyra. Den 18 september så reser jag tillbaka till Israel, dock väljer jag flyget.

Efter varje besök i Israel så gillar jag landet och folket lika mycket som första gången jag var där. Självklart möter man israeler som inte är nöjda, men som happy index visar så är Israeler ett glatt folk.

En väldigt vacker syn är när man besöker Israel under shabbat, man blir så glad när man ser barnfamiljer, umgdomar, singlar, par och äldre njuta av ledigheten. De är inte rädda och de ser avslappnade och glada ut, och det gör mig glad.

Peter, stockholm

Ny gränstvist med Libanon

2011-07-12T13:18:00.001+02:00

Israels regering utstakade igår den norra havsgräns inom vilken Israel har exklusiva ekonomiska rättigheter. Beslutet togs efter att Libanon vänt sig till FN med kartor där Libanons ekonomiska zon omfattar delar av det område där enorma naturgastillgångar nyligen upptäcktes av israeliska energibolag. ”Området som vi pratar om gränsar till Libanon och Cypern i norr,” sa Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under gårdagens regeringssammanträde. ”Den gräns som Libanon framlagt i FN är avsevärt längre söderut än den linje som Israel föreslår. Den strider också mot linjen som vi kommit överens om med Cypern och, vilket i mina ögon är ännu mer talande, den strider mot den linje som Libanon själv kom överens om med Cypern 2007.”

Israel och Libanon har som bekant inga diplomatiska förbindelser och all kontakt mellan länderna är därför indirekt, via olika FN-ombud eller andra länders diplomater. Att ha direktkontakt med Israel vore att implicit erkänna Israels legitimitet, vilket man vägrar att göra. Landgränsen mellan de båda länderna är därför utstakad av FN. Israel och det internationella samfundet erkänner denna gräns, medan Libanon, uppbackad av Arabförbundet, fortfarande gör anspråk på ett 22 kvadratkilometer stort område på Golanhöjderna kallat Shebaa-gårdarna. Detta anspråk gör det möjligt för terroristorganisationen Hizballa att fortsätta hävda att Israel ockuperar libanesiskt territorium, vilket är Hizballas själva existensberättigande. Det råder därför formellt krig mellan länderna, men raketbeskjutning från Libanon mot Israel har bara skett vid enstaka tillfällen sedan den Andra libanonkriget sommaren 2006.

Havsgränsen har till skillnad från landgränsen inte varit så relevant förrän nu. Internationella maritima lagar är väldigt tydliga, vilket förklarar varför Israel och Libanon tidigare inte har behövt förhandla direkt med varandra: det räckte att varje land var för sig nådde överenskommelser med Cypern. Dessa separata överenskommelser implicerade en gräns också mellan Israel och Libanon, trots att en formell överenskommelse mellan länderna aldrig förelåg.

Situationen förändrades naturligtvis när naturgastillgångar värderade många miljarder dollar upptäcktes under havsbottnen söder om den implicerade havsgränsen. Libanon har därför för första gången skickat detaljerade kartor på sina anspråk till FN. I Israel, där man i över tio år har begärt sådana kartor för att en gång för alla klara upp alla gränstvister med Libanon och nå ett fredsfördrag, höjer man därför nu på ögonbrynen. Om Libanon nu plötsligt begär att FN ska avgöra var havsgränsen går menar Israel att hela gränsen mellan de båda länderna avgörs samtidigt, inte bara havsgränsen utan också landgränsen.

Ett rimligt krav, kan tyckas, men Libanon har inget intresse av fred med Israel. Israels vice premiärminister Moshe Ya’alon sa igår i en intervju i arméradion att terroristorganisationen Hizballa och dess ekonomiska uppbackare Iran förmodligen ligger bakom Libanons nya havsanspråk, med syfte att skapa en ny ursäkt för kampen mot Israel. Libanons anspråk på Shebaa-gårdarna är en (påhittad) principiell anledning till det fortsatta kriget mot Israel, och som en konsekvens av denna princip har många tusen människor dödats (merparten civila) sedan Israels reträtt från södra Libanon i maj 2000. Libanons anspråk på naturgastillgångarna i Medelhavet är lika fabricerat som anspråket på Shebaa-gårdarna, men nu står inte bara en princip på spel, utan miljarder dollar i naturgasintäckter. Med tanke på hur många civila libaneser som Hizballa visat sig villig att offra för en påhittad princip har man all anledning att frukta för hur långt terroristorganisationen är villig att gå när det nu inte bara är fråga om en princip, utan pengar.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Varför kan man inte bara leva sida vid sida som vänner, som grannar? Israel får kämpa för sitt land och sina invånare varje dag. Nu när man funnit naturgas så kommer många nya arbeten att skapas, både araber och judar kommer tjäna på detta. Alla israeler kommer att få det bättre.

Peter, Stockholm

PA uppkallar också denna sommar läger för ungdomar och barn efter terrorister.

2011-07-12T12:51:00.001+02:00

Palestinian Media Watch rapporterar om hur de palestinska myndigheterna fortfarande i TV- program framställer israeliska städer som palestinska. Israeli cities Jaffa, Safed, Tiberias,
and Haifa are in "my country Palestine"
on PA TV for children

The Palestinian Authority continues to present a world to its children in which Israel does not exist, and all of Israel is part of "Palestine." As Palestinian Media Watch has documented, the PA also uses cultural events, including song and dance, to promote non-recognition of Israel and Israel's right to exist. The following are two recent examples of PA teaching its people to see a world in which Israel does not exist.

De palestinska myndigheterna uppkallar också denna sommar läger för ungdomar och barn efter terrorister. Palestinian college class and Fatah summer camp group named after terrorist Mughrabi who led killing of 37 in bus hijacking

A Palestinian summer camp for children and a girl’s college in the West Bank have continued the Palestinian Authority policy of presenting terrorist Dalal Mughrabi as a role model for children. Mughrabi in 1978 led the most lethal terror attack in Israel’s history, in which 37 civilians were killed, 12 of them children.

Daniel Brunell, Karleby/Finland

Mina egna ord och tankar:

Tyvärr så har vi hört detta förut, hur man i barnprogram sprider hat och lögner, istället för att visa barnprogram om hur israeler och palestinier kan leva tillsammans så väljer man att ljuga och på så vis växer barnen upp med en felaktig bild. Man har också kunnat se och hört hur hatet sprids i moskeer världen över. När jag har besökt synagogan i stockholm så har man istället pratat om palestinier och muslimer på ett positivt sätt, inga vinklade berättelser, inga lögner utan man har pratat om dem på ett positivt sätt, utan hat.

Barnprogram i Israel är som barnprogram här, där barnen lär sig saker (fakta och inga lögner). För om israeler och palestinier ska leva i en långvarig fred med varandra så är det dagens barn som kommer att leva sida vid sida, som grannar, utan våld och lögner. Hur kan det bli verklighet om PA fortsätter att visa hat och lögner, om de fortsätter att döpa vägar, torg och sommarläger efter självmordsbombare?

Peter, Stockholm

När det inte gick att ta sig till Gaza via vattnet, så försöker en del ta sig till Gaza och västbanken via flyg

2011-07-07T21:26:00.000+02:00

Samtidigt som Freedom Flotilla 2 fortsätter sina ansträngningar att ta sig till Gaza till havs rapporteras det att hundratals aktivister planerar att ta sig till ”Palestina” via Ben Gurion-flygplatsen nu ikväll och under morgondagen. Över ett dussin organisationer på den extrema vänsterkanten står bakom denna ‘luftflottilj’, kallad ”Välkommen till Palestina”, däribland International Solidarity Movement, Palestinian Right to Return Coalition och Free Palestine Movement. Aktivisternas plan är att ”konfrontera israeliska myndigheter på flygplatsen genom att offentligt förkunna deras avsikt att nå de områden som administreras av den Palestinska myndigheten,” uppger the Meir Amit Intelligence and Terrorism Information Center. ”Planen kan komma att övergå i en protest med krav att få utöva den så kallade ‘rätten att återvända’.”

Organisationerna som ligger bakom luftflottiljen uppger att aktivisterna efter ankomst planerar en mängd solidaritetsaktiviteter tillsammans med palestinier på Västbanken och israeliska araber i Israel. Demonstrationer planeras bland annat i Ramallah den 9 juli, i Betlehem den 10 juli, i Negev och Lod den 13 juli och i Jerusalem den 14 och 15 juli.

På Ben Gurion-flygplatsen är läget därför mycket spänt. Hundratals poliser har mobiliserats. Myndigheterna har förklarat att alla provokatörer kommer att utvisas direkt, men har också beordrat polisen att vara återhållsam. Säkerhetskällor har klargjort att man inte förväntar sig några terrorister ombord på flygplanen, bara vänsteraktivister. Så länge aktivisterna inte bryter mot lagen eller försöker störa ordningen på flygplatsen kommer de heller inte att omhändertas eller utvisas. Det är trots allt inte olagligt att resa till Israel med avsikt att besöka palestinier på Västbanken.

Risken finns naturligtvis att en eventuell våg av israelfientliga aktivister kommer att kunna ställa till med en hel del oreda på flygplatsen. Nervösa och hårdhänta poliser kan då förväntas överreagera och Israel kommer att förlora ännu mer anseende i omvärldens ögon. Det är inte helt orimligt att anta att detta också är organisatörernas syfte: de vill få sitt irrationella hat mot Israel bekräftat genom att regissera en provokation som världens nyhetskonsumenter sedan varsamt leds igenom steg för steg. Bilder på blåslagna ”solidaritetsaktivister” som utvisats från Israel kommer sedan att väga tyngre i världsopinionen än alla israeliska försök till förklaringar, alla försvarstal och alla juridiska faktum. Den genomsnittliga nyhetskonsumenten kommer att förknippa Israel med brutalt övervåld och därmed kommer organisatörerna bakom luftflottiljen att ha säkrat aktionens främsta syfte. Mönstret känns igen från resten av palestinavänsterns aktiviteter: Det palestinska folkets väl och ve är bara en förevändning för kampanjen mot Israel, inte orsaken till den.

Det bör nämnas att alla uppgifter om luftflottiljen är ytterst preliminära. Organisatörerna har naturligtvis ett intresse av att överdriva antalet aktivister som deltar, och israeliska myndigheter och medier har gjort sitt för att piska upp en hysterisk stämning som inte står i proportion till hotet som jippot faktiskt utgör. Man tycks dessutom ha glömt att de omfattande naksa-demonstrationerna i början av juni i princip uteblev, trots organisatörernas löften om tiotusentals, till och med hundratusentals deltagare över hela arabvärlden. Några hundra personer bussades av Assad-regimen till gränsen mellan Israel och Syrien, och detta först efter att de hade fått betalt av regimen för att demonstrera. Resten av arabvärlden var i stort sett likgiltig, så när som på några killar i adidasbyxor som kastade sten utanför Ramallah. IDF skingrade tumultet med lite tårgas och sedan var allt som vanligt igen. Det återstår därför att se hur många aktivister som har valt att investera tusentals kronor i flygbiljetter flera månader i förväg, med begränsade koordinationsmöjligheter med andra aktivister och med risk för omedelbar utvisning när de väl har landat. Det verkar föga troligt att hundratals människor skulle välja att betala för något som tiotusentals människor valde att inte delta i ens när det var gratis. Å andra sidan är palestinavänstern inte direkt känd för att vara rationell, så vi kanske blir överraskade.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Palestinierna lider ingen brist på medeciner och mat, Gaza är inte som ett stort flyktingläger, gränsen mellan Gaza och Egypten är öppen, tusentals med palestinier får sjukvård i Israel varje år, ja, listan kan göras hur lång som hellst... ändå envisas aktivisterna med att protestera och provesera mot något som är överdrivet, och många gånger helt felaktigt.

När skall dessa människor lära sig, självklart så får de visa sitt stöd för det palestinska folket och självklart får de föra in mat och annat SOM FÖRST UNDERSÖKS AV IDF. Men varför provesera och försöka visa en bild av Israel och isralerna som är felaktig?

Peter, Stockholm

2011-06-27T16:48:00.000+02:00

Igår lättade den första båten i Freedom Flotilla 2 ankar i Korsika med siktet ställt mot Gaza. I Grekland gör sig den svenska kontingenten, kallad Ship to Gaza Sweden, redo för avfärd. Eftersom ägarna till det största fartyget i flottiljen, Mavi Marmara, drog sig ur för ett par veckor sedan är det oklart exakt hur många svenskar som kommer att kunna delta. Ett annat skepp, det USA-registrerade Audacity of Hope (uppkallat efter Barack Obamas bok med samma namn), har försökts stoppas av den israeliska organisationen Shurat HaDin och har därför ännu inte fått klartecken för avresa av grekiska myndigheter, vilket ytterligare har ställt till det för svenskarna.

Hela idén med att försöka bryta den israeliska blockaden av Gaza har sin grund i ett antal fundamentala vanföreställningar. Låt oss titta närmare på två av dem.

1. ”Det råder en humanitär kris i Gaza.” Fel. FN och Röda Korset har förklarat att det inte råder någon humanitär kris i Gaza. Varje vecka forslas tiotusentals ton livsmedel, mediciner och bränsle in i Gaza via Israel. Israel förser dessutom Gaza med en stor del av områdets el- och vattenbehov. Israel har vidare erbjudit Freedom Flotilla 2 att ankra i en israelisk hamn och överföra sin hjälpförsändning via de etablerade gränsövergångarna.

2. ”Israels blockad av Gaza är ett brott mot folkrätten.” Fel. För det första kan inte Israel försätta Gaza i blockad eftersom Egypten kontrollerar en del av gränsen (som öppnades den 25 maj). För det andra är Israels kontroll av Gazas territorialvatten reglerat i Osloavtalet. För det tredje inledde Israel blockaden av sin gräns till Gaza efter terroristorganisationen Hamas våldsamma maktövertagande i juni 2007, som varken har erkänts av FN, EU eller USA. Hamas mål är att förinta Israel. Israels insisterande att i möjligaste mån kontrollera allt inflöde av gods till Gaza syftar till att förhindra Hamas militära upprustning, vilket Israel har all rätt att göra: Israel och Hamas befinner sig i krig med varandra. Det finns ingen punkt i folkrätten som kräver att ett land öppnar sin gräns i krigstid eller tillåter ett fritt flöde av varor in i fiendekontrollerat territorium.

Vanföreställningarna slutar dock inte här. På Ship to Gaza Swedens hemsida uppmanas man att skriva under ett upprop ”för Gazas folk.” Författarna till uppropet lyckas med konststycket att beskriva situationen i Gaza utan att en enda gång nämna att territoriet styrs av Hamas, som har stämplats som en terroristorganisation av EU och USA. Uppropet innehåller inte ett enda ord om kriget mellan Hamas och Fatah i juni 2007 och Hamas påföljande maktövertagande, som utlöste det israeliska beslutet att blockera sin gräns. Inte ett ord om de närmare tio tusen granater och raketer som avfyrats mot Israel från Gaza sedan 2002. Inte ett ord om att minst en miljon israeliska medborgare bor inom räckhåll för denna terror. I Ship to Gaza Swedens upprop är Israel helt enkelt en skurkstat som skoningslöst plågar Gazas folk helt utan anledning.

Människor som anammar denna förvrängda verklighetsbild lyssnar naturligtvis inte på rationella argument. Fakta biter inte på dem. Den intellektuella hedern är helt frånvarande från deras argument. Att kalla dem för antisemiter är att ge dem lite för mycket heder: de är liksom för dumma för att förstå att de är överkvalificerade. De tillhör en kategori som vårt språk ännu inte förmår beskriva, en västerländsk avart som kombinerar en pinsam självbetydenhet med falsk ödmjukhet och bråddjup okunnighet. Den logiska kollapsen som präglar deras argumentation är ett resultat av en vidare moralisk kollaps, vilket gör att de framgångsrikt lyckas fortsätta inbilla sig att de kämpar för frihet och rättvisa och ballonger till alla barnen i Gaza trots att det politiska ledarskapet i hela den civiliserade världen har uppmanat dem att lägga ner jippot och de enda som fortsätter att heja på är folkmordspretendenterna i Gaza och Iran.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Ni kan läsa senaste nytt om ship to gaza på denna blogg. Personligen så tycker jag det är lika fel nu som det var första gången de försökte ta sig till Gaza. Men tyvärr så lärde de sig ingenting från förra försöket.

Varje vecka så släpps över 10 000 ton produkter in i Gaza, det råder ingen brist på medeciner, mat och andra produkter. Så varför skicka några båtar med aktivister? det vore enklare om de tog till sig fakta och information, för att på så sätt förstå att de inte hjälper palestinierna genom att försöka ta sig till Gaza.

Det finns mycket bevis som visar hur tidigare fartyg försökt smuggla in vapen till Gaza, självklart så betyder det inte att alla fartyg har samma planer, men de som försöker ta sig till Gaza borde förstå varför Israel måste vara försiktiga.

Det råder ingen brist på mat, medeciner och andra produkter i Gaza. Vill ni föra in varor och annat så är ni välkomna att göra det landsvägen, efter att IDF kontrollerat lasten. Besök gärna Västbanken och se hur bra palestinierna har det, det byggs nya hus och affärer , nya bilar och lyckliga människor vandrar runt på gator och torg. Jag har varit där och mina egna ögon såg detta.

Peter, Stockholm

Israelisk militärstrategi för dumbommar

2011-06-09T16:23:00.000+02:00

En lektor i statsvetenskap vid Bar-Ilanuniversitetet, Jonathan Rynold, gav nyligen ett föredrag i Jerusalem om hur 1949-års stilleståndlinjer (som ofta missvisande kallas ”1967-års linjer/gränser”) har påverkat Israels militärstrategi. Den senaste tiden har alltmer fokus kommit att läggas på dessa linjer. Det palestinska ledarskapet har vid upprepade tillfällen krävt ”en israelisk reträtt till 1967-års gränser” för att ens återuppta fredsförhandlingarna med Israel. Det israeliska ledarskapet har i sin tur betonat att dessa linjer är ”oförsvarbara”. En baskurs torde alltså vara på sin plats för att sprida lite ljus över ämnet.

Jonathan Rynold forskning har fokus på israelisk policy och strategi. Han konstaterar att merparten av Israels befolkning alltid har levt längs med kusten där avståndet mellan Västbanken och strandkanten bara är mellan 14 och 24 kilometer. ”Israels säkerhetsstrategi mellan 1949 och 1967 grundade sig därför på preemptivt handlande,” fortsätter han. ”Det vill säga, du kan inte tillåta fienden att attackera dig först, eftersom du inte har något geografiskt, strategiskt djup. När du är färdig med mobiliseringen av dina trupper kommer landet att vara avskuret på mitten. Israels säkerhetsdoktrin föreskrev därför att om det sker en uppmarsch av arabiska trupper i Jordanien, betraktas det som casus belli (krigsförklaring) och Israel måste då attackera.”

1949-års linjer betraktades alltså som oförsvarbara i bemärkelsen att man inte kan stå längs med dessa gränser och försvara landet. ”Det enda sättet att försvara landet var genom preemptiv attack. Du måste attackera först, för om du inte gör det är det slut med dig,” understryker han. ”Man kan se hur Israel gjorde detta under 50-talet och fram till och med Sexdagarskriget. Efter 1967 och fram tills idag har Israel haft en annorlunda säkerhetsdoktrin, eftersom man nu har ett visst strategiskt djup.”

Israels reträtt från södra Libanon 2000 och från Gaza 2005 resulterade i båda fallen i att islamistiska terroristorganisationer började använda dessa områden för att avfyra raketer mot Israel. Om Israel skulle dra sig tillbaka från hela Västbanken har man stor anledning att befara att detta även skulle ske där. Jonathan Rynold konstaterar därför att Israels främsta motivation till att bibehålla kontrollen över Jordandalen är att förhindra importen av raketer från Jordanien, samt att förhindra att en arabisk armé använder territoriet som ett uppmarschområde och i ett framtida krig klipper av Israel på mitten. ”Det Israel säger är alltså följande: "Titta på det som håller på att hända i regionen och hur instabil den är. Titta på det faktum att Gaza strys av Hamas. Kom ihåg att hur mycket det nuvarande palestinska ledarskapet än är att föredra som motpart i fredsförhandlingar, så kvarstår ändå faktum att om inte IDF hade bekämpat Hamas på Västbanken och utan USA:s och EU:s ekonomiska bistånd, skulle det palestinska ledarskapet kollapsa inom loppet av några veckor. "

”En israelisk reträtt från gränsen mellan Västbanken och Jordanien vore helt enkelt omdömeslös,” sammanfattar Jonathan Rynold. ”Det finns en massa andra saker som Israel kan göra: att dra sig tillbaka från vissa bosättningar är ett alternativ; Israel stöder bildandet av en palestinsk stat; ett byggstopp på bosättningarna är de facto i kraft. Alla dessa territoriella frågor är inte centrala. Det centrala för Israels del är säkerhetsfrågan och det som händer i regionen, och detta fordrar en långvarig israelisk närvaro i jordandalen för att förhindra att det uppstår ett existentiellt hot mot Staten Israel.”

När Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt senaste besök i Washington kallade 1949-års stilleståndslinjer för ”oförsvarbara” reagerade Sveriges utrikesminister Carl Bildts genom att säga att ”det enda möjliga försvaret är fred.” Detta platta försök att skapa en slogan av sin egen okunnighet hade nästan varit roligt om personen i fråga inte hade haft makt att faktiskt påverka Sveriges och EU:s hållning gentemot Israel. Binyamin Netanyahus position i denna fråga är identisk med alla tidigare israeliska regeringar och har försvarats av alla amerikanska presidenter från Lyndon B. Johnson till George W. Bush. Det är en position som grundar sig på 63 år av obestridlig historisk verklighet. Det är inte för intet som 1949-års stilleståndslinjer kallas för ”Auschwitzgränserna” i Israel. När Carl Bildt väljer att avfärda Israels mest grundläggande säkerhetsanspråk med en billig slogan börjar man faktisk hoppas att karln är så okunnig som han verkar. Alternativet är att han är normalbegåvad och hyser en djup illvilja mot Staten Israel.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Jag har tidigare skickat mail till utrikesminister Carl Bildt där jag utryckt mina tankar om hans agerande och kommentarer i israel/palestina konflikten. Har också fått intrycket att han inte är påläst och kunnig i detta ämne.

Mina övriga kommentarer i ämnet, går att läsa i mitt tidigare inlägg om utropandet av en palestinsk stat i september. Hoppas att det förblir lungt, det sker attacker mot israel nästan dagligen, men som mina vänner brukar säga så är de vana vid dessa attacker.

När jag besökte israel 2009 så skulle jag cykla runt Genesarets sjö vid Tiberias, tyvärr så fick jag avbryta turen då det blev fel på cykeln. Anledningen till att jag berättar detta är att när cykeln gick sönder så besökte jag en kibbutz i närheten, och där berättade vakten om bland annat sexdagars kriget och hur viktigt det är att israel har kontroll över golanhöjden. Så det som Paul Widen skriver är ingen nyhet för mig, men eftersom inte media skriver om detta så väljer jag att publicera hans inlägg för att fler ska förstå. Förstå är enklare om man har fakta och säkra källor, därför väljer jag ofta att publicera nyheter skrivna av Paul Widen.

Peter, Stockholm

Se våra fina bilder

2011-05-31T19:19:00.001+02:00

Tel Avivs stränder finns med bland de tio bästa stränderna i världen

Se våra nya fina bilder från Israel: http://www.facebook.com/mobileprotection#!/media/set/?set=a.10150233932916212.366875.634226211

Utropandet av en Palestinsk stat samt Ship to Gaza

2011-05-31T18:26:00.003+02:00

Det palestinska ledarskapet har som bekant för avsikt att begära FN-medlemskap när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. Trots att nyktra röster har försökt påpeka att Generalkonferensen inte har mandat att utropa ”Palestina” som en självständig stat har ett antal länder uttryckt sitt gillande (mer sällan sitt ogillande) för palestiniernas drag. Nyhetsrapporteringen har därför till stor del kommit att handla om vad diverse statsöverhuvuden har för sympatier, vilket alltså är tämligen oväsentligt i sammanhanget.!

Låt oss istället konstatera några grundläggande faktum: För att en stat ska kunna bli medlem i FN krävs att den åtar sig att fullfölja FN-stadgan. FN:s Säkerhetsråd måste sedan utfärda en rekommendation som kräver stöd av minst nio medlemmar och inga veton av de permanenta medlemmarna. I den därpå följande omröstningen i Generalförsamlingen krävs två tredjedels majoritet.

Hur stor är chansen att palestinierna kommer att åta sig att fullfölja FN-stadgan? Det skulle innebära att de tvingades erkänna Israel, vilket terroristorganisationen Hamas som bekant vägrar att göra. Men ponera att så ändå sker. Hur stor är chansen att FN:s Säkerhetsråd utfärdar en rekommendation? USA:s president Barack Obama har tydligt markerat att han inte stödjer det palestinska ledarskapets försök att tillskansa sig en stat innan de nått ett fredsavtal med Israel. Detta betyder att USA kommer att lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet om en palestinsk medlemsansökan skulle lämnas in.

Den palestinska ledaren Mahmoud Abbas enda tillgång är det breda stödet han har bland Generalförsamlingens delegater, ett stöd som i september mycket väl kan komma att omfatta två tredjedels majoritet, men detta stöd kan alltså inte resultera i medlemskap (eller självständighet) i FN utan Säkerhetsrådets rekommendation.

Vet Mahmoud Abbas om det här? Naturligtvis. Palestiniernas förväntade ansökan om medlemskap i FN är bara en formalitet som de kallt räknar med att USA ska lägga in sitt veto mot. När så sker kommer de att vända sig till Generalkonferensen och åkalla resolution 377 från 1950, som gör gällande att ”om Säkerhetsrådet på grund av brist på enhällighet bland de permanenta medlemmarna, underlåter att utöva sitt primära ansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i varje fall där det verkar finnas ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling, ska Generalförsamlingen behandla frågan omedelbart i syfte att göra lämpliga rekommendationer till medlemmarna för kollektiva åtgärder, inbegripet, i händelse av brott mot freden eller aggressionshandli! ng, användning av vapenmakt vid behov, för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.”

Resolution 377 föreskriver alltså att Generalkonferensen kan åsidosätta ett veto i Säkerhetsrådet på begäran av en majoritet av medlemsstaterna. Ett akut extramöte sammankallas sedan för att behandla den fråga som man anser att Säkerhetsrådet, pga. brist på enhällighet, inte förmår hitta en lösning på.

Hur det palestinska ledarskapet tänker formulera sin begäran i det akuta extramötet är ännu oklart. Det är också oklart hur detta kommer att påverka Generalförsamlingens tionde akuta extramöte, som sammankallades 1997. Mötet (som, tro det eller ej, handlar om ”Israels ockupation av palestinskt territorium”) ajournerades efter över 30 sammankomster i november 2006. Måste ett ajournerat akut extramöte som sammankallades för 14 år sedan och som legat i träda i fyra och ett halvt år först avslutas innan nästa akuta extramöte sammankallas? Underskriven måste erkänna att han inte har hittat svaret på denna fråga. Det smartaste vore kanske ändå att återöppna det ajournerade akuta extramötet, eftersom ämnet som ska tas upp för behandling tycks vara identiskt med det gamla.

Ytterligare en mängd frågor återstår. Föreligger exempelvis ”ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling”? Resolution 377 röstades igenom 1950 för att ge FN-mandat åt USA i försvaret av Sydkorea, som höll på att invaderas av Nordkorea. Israel är å andra sidan en demokratisk stat som hänvisar till folkrätten varje gång man tillgriper krigshandlingar. Vidare skulle en resolution av FN:s Generalförsamling enligt riktlinjerna i resolution 377 innebära den sista spiken i kistan för fredsprocessen. Kan resolution 377 tillämpas om det är högst troligt att anta att ett sådant förfarande skulle leda till krig istället för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”?

Syftet med palestiniernas septemberplaner är varken självständighet eller fred. De är fullt medvetna om att det de kräver (en stat längs med 1949 års stilleståndslinjer med Jerusalem som huvudstad, samt återvändandet av 4.5 miljoner palestiska flyktingar till Israel) skulle innebära slutet för Israel, militärt, moraliskt, ideologiskt och demografiskt. Genom att systematiskt svartmåla Israel och vädja till omvärlden för sympati har fler och fler länder målat in sig i ett hörn. På bekvämt avstånd har de naivt gått palestinierna till mötes och fördömt Israel tills detta har blivit en ryggmärgsreaktion varje gång en terrorist dödas eller en jude bygger ett hus på Västbanken. När nu palestinierna planerar att kräva att alla fagra ord ska omsättas i konkret handling är det få som med bib! ehållen konsekvensens kommer att kunna sätta emot. Det är lite som när man luras att inleda ett samtal med en arabisk souvenirförsäljare i Jerusalems gamla stad. ”Hej och välkommen, hur mår du?” säger han uppfordrande på bruten svenska. Innan man vet ordet av har man blivit två tusen kronor fattigare och ägare av en undermålig porslinsservis som det står ”Betlehem 2000″ på. För att bibehålla sin självrespekt måste man sedan inbilla sig att köpet var ett sätt att visa solidaritet med det palestinska folket.

Paul Widen, Jerusalem

Mer information:

Ship to Gaza på kollisionskurs med världssamfundet

Inför årets Ship to Gaza-konvoj, som har annonserats stort i media, inställer sig många berättigade frågor.

Nedan följer en genomgång av ett antal viktiga bakgrundsfakta som det är nödvändigt att ta i beaktande för en riktig uppfattning av bevekelsegrunderna bakom flotiljen, som organiseras i strid med världssamfundets uttryckliga vilja.

Först och främst – liksom det tidigare Ship to Gaza i maj 2010, fyller årets konvoj inget humanitärt behov. Som också öppet deklarerats av arrangörerna är projektet enbart politiskt, och syftet att skada Israel.

Som kraftfullt lyftes fram av FN:s särskilde samordnare för Mellanöstern Robert H. Serry den 19 maj i år ser Generalsekreterare Ban Ki-Moon ”med oro på mediarapporter om potentiella nya flotiljer till Gaza som kan provocera fram onödig konfrontation. Generalsekreteraren uppmanar alla berörda regeringar att använda sitt inflytande för att avråda från sådana flotiljer, vilka kan leda till ett eskalerat läge”.

Denna inställning delas till fullo av Europeiska Unionen. Dess Höge Representant för Utrikes- och Säkerhetsfrågor, Catherine Ashton, har för sin del entydigt konstaterat att: ”Jag anser inte en flotilj vara det rätta svaret på den humanitära situationen i Gaza”. EU och de bidragsgivande länderna har också uppmanat till att använda ”de befintliga gränsövergångarna till lands för att föra in hjälp till Gaza, och att avstå från provokationer” (13 april 2011). Den så kallade ”Internationella Kvartetten”, som även innefattar FN, USA och Ryssland uppmanar också ”alla dem som vill föra in varor att göra det via etablerade kanaler så att lasten kan inspekteras och föras via landövergångar till Gaza”(21 juni 2010).

Inga hinder föreligger heller att föra in hjälpsändingar via de etablerade landkanalerna. EU och de bidragsgivande länderna har under våren uttalat att man ”välkomnat den israeliska regeringens positiva åtgärder för att öka införseln av konsumtionsvaror till Gaza” (13 april) 15.000 ton förnödenheter och humanitär hjälp förs in varje vecka. Israel har också enligt det internationellt erkända Oslo-avtalet rätt och skyldighet att övervaka sjötrafiken, vilket bland annat understrukits av svenska regeringen.

Terroristorganisationen Hamas som kontrollerar Gaza har fortsatt sina raketattacker mot Israel utan hänsyn till det internationella samfundets krav på ett erkännande av Israel och ett slut på terrorn. En stor iransk last på ungefär 50 ton smugglade vapen stoppades av Israel på väg till Gaza så sent som i mars 2011.

Ett samstämmigt världssamfund avråder således från att sända förnödenheter sjövägen samtidigt som Israel enligt internationella avtal är i sin fulla rätt att stoppa smugglingen av vapen till terror-organisationerna i Gaza. Så vad driver då egentligen aktivisterna bakom Ship to Gaza?

En av huvudarrangörerna bakom konvojen, den militanta turkiska islamistorganisationen IHH, gav tydligast tänkbara svar vid ett officiellt besök hos Irans förintelseförnekande president Ahmadinejad den 12 februari - man eftersträvar ett ”Mellanöstern utan Israel”. Ett uttalande som för tankarna till författaren Henning Mankells invigningstal för svenska Ship to Gaza, där han talar om behovet av att ”avveckla den terroristiska israeliska staten” (15 augusti 2009).

Så talar ingen fredsaktivist och bakom den humanitära fasaden syftar Ship To Gaza till konlikt – inte fred och försoning.

Benny Dagan
Israels Ambassadör i Sverige

Mina egna ord och tankar:

När det gäller palestiniernas utropande av en egen stat i september så tycker jag personligen att det känns för tidigt. Fler frågor måste lösas och det måste lämnas en garanti att alla attacker upphör samt att Hamas och de Palestinska myndigheterna erkänner staten Israel. Det är inte några orimliga krav, eller är de orimliga?

Känner också oro inför utropandet, det är viktigt att inte Israel går med på alla de krav som palestinierna kräver, Jerusalem tillhör Israel och det judiska folket. Och de araber som flydde under kriget SOM INTE ISRAEL STARTADE, har inte rätt att återvända till Israel enligt mig. Om det bildas en Palestinsk stat framöver, så kan de själva ta hand om de som bland annat bor i Jordanien och Libanon. För just nu tar deras bröder inte hand om dem, de har väldigt få rättigheter i Libanon och Jordanien.

Ship to Gaza är lika fel nu som det var första gången de försökte att ta sig till Gaza. Det har visat sig att andra fartyg som velat nå de palestinska områderna varit lastade med vapen (har skrivit om det på bloggen tidigare, det finns bilder). Varför måste de åka via havet? Israel släpper in tonvis (15 000 ton) med produkter landsvägen, efter att de genomsökts av det israeliska försvaret. Många tusen palestiner får vård på israeliska sjukhus, det lider ingen brist på medeciner och andra produkter eftersom tonvis (15 000 ton) förs in i de palestinska områderna, LAGLIGT och ingen människa skadas eller dödas.

Ship to Gaza handlar bara om att provisera, eftersom det inte lider någon brist på medeciner och andra produkter så behövs ingen hjälp, om det vill visa sitt stöd för palestinierna så finns det andra sätt att göra det på. Glöm inte att det bara var ombord på ett av fartygen det skadades och dödades personer, som det visade sig attackera soldaterna som hissades ombord och detta är ingen lögn, det finns på film.

Detta är mina egna ord och tankar...

Peter, Stockholm

Utfärd och CL final i Jerusalem samt trevligt avslut i Tel Aviv

2011-05-31T16:52:00.003+02:00

Spårvagn i Jerusalem

Lördag och shabbat i Jerusalem och resten av Israel. Väntar på att bussen skall komma och hämta upp mig samt en mor och dotter som också bokat in sig på utfärden.

Bussen kommer och vi beger oss söderut, med första stop Qumran. Det var ca 10 personer med på utfärden, men jag pratade och umgicks med fem av dem, det var ett par från Spanien (trevliga killar), en amerikan, en kille från kanada samt vår mycket trevliga chaufför.

Efter att vi besökt Qumran (det var här man fann "dödahavs rullarna") så fortsatte vi mot Masada, som är en av mina favorit platser i Israel, en av väldigt många trevliga platser i ett trevligt och fint land. Även fast jag besökt Masada ett flertal gånger så blir man lika tagen av utsikten varje gång man besöker berget. Den här gången blev det extra känslosamt, vi vandrade runt och hamnade i den gamla Synagogan, där beslutet om kolektivt själmord togs, och när man satt där, så kände man tårarna rinna ner från kinderna, men tog ändå inte på mig solglasögonen, varför skämmas över att visa sina känslor?

Vår färd fortsatte mot Döda havet, som jag också besökt ett flertal gånger, världens lägsta punkt samt havet där alla kan flyta. Många väljer också att smörja in sig med leran från havets botten, för att bevara (om man redan har en fin hy) eller förbättra sin hy.

Nu var det bara ett stopp kvar och jag kände en viss oro i magen. När vi väl kommit in i Västbanken så besökte vi först en kyrka, därefter så åkte vi till ett ställe där man kunde handla allt möjligt. Det är en speciell känsla att vandra runt bland Palestiner med en Davids stjärna runt sin hals, men efter en stund så kändes det okej att vandra runt i Jericho. För att en långvarig fred skall kunna uppnås så måste människor kunna leva tillsammans och respektera varandras tro och värderingar samt att Palestinierna erkänner Israel, istället för att vilja utplåna Israel (det finns många Palestinier som vill leva i fred). Jag måste också berätta att det byggdes nya hus och affärer överallt, och människorna såg ut att må bra, många nya bilar och annat som visar att ekonomin på Västbanken är positiv och att folket mår bra, värt att tänka på nästa gång man läser om hur illa de har det.

Efter att ha kommit hem från vår utfärd så vilade jag upp mig, för att sedan äta något innan den stora CL finalen som skulle avgöras (läs, som skall). Besökte en restaurang där jag beställde kosher burgare, kanske den godaste burgare jag någonsin ätit. Sedan var det dags att finna ett trevligt ställe att se matchen på. Och jag fann ett ställe där man var ensam turist (även fast man aldrig känner sig som en turist i Israel). En härlig och trevlig kväll slutade med att Barca blev mästare, igen.

Söndag och min sista dag i landet jag älskar. Gick upp tidigt för att inhandla lite saker och fann vad jag sökte, i den moderna staden. En trevlig man som jag hade ett intessant samtal med, om israel och judendomen.

Därefter så tänkte jag besöka Västramuren, eller klagomuren. Nu för tiden så samlas man där och ber, ett besök där är något som alltid avslutar min tid i Jerusalem. Skriver alltid en lapp, en bön som jag sticker in i muren.

Åkte sedan till Tel Aviv där jag skulle avsluta en underbar semester. Skrev tidigare att vi bestämde oss för att mötas igen (Elenor och jag). Det blev ett fint slut på en underbar semester, vi besökte en vinbar där vi pratade om våra respektive liv i respektive länder. Gott vin och trevliga samtal fick avsluta söndagen. Vi kommer att träffas i Juli igen, i Oslo.

Måndag morgon och frukost med Judy Eliaz, som arbetar på Diesenhaus Unitours och som också hlälp mig med hemsidan. Vi hade en trevlig frukost och vi hade ett intressant samtal och hon kommer fortsätta att hjälpa mig.

Israel, ani ohev otkha!!!

Tel Aviv, Eilat och Jerusalem

2011-05-27T21:59:00.003+02:00

En strand vid Tel Aviv

Igår så besökte jag Tel Aviv första gången sedan 1997 och mycket har förändrats fast känslan är den samma. Det känns som man befinner sig i någon huvudstad i Europa.

Det första jag gjorde efter att ha anlänt till mitt Hostel var att vandra ner till stranden, vilken härlig känsla att få vandra längs stranden, barfota och känna doften av hav. Besökte en av många restauranger vid stranden, beställde in kabab med frice och en kall öl. Senare så vandrade jag längs strandpromenaden i riktning mot Jaffa, fotograferade och köpte något läskande och bara njöt över att få vara här i Israel..

På kvällen så mötte jag Elinor, vi vandrade längs strandpromenaden mot hamnen och den nya delen av staden. Det var väldigt trevligt, som vanligt så var det många människor ute och promenerade, joggade och cyklade längs stranden. Vi gick till en mysig restaurang och satt oss nere vid vattnet, vi beställde mat och pratade om allt möjligt. Hon berättade om sina resor, sevärdheter och familj, och jag berättade om mina resor, arbete och familj. Som så många andra så undrade hon varför jag känner så starkt för Israel, och som vanligt så är det svårt att beskriva med ord, men jag försökte och tror hon fick svar på den frågan. Hon bodde vid havet i Tel Aviv, och hade tidigare bott i Jerusalem. Hennes vän driver en populär bar i Jerusalem, och hon gav mig namnet och vägbeskrivning till stället. När vi sa god natt så bestämde vi att vi skulle ses på söndag igen.

När jag kom hem till Hostel Gordon och upp till mitt rum så hade ännu en person anlänt förutom de övriga tre som kom ifrån Usa, Frankrike. Det var en man från New York och vi (jag och fransmannen, tre totalt) hade ett långt samtal om mycket, vi diskuterade bland annat konflikten, och det var trevligt att jag kan så mycket om ämnet. Det är trevligt att diskutera när det är tre olika personer, från tre olika länder, som ser Israel på tre olika sett.

På onsdag morgon så lämnade jag Tel Aviv och begav mig mot Eilat. När jag hade tagit mig ner till Röda havets strand och njutit av solen (38 grader) så ringde jag till Michael som senare hämtade upp mig. Vi åkte till en strand som han brukar besöka med sin familj, vi satt och pratade och jag var så glad att se honom igen, kände mig lite seg av värmen, det var ju trots allt nästan 40 grader varmt. Michael ringde några samtal och kollade upp om jag kunde åka med på jeepsafari samt en båttur i Röda havet imorgon, som vanligt så ordnar han det utan kostnad, jag har funnit en vän för livet och är tacksam för att våra vägar möttes.

Nu sitter jag vid min favorit bar precis vid Röda havet, man sitter i Israel, man ser Jordaniens kust på sin vänstra sida, längre västerut ser man Saudarabien och på höger sida ser man Egypten. Stranden heter Golden beach.

Torsdag och ännu en underbar dag i Israel, har legat några timmar vid stranden och för närvarande så sitter jag och försöker äta, det är svårt att äta i värmen, även fast det är gott. Det är en underbar dag i Eilat och när man sitter i värmen, med en kall öl precis vid Röda havet är det svårt att klaga.

Idag känner jag för att inte göra något, bara njuta av solen och njuta att få vara i landet jag älskar. Tänkte besöka baren jag besökte igår kväll. Det blev inga utflykter idag men klagar inte, det är bara att njuta av solen. Ser fram emot ännu en underbar dag, här nere i södra Israel,

På väg mot Jerusalem, sitter på bussen som åker genom öknen och vi passerar precis Döda havet. Det har varit en intressant semester, med många spännande möten och upplevelser. Igår kväll så kom Michael och hans fru och hämtade mig vid mitt Hotell. Vi åkte till ett ställe där vi åt falafel och pratade. Efter maten så åkte vi hem till Michael och fikade och pratade om hemsidan, har fått mycket hjälp av honom.

Fredag kväll och Shabbat i Israel, och jag har precis kommit hem från den gamla staden, där det blev ett besök vid västra muren. Eftersom det är shabbat så kunde man ej lämna något meddelande i murens håligheter i kväll, men imorgon kväll kan man det.

Har precis bokat in mig på en utfärd imorgon, vi kommer att besöka Döda havet, Massada, Qumran samt Jericho. Ser fram emot att besöka Döda havet, Massada och Qumran, Jericho är inte mycket att se, men eftersom det ingår i resan så får det bli ett besök även där.

Imorgon blir det även final i CL, Barcelona vs Man United och den matchen kommer jag att se på en bar, som ägs av Elinors vän. Det ska bli trevligt att träffa henne igen.

Layla tov från världens heligaste stad Jerusalem!

Tiberias samt resan mot Tel Aviv

2011-05-24T08:27:00.003+02:00

Tre kvinnor döper sig vid jordanfloden

Igår så åkte jag och David till Tiberias, egentligen hade jag planerat att bo en natt till i Haifa, men vi kom överens om att det blev bättre om vi övernattade i Tiberias och åkte direkt till Tel Aviv repektive Netanya.

Gårdagen var en trevlig dag. V i besökte jordan floden där många väljer att döpa sig, alla som vill kan döpas i floden. När vi satt där och kollade så fick vi se ett par dop, det var en trevlig upplevelse, tanken var att jag skulle lägga upp bilder som jag tagit med telefonen under dagarna, men har inte lyckats fört över några ännu. Från början så var det tänkt att vi skulle cykla runt Genesarets sjö, men det blev en sheruts istället.

Senare på kvällen så skulle vi vandra runt i Tiberias, vid ett ställe så var det flera hundra människor soom kollade ut i mörkret, vi visste inte vad som väntade, men det skulle vi snart få se. Det var en fantastisk vatten och ljud och ljus show, film kommer att läggas upp senare.

Efter showen så gick vi vidare och njöt av kvällen i Tiberias. Vi bestämde oss för att ta en kaffe vid en restaurang och där satt vi och pratade, väldigt trevligt, är väldigt glad över att jag fick träffa David i det heliga landet. Men det var inte slut på överraskningar riktigt ännu. På restaurangen mittemot så satt det en grupp med ortodoxa judar, och de började spela gitarr och sjunga vackra hebreiska sånger, en härlig upplevelse som kommer finnas med i mitt minne förevigt.

Tidigt på onsdags morgonen så begav jag mig mot buss stationen, för att ta bussen till Tel Aviv. Idag förväntar jag mig ännu en underbar dag i landet jag älskar. Har inte varit i TLV sedan 1997, så det blir ett kärt återseende. Först så tänkte jag checka in och byta om, äta något vid någon av stränderna, som för övrigt fått pris för en av de tio bästa stränderna i hela världen. Senare idag så tänkte jag träffa Judy Eliaz som arbetar på Diesenhause unitours och eventuellt träffa grabbarna och tjejerna på israeli-T, senare under dagen så har jag ännu en träff, men det berättar jag eventuellt mer om senare.

Ett stort tack till David, för två mycket trevliga dagar, toda raba.

Upptäckte precis att det fanns trådlöst internet omord på Egged bussar.

David på besök samt en tur med Israels enda tunnelbana.

2011-05-22T12:56:00.003+02:00

Israels enda tunnelbana finner man i Haifa

Trodde att jag skulle ha värk i hela kroppen efter gårdagens extremt långa promenad, men det känns bra. Det är svårt att finna någon bättre utsikt över Haifa än från Carmel, så jag tog mig dit med hjälp av Israels enda tunnelbana. Besökte en av mina favorit ställen för snabbmat som heter Ruben, ungefär som subway fast dyrare.

Nu väntar jag på David som precis kommit till Haifa. Vi tänkte åka upp till carmel igen, och sedan vandra till Bahia garden. Tyvärr så fungerar det inte att lägga upp bilder från telefonen, men hoppas kunna lösa det snart. Imorgon väntar en heldag i Tiberias, och om det inte är för varmt så tänkte vi cykla runt Genesarets sjö.

Landat i Israel

2011-05-21T03:42:00.001+02:00

Nu har jag äntligen kommit fram, resan gick bra. Eftersom det är Shabbat så kan jag inte ta tåg eller buss från flygplatsen till mitt boende i Haifa. Men man kan åka en kolektiv taxi, men eftersom Port Inn öppnar 07:30 så väntar jag någon timme innan jag beger mig mot taxibilarna/kolektiv taxi.

Det känns väldigt bra att vara här igen, träffade några trevliga människor på flyget hit. Det första jag gjorde efter att ha hämtat mitt baggage var att handla min favorit juice Prigat med smak av grape.

Längtar redan tills man får vandra ner till stranden i eftermiddag, samt besöka Bahia garden och Carmel. Har inte varit vid Carmel sedan den omfattande branden där. Men dag ett kommer att bli en lugn start på min semester.

Lehitra ót från Tel Aviv!

Kärt återbesök...

2011-05-18T17:58:00.004+02:00

På fredag så åker jag äntligen tillbaka till Israel. Under min vistelse där så kommer jag att besöka Haifa, Tiberias, Nazareth, Tel Aviv, Jerusalem, Eilat, Döda havet och Masada.

Haifa är en större stad (ca 273 000 invånare) i norra Israel. Där kommer jag att sola och bada samt vandra runt i staden med min vän David, som också är i Israel.

Tiberias är en vacker stad som är känd för att jesus bott där samt att det var där han vandrade på vattnet. Man kan hyra cykel och cykla runt Genesarets sjö, det finns mängder med sevärdheter att besöka. David och jag kommer att åka dit över en dag, vi kommer att cykla runt sjön samt vandra runt i Tiberias.

Nazareth är en sliten stad, där jesus också bott. Det finns en trevlig marknad samt andra sevärdheter som kan vara värt ett besök.

Tel Aviv är en storstad (ca 360 000 invånare) vid havet, stränderna i Tel Aviv finns med bland de 10 bästa stränderna i världen. Jag kommer att träffa Elinor (vän) Judy Eliaz (Diesenhause Unitours), grabbarna och tjejerna på Israeli-T (Webshop som säljer bland annat t-shirts) samt njuta av stränderna.

Jerusalem behöver jag inte säga så mycket om. En underbar stad där gammalt möter nytt. Jag kommer att träffa Almog (en vän från Beer Sheba, som nu bor i Jerusalem) och eventuellt Elliot (en vän som hjälpt mig mycket med artiklar till hemsidan).

Eilat är ett turistparadis i södra Israel, precis vid Röda havet. Det finns mängder med aktiviteter för alla åldrar, billigt boende och dyrt boende, utflykter i Röda havet eller jeepsafari i öknen, valet är ditt, det finns utflykter och boende för alla plånböcker. Jag kommer träffa Michael (en god vän som hjälpt mig mycket med resdelen och kontakter i Israel samt Sverige) och Avi (direktör på Eilats turistbyrå).

Döda havet är havet där alla kan flyta. Det finns många hotell och SPA i närhet till Döda havet. Många besökare brukar smörja in sig med lera från havet. Döda havet är också världens lägsta punkt och ett av de sju underverken i världen, rösta så att det fortsätter att vara ett av de sju underverken.

Masada är en av mina favorit platser i Israel. Om ni vill så kan man vandra upp på berget, om man inte orkar eller vill så kan man ta linbanan upp. Kommer aldrig glömma första gången jag besökte Masada. Vi hade övernattat i ett beduinläger i öknen, och tidigt på morgonen så begav vi oss mot Masada för att se den vackraste soluppgången någonsin (enligt mig).

Jag kommer att blogga på min semester. Ska försöka skriva lite varje dag, men kan inte lova det, men kommer att publicera bilder och skriva lite om platserna som jag kommer att besöka under min vistelse. Israel! hitgaagati eleyka (Israel! I missed you so much).

”Om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger…”

2011-05-18T17:10:00.001+02:00

I måndags publicerade New York Times en ledarartikel skriven av Mahmoud Abbas, den palestinska myndighetens styrelseordförande. Artikeln är, föga överraskande, fylld till bredden med lögner. Låt oss ta en närmare titt på den.

”För sextiotre år sedan tvingades en trettonårig palestinsk pojke lämna sitt hem i staden Safed i Galiléen och fly med sin familj till Syrien,” börjar Mahmoud Abbas. ”Han sökte skydd i ett tält som alla andra anländande flyktingar. Trots att hans familj i decennier önskade att få återvända till sitt hem och sitt hemland, förnekades de denna mest grundläggande mänskliga rättighet. Detta barns berättelse, liksom så många övriga palestiniers, är min berättelse.”

När Abbas intervjuades på arabiska på al-Palestina TV den 6 juli 2009 lät det dock så här: ”Folk var motiverade att fly. De fruktade vedergällning från de sionistiska terroristorganisationerna [läs: det judiska självförsvaret], i synnerhet från de som fanns i Safed. De av oss som var från Safed fruktade speciellt att judarna hyste en gammal önskan att hämnas för vad som hände under revolten 1929 [läs: då araberna i Safed slaktade 21 civila judar]. Detta fanns i våra familjers och föräldrars minnen. De insåg att kraftbalansen höll på att skifta och därför övergavs hela stan, baserat på detta resonemang – att rädda våra liv och våra tillhörigheter.” Det var alltså inte elaka judar som drev ut Abbas och kompani. Araberna lämnade Safed innan striderna ens hade brutit ut eftersom det arabiska civilsamhället hade kollapsat. De drog slutsatsen att den arabiska sidan skulle förlora, och eftersom de fruktade vedergällning för sina egna mordiska övergrepp mot judarna valde de att fly.

Mahmoud Abbas bodde alltså inte i ett tältläger med andra flyktingar. Hans familj ”var förmögen i Safed,” berättar han. ”Så småningom slog vi oss ner i Damaskus. Min far hade pengar och han spenderade dem metodiskt. Efter ett år, när pengarna tog slut, började vi arbeta.” Sedermera tog sig Abbas till Moskva, där han doktorerade i förintelseförnekelse, men låt oss återvända till lögnpropagandan i New York Times.

Efter att FN:s Generalförsamling röstade igenom delningsförslaget den 29 november 1947 ”fördrev sionistiska styrkor palestinska araber för att säkerställa en avgörande judisk majoritet i den framtida Staten Israel, varpå arabiska arméer ingrep,” heter det i Abbas historieförvanskning. ”Krig och fortsatta fördrivningar följde. [---] Minuter efter att Staten Israel etablerades den 14 maj, 1948, blev den erkänd av USA. Vår palestinska stat har dock förblivit en oinfriat löfte.”

Och varför etablerades det inte en palestinsk stat 1948? Därför att araberna röstade emot delningsförslaget. Efter att ha förlorat omröstningen lämnade de arabiska delegaterna lokalen i protest och palestiniernas ledare, Amin al-Husseini (som var gäst hos Adolf Hitler i Berlin under större delen av Andra världskriget), utropade en tredagarsstrejk, som blev startskottet för kriget. Och tvärtemot vad Abbas påstår var den sionistiska protostatens strategi defensiv ända fram till i april 1948, då man övergick till en offensiv strategi för att inte gå under. Detta är inte en ”åsikt” eller en ”upplevelse”: det är ett historiskt faktum som vem som helst kan läsa sig till.

Det är sedan länge känt att det palestinska ”narrativet” är impregnerat av lögner, men nu har en av världens med prestigefyllda tidningar upplåtit sin ledarsida åt denna smörja. Uppbackad av denna fullkomligt verklighetsfrånvända historieskrivning uppmanar Mahmoud Abbas världssamfundet att erkänna ”Palestina” som en självständig stat när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. ”Staten Palestina har för avsikt att vara en fredsälskande nation, förbunden att respektera mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och FN-stadgan,” bedyrar Abbas. Man undrar, allra ödmjukast, varför ingen arab hade kunnat komma på denna briljanta idé redan i november 1947, så att vi hade sluppit 63 år av krig och terrorism.

Palestniernas ledare, vars mandat gick ut får två år sedan, tycks verkligen tro att han gör en eftergift när han kräver att Israel bara behöver dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser för att göra plats åt ”Palestina”. 1947 års delningsförslag öronmärkte större landområden till araberna, men Abbas är minsann inte så stingslig. Det räcker med att Israel nu en gång för alla förlorar Sexdagarskriget, 44 år efter arabstaternas andra misslyckade försök till fullskaligt folkmord på judarna. Det är allt han kräver. Det är ju som bekant aldrig för sent att förlora Sexdagarskriget.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Det är bra att det finns personer som vet vad de talar om. Det är synd att inte detta skrivs i media, för då hade man fått en rättvis bild.

Varför inte överaska oss, och skriva sanningen, istället för att sprida felaktiga nyheter om ett land som vunnit massor med priser och som enligt "happy index" är det 7:e lyckligaste folket i världen. Ett stort tack till Paul Widen som fortsätter där Dick Haas slutade, och han gör det väldigt bra så här långt.

Peter, Stockholm

Bitte Hammargrens obefintliga hermeneutiska hygien

2011-05-16T15:47:00.002+02:00

På förekommen anledning känner jag mig tvingad att kommentera Bitte Hammargrens senaste alster om Israel i Svenska Dagbladet. Hammargren är SvD:s mellanösternkorrespondent, dock utan att kunna vare sig arabiska eller hebreiska. Detta förklarar varför hon citerar tidningen Ha’aretz engelska upplaga, som hon inte ens har anständighet att översätta till svenska. Och vem citerar hon? Gideon Levy, den israeliska avgrundsvänsterns okrönte kung, som nästan dagligen spyr sådana mängder postsionistisk galla att varken han eller Ha’aretz längre tas på allvar i Israel. Längre ner i artikeln hänvisar hon sina läsare till Wikipedia och befäster därmed sin obefintliga journalistiska kaliber. Det är, som alltid när Hammargren är i farten, pinsamt att läsa.

Israels självständighetsfirande och palestiniernas nakba-demonstrationer är ”två sidor av samma mynt”, skriver Hammargren. Judarna är förstås glada, de firar att de fick sin stat bara tre år efter Förintelsen, men palestinier ”upplever det som att Europa vältrade över sin monumentala skuld till de överlevande judarna, genom att låta palestinierna betala priset.” Därmed promulgerar hon lögnen att Staten Israel etablerades på mark som på något mystiskt sätt var ”palestinsk” (när den i själva verket var brittisk) och att det palestinska flyktingproblemet är en konsekvens av Israels grundande (när det är en konsekvens av att araberna förlorade kriget som de började, varefter de vägrade att förhandla med Israel och tvingade flyktingarna att leva i permanenta flyktingläger). Inte för ett ögonblick reflekterar Hammargren över det faktum att sättet på vilket palestinierna ”upplever” verkligheten är intimt sammanbundet med den historieförvrängning som de matas med av det egna ledarskapet och av palestinsk media. En journalist med ett uns av intellektuell heder skulle inte tveka att avfärda ett ”narrativ” om detta narrativ är grundat på historiska lögner och fabrikationer. Bara en person som är helt oförmögen att skilja på fakta och propaganda skulle påstå att Israels självständighetsfirande och palestiniernas nakba-demonstrationer är ”två sidor av samma mynt”. I det ena fallet firar en demokratisk nation sin historiska återupprättelse, vilket skedde med världssamfundets moraliska uppbackning. I det andra fallet uppviglas palestinska flyktingar av diverse terroristorganisationer till våldsamt upplopp för att markera minnet av årsdagen då de krävde allt och därmed också förlorade allt.

Närmare 800 000 judar i de omkringliggande arabstaterna fördrevs efter att Israel utropade självständighet. Exempelvis var minst 25% av Bagdads befolkning judar fram till slutet av 1940-talet. Hammargren knystar inte om detta. Hon är för upptagen med att sprida Gideon Levys evangelium om att Israel också borde uppmärksamma nakba. För detta krävs ”en annorlunda historieskrivning, som också inkluderar Den andre [sic], den som är förtryckt och förnekad”. I klarspråk: Israel bör anamma sina svurna dödsfienders lögnpropaganda. Då blir allt bra.

Det är och förblir en skam att en av Sveriges största dagstidningar tillåter Bitte Hammargren att obehindrat sprida sina inbillningar. Inte på grund av att hon hyser en öppen, ensidig och helt okritisk sympati för det palestinska ”narrativet”, vilket är illa nog i sig, utan för att hon bevisligen aldrig har satt sig in mellanösternkonfliktens historia eller de kopiösa mänger forskning som gjorts i ämnet. Etablerade historiska faktum kan inte avfärdas bara för att någon ”upplever” att saker egentligen förhåller sig på ett annat sätt. Dessutom skriver hon på en torftig och föga övertygande svenska, som Dick Haas brukade säga. Jag är fullkomligt övertygad om att det måste finnas tiotals normalbegåvade svenska journalister med historiska baskunskaper och intakt intellektuell heder som skulle kunna göra ett bättre jobb som SvD:s mellanösternkorrespondent än Bitte Hammargren. Eller är hon anställd på livstid? Hur lågt ska ribban behöva sänkas innan den ansvariga redaktören på SvD:s utrikesredaktion tar Hammargren åt sidan och säger, ”Du Bitte, kan du komma in på mitt kontor?”

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Anledningen till att så många svenskar har en felaktig bild av konflikten i mellanösten beror på svensk medias brist på kunskap i ämnet. Som jag skrivit så många gånger förut, så skrivs och visas det nästan aldrig några positiva nyheter från Israel i svensk media. Många gånger skrivs vinklade och orättvisa nyheter som bara visar den ena sidan. Och för att få en rättvis bild så krävs det att personen/personerna som skriver artilkeln har bra kunskap i ämnet.

När man läser artiklar skrivna av Bitte och andra med lika lite kunskap, och inte vet vad som verkligen sker, så är det lätt att tro på mycket som skrivs. Behovet av en informations och fakta sida är viktig för att informera om läget i mellanösten. Det är många som hör av sig till mig med frågor och det finns ingen fråga jag inte besvarar.

Ingen människa är perfekt, alla gör vi misstag. Men Israel gör väldigt mycket för att undvika misstag.

Peter, Stockholm

Man kan inte tjata för mycket om en sak:

Lögnen att Staten Israel etablerades på mark som på något mystiskt sätt var ”palestinsk” (när den i själva verket var brittisk) och att det palestinska flyktingproblemet är en konsekvens av Israels grundande (när det är en konsekvens av att araberna förlorade kriget som de började, varefter de vägrade att förhandla med Israel och tvingade flyktingarna att leva i permanenta flyktingläger).

Paul Widen, Jerusalem

Snart så åker jag tillbaka till landet jag älskar

2011-05-09T17:46:00.000+02:00

Det är en solig och varm dag, det är israels independence day och sist men absolut inte minst så är det bara 11 dagar kvar till semester, och ett kärt återbesök i Israel. Tidigare idag så lästa jag ur dagboken från 2009 (skrev dagbok när jag besökte Israel 2009), som var sparad i min laptop, som endast används under mina semester resor till Israel.

Om man längtade tills avresa tidigare så gör jag det ännu mera nu. När man läste om mina möten med Elliot och andra vänner, när man läste om mina besök vid klagomuren, Eilat samt alla andra underbara ställen jag besökte, så värmer det inom mig.

Ser fram emot att träffa vänner, besöka klagomuren, cykla runt Tiberias sjö, flyta runt i Döda havet, bestiga Masada, njuta av utfärder i öknen och till sjöss, vandra längs Eilats strandpromenad och besöka min favorit strand och lyssna på chillout musik samt höra vågorna.

Snart så åker jag tillbaka till landet jag älskar...

Förintelsens och hjältemodets minnesdag samt andra aktuella nyheter

2011-05-03T12:33:00.002+02:00

Igårkväll inleddes Förintelsens och hjältemodets minnesdag, som den kallas här i Israel. Internationellt uppmärksammas Förintelsedagen den 27 januari, det datum som Auschwitz befriades av den Röda Armén. I Israel har man istället valt att hedra Förintelsens offer den 27 dagen i månaden nisan, då upproret i Warszawagettot inleddes enligt den hebreiska kalendern. Betoningen ligger därmed inte enbart på judarna som offer: Det främsta exemplet på judiskt väpnat motstånd högtidlighålls samtidigt.

Varje år hålls en officiell minnesceremoni på Förintelsemuséet Yad Vashem i Jerusalem. I år talade som brukligt president Shimon Peres och premiärminister Binyamin Netanyahu, i vilka de betonade plikten att minnas, samt behovet av Staten Israel som garant för alla judars säkerhet. Sex Förintelseöverlevare delade med sig av sina berättelser innan de tände varsin fackla, en för varje miljon dödsoffer.

Klockan 10 i morse ljöd flygsirenen under två minuter i hela landet och all aktivitet upphörde: Bilar stannade och förarna klev ut, folk stannade mitt på gatan. På radion spelas bara lugn musik och radiopratarna talar dämpat.

Paul Widen, Jerusalem 2011-05-02

Mina egna ord och tankar:

Har tidigare skrivit om minnesdagen den 27 januari. I går så tände man bland annat ljus. Jag brukar besöka det judiska biblioteket flera gånger i månaden, där jag brukar låna filmer och musik. Har lånat ett flertal filmer och dokumentärer som handlar om förintelsen och vissa av dem har jag inte ens kunnat se, på grund av hur dåligt man mår när man ser vad nazisterna gjorde med vuxna och barn, bara för att de var judar.

Tänk Er hur personerna mår som upplevt detta, hur de mår när vissa grupper säger att det aldrig hänt, det går inte att beskriva med ord, men jag har träffat ett flertal personer som överlevt. Dessa personer reser runt i skolor för att berätta vad de upplevt, de besöker andra event där de berättar hur de levde och hur de överlevde. Varje möte har gjort mig stel och sorgsen och förstår hur viktigt det är att vi alldrig glömmer.

Peter, Stockholm

Nyheten att Usama bin Ladin dödats av amerikanska trupper i Pakistan just idag har gjort att stämningen i landet har varit mer uppsluppen än vad som annars är brukligt. Flera ledande politiker publicerade pressmeddelanden i vilka de gratulerade USA:s president Barack Obama. Även den Palestinska myndigheten kallade elimineringen av bin Ladin för ”bra för freden”. Tonen från terroristorganisationen Hamas var dock en annan: ”Vi fördömer dödandet av en arabisk helig krigare,” sa Hamasledaren Ismail Haniyeh under en presskonferens i Gaza. De diametralt skilda ståndpunkterna mellan den Palestinska myndigheten och Hamas skapar naturligtvis stora frågetecken beträffande det fredsavtal som de båda grupperna slöt i förra veckan och som officiellt ska skrivas under i Kairo senare denna vecka.

Paul Widen, Jerusalem 2011-05-02

Mina egna ord och tankar:

Palestinierna vill att omvärlden skall godkänna en palestinsk stat, samtidigt fördömer Hamas dödandet av en arabisk helig krigare, som de utrycker det. De har ju också, precis som Paul skrev, slutit ett fredsavtal som de båda grupperna slöt i förra veckan och som officiellt ska skrivas under i Kairo senare denna vecka. Hamas fördömer, Palestinska myndigheterna säger att elemeneringen av Bin Laden är bra för freden.

Jag hoppas att alla dem som förlorat en syster, bror, mamma, pappa eller annan släkting kanske kan känna sig lite gladare, när ledaren för den organisation som pekats ut som skyldig till 9/11 nu har hittats och dödats. Men samtidigt måste vi vara på vår vakt, om en försvinner så kommer snart en annan att ta dennes plats.

Peter, Stockholm

Bin laden är död

2011-05-02T13:09:00.000+02:00

Efter att ha sökt efter honom i tio år så är han nu dödad.

Läs mer, klicka på länken nedan:

http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4063136,00.html

Under de sena eftermiddagstimmarna den 27 april landade en politisk nyhetsbomb i Jerusalem

2011-04-28T20:23:00.001+02:00

Under de sena eftermiddagstimmarna den 27 april landade en politisk nyhetsbomb i Jerusalem. Den var avfyrad från Kairo och innehöll nyheten att den Palestinska Myndigheten (PA) och Hamas ingått ett avtal som kan komma att avsluta den fyra år gamla splittringen mellan dem.

Avtalet var ett principavtal utarbetat mellan de två parterna under den Egyptiska armens underrättelseorganisations aktiva ledning. Det formella avtalet kommer att undertecknas av de ledande representanterna för PA och Hamas vid en ceremoni i Kairo den närmaste tiden.

Parterna har enbart offentliggjort att man enats i samtliga frågor i vilka man varit oense, samt upprättande av en interims regering under de närmaste dagarna (efter det slutgiltiga undertecknandet av avtalet ?AF?) samt att ett val till det palestinska parlamentet och till president ämbetet skall hållas om ett år. Vidare har man enats om att ömsesidigt frige samtliga politiska fångar som fängslats av de respektive parterna.

Om avtalet verkligen undertecknas av Mahmoud Abbas (Abu Mazen) för PA och Khaled Mashaal för Hamas så innebär detta att vi har en helt ny situation i Mellanöstern samt att det stora administrativa och politiska interna problemet som stod i vägen för palestinierna - splittringen mellan PA-Fatach och Hamas - att med eller utan FNs hjälp utropa den palestinska staten är undanröjt.

Från israelisk synpunkt innebär avtalet en helt ny situation men innan man vet vad man enats om i avtalet så är det svårt att definiera denna nya situation frånsett att den komplicerar situationen, lindrigt sagt.

En representant för Fatach meddelade under kvällen att avtalet på intet sätt påverkade Fatachs kontroll på Västbanken och Hamas ställning i Gazaremsan.

Israels premiärminister, Benjamin (Bibi) Natanyahu gick i ett skarpt uttalande mot avtalet med påpekandet att Abu Mazen hade att välja på att sluta fred med Israel eller Hamas. Han, Abu Mazen, kunde inte sluta fred med båda då Hamas förnekade Israels rätt att överhuvudtaget existera. I stället för detta i och för sig sakligt sanna uttalande hade det varit mycket mer diplomatiskt av honom att undvika kommentarer med förevändningen att man ännu inte publicerat avtalets innehåll. Detta speciellt då yttrandet kan uppfattas av den nuvarande Egyptiska statsledningen som förhandlat fram avtalet som en ren förolämpning.

Vita huset-talesmannen sade att man försöker få mer information om vad överenskommelsen går ut på. Han underströk dock att Hamas är ”en terroristorganisation” och att alla framtida palestinska regeringar ”måste erkänna Israels rätt att existera”

Arieh Fürth, Israel

Nyhetssammanfattning innan Pesach

2011-04-18T11:46:00.001+02:00

Igår förmiddags offentliggjordes namnen på två unga palestinier som misstänks för morden på fem personer i samma familj natten mellan den 11 och 12 mars. Hakim Maazan Niyad Awad, 17 år, och Amjad Muhammad Fawzi Awad, 19 år kunde gripas tack vare DNA-spår som lämnats på gärningsplatsen. De båda misstänkta har erkänt dådet, men ska inte ha uttryckt någon ånger. Namnen på ytterligare fem personer misstänkta för medhjälp och skyddande av brottsling offentliggjordes samtidigt. Flera av de misstänkta har kopplingar till terroristorganisationen PFLP.

Senare på eftermiddagen avled Daniel Viflic, 16 år gammal, som skadades svårt den 8 april när hans skolbuss träffades av en pansarbrytande missil. Gazabaserade terroristers raketbeskjutning av södra Israel har fortsatt, trots Hamas försök att få till stånd en vapenvila. I fredags slog två Katyusha-raketer ner i Ashdod. Inga människor kom till skada.

Ikväll infaller Pesach, den judiska påsken. I Bibeln står det att varje familj ska föra ett lamm till prästen, som ska slakta det och sedan stänka dess blod på altaret framför uppenbarelsetältet (sedermera Templet). Lammet ska sedan rostas över öppen eld och ätas innan midnatt. Denna ritual har dock inte utförts på närmare 2000 år, eftersom judarna fördrevs från Jerusalem efter Templets förstörelse år 70 enligt vår tideräkning. Några hundra år senare byggdes en muslimsk helgedom på den plats där Templet hade stått. I princip skulle dock denna ritual kunna utföras idag, trots att det inte finns ett Tempel, eftersom det sedan 1967 egentligen inte föreligger några juridiska hinder. Vissa praktiska hinder kvarstår (att bygga ett altare och sy prästernas kläder), men de är helt överkomliga. Varje år inför Pesach ansluter sig därför fler och fler människor till kravet att judar än en gång ska få gå upp på Tempelberget och utföra denna för dem så centrala ritual. Israels gränspolis, som har ansvaret för säkerheten på Tempelberget, menar sig dock inte kunna garantera säkerheten på platsen. Det anses allmänt att en dylik judisk grillfest på Tempelberget skulle utlösa ett tredje världskrig.

Ikväll kommer därför judiska familjer att samlas och fira påskmåltiden i sina hem, som sker i åminnelse av uttåget från Egypten och istället för offrandet av påskalammet på Tempelberget. Det kan vara värt att reflektera över denna kontrast, kontrasten mellan det som anses vara en vacker och meningsfull judisk ritual (påskmåltiden i hemmet), och den subversiva potential som faktiskt är sublimerad i ritualen (offrandet av påskalammet på Tempelberget).

Idag skulle för övrigt Dick Haas a fyllt 71 år. Hans judiska födelsedag var den 10 dagen i månaden nisan, som inföll i torsdags. Dick tyckte om att påpeka, med glimten i ögat, att denna dag, den 10 i månaden nisan, var den dag då man enligt Bibeln ska utse påskalammet.

Paul Widen, Jerusalem

Mina egna ord och tankar:

Först och främst så vill jag skriva några ord om en person som varit väldigt viktig, i arbetet att visa en mer rättvis bild av Israel. Dick skrev alltid ärliga nyheter, och ärlighet är väldigt viktigt, för att visa en rättvis bild av Israel och folket som bor där.

Det är också bra att de skyldiga till det brutala mordet på fem personer av en familj som bodde i en bosättning har gripits, som Paul skrev ovan (Hakim Maazan Niyad Awad, 17 år, och Amjad Muhammad Fawzi Awad, 19 år) så var de två unga. Det är väldigt svårt att förstå hur de båda killarna kunde göra något så fruktansvärt.

Tankarna finns hos anhöriga till Daniel Viflic, 16 år gammal, som skadades svårt den 8 april när hans skolbuss träffades av en pansarbrytande missil, som nu har avlidit av skadorna.
Man blir både arg och ledsen över att se hur militanta grupper fortsätter sina attacker mot civila israeler, medans Israel riktar sina attacker mot militanta grupper och mål.

Avslutningsvis så vill jag önska alla en trevlig Pesach, hoppas att ni alla får en trevlig Påsk.

Peter, Stockholm

Idag träffade jag en vän som också har bokat en resa till Israel

2011-04-14T17:02:00.001+02:00

Idag så träffade jag min vän David. Han har också bokat en resa till Israel, nästan samma datum, så idag så träffades vi och planerade lite inför resan.

Vi pratade om att åka till Tiberias, Nazareth och Tel Aviv. Det är väldigt vackert att cykla runt Tiberias sjö, det finns mycket att se, så om det inte är för varmt så kanske vi hyr cykel och tar oss runt sjön.

Nazareth är ingen vacker stad, men det finns ett par saker att se, så det är absolut värt ett besök.

Tel Aviv är en vacker spännande storstad som har mycket att erbjuda. Förutom stränderna som hamnar i den övre delen av listan över världens vackraste och bästa stränder så finns ett stort utbud av restauranger, kafeer, pubar, museum, affärer samt mycket mycket mer.

Jag tänkte också passa på att träffa några vänner i Tel Aviv, har berättat att man kommer, och grabbarna och tjejerna från Israeli-T.com frågade om jag inte ville komma förbi dem, och självklart så vill man det.

Vet någon var man finner "fast forward" knappen, så att man kan spola fram tiden till den 20 maj, och därefter trycka in "slow motion" knappen så att man får stanna länge i landet jag älskar, väldigt länge...

Peter, Stockholm

I den femte Moseboken kan man läsa berättelsen om "Det osyrade brödets högtid". Ta i akt månaden Abib och fira Herrens, din Guds, påskhögtid.

2011-04-13T13:17:00.002+02:00

Ta i akt månaden Abib och fira Herrens, din Guds, påskhögtid. Ty i månaden Abib förde Herren, din Gud, dig ut ur Egypten om natten. Du skall då slakta ett påskoffer åt Herren, din Gud, av småboskap och fäkreatur, på den plats som Herren utväljer till boning åt sitt namn. Du skall inte äta något syrat till det. I sju dagar skall du äta osyrat bröd till det, betryckets bröd. Ty med hast måste du dra ut ur Egyptens land. I alla dina livsdagar må du därför komma ihåg den dag då du drog ut ur Egyptens land. I sju dagar må man inte se någon surdeg hos dig, i hela ditt land. Och av det som du slaktar på aftonen den första dagen skall inget kött lämnas kvar över natten till morgonen.
Du får inte slakta påskoffret inom vilken som helst av de städer som Herren, din Gud, vill ge dig, utan du skall gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, och där skall du slakta påskoffret på aftonen, när solen går ned, den tid på dagen, då du drog ut ur Egypten. Och du skall koka det och äta det på den plats som Herren, din Gud, utväljer. Sedan må du på morgonen vända tillbaka och gå hem till dina hyddor. I sex dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen är Herrens, din Guds, högtidsförsamling. Då skall du inte utföra något arbete.

Denna resa kommer att bli en av de bästa resorna, det känner jag på mig

2011-04-13T02:27:00.004+02:00

Även fast det är mer än 1 månad kvar tills jag reser tillbaka till Israel så har jag börjat räkna ner dagarna. Bara tanken på att vandra runt i jerusalem, flyta i döda havet, vandra uppför Masada, sola och bada i Röda havet och medelhavet samt träffa mina vänner där får mig att le.

Denna resa kommer att bli en av de bästa resorna, det känner jag på mig. Det kan aldrig bli bättre än första resan för snart 15 år sedan, då mina ögon öppnades och man fick lära känna folket och landet man bara läste om i media. Jag är så tacksam över att jag reste till Israel för snart 15 år sedan, det har förändrat mitt liv.

När man läser AB eller andra mediers rapportering från landet man älskar så gör det ont inom mig, inget land är perfekt, men alla länder förtjänar rättvis rapportering. Varje gång någon frågar mig om Israel, det kan vara allt ifrån nattklubbar till historiska och bibliska frågor, så blir jag varm och glad över att få kunna berätta för dem.

Det är också glädjande att fler och fler blir nyfikna på landet och vill resa dit. Har ni frågor om säkerhetsläget, turism, fakta och andra frågor så kan ni alltid kontakta mig (kontakt@israel4u.se eller info@israel4u.se). Besök Israel4u.se, där finner ni mängder med vackra bilder samt information om Israel och judendomen, vi arrangerar även resor till Israel.

Peter, Stockholm

Mördande rasism

2011-04-08T13:14:00.003+02:00

Berättelsen om Juliano Mer-Khanis liv och död personifierar kanske mer än någon annan Mellanösternkonflikten.

Mer-Khanis mördades i början på veckan utanför den teater han år 2006 byggde i flyktinglägret Jenin på Västbanken. Ordet flyktingläger blir min första utgångspunkt.

Vad ser man för sitt inre öga när man säger flyktingläger? Tält, svält, flyktingar i en fientlig omgivning, människor som tvingats lämna sina hem.

Det här är foton från flyktinglägret Jenin, som ligger intill staden Jenin, Västbankens tredje största arabiska stad: http://blogg.aftonbladet.se/idiotsakert/2011/04/mordande-rasism

Jenins flyktingläger ser inte ut som ett läger, utan snarare som en fattig stad. Det är ett flyktingläger, för det har den palestinska ledningen bestämt och världen accepterar detta som resonabelt. Flyktingarna i lägret har inte flytt dit, de allra flesta är födda där och de får inte flytta därifrån, t.ex. till den angränsande staden Jenin. I Jenins flyktingläger bor det permanenta flyktingar, vars barn och barnbarn i alla efterkommande led ska fortsätta att vara osjälvständiga och beroende flyktingar, i enlighet med FN organet UNRWA:s mandat. Jenins flyktingläger är dessutom bara ett av många liknande på Västbanken och runt hela regionen . I mina ögon är detta rasism. Det är OK att aktivt skapa ett flyktingproblem, så länge offren är palestinier. Aldrig att omvärden kräver av FN, eller av Libanon, Jordanien, m.fl. att de ska låta sin palestinska befolkning integreras och få normala medborgerliga rättigheter. Världen är rörande enig att det bästa för palestinierna är att i generation efter generation hållas som gisslan och matas med hägringar och allmosor.

Några ord om skådespelaren, regissören och visionären Juliano Mer-Khanis. Mer-Khanis föddes av en judisk/israelisk mamma och en palestinsk/kristen pappa. Hans morfar var en rysk sionistisk jude som emigrerade till Palestina på det tidiga nittonhudratalet. Morfadern forskade i förebyggande av malaria och agerade bl.a. sekreterare åt den legendariske enarmade sionistiske kämpen Josef Trumpeldor. Mer-Khanis mor var kommunist och samhällsförbättrare, och genom det israeliska kommunistpartiet träffade hon Julianos far. Ett blandat palestinskt-judiskt par var, och är, en ovanlighet. Juliano växte upp i Haifa, en av de blandade judisk-arabiska städerna i Israel. Blandade städer, däremot, finns det ett större antal av, inklusive Jerusalem, där jag bor.

Juliano var i den ovanliga situationen att han kunde välja sin huvudidentitet. Han gjorde sin militärtjänst som fallskärmshoppare i den israeliska armén, och utbildade sig sen till skådespelare. Med sin starka personlighet och sitt exotiska utseende gjorde han stor framgång, bl.a. spelade han huvudrollen mot Dianne Keaton i filmatiseringen av den Lilla Trumslagaren. http://www.thefreedomtheatre.org/

Juliano Mer-Khanis var mycket kritisk mot Israel. Han valde sin arabiska identitet, och med den, sitt hopp om en bättre framtid för den yngre generationen i Jenin. Han grundade Frihetsteatern i Jenin där han verkade för att låta ungdomen utveckla sig genom dramatiskt arbete.
Teatern drog till sig många frivilliga medhjälpare, de flesta från Europa. Med största sannolikhet var detta den sista spiken i Mer-Khanis kista. De västerländska voluntärernas europeiska normer och klädstil ledde till upprepade mordhot mot Mer-Khanis, och slutligen till dödsskjutningen. Ironiskt nog, om Juliano valt sin judiska identitet, hade han enligt FN och andra intenationella organ inte alls haft rätt att flytta från Haifa till Jenin på Västbanken. En jude som flyttar till Västbanken är automatiskt en illegal bosättare, medan en arab är.... ja vad är han? En hedersflykting?

Jag tror att Juliano Mer-Khanis levde i en låtsas-verklighet. Den verklighet som han och hans omgivning drömde om, finns ännu inte. Jenin är inte moget för en halv-jude med liberala, jämställda ambitioner. En militant Hamas-sympatiserande muslim har arresterats för mordet, men det är ännu oklart om det är rätt man.

Mer-Khanis begravdes i Israel, på Kibbutz Ramot Menashe, bredvid sin mor.

Noomi Berlinger-Stahl

Publicerad på egna bloggen Idiotsäkert 7 april 2011
http://blogg.aftonbladet.se/idiotsakert

Mina egna ord och tankar:

Det känns för mig väldigt konstigt att publicera ett inlägg från en blogg från den tidningen jag minst respekterar, med anledning av deras vinklade nyheter och anti-israeliska nyheter.

Men hörde talas om denna blogg genom ett samtal med Lisa Abramowicz då jag ringt upp henne för att fråga om jag kunde skriva om nyhetsbrevet (Svensk Israel-Informations nyhetsbrev) på min hemsida. Då berättade hon om denna blogg, ärligt talat så besökte jag aldrig bloggen, på grund av att det var en blogg via aftonbladet.

Även fast man har en "blogg" via aftonbladet så betyder inte det att man står bakom tidningens åsikter och den vinklade bild som visas och publiceras. Men det känns ändå konstigt att läsa Noomi Berlinger-Stahls blogg. Men kommer säkert att besöka idiotsäkert flera gånger.

Goldstone ger Israel rätt - Denna artikel är skriven av Benny Dagan

2011-04-08T12:41:00.001+02:00

Richard Goldstone backade nyligen från Goldstonerapportens anklagelser om att Israel avsiktligt skulle ha angripit civila under Gazakonflikten.
De svenska organisationer som tagit rapporten till intäkt för en kampanj mot Israel bör snabbt ta till sig de nya reviderade slutsatserna, skriver Israels ambassadör i Sverige Benny Dagan.

I september 2009 överlämnade FN:s undersökningskommission för Gaza, under ledning av domaren Richard Goldstone, den så kallade Goldstonerapporten till FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Rapporten har uteslutande kommit att tjäna som en förevändning för angrepp på Israel, och har fått legitimera en omfattande kampanj mot landet både internationellt och i Sverige.

Den 1 april 2011 publicerade Richard Goldstone en mycket viktig artikel i Washington Post under titeln "Reconsidering the Goldstone Report on Israel and War Crimes". I artikeln tar han tillbaka sina tidigare anklagelser om att Israel avsiktligt skulle ha angripit civila under Gazakonflikten.

Goldstone bygger sina reviderade synpunkter på ingående och väldokumenterat israeliskt undersökningsmaterial.

Också på en annan mycket viktig punkt reviderar Goldstone sina tidigare slutsatser, och det gäller förhållandet mellan civila dödsoffer och antal stridande som stupat. Den ursprungliga rapporten, som här förlitade sig på överdrivna siffror från främst palestinska källor, har fastslagit att flertalet dödsoffer var civila.

Goldstone har nu emellertid dragit slutsatsen att "den israeliska militärens siffror visat sig ligga nära dem som redovisats av Hamas". Denna organisation har nämligen otvetydigt visat att merparten av de stupade tillhört dess egna styrkor.

Artikeln ger också stöd för vad Israel menat vara giltig krigsorsak, nämligen rätten till självförsvar.

Goldstone visar förståelse för ett av huvudskälen till Israels beslut att inte samarbeta med undersökningskommissionen, nämligen den notoriskt partiska inställningen hos FN:s råd för mänskliga rättigheter, dominerat av diktaturstater. Han menar att rådets "partiskhet mot Israel inte kan betvivlas". Denna kritik delas av bland andra FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan.

Goldstonekommissionens nu underkända "slutsatser" låg till grund för en omfattande kampanj för att delegitimera och demonisera Israel både i Sverige och utomlands. Detta kan illustreras av ett seminarium om Goldstonerapporten som anordnades i Stockholm. Bakom seminariet stod Diakonia med flera organisationer.

En viktig part saknades – Israel. När jag kontaktade organisatörerna och bad att få företräda mitt land blev jag nekad att deltaga.

Både Diakonia och Palestinagrupperna understöds med svenska skattemedel. Allt för ofta går dock pengar som avsetts för viktiga humanitära projekt på Västbanken och Gaza till renodlad propagandaverksamhet riktad mot Israel.

Goldstones artikel visar också tydligt på ihåligheten hos de argument som nu torgförs av svenska Ship to Gaza. Tonvis med mat och andra varor förs av Israel in till Gaza dagligen. Detta flöde fortsätter trots terrororganisationen Hamas pågående raketattacker mot israeliska städer. När Ship to Gazas organisatörer, i strid mot FN:s rekommendationer att använda fungerande landförbindelser, avser att återigen sätta segel mot Gaza är detta sålunda inte humanitärt motiverat utan en politisk provokation.

Goldstones artikel måste förstås mot bakgrund av den utmaning det innebär att bekämpa terrororganisationer i asymmetriska krig. Hamas, den radikalt islamistiska, palestinska organisation som kontrollerar Gaza efter det totala israeliska tillbakadragandet, har som uttalad målsättning att utplåna Israel.

I artikeln illustreras tydligt Israels dilemma: hur skall man kunna skydda sin egen civilbefolkning under det att man bekämpar en motståndare som använder sina egna civila som mänskliga sköldar?

Man får förutsätta att organisationer som Diakonia och Broderskapsrörelsen, så snabba med sina fördömanden, nu lika snabbt förmår ta till sig Richard Goldstones i grunden reviderade slutsatser.

Som Goldstone visar har Israel, en demokrati under existentiellt hot, förmått utreda sitt eget agerande med en grundlighet och en transparens som torde sakna motstycke bland världens övriga demokratiska stater – vilka nu själva står inför svåra humanitära dilemman i exempelvis Afghanistan och Libyen.

Benny Dagan
Israels ambassadör i Sverige

Publicerad i Sydsvenskan Opinion 7 april 2011
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor

Hur ska svenska politiker och medier hantera Goldstone-rapporten?

2011-04-08T12:27:00.003+02:00

Juristen Richard Goldstone, skrev en helt sensationell artikel “Omprövningen av Goldstonerapporten om Israel och krigsbrott” i Washington Post den 1 april.
Artikeln innebär en total omvärdering av Goldstonerapporten som lades fram för FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter i september 2009. Rapporten behandlade Israels och Hamas beteende under Gazakriget 2008-2009 och eventuella krigsbrott i anslutning därtill.

http://www.washingtonpost.com/opinions/reconsidering-the-goldstone-report-on-israel-and-war-crimes/2011/04/01/AFg111JC_story.html?hpid=z3

Som ett resultat av den slutliga rapporten från FN:s kommitté av oberoende experter som leddes av förre New York-domaren Mary Mc Gowan Davis och som följde upp rekommendationerna från Goldstonerapporten och andra bevis som framkommit sedan hans rapport publicerades, medger Goldstone att

om han 2009 visste vad han vet nu, skulle Goldstonerapporten ha varit ett annat dokument.

palestinska civila inte var avsiktliga mål enligt den israeliska politiken

Israel har rätten och skyldigheten att försvara sig själv och sina medborgare mot attacker utifrån och inifrån

Israel har ägnat avsevärda resurser åt att seriöst utreda anklagelser om otillåtligt eller rättsvidrigt beteende i Gaza. Ca 400 utredningar har igångsatts om s.k. misconduct

Israel har implementerat ytterligare förändringar i sin krigsföringspolitik för att skydda civila i krig i tättbebyggda områden, bland annat att begränsa användandet av vit fosfor.

Goldstone kritiserar samtidigt starkt Hamas för att inte har företagit några som helst utredningar avseende sina raket- och granatattacker mot Israel, vars syften varit helt klara ända från allra första början; de var ämnade att döda, terrorisera och skada civila israeler.

Det faktum att Hamas har “misslyckats” i sina syften i så måtto att få israeler dödats eller skadats, minskar inte kriminaliteten i dessa brott . “FNs Råd för Mänskliga Rättigheter bör å det skarpaste fördöma dessa avskyvärda handlingar”, skriver Goldstone.

Vidare kritiserar Goldstone Hamas för att dessa krigsbrott i form av raketattacker har fortsatt mot civila israeliska mål. Krigets lagar gäller Hamas (och motsvarande grupper) i lika hög grad som statliga, nationella arméer. Han konstaterar också att Hamas statistik över dödsoffer under kriget bekräftar israeliska siffror, inte NGO-siffror. T.ex. har Hamas medgett att ca 700 militanta dödades under kriget, vilket innebär att över hälften av offren var militanta.

Mot bakgrund av att folkrättsexperter i Sverige och andra debattörer brukar minimera kraven på icke-statliga myndigheter, är det anmärkningsvärt att Goldstone skriver i klartext att “lagar för väpnad konflikt gäller inte mindre för icke-statliga aktörer som Hamas, än de gör för nationella arméer. Att säkerställa att icke-statliga aktörer respekterar dessa principer och att de företar undersökningar när så inte sker, är en av de viktigaste utmaningarna för lagen för väpnade konflikter. Endast om alla parter i väpnade konflikter håller dessa normer kommer vi att kunna skydda civila, som utan egen förskyllan dras in i krig.”

Detta är en viktig principiellt ställningstagande som innebär att Hamas och liknande grupper inte kan slinka bakom det faktum att organisationen inte utgör en stat.

En annan viktig princip är att Goldstonerapporten i sig inte utgjorde en rättslig process eller ens en kvasirättslig process. Rapporten var en utredning som indikerade områden och incidenter där potentiella krigsbrott och “möjliga brott mot mänskligheten” kunde ha begåtts av de stridande parterna. Parterna skulle undersöka vidare och där så behövdes inleda rättsliga processer, vilket sålunda Israel har gjort, men inte Hamas över huvud taget. Tyvärr kom rapporten att behandlas av omvärlden som om den utgjorde ett juridiskt dokument, vilket den aldrig var eller var tänkt att vara.

Goldstone anser också att det var beklagligt att Israel valde att inte medverka i arbetet med FNs Råd för mänskliga rättigheter. (Israel motiverade detta med att flera av de personer som arbetade med rapporten var starkt antiisraeliska redan från början.)

Goldstone understryker också att FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter har en historia av orättvisa gentemot Israel. Denna text kommer att betyda mycket för synen på Gazakriget och Israel-Palestinakonflikten i stort framöver. Det ska bli intressant att se hur svenska politiker, media och debattörer handskas med denna nya verklighet.

Lisa Abramowicz
Generalsekreterare, Svensk Israel-Information

Pojke svårt skadad efter attack mot skolbuss

2011-04-07T22:16:00.002+02:00

Idag träffades en skolbuss i närheten Kibbutz Sa'ad av en anti-tank missil som avfyrades från Gaza. Det fanns bara en skolelev som passagerare och hans tillstånd är kritiskt, också chauffören skadades. I samband med attacken sköts också cirka 45 granater och raketer från Gaza. Israels försvarsminister Barak gav genast order om att armén skulle besvara attacken.

Daniel, Israel nyheter

Teen critically hurt in Negev attack; IAF strikes Gaza

Two wounded in anti-tank missile attack on school bus

Mina egna ord och tankar:

Man blir både ledsen och arg över hur militanta grupper fortsätter sina attacker mot civila mål i Israel. Under alla år jag bloggat och informerat om konflikten så återkommer dessa attacker, och Israel besvarar attackerna, och allt skylls på Israel nästan varje gång. Jag har svårt att förstå att inte folk förstår vad som verkligen sker, blir ledsen och arg varje gång jag hör hur militanta grupper attackerar civila mål, när ska detta upphöra, kommer det någonsin att upphöra?

Tror ni att vanliga oskyldiga palestinier får det bättre när vissa grupper attackerar och skadar och dödar civila israeler? Är detta de militanta gruppernas försök till fred? de sista behöver jag inte ens fråga.

Peter, Stockholm

Domare Goldstone tar tillbaka påståenden i sin Israel-kritiska rapport

2011-04-04T21:06:00.001+02:00

http://www.washingtonpost.com/opinions/reconsidering-the-goldstone-report-on-israel-and-war-crimes/2011/04/01/AFg111JC_story.html - 1 april 2011

I september 2009, lämnade FNs Fact-Finding Mission om Gazakonflikten (vintern 2008/09), ledd av Domare Richard Goldstone in sin rapport (Goldstone-rapporten) till Rådet för Mänskliga Rättigheter i Geneve. Rapporten påpekar att krigsbrott har begåtts av alla parter i Gazakonflikten. Rapporten har emellertid bara använts mot Israel och har legat till grund för en omfattande antiisraelisk politisk och rättslig kampanj på den internationella arenan.

I april 2011, publicerade Domare Goldstone en artikel i Washington Post som har stora konsekvenser – Reconsidering the Goldstone Report on Israel and War Crimes – (Omprövning av Goldstone-rapporten om Israel och krigsbrott). Rapporten beskriver hur händelser sedan den utgett har lett honom till att ändra sin analys av viktiga delar i originalrapporten.

Det som huvudsakligen framkommit, baserat på israeliska undersökningar, är att civila inte som princip avsiktligt varit mål och motbevisar därmed en av de mest avskyvärda anklagelserna i originalrapporten. Goldstone fortsätter med att anmärka att om de hade haft denna bevisningen då ”så hade det förmodligen påverkat det vi funnit om avsiktlighet och krigsbrott” från Israels sida.

Ytterligare en uppgift som man funnit gäller antalet civila Gazabor som dödats under operationen visavis antalet kombattanter. Goldstonerapporten förlitade sig på överdrivna och ensidiga uppgifter från palestinierna och fientligt inställda NGO-källor som rapporterade att de flesta av de som dött var civila. Nu har emellertid Goldstone kommit fram till att ”den israeliska militärens siffror har visat sig vara samma som Hamas siffror”, dvs majoriteten av de omkomna var i själva verket kombattanter.

Domare Golstone prisar också Israels beteende under operationen och bekräftar att Israel har använt ett stort antal källor för att undersöka anklagelserna om operativa misstag i Gaza och att Israel har infört ett flertal förändringar för att begränsa civila offer i stadsstrider.

Artikeln visar också på kontrasterna mellan Israels och Hamas beteende. Domare Goldstone finner t ex att Hamas begått och fortsätter att begå ”allvarliga krigsbrott” mot Israel när de skjuter raketer och granater mot civila mål i södra Israel. ”Att brotten som begås av Hamas är avsiktliga råder det inga tvivel om – raketerna riktas urskiljningslöst och med flit mot civila mål”.

Informations & PR avd ISRAELS AMBASSAD

I april firar judar i hela världen Pesach

2011-04-03T13:07:00.000+02:00

I april firar judar i hela världen Pesach, till minne av befrielsen av det judiska folket ur slaveriet i Egypten och själva skapandet av den judiska nationen, för cirka 3300 år sedan. Ett av den veckolånga helgdagens viktigaste kännetecken är det absoluta förbudet att äta ”vanligt” bröd. Istället äter man så kallat ”osyrat bröd”, det vill säga bröd som inte har jäst. Denna sed härstammar från flykten från Egypten. Eftersom det var väldigt bråttom att ge sig av, tog de flyende med sig degen de hade förberett för att baka bröd, men som inte hade hunnit jäsa.